Annorlunda jakt

Annars ägnade jag lördagen åt att läsa när jag kom åt. Inte helt lätt med två barn i huset. Som gärna vill spela Uno, plockepinn eller Yatzy. Men jag kunde inte låta bli att smita ifrån när jag kunde. Jo Nesbøs Huvudjägarna var verkligen en spännande bok. Och underhållande. Trots den ganska vidriga huvudpersonen och hand skruvade liv.

Och handlingen gjorde flera intressanta vändningar. Sånt gillar jag, när man inte kan vara säker på någonting. Och man vet att på något sätt kommer den här lilla avvikelsen dyka upp senare där man kommer att begripa vad det egentligen handlade om.

Sen var det skönt att slippa den deprimerande Harry Hole. Han kan vara lite för mycket.

(Vad är det med WordPress? Jag blir hela tiden utslängd när jag försöker länka till en recension.)

Familjeträff

Mina barnbarn är små genier. Vilket inte är så konstig eftersom deras föräldrar också är det. Men stora sådana. Idag var vi och brunchade ihop på Enskede Värdshus. De små genierna My och Stella kastade sig över pannkakorna, sen övergick de till våfflor för att slutligen avsluta med efterrättsbordet.

Noa tog lite skinka och prinskorv innan han gick tjejerna spår. Och avslutade med 8 havrebollar. Sally åt pannkakor och prinskorv. Och till efterrätt Drömmar. För är det något som hon gillar så är det kakor.

Numera är det väldigt lätt för vuxna att sitta lugnt och fint och konversera utan att barnen blir otåliga eller vill kuta runt bland borden. Föräldrarna lånar bara ut sina smart phones och lugnet lägrar sig igen när barnen spelar lite spel.

Sally, som inte är riktigt två år än, fattar inte sig på det där med spel men vet hur man bläddrar i bildarkivet och var nöjd med det ett tag. Ettan laddade ner en rit-app där hon kunde rita med fingrarna på bildskärmen. Jättekul, men hur gör man för att få ett nytt vitt ark?

Hennes moder startade om applikationen genom att trycka på knappen med bakåtpilen så att listan med programikonerna kom upp och sen pekade hon på ritikonen. Mer behövdes inte för att Sally skulle begripa sammanhanget. Nästa gång gjorde hon det alldeles själv.

Sally började på dagis i måndags och hon älskar det. Eftersom hon har ett alldeles eget språk säger hon inte dagis utan kaka. För på dagis ägnar hon tiden åt att sitta i sandlådan och göra sandkakor. Som också är kakor helt i hennes smak.

Andra ord i Sallys ordförråd är Aj och Ssss. Aj betyder katt och det etymologiska ursprunget är farmors katt, som rev henne i ansiktet. I ren självbevarelsedrift eftersom kattan inte fick vara ifred. Ssss ihop med att hon visar att hon fryser betyder helt enkelt glass. Också en självklar favorit.

Förkylt

Som sagt. Maken och jag har lite olika synsätt på vissa saker. Och somligt härrör från uppväxten. Som det här med hur vi hanterar mildare sjukdomstillstånd.

I mitt barndomshem skulle det mycket till innan man var hemma för att man var sjuk. Var man förkyld fick man bara vara hemma om man hade feber. Annars var det bara att pallra sig iväg till skolan. Även om man fick uthärda omgivningens missnöje över att man smittade ner andra.
– Äsch, de har redan blivit nersmittade. Det är precis innan förkylningen bryter ut som man smittar som mest. Sa mamma och skickade iväg oss. Med inställningen att bästa botemedlet var helt enkelt att i möjligaste ignorera alla symtom.

Hemma hos Maken hade man en helt annan approach. Där var krämpor högintressanta och de hade skåpen fulla med homeopatiska sockerpiller och hälsokostpreparat. Man stannade hemma och tog till sängen och sköljde näsan med saltvatten, tog lavemang, fastade och drack åkerfräkente.

Maken var lite dålig i morse men gick ändå till jobbet. Vi tiotiden ringde han mig och sa att han gått hem från jobbet.
– Varför då? undrade jag.
– Ja, vad tror du? För att jag är lat, eller?

Jag undvek att svar på den frågan. Men inte stannar jag hemma för att näsan rinner lite eller att rösten inte riktigt håller. Då känner jag mammas hand på min panna och hör henne konstatera: Du har ingen feber. Det är bara att pallra sig iväg till skolan.

Med livet som insats

För varje år som går blir det fler och fler cyklister på stans gator. Och nu känns måttet rågat på sina ställen. Väldigt många människor som cyklar struntar fullständigt i lagar och regler och kör sitt eget race utan minsta hänsyn till andra.

Folk cyklar på trottoarer, mot trafiken, mot rött, på övergångställen, ute i gatan fast det finns cykelbana på sträckan. Och jäklar i min lilla låda om inte gångtrafikanterna håller undan.

Värsta sträckan för min del är Skanstullsbrons västra gång- och cykelbana på väg hem från jobbet. Då kommer alla blådårar gasandes från Götgatan. Horder med cyklister tävlar uppför bron. För som vanligt kan man dela in folk i grupper. Bland dem som ska söderut finns det tre grupper vad gäller hastighet; de supersnabba, genomsnittsfolket och de som knappt har styrfart.

Och det här ställer till det. Både gång- och cykelbanan är väldigt smala. Möter jag en människa med barnvagn måste jag kliva ut i cykelbanan för att kunna passera och om en cyklist ska köra om en annan så måste de inkräkta på gångbanan. Och kör om gör de oavsett om de möter gående.

Häromdagen mötte jag ett par, som cyklade lugnt och fint i bredd. Så pass i bredd att jag var tvungen att kasta mig mot staketet till tunnelbanespåren för att inte bli påkörd.
– Ni kan väl inte cykla i bredd på det viset, sa jag.
– JO! vrålade mannen tillbaka rakt in i mitt högra öra.

Ett par gånger har jag med knapp nöd undkommit krockar med cyklister som pratar i mobilen, sms:ar eller fipplar med sin Ipod. För medan de är upptagna med sina apparater går det långsammare och långsammare att cykla uppför och färden liknar mer och mer vinglig slalom. Och korpgluggarna är riktade neråt istället för framåt.

Idag åkte jag en snyting mitt på Skanstullsbron. Av en purjolök. Den stack upp ur en cykelkorg som satt på höger sida av bakhjulet. Kvinnan med korgen cyklade på vita strecket som markerar skiljelinjen mellan banorna. Många gör det som om de trodde att strecket var själva cykelbanan. Hon var totalt omedveten om att hennes packning inkräktade på min färdväg.

Jag har ett förslag till trafikplanerarna i Stockholm. Bredda gång- och cykelbanan på Skanstullsbrons västra sida genom att ta bort en av bilfilerna söderut. Det skulle inte göra någon större skillnad på bilarnas framkomlighet eftersom både Ringvägen och Götgatan som matar på trafiken åt det hållet gör det enfiligt.

Och gör en nivåskillnad mellan gång- och cykelbana så att cyklisterna inte så lätt tar sig över bland gångtrafikanterna.

Då skulle åtminstone jag bli nöjd.

Kurr

Och vad har jag hittat på den senaste tiden? Helgen var barnfri och eftersom lördagsvädret såg ut som det gjorde låg jag i soffan och läste större delen av dagen. Nesbøs Huvudjägarna är spännande så det räcker och blir över. Lite mellan varven skötte jag tvättandet. Och torkandet. Och vikandet.

Söndagsvädret inbjöd till en långpromenad Kungsholmen runt. Allt gick bra tills Makens blodsockernivå sjönk så pass att han ville bänka sig vid första bästa räringsställe. Oavsett meny och prisläge. Första sämsta, tyckte jag och vägrade betala 250 kr för mat jag inte ens ville ha. Och jag vann striden. Det är verkligen inte ofta. Men till priset av en tjurig medmänniska.

Jag kanske skulle starta en ny blogg: Saker som Maken och jag har olika uppfattning om. En outsinlig källa. Konstig nog eftersom vi delar samma grundsyn på livet. Men det är de små detaljerna som ställer till det.

Och nu har till exempel husbilshelvetet dragit igång igen. Han dammsuger nätet efter en begagnad bil som skulle passa. Det låter bra på papperet, samtidigt som jag vet att endast det bästa duger. Och vad kan vara bättre än ett svinulladyrt sprillans nytt ekipage? Dags för omyndigförklaring? God man? Eller kvinna, det vill säga jag.

Skulle inte förvåna mig det minsta om det blir husbilsmässan på Elmia i år igen. Men Düsseldorf vägrar jag bara. Även om det är Europas största.

Ordentligt på fötterna

Folk i mina hemtrakter, alltså Södermalm, har varit så märkligt klädda den här sommaren. Och när jag säger folk så menar jag kvinnor från tonåren upp till 30-35. De har haft på sig pjäxor och halmhatt, som mamma skulle ha sagt. Eller så har de haft antingen pjäxor eller halmhatt.

En kategori har konstant varit klädda i endast halmhatt. Alltså väldigt lättklädda. I tunna linnen med tunna axelband eller i toppar utan några axelband alls. Till det ett par korta jeansshorts.

I andra änden av skalan finns pjäxorna. Det vill säga de som klär sig som om det vore vinter. Långärmat på överkroppen, knälång kjol, ribbstickade strumpbyxor och höga läderstövlar. Oavsett väderlek.

Sen har vi både och. De som har halmhatt på överkroppen och pjäxor nedanför midjan. Tunn topp och tjocka strumpbyxor. Ofta med både hål och maskor.

Och ändå har alla haft samma väder. En ganska bra sommar till och med. Själv hatar jag strumpbyxor och skulle aldrig drömma om att ta på mig ett par om det verkligen inte behövdes. Och höga stövlar. På sommaren? Är det vettigt?

Förresten är dagens mycket i dagens skomode inte alls i min smak. Träskorna med läderremmar känns så 80-tal. Då tyckte jag att de var jättesnygga och använde dem själv. Sen blev de helt ute och för mig har de stannat i det stadiet. Men en typ som är direkt ful är de där väldigt lågskaftade stövletterna med kilklack i samma färg som själva överdelen. Folk ser ju ut som om de hade klumpfot. På båda fötterna.

Och vill ni läsa en riktigt dålig och virrig debattartikel på temat lämna barn i barnvagnar, så har ni den här i AB. Eller driver Katrin Z med oss?

Tvärtom

Att saker och ting ändras under tidens gång är ingen nyhet. Snarare en självklarhet. Men somligt ändras mer än annat. Det går från ofarligt till livsfarligt eller tvärtom.

Ta det här med ägg till exempel. För 30 år sedan var det livsfarligt att sätta i sig ägg. Kolesterolet skulle förr eller senare göra att kärlen beckade igen och hjärtsnörp hotade. Nu däremot finns det nästan inget som är nyttigare. Det perfekta livsmedlet menar somliga.

Och jag är trendkänslig. Under många år hade jag nästan aldrig ägg hemma. Möjligen om jag skulle baka eller steka pannkakor. Men i dagens kylskåp har jag alltid ägg och äter åtminstone ett ägg varje morgon.

När våra barn var små sov de helst på mage. Nästan alla barn gjorde det eftersom BVC och andra bättre vetande rekommenderade det. Barnen somnade lättare, håret nöttes inte bort och bakhuvudet blev inte så platt. Numera är det precis tvärtom. Det kan vara direkt livsfarligt att låta barnen sova annat än på rygg.

En annan sak som ändrats när det gäller barn är barnvagnarna. Speciellt överdraget till liggvagnar. Förr i världen skulle man inte ha överdraget på annat än vid regn och snö. Och aldrig, aldrig någonsin ha den där rutan med genomskinlig plast i uppspänt läge. Om ni fattar vad jag menar. Då låg ju bebisen och andades samma luft hela tiden.

Jag ser dagligen barnvagnar där överdraget är på och plastflärpen uppspänd mot suffletten. Dagens vagnar tål tydligen inte vatten så om det regnar så plastar man in hela ekipaget. Och då undrar jag hur det står till med syrehalten i luften som bebisarna ska andas?

Ambivalent – as usual

Jag ska på tuttmangling på SÖS i eftermiddag. Inget jag ser fram emot. Jag gillar inte att bröna kläms ihop så brutalt. Men ändå går jag dit plikttroget. Speciellt sen Lillsyrran drabbades av bröstcancer för några år sedan. Då var hon för ung för att ingå i gruppen som landstinget kallar till mammografi men upptäckte knölen i bröstet på egen hand.

I samband med kallelsen till mammografin fick jag ett erbjudande att ingå i ett större projekt, Karmastudien, som ska pågå i flera år. Ambitionen är att få fram vad miljö, livsstil och gener har för betydelse för att utveckla bröstcancer. Nu velar jag fram och tillbaka: ska jag vara med eller inte.

Nackdelar är att det tar tid. Man ska svara på enkätfrågor, man ska ta blodprov och blodtryck. Och så vill projektet att följa min hälsa och livsstil framöver. Och lagra blodprover och DNA. Samtidigt kommer jag personligen inte ha någon nytta av att vara med.

Men som Karma säger: Några minuter idag. Många liv i morgon. Så jag får se hur jag gör. Om jag ska vara altruistisk eller inte.

Wollmar Yxkullsgatan 18

Barnbarnen är riktiga asfaltsblommor, som växer och frodas i stenstaden. Men ibland finns det anledning att söka sig ut i spenaten. Svampen är den vanligaste orsaken. Igår var jag ute i svampskogen med Tvåans familj. Skogen vi besökte var en vacker granskog belägen Tullingehållet, bortanför Lida.

Sally hade sina älskade rosa gummistövlar på fötterna. Men eftersom hon är van vid slät asfalt blev hon helt skräckslagen när hon skulle kliva runt bland mossbelupna stenar. Underlaget gav ju med sig och det låg kvistar i vägen överallt.

– Lamla, lamla, skrek hon och vägrade röra sig. Inte ens till närmaste blåbärsris tre steg bort. Trots att hon gillar blåbär. Så mamma och pappa fick turas om att bära runt henne.

Om vi hittade någon svamp? Några kantareller, lite fårticka och en större population med svart trumpetsvamp. Men jag har inga bildbevis – bara en orolig mage.

Öppet spår

Vi gjorde Midnattsloppet redan igår med start klockan 16:30. Målsättningen var att gå i en hastighet av en kilometer på 10 minuter. Det funkade bra ända till Vintertullstorget då vi bestämde oss för att köpa vatten på Konsum. Där förlorade vi några minuter.

Backen upp till Sofia kyrka var lika jobbig som jag kommer ihåg från mitt senaste Midnattslopp. Alltså när jag sprang och det måste vara minst 15 år sedan. Och jag insåg att jag aldrig varit uppe på den bergknölen i dagsljus.

Det regnade när vi kom till Fjällgatan och jag var glad över att vi hade eget vatten att dricka. För jag minns med rysning ett riktigt Midnattslopp utan eget vatten. Jag var dödstörstig och såg fram emot vätskekontrollen vid serveringen på just Fjällgatan. Nu har jag aldrig sprungit särskilt snabbt så när jag väl kom fram var alla muggar slut. Men det fanns vatten i tunnan så jag skopade upp vattnet med händerna. Och det var jag inte ensam om. Folk stod och tryckte ner sina svettiga nävar och hängde över tunnan med sina snörvlande näsor. Men jag struntade i alla hygieniska aspekter och drack girigt även om jag fick lite snor på köpet.

På Hornsgatan blev vi sinkade av en massa gångtrafikanter, som inte fattade någonting när vi kom ångande och vrålade: Ur spår. Nej, vi skrek inte utan kryssade mellan cyklister, barnvagnar, rollatorer och andra långsamma ekipage så gott det gick.

Summan av kardemumman var att vi gick i mål på 1:44:32. Lite över målsättningen men det skyller vi på oorganiserade vätskekontroller och hinder i banan. Och bristen på peppande publik.

Godtycklighet

Ja, jag är lite trögstartad numera men jag tänkte på Trean när jag läste om 11-åringen som blev avmotad från tåget för att hon inte kunde klämma fram en biljett.

Trean åkte till Berlin på en ”drogfri” gruppresa och röjde runt på Love Parade. Jag tror att han var runt 18-20 då. På resan träffade han Svärdottern och de blev ett par. I tåget på vägen hem blev det bråk mellan några grabbar. Inklusive Trean. Konduktören stoppade tåget och tillkallade polis.

Trean togs till närmaste polisstation och erkände brottet. Efter det satte den tyska polisen honom på nästa tåg mot Stockholm. Utan biljett. Jag misstänker att man var angelägen att få honom utanför landets gränser. Det gick bra att åka gratis genom Danmark också men i Helsingborg tog det stopp.

Svenska konduktören krävde biljett. Och hur löser man det problemet när alla pengar är slut? Jo, konduktören fick vårt hemnummer och slog en signal. Om vi bara uppgav ett numret på giltigt kontokort så var det inga problem att köpa en biljett på distans.

Det rättsliga efterspelet från Tyskland? Jo, man körde den typen av fall på distans och domen kom med snigelposten. En saftig bot, som jag misstänker att vi betalade.

Och Svärdottern höll fast vid Trean när andra förmodligen hade fått kalla fötter.

I hate it

Oljud irriterar. Jag har gnällt en hel del om högljudda grannar som för oväsen på gården. Men det finns mycket annat i ljudväg som stör.

Stavgångare till exempel. Eller Nordic Walkers, som en del vill kalla dem. Trots att man gått med stavar i Alperna så länge jag kan minnas. Inte alla som går med stavar är störande. Bara de som envisas med att trava runt på asfalt och smälla i med stavarna i marken för kung och fosterland utan att ha gummitutor på stavspetsarna. De låter helt enkelt förjävligt. Friden längs Årstaviken strand störs omåttligt.

Andra jobbiga människor är de som drar runt med kabinväskor. Om de nu heter så. För många hjulburna väskor är i storlekar som absolut inte kan klassas som handbagage. Men de låter lika illa när de dras över trottoarstenarna oavsett format. Kloppeti, kloppeti, kloppeti och jag känner mig jagad längs staden gator.

Folk som lyssnar på musik i hörlurar. Med så hög volym att ljudet läcker ut i omgivningen. Då blir det till ett gnäll, som är väldigt påfrestande. Det har hänt att jag bytt plats i bussen för att komma ifrån det.

Sen har vi de som nynnar och småsjunger. Jag klarar när småbarn gör det. Men inte vuxna.  Min mara är att någon lokalansvarig får för sig att mitt rum behövs till annat och placerar mig i samma rum som Sabina, som också sitter i ensamt majestät. Där sitter hon och smånynnar nämligen. Och inte bara det, hon har fler egenheter för sig. Som att gilla när det är mörkt och varmt i rummet. Och hon rör sig som en sengångare och säger inte ett ord på möten. Min totala motsats med andra ord.

Elaka morsan i våningen under mig är inte den som småsjunger. Nej, hon illvrålar åt sina stackars familjemedlemmar. Både flickorna och sambon. Igår fick de verkligen sina fiskar varma. Morsan gick på som en bandhund. Nästan så jag börjar fundera på att ringa på eller höra av mig till socialkontoret.

Och gör jag det så har hon ännu större anledning till att inte hälsa i trappen.

Ligga lågt

Nej, jag har inte slutat blogga. Bara legat lite lågt. Saknat tid och inspiration. Framförallt tid. På jobbet är vi klart underbemannade så här års och det händer saker hela tiden. På fritiden är det så mycket annat. Framför allt barn, som pockar på uppmärksamheten under helgerna.

Idag fick jag dock lite egentid. Ovärderligt. Tack vare bioväder och att Maken hellre går och ser Bilar 2 än städar. För det har vi inte heller hunnit med på sistone. Själv städar jag hellre. Eller rättare sagt så vill jag ha städat. Annars har jag svårt att koppla av.

Dessutom är jag uppfostrad med att film och tv ska avnjutas kvällstid. Så länge det är dagsljus vill jag inte stängas in i en mörk biograf. Det känns smått omoraliskt, även om det regnar.

Jag har i största hemlighet startat projektet Ingen barnförvaring. Det går ut på att vi ska göra något speciellt med barnbarnen när vi har dem. Inte bara låta dagarna gå. Och ett projekt tar också tid. Man måste fundera och planera.

Förrförra helgen var vi turister. I Stockholm. Vi tittade på vaktparaden och tog halvannan sightseeingtur i en dubbeldäckare med öppet tak. Så nu har My koll på att slottet har 608 rum. För det sa speakerrösten i hörlurarna. Själv protesterade jag mot röstens exempel på gammalt söderslang. Han påstod att Slang med slira var en beställning på varmkorv med senap. Slira hette det definitivt inte. Halka sa vi. Slang med halka och inget annat.

Igår tog vi en tur på Mälarens vatten. Målet var Björkö och Birka för att lära oss mer om Vikingatiden. Idén var min och Maken kontrade med: Om barnen vill. Varför nu skulle deras vilja var intressant i sammanhanget? Om de finge sin vilja igenom skulle de ägna all sin tid framför en bildskärm.

Utflykten blev lyckad, trots lite småregn under dagen. Vi gick en guidad familjevisning och barnen och vi fick veta ett och annat om livet i en vikingaby. Men den största behållningen var nog att Noa lyckade klämta i tornklockan på Ansgarkapellet. Plus att vi mötte E-type i egen hög person cyklandes längs en kostig.

Barnen är återbördade till sin ömma moder och jag hann baka en morotskaka, som var rena kalori- och kolhydratbomben; ett halvt kilo smör, fyra deciliter socker, tre deciliter florsocker, plus mjöl. Den fick också följa med dem hem. Allt annat vore puckat.