Gammal är ändå äldst

Det är mycket jag inte begriper. Och det får mig att känna mig lastgammal. Alldeles för ofta. Som det här med gummistövlar, som varit så populära. Och suttit på i både vått och torrt.

Nu har det dykt upp nya och för mig obegripliga fotbeklädnader. Kängor med träsulor och träklackar, som folk stolt stolpar runt i. ”Här ser du en som vet vad som gäller. Och har råd” ser de ut att tänka. Jag kollade priset: 1500 till närmare 3000 går de lös på. Hutlöst för skodon som pigor och drängar fyllde ut med halm och travade runt i för 100 år sedan.

När jag ändå är inne på saker jag inte förstår, så gäller det hajpen kring tv-serien Girls. Jag blir mest beklämd av den. Speciellt av sexscenerna Och igenkänningsfaktor ligger väldigt nära noll. Men det har säkert också med åldern att göra. Min och huvudpersonernas. Men Jenny Strömstedt tycker tydligen att serien är bra.

Apropå tv: vill jag lämna in mitt veto mot Ravaillacarnas bidrag till Mellon. De får vara hur gubbiga som helst för min del. Men det är ingen jävla schlager; det är en jävla marsch!

Sådd och skörd

Om jag var kändis skulle jag vara rädd om mitt varumärke. På flera sätt. Jag skulle vara försiktig och dosera mitt liv i offentligen i lagom portioner. Inte synas i media för mycket, då är det lätt att varumärket blir mindre värt. Ta Leif GW, har man inte sett hans trötta nylle lite väl mycket på senare tid. Eller Camilla Henemark. Eller Alex Schulman. Och Mia Schäringer.

Om jag dessutom twittrade eller bloggade till exempel skulle jag tänka mig för mer än en gång innan jag publicerade mina futtiga tankar. Välja ofarliga ämnen och inte skriva om tiggare eller städare, som får folk att gå igång. Och avslöja att jag är mer än lovligt korkad.

För media har sina alldeles egna grymma metoder. Hanterar folk ungefär som om det gällde en förälskelse. Först höjer de en till skyarna. Fel och brister sopas under mattan och man väljer att inte se det som är mindre bra. För att så småningom övergå till att bara se felen. Och då är man inte nådig. Vill det sig riktigt illa går drevet ingång och då är det inte lätt att försvara sig.

– Ingen rök utan eld, tänker alla och då är man riktigt rökt.

Men nu är jag ingen kändis med varumärke. Så jag kan blogga om ditten och datten utan att tänka på konsekvenserna. Och risken att jag skulle trötta ut folk med min exponering är väldigt begränsad. Så här är en bild från 1972 då vi hade katter. Makens hette Ella och min Maja. Något som jag fortfarande får äta upp för att namnet är så fantasilöst på en katt, tycker den grymme Maken.

Men det bryr jag mig inte om. Och jag tänker nöta ut Leif GW lite till. Vi har en träff kl 21 i kväll.

Varuförfalskning

Det var länge sedan jag såg Maken så besviken. När jag kom hem från jobbet satt han och hängde med huvudet och stirrade tomt i fjärran. Tvärs över köksbordet satt Ettan och såg rätt road ut. Maken hade just stolt visat upp sin nya dator; Samsungs läsplatta- och datorkorsning. När Ettan satt sig ner efterdemonstrationen, fick han syn på texten på skärmens baksida.

– Men stavas inte Samsung med ett G på slutet?
– Vaddå?
– Det står bara Samsun här. Är du säker på att du köpt en riktig Samsung och inte en kopia?

Så var den dagen förstörd. Vem blir imponerad av en dator från Samsun? Made in China? Det känns betydligt värre än att få i sig lite hästkött via fejkköttbullar på Ikea.

Det ska jag fira

• Att det är dagsljus i dryga 10 timmar. Det var inte igår. Om man ska lita på DN.
• Att solvinkeln är större än 20° och solen orkar upp över taket på huset tvärs över gatan. Det i sin tur betyder att solens strålar tittar in i kök och vardagsrum.
• Att jag vaknade med tillräcklig energi för att ge kylskåpet en omgång. Något som stått högst upp på att-göra-listan en längre tid.

Hur ska jag fira? Äta gott och dricka gott fungerar alltid. Lammracks med rostade rotfrukter och olivsmör. Plus ett schyst rödvin. Som Château Pech-Latt till exempel.

Och när? Ja, varför inte redan ikväll? Då säger vi så.

Orsa kompani lovar inget bestämt

Jag föregrep årets brandgula kuvert och gick in på pensionsmyndigheten och kollade läget. För att få fram siffror ska man klicka på en knapp vars titel ger mig lite kalla kårar. 

Prognos låter ungefär lika säkert och pålitligt som det SMHI brukar ta fram. Speciellt som DN kommer med nedslående siffror inför framtiden. Med alla tillslagna bromsar i pensionssystemet så är det antagligen tvärnit 2017.

Förlorat och upphittat

Jag har räddat 479 kr ur cyberrymdens svarta hål. Det började på facebook och ”Vilken tidning är du?”. Där blev jag korad till Språktidningen. Som jag inte ens visste om att den fanns. Långt senare, i januari i år, föddes tanken att jag borde nog prenumerera på den tidningen. Så jag anmälde mig och betalade på nätet.

Sen kom det annat emellan och ärendet föll i glömska. Tills häromdagen när tanken slog mig: borde inte februarinumret kommit ut? Jo, den 12 skulle den ha publicerats. Utan att jag fått något exemplar i brevlådan.

I prenumerationsregistret ekade det tomt på mina uppgifter. Trots att pengar dragits från mitt konto. ”Du får kontakta din bank och höra med dem vart pengarna tagit vägen.” Men banken skakade på huvudet. ”Vi kan inte se detaljer på betalningar, som gjorts på en hemsida. Bara själva dragningen från kontot.”

Till slut hittade jag en liten detalj på kontoutdraget, ett ordernummer. Och då kunde prenumerationstjänsten hitta mina pengar. Man lovade att skicka tidningen pronto.

Men samtidigt som jag räddade mina ynka kronor så hittade Maken äntligen det han väntat länge på. Nya plattan med Windows 8. Wosh, sa det och där försvann 30 gånger mer än den upphittade summan från våra gemensamma tillgångar.

Det var inte bara mitt fel

I mitt nästa liv ska jag bli lite mer som kollegan Åke. Nästan så att jag tror att jag väljer att bli man. För jag tror att det har med manligt och kvinnligt att göra. Min helg har nämligen förmörkats av en fadäs, som uppdagades i fredags. En grov programmeringsmiss med min signatur och som sänkte kundens förtroende för mitt företag. Skulle jag vilja påstå.

Om jag hade varit Åke så hade jag inte gått och ältat misstaget mer eller mindre medvetet på min lediga tid. Jag vill inte kalla det att skylla ifrån sig, men det första Åke skulle säga är: ”Produktionen har väl inte testat programmet ordentligt.”

Och jag kan hålla med om det i det här fallet. De enda tester som förekommit är mina egna. Och hur bra är det? Men vad gör man när folk blir sjuka, vabbar eller det inte finns tillräckligt med tilldelade resurser? Tidsramarna snävas till och alla har massor av annat att göra? Jo, man stryker det som inte är alldeles nödvändigt.

Jag tror rent av att jag redan nu ska anamma min manliga sida. Sluta att ta på mig skulden för det som inte bara är mitt fel. Tänka på allt som jag lyckas göra rätt istället för att gräma mig över ett och annat fel.

För vad gör några hopblandade blanketter om 100 år?

En massa kassa köer

En stor del av livet har jag ägnat åt annat än att leva. Som att jobba närmare 2000 timmar om året. Eller att sova bortåt 1500 timmar av 8760. Förutom det går en del av mitt liv åt att köa. Och fredagar är utan konkurrens värst.

Som igår. Då började köandet nästan i samma ögonblick, som jag slog upp ögonen. Maken vaknade samtidigt och var snabbare på fötter. Så det blev till att köa. Jag radade prydligt upp mig själv i hallen och trummade otåligt med fingrarna på dörrfodret till badrumsdörren. För att toaockupanten skulle begripa att en hårt arbetande kvinna behöver göra sig i ordning och komma iväg till jobbet.

Jag var duktig och promenerade till jobbet och slapp på så sätt några irriterande köer. De som uppstår när man ska ut och in i tunnelbanespärrarna. Eller när man ska på och av en buss. Nästa verkliga spontankö uppstod utanför jobbet. Vid den mycket lång- och plågsamma snurrdörren. Och eftersom jag inte var ensam på väg in blev det en liten kö även vid stämpelklockan.

Den kön är verkligen enerverande. Förvirrade medmänniskor ska titta på dagens schema för att ta reda på vilken avdelning de ska arbeta på just idag. För det kan växla. Sen ska de titta på en lista och välja rätt fyrsiffriga kod, som de ska komma ihåg i några sekunder för att knappa in dem på stämpelklockan och sen hålla fram passerkortet, så att tiden registreras på rätt kostnadsställe.

Ju fler i kön desto mer tillfällen till krångel. Folk tittar fel i schemat. Kommer inte ihåg koden eller tittar fel i listan. Och sen kan man ge sig på att även om de tittar rätt i schemat, hittar rätt kod och kommer ihåg den, så knappar de fel. Och får börja om från början.

Strax före lunch inhandlade jag en sallad på Ica. Kö till delidisken och en lång kö till kassan. Och lagom till att jag köat klart så öppnades tre nya kassor. Simsalabim och kassaköerna försvann i ett nafs. Utan att jag fick någon glädje av det.

På vägen ut efter avklarad arbetsdag 16:30 var jag inte ensam i entrén. Folk kom i horder för att passera ut genom snurrdörren. Mutter, mutter: Behöva slösa bort tid på att vänta på att gå ut.

Jag tog omvägen om Bolaget vid Gullmarsplan. Där var det kö för att komma in i butiken. En vanlig fredag. Det brukar bara hända runt storhelger. Och självklart var det kö när jag skulle betala. Eftersom jag tog T-banan hem blev det till att köa några sekunder vi spärrpassager.

Ica hade extrapris på hummer och det finner jag och många med mig oemotståndligt. Så jag hastade in och tog en nummerlapp vid fiskdisken, väntade på min tur och beställde en hummer, lite rökta och färska räkor, plus en pyts aioli. Sprang till mejeriavdelningen och ryckte åt mig ägg, rusade till kassorna. Och köade. Fast inte någon längre tid. På min Icaaffär är man ganska duktiga på att ha rätt kassabemanning.

På vägen från Ica kom jag på att det kanske vore gott med en baguette till skaldjuren. Konsum hemmavid har bröd. Men det blev ingen affär. Kassaköerna var helt enkelt alldeles för långa. Så jag gick ut i oförrättat ärende.

När dagens sammanlagda kötider börjar närma sig timmen, så räcker det för mig. Även om det hade suttit fint med lite vitt bröd.

Moment 22

Om man ska stå på öronen så illa att benet bryts, så ska man göra det på arbetstid. För då kan man bli kompenserad för inkomstförluster under sjukskrivningen genom arbetsmarknadsförsäkringar. Och det har sina poänger.

Maken, som trillade och bröt benet i en källartrappa när han skulle fixa i en tvättstuga har nu blivit kompenserad av AFA Försäkring. Med en kontantavi utställd av Swedbank. Oj, vad många ställen man kan lösa in den här typen av avi på! På Ica, Coop, Hemköp, Willy:s, City gross, Pressbyrån, 7-eleven, Statoil. Med flera. Med flera.

Problemet är bara att alla dessa ställen bara kan betala ut högst 2.000 kr i kontanter. Och värdeavin är på drygt 9.000 kr. Hm, det finns några Swedbankskontor, som jag kan runda på vägen hem från jobbet. Men se, det funkar inte alls för avin får inte överlåtas. Maken måste själv halta iväg på kryckor till banken.

Och även om han tar sig till något bankkontor, så skulle det inte vara till någon större nytta. Varken på kontoren på Gullmarsplan, Medborgarplatsen eller vid Hornstull hanterar man kontanter upplyser Swedbanks hemsida om.

Så om vi inte får någon snilleblixt före 2013-04-14 så lär pengarna frysa inne.

Alldeles för mycket vinter

Jag försöker återgå till den gamla goda vanan att promenera till och från jobbet. Det har varit dåligt med det senaste månaden. Först skyllde jag på mörkret. Sen vädret. Och på både och. När vi tog en veckas semester fanns det inget jobb att gå till och då skyllde jag på det.

I slutfasen av semestern blev jag så vansinnigt förkyld att det kändes som rena självmordet att börja promenera när det var dags att jobba igen. Men den här veckan har jag tagit mig i kragen och promenerat till jobbet. Åtminstone. Och jag tar det väldigt lugnt.

I morse var trafikljusen ur funktion i korsningen Hornsgatan-Ringvägen. Helt nersläckta. Det har aldrig någonsin hänt tidigare. Gul blink, har jag varit med om någon gång men inte totalt mörker. En stor råtta gjorde mig sällskap en bit. Den kutade utmed muren till Zinkens IP och slank in genom pensionärsspärren på idrottsplatsen utan att betala för sig.

På husbilsparkeringen i Tanto var det tomt. Trots vinter brukar det alltid finnas någon entusiast som hittar dit. Vid uppfarten till SÖS sprang jag på en tjej, 57 år, som jobbat på vårt Call Center. Jag hälsade glatt på henne och drabbades av diverse osorterade tankar.

– Just det. Hon måste ha slutat utan att jag har märkt det. Det var år och dar sen jag såg henne på jobbet. Men vad heter människan nu igen?

Jag blev tvungen att konsultera gamla telefonlistor för att konstatera att hon heter Lisbeth Weberg. Vilda hästar hade inte kunnat få mig att dra fram namnet ur någon hjärnvindling. Det är inte klokt vad snabbt folk försvinner ur ens medvetande.

När jag hunnit till Eriksdalshallen släcktes gatubelysningen. Alltid något. Skanstullsbron söderut bjöd på jobbigt före. Eller snarare jobbigare eftersom gångbanan inte var plogad och det är uppförslut. Dåligt sandat och oplogat är det nästan överallt.

När jag tagit mig igenom den fåniga snurrdörren till fastigheten som huserar min arbetsplats, konstaterade jag att alla tre hissarna fungerade. Samtidigt. Och det är inte ofta.

– Sluta gnäll på hissarna! Varför tar du inte trapporna istället? Du som går så mycket.
– Precis. Jag tycker liksom att jag gått klart när jag är framme på jobbet. 45-55 minuter i halkigt väglag räcker alldeles utmärkt för mig.

Hem tog jag bussen. Och skyllde på dagishämtning. Alltså barn, som skulle hämtas på förskola. Och får man inte komma för sent. Helst före 16:30. Vilket jag gjorde, men sinkades av en liten elak gosse med avsaknad av impulskontroll och att Sallys en känga var som uppslukad.

Till slut återfanns högerkängan bakom tvättmaskinen och jag kunde ta mig ut i vintermörkret. Sen kämpade jag mig fram med vagnen längs Krukmakargatan i snömodd, motvind och nederbörd.

Och nu får det vara slut på den här förbannade vintern! Jag har fått alldeles för stor dos, som det är.

Önsketänkande

Jag är gift med en drömmare, visionär, romantiker och svärmare. Och drömmarna, visionerna och svärmerierna växlar. Dagens heta ämne är: Vad ska vi göra när det är dags för pension? Framförallt var och hur ska vi bo?

Husbil, som länge varit en het potatis, har han lämnat bakom sig. Tror jag. Och insett att man lika gärna kan elda upp stålingarna som att investera sitt sparkapital i en husbil. En bil och en husvagn vore ett förståndigare köp. Om det inte var så töntigt med husvagn.

I helgen drömde Maken sig bort på en mässa. Ända till Medelhavet. Köp din bostad utomlands, var temat. Och vi promenerade upp och mer i gångarna, plockade på oss broschyrer om lägenheter på Cypern, hus på Malta, bostäder i Turkiet, bungalows i Thailand, radhus i Portugal och fincas på Mallorca.

Det mesta ligger redan i pappersåtervinningen. Eftersom Maken kom på att han egentligen inte gillar idén om att rota sig på ett ställe. Idealet är att kunna röra på sig när andan faller på.

– Vi köper en segelbåt istället. Tar den till Medelhavet och gör strandhugg på olika ställen. Då behöver vi inte välja mellan Malta, Cypern, Mallorca eller Costa Brava. Det är bara att lätta ankar och ge sig av när man ledsnat på ett ställe.

– Men hallå! Nu är du mer fantasifull än vanligt. Vi har aldrig ägt en båt. Än mindre seglat. Och du vet ju hur klumpig jag är. Jag kan knappt ta mig ombord på en båt som rör på sig. Balansen lär inte bli bättre med åren.

Nu är jag inne i fasen ignorera. Om jag inte låtsas om båtidén så kanske den går upp i rök. Eller seglar vidare utan oss.

Ett långt uppehåll på vägen

Jag läser en del böcker. I perioder. Och i pocket. Helst. Därför använder jag mig av Bokus och deras bevakningstjänst. För tillfället har jag två böcker på bevakning. Den ena är Marlene Van Niekerks Agaat, som förhoppningsvis kommer ut nästa vecka. Och det ser jag verkligen fram emot eftersom jag inte har någon het bok på lut för tillfället.

Bok nummer två på väntlistan är Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Och där lär jag få vänta. Nästan fram till pensionen. Från Bokus hemsida:

Den här utgåvan av boken har inte kommit ut ännu
(preliminärt utg.datum: 2015-05-15)
Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa.

Maj 2015? Nej, jag tror att jag slutar bevaka den pocketutgåvan. Jag vet inte ens om jag lever då. Eller om jag har samma mejladress.

Hjärtats smak dov och murrig

I DN:s lördagsbilaga slår man ett slag för hjärtat. Apropå alla hjärtans dag i veckan som kommer. Men det handlar inte om vedervärdiga, sockrade geléhjärtan utom om riktiga djurhjärtan. Flera sidor med olika recept. På kokta, rökta, stekta, marinerade och ugnsstekta djurhjärtan av olika sorter.

Och visst ser maten vacker ut på bild. Men mig lurar de inte. Jag kan när som helst ta fram luktminnen från barndomen. Blunda och i tanken öppna porten till trapphuset i Fruängen. Redan då visste jag med säkerhet; mamma kokar hundmat.

Hunden, en stor blandras, hette Murr och gillad hjärtan och annat, som också luktade konstigt när man kokade det. Som lever och njure. Var och varannan vecka kokades hjärtan och inälvorna i en stor gryta på spisen. Lukten var vedervärdig. Om ni frågar mig.

När alltihopa var färdigkokt och hade svalnat, var det viktigt att se sysselsatt ut. Annars åkte en på den oangenäma uppgiften att fiska upp obeskrivligheterna ur jättegrytan och skära levrar, hjärtan och njurar i småbitar. Bitar, som sedan blandades med kokt ris. Murr slafsade glatt i sig blandningen under kommande dagar.

Så en varning till alla DN-läsare: Om du drabbas av romantiska griller och låter dig påverkas av uppmaningen att låta hjärtat vara med på torsdag, tillaga djurhjärtat en annan dag och på annan plats än där du tänker servera rätten.

Och ett tips till läsare som vill göra det lätt för sig: Köp en burk med Vov. Om märket fortfarande finns. Det uppskattade Murr nästan lika mycket som den hemkokta hundmaten.

(DN-artikeln ligger inte ute på nätet ännu, så jag får länka senare.)

Inga bra svar

Jag har sagt det förr och säger det igen: I framtiden kommer det bara finnas jobb kvar i två svenska branscher. Kvinnorna jobbar med människor i vård och omsorg och männen med tingen, det vill säga säkerhet. Alla andra arbeten utförs någon annanstans på jorden. I det land där arbetstagarna är billigast.

Globaliseringen är vår tids bakvända kolonisation. Flytta IT-supporten till Irland. Till att börja med eftersom varje arbetad timme kostar så mycket mindre där än här. Men i Indien är det ännu billigare. Mindre än 1/8 av vad en svensk kostar. Eller åtminstone mycket mindre än en irländare. Då sätter vi upp en sajt i Delhi, som tar hand om kunderna. In broken English.

Och hur mycket kostar inte en svensk administratör. I jämförelse? Låt portugiserna sköta löner, bokföring och fakturering. Hur svårt kan det vara? En lathund med svenska begrepp översatta till portugisiska och kostnaderna är halverade. Eller är det billigare om jobbet görs i Tallinn?

Textilindustrin har nog kommit längst. Snart är varvet jorden runt fullbordat.
Sverige > Portugal > Baltikum > Indien > Bangladesh > Vietnam > Kina. Där man antagligen nått vägs ände. Billigare än så blir det knappast. Tillväxt till varje pris. Trots att folk redan har knökfullt i garderoberna.

Dottern, här kallad Tvåan, har alltså blivit varslad på jobbet. Först klumpades alla nordiska ekonomiavdelningar ihop till en enhet, den i Stockholm. Sen försvann enklare uppgifter till Portugal. Och nu flyttas hela den nordiska ekonomifunktionen helt och hållet till annat land och därmed försvinner Tvåans arbetsuppgifter bye west.

På mitt jobb hade vi gruppmöte idag, där avdelningschefen presenterade företagsmålen för 2013. Det vanliga nöjda kunder, nöjda ägare och nöjda medarbetartugget. Att det är lite si och så med medarbetarna framkom när HR:s mål presenterades. En av punkterna löd: Genomför lönerevision enligt kollektivavtal och överenskommen process gällande Utveckling och Lönesamtal.

Då menade en kollega på att det var felstavat i Power Point-presentationen.
– Ska det inte stå lönereduktion?

Lugn och fin, tänkte jag. Vi får passa oss för löneläget hos indiska programmerare. Innan vi vet ordet av jobbar du på Securitas och jag sliter på Hemfrid.

Veckan som gick

Som sagt, jag drog på mig hostan från helvetet i slutet av semesterveckan. Flygresan hem blev en pärs. Inte bara för mig. Omgivningen såg inte heller glad ut när jag fick mina attacker. Inte hon till höger på plats 19C och inte heller Maken på 19A. För det var åt hans håll jag vände mig när det var som värst. Med tanken att han ändå kommer att smittas förr eller senare. Och jag blev sannspådd.

Min räddning ifrån att drabbas av onda ögat från övriga resenärer, var en stackars flicka i tvåårsåldern, som skrek sig igenom större delen flygresan. Familjen satt tre rader framför och barnet överröstade allting annat.

Det kanske var dumt, men jag arbetade hela veckan. Och det tog hela min energi. Att promenera fram och tillbaka till jobbet var inte att tänka på. Så jag spred mina virus i Stockholms tunnelbanesystem och på fyrans buss. Ett par dagar avvek jag redan efter lunch och fortsatte jobbet från köksbordet. Det går ju inte ha två heltidssjukskrivna på 84,5 m². Det vore alldeles för nervpåfrestande för alla inblandade.

Hostan höll mig vaken i två nätter och så kan jag inte ha det. Onsdag kväll bestämde jag mig för att ta Cocillana. Trots den digra listan med biverkningar och kontraindikationer. Klockan 20:16 var sista gången jag tittade på klockan. Sen sov jag som klubbad till klockan 02:32 då jag vaknade med världens hostreflexer utan att kunna hosta.

Jag blev lite panikslagen. Ungefär som när Ettan föddes och jag drabbades av krystvärkar. ”Du får absolut inte börja krysta ännu. Vänta till jag säger att det är okej”, sa barnmorskan. ”Lätt för dig att säga”, tänkte jag medan hela kroppen formligen skrek ”Krysta!”. Jag minns att det kom en del köttiga eder över mina läppar innan jag fick barnmorskans välsignelse att ta i för kung och fosterland. Och klockan 02:33 natten till onsdag kunde jag äntligen hosta igen.

Nej, jag tror inte att jag har haft någon feber. Men å andra sidan har vi ingen febertermometer, så jag är inte helt säker. När jag provade den digitala ugnstermometern i armhålan så visade den på 38°. Vilket inte säger så mycket. Dels visar den bara hela grader och jag stack aldrig in spetsen i köttstyckets tjockaste del.

I går eftermiddag kändes det som det vände och jag orkade till och med laga mat. Lammgryta, som jag åt lite av. Men i morse vaknade jag fortfarande hostig och snorig och med värk bakom vänster öga.

Och jag tänker: Ska det vara så svårt att ta sig igenom en vanlig förkylning? I över 60 år har det funkat utan större problem. Är det ett ålderstecken? Ingår jag plötsligt i en riskgrupp? Och borde hörsamma alla uppmaningar till influensavaccinering?

Inte vet jag, men den här veckan har jag inte känt mig speciellt morsk eller uppkäftig.