Solen sken i Karlstad

Stoppet i Flen blev inte så långt. Däremot blev vi stående en dryg timme i Katrineholm. Vilken fick tågvärden att jobba för högtryck. Alla dessa resenärer som skulle vidare till Uddevalla, Arvika och Oslo, som missade sina anslutningståg. Det blev taxi istället. För allihop. Inklusive de sju som skulle till Oslo. Det blev ett dyrt stopp för SJ.

Vi led ingen större nöd eftersom vi hade god marginal till konferensstarten. För att slå ihjäl lite tid i tåget, drog jag fram datorn och 3G-modemet. Som jag inte använt på ett halvår. Och inte kom jag ihåg PIN-koden. Men oförståndigt nog har jag alla mina koder samlade i en liten fil på datorn hemma. Så Maken kunde hjälpa mig med de rätta siffrorna.

Men det hjälpte föga. Servern svara inte, porten stängs, sa programmet. Och jag fick stirra på ett pampigt posthus i tegel för att få tiden att gå. Tills tåget rullade igång igen.

Konferenser kan vara matnyttiga. Idag fick vi lära oss ett betydligt smartare sätt att göra snygga utskrifter än att anropa MS Word. Det kan bli något att implementera på jobbet. Man pratar så i min bransch. Eller så deployar man eller launchar pogram, utan r om man är svensk.

Konferenser är också tillfallen att göra saker som man inte gör annars. Som att ha femkamp i ett Lekland för småttingar, klättra i klätterställningar, hitta snabbaste vägen i labyrinter, cykla på cyklar med tvärtomstyrning, jaga flest post-it-lappar, åka fritt fall (inte jag), spela bowling och köra förenklad Dobidoo. Och inte att förglömma; hänga i baren.

Nu ser jag fram mot morgondagen. Med hotellfrukost.

Annons

Fast i Flen

En trasig kabel hindrar oss vidare väster ut. Det har gått troll i mitt resande.

Husmorstips

Nu jäser det i surdegsbunkar och på bloggar! Och jag känner mig manad att komma med ett alldeles eget tips. Nja, det var inte jag som hittade på det själv utan det var modern.

När jag bakar, vilket jag gör väldigt sällan, men när jag gör det så gör jag oftast det tillsammans med barn. Då uppstår ett problem vid själva utkavlingen. Vi har bara en brödkavel, en sådan där med en lös pinne som går rakt igenom hela kaveln. Tyvärr har pinnen förkommit, så den kaveln är lite svårhanterlig för barnhänder. Och en räcker hur som helst inte.

Men då tar jag fram vinflaskor till barnen. Tomma för säkerhets skull. Och tvättar bort etiketten, torkar dem noga och mjölar in flaskorna. Då går de bra att kavla med. Och barnen har åtminstone ett handtag att hålla i.

Modern hade inte ens en endaste brödkavel utan körde alltid med vinpavor. För det hade hon.

Nu är jag på det humöret

Mitt jobb är, som en sinuskurva. Just nu i tristast tänkbara modell. När det är som roligast är det inte särskilt kul. Toppen av vågen orkar inte över nollinjen. Och botten är djup. Bråddjup. När det är riktigt tråkigt är det rent av själsdödande.

Måndagen avslutades med lite positiva besked från Pingvinen: Nu ska hela gruppen involveras i det nya projektet. Wow, tänkte jag. Ska jag äntligen slippa ifrån fylleriövningarna och få lära mig något matnyttigt?

I eftermiddags behagade en av Pinginens handgångna män visa mig vad jag skulle göra. Det tog mindre än fem minuter. Min nya, kvalificerade uppgift består i att fylla i några uppgifter i små rutor i ett fult program. Jag behöver inte ens ta fram uppgifterna själv. Det har en annan medarbetare gjort och fyllt i ett excelark som han har skrivit ut. Varför han inte själv skriver in det i programmet direkt är ett mysterium? Bara för mig, vad det verkar.

Men så jobbar jag på ett företag i teknikens framkant!

Jag är glad att jag ska konfa i Karlstad resten av veckan. Och att det bara är en månad kvar till min semester. Det känns som jag behöver lite distans.

Lite suddigt i konturerna

Den här dagen har vi nog uppfyllt årets taxikvot. Först ut till Bromma på morgonen, sen färden från Skurup in till Lilla Torg inne i Malmö. Efter lunch tog vi ännu en taxitur ut till Limhamns kyrkogård. Taxi tillbaka till flygplatsen och från Bromma blev det taxi igen. Sammanlagt fem gånger. Det är mer än vi brukar klara på ett helt år.

Själva begravningen var borgerlig med musik och dikter. Officianten valde att hålla en lite opersonlig ton med programförklaringen att han inte kände Svägerskan. Innehållet var mest allmängiltigt och handlade mer om kärlek och vackra minnen.

Efteråt samlades alla på restaurang för en tidig middag. Alla var i huvudsak hel- och halvsyskon med familjer. Halvsyskon i fyra led. Som många familjer ser ut idag.

Eftersom Svägerskan dog i lungcancer hade dödsannonsen formuleringen: Istället för blommor, tänk på Cancerfonden. Och det hade folk gjort. Tänkt och skickat gåvor. Men jag har aldrig varit med om begravning där så många passat på alla tillfällen att stå och blossa i snålblåsten. Med ursäkten: Det var när Bettan slutade röka som hon blev sjuk. Så sluta aldrig; det kan vara farligt.

Bromma

Det var på håret. Att Göteborgsplanet stuckit ifrån Martin Stenmarck. Sista ropet pågick fem gånger.

Och planen kommer och går. Utom vårt som kräver teknisk översyn.

Också en resa

När och hur ändrar orden innebörd? Saker som betytt en sak i alla evinnerliga tider används på ett helt annat sätt. Som det här med att åka. Formuleringen Nu blir det åka av handlar inte längre och tjeckers framfart på hockeyrinken eller norrmännen skidande.

Nej, det handlar framför allt om aktiviteter i sänghalmen. Makens jobbarkompisar använder omskrivningen flitigt i utvärderingen av kvinnliga hyresgäster. En av snickarna brukar till exempel undra: Tror du att det blir något åka av där? För så pratar man fortfarande i byggfuttar.

På Solsidan åkte man tvåmansbob, när det blev åka av. Och i dagens DN vill Rocky också åka.

Det kan också vara så att man egentligen har åkt i den betydelsen i alla tider utan att jag har lagt märke till det?

Varken hackat eller malet

Senaste dagarna har jag påbörjat ett antal inlägg, som jag inte orkat fullfölja. Sån är jag. Jag saknar både tid och uthållighet. Framför allt det senare.

Svart på vitt
Om man säger: Skit på dig, din vidriga pösmunk, till någon medmänniska så är det inte bra. Även om man är i ett uppretat tillstånd och det känns rätt precis då. Det går inte att vända orden och få dem att backa tillbaka in i munnen. Men samtidigt seglar det sagda iväg ut i universum utan att fastna vid något materiellt. I regel.

Men skriver man ner något åt det hållet och skickar iväg det i etern, så är det betydligt värre. Då finns det svart på vitt och går inte att ta tillbaka. Även om det är ironi eller en hyperbol, så hörs det inte alltid i skrift.

Sen hade jag tänkt redogöra för en surrealistisk mejlkonversation jag hade med en motarbetare på jobbet. Jag har till och med skapat en egen mapp för sådant. Den heter otrevligt.

När jag ändå var inne på mejl, så tänkte jag lägga ut texten om skolan. Hur föräldrar nu för tiden har så mycket lättare att gadda ihop sig. Skicka upprörda mejl sinsemellan så att det blir en hel hönsgård av en fjäder.

Och i samband med det hade jag tänkte berätta om dagiset som stängde, om hon med stort H som flyttade dottern till annan skola och om maktspelen i Noas klass.

Barnbarn
– Farfar, varför gillar du barnsaker?
– Vad menar du?
– Typ Nintendo. Jag vet ingen annan vuxen som köpt så många spelkonsoler.
För det har han. Senast igår när de släppte första 3D-utgåvan. Han hängde till och med på låset.

Sen tänkte jag berätta om hur Noa höll på att dö när Maken tog med sig spelet för att ha något att roa sig med medan ett av helgens barnkalas gick av stapeln.

Kaffemaskinen
Som om det inte räckte med alla andra prylar som gett upp här hemma. Plötsligt börjar en massa kontrollampor blinka på vår älskade Jura. I manualen stod det inget om vad som är fel när lampan för vattenfilter och mjölkskumningen börjar blinka samtidigt.

Jag bad Maken om hjälp men vad hjälpte det? Inte alls för han började plocka bort vreden istället. För att torka rent eftersom maskinen var väldigt kladdig. Som om det spelade någon roll om en ickefungerande maskin är ren eller inte. Dessutom hade han sönder ett av vreden när han satte tillbaka det.

Sen tänkte jag berätta om alla turer innan jag överlistat maskinen i fråga. Jag hoppas åtminstone att jag gjort det. Annars blir det huvudvärk klockan 11 imorgon.

TV
Jag har ruvat på en utläggning om folket som är med i Arga Snickaren. Alla dessa husägare som absolut inte borde ha ett hus. Massor av männsiskor, som lever självförvållad misär. Hjälp dem inte genom att fixa huset, skaffa dem en hyresrätt istället.

Eller folket i Lyxfällan. Som egentligen borde heta Skuldfällan. Är de helt obegåvade? Borde de inte ha en god man? Och vad lär de sig för framtiden när programledarna lyckas få ut fantasipriser för bilar och annat.

Men vad vet jag? Jag ser ju inte så mycket på tv. (Obs! Ironi.)

Tjuvlyssnat

Southside, puben vid Hornsgatan-Rinvägen 2011-03-24 kl 22:27
Två killgäng börjar samtal

– Vi satt hemma och softade. Men så kom Micke på att det är den 25:e imorgon.
– Just det! Lönehelg.
– Ja, det var därför vi drog ut. Om en och en halvtimme sitter pengarna på kontot och innan dess tänker i alla fall jag inte betala.

Torskstim

Det kryllar av torskar i min omgivning. Framförallt nyhetstorskar. Somliga nyhetstorskar, oftast män, tycker att det är en mänsklig plikt att titta på Aktuellt eller Rapport varje kväll. Och gärna båda och alla olika sändningar.

Personligen har jag inte det tålamodet. Tv-nyheter är så långsamma och det går inte att hoppa vidare till nästa inslag när man själv vill. Sen förstår jag inte vitsen med bilder i alla lägen. Tsunamins härjningar, flygplan som flyger in i byggnader, dramatiska räddningsaktioner – det är sånt som gör sig i rörliga bilder. Men vad är det till exempel för mening att visa upp skylten som står utanför Astrid Lindgrens barnsjukhus, när man rapporterar om en dråpåtalad barnläkare? Inte ger det något mervärde.

Somliga nyhetstorskar är rena dinosaurierna. Syrran är det. Hon vill alltid ha koll på senaste nytt. Det första hon gör på morgonen och det sista hon gör innan hon går och lägger sig är – håll i er – hon slår på text-tv. Text-tv dog någon gång i början av 90-talet, som jag ser det.

För mig räcker det med gårdagens nyheter i dagens Dagens Nyheter. Då kan jag själv välja vilka nyheter jag ska ge extra uppmärksamhet och bläddra förbi det som inte intresserar mig.

Sen har vi vädertorskarna. De som alltid har koll på hur det kommer att bli, speciellt hur väderprognosen ser ut för kommande helg. För helgväder är mycket viktigare än veckoväder. En på jobbet hävdar att han alltid håller sig till tv4 eftersom vädret alltid verkar bli bättre där.

Jag brukar inte bry mig om framtiden på det viset. Vädret blir som det blir och det är inte mycket man kan göra åt det. Oftast räcker det med att kolla termometern, slänga ett öga på himlen och göra sig en föreställning om hur mycket det blåser. Eftersom jag saknar träd i min utsikt, brukar gatubelysningen ge en viss vägledning. Ju mer svaj, desto hårdare vind är tumregeln. Sen klär jag mig efter de slutsatser jag drar.

Det var ingen glädje med den sorgen …

Häromdagen slog mig tanken: På onsdag är det tre år sedan Trean dog. Tänk vad tiden går. Men idag, när det väl blev onsdag, tänkte jag om. Tre år innebär en förskjutning på tre veckodagar, om det inte varit skottår. Alltså kan inte 23/3 vara årsdagen eftersom jag med säkerhet vet att det var långfredag just den dagen. Så egentligen var det i måndags som det var tre år sedan. Och det är få dagar i livet, som etsats sig fast i minnet på samma sätt.

Den dagen valde jag bort kulturen för att stanna hemma och vårstäda. Och ligga i soffan och läsa. Maken gick på Nationalmuseum tillsammans med Tvåan och hennes familj. På vägen från museet passerade de Grand Hotel där man serverade påskbuffé på verandan.

– Hur vore det med lite uteätande? Nu när det är helg och allt. Det finns platser på en sittning lite senare.
– Det vore jättetrevligt! tyckte jag.

Vi åt oss igenom buffén och åkte hem till oss. Jag återvände till soffan och läste. Den här gången serietidningar för Stella. Under tiden försökte Svärsonen och Maken koppla ihop laptopen med tv:n. Vi hade hårddisken full med kort tagna under rundresan i Vietnam. Men efter ett antal misslyckanden föreslog Svärsonen att vi skulle gå över till dem. Deras tv hade inga problem att få kontakt med en dator.

Precis när vi står i hallen och tar på oss ytterkläderna ringer det på telefonen och Treans nummer dyker upp på nummerpresentatören. Inte bra, var allas första tanke. Telefonsamtal från det hållet strax efter nio en fredagskväll. Och det var inte alls bra. För ambulanspersonal jobbade som bäst med återupplivning av sonen på vardagsrumsgolvet.
– Kom hit på en gång, skrek Svärdottern i luren.

Vi slängde oss i en taxi och var där på fem röda. En brandman mötte oss i dörren och jag såg i ansiktet på honom att loppet var kört. Noa hade vaknat av allt oväsen och Maken gick in och la sig hos honom.

– Vi har som policy att ge alla 25 minuters återupplivning, sa brandmannen. Och det gjorde man och efter det gav man upp. Polisen kom och höll förhör med Svärdottern. I badrummet av alla ställen. Vid ettiden på natten kom en läkare och dödförklarade Trean och sen kom politibilen och hämtade upp kroppen.

Då försökte vi sova så gott det gick. Jag hamnade i soffan. Samma soffa som Trean hade legat dött i. Och under samma täcke. Det kändes lite makabert på något sätt, men vad gör man mitt i natten 4 km hemifrån? På något sätt tog vi oss igenom natten.

När jag tänker på saken har vi ännu inte visat bilderna från Vietnam. Av någon anledning.

Tiden är vår

Jo, jag blev klippt igår. Frissan jobbade riktigt hårt i 40 minuter och resultatet blev så bra det kunde bli med tanke på utgångsläget. Fast jag gruffade lite med henne innan hon kom igång.

Själv är jag ett riktigt dygdemönster när det gäller att passa tider så jag klev in genom salongsdörren tre minuter före avtalad tid. Då sitter två frisörer i fikarummet och pratar med en säljare. Klockan tickade på och de pratade vidare. När min tid passerats med fem minuter stack jag in näsan i fikarummet.
– Hej! Har jag kanske missförstått min tid för klippning? undrade jag mellan replikerna.

Hon som skulle klippa mig höll på med att sleva i sig de sista tuggorna ur en plastbunke och hennes kollega uppmanade mig att ta en kopp kaffe så länge. Det gjorde jag och när frissan ätit klart ursäktade hon sig med orden: Ibland blir det sen lunch.

Jaha, så intressant. Men ska jag behöva lida för det? Har man avtalat en tid så har man. Då får man hoppa lunchen. Min tid är också dyrbar. Det där är en oförskämd inställning till kunder, tycker jag. Tyvärr är hon inte ensam om den. Min tandhygienist gör likadant.

Och när jag ändå är inne på ämnet: Hur kommer det sig att frissa numera kan betyda både frisör och frisyr. Slang för frisyr var tidigare frilla, inte frissa. Snygg frissa handlade bara om människan som klippte – inte resultatet.

Bara för att …
En annan sak som hände igår: Säsongspremiär för lunch på terrassen. Och även idag ser jag fram emot att trycka upp mig i lä mot solväggen.

Nu händer det grejer

Imorgon ska jag klippa mig. Hos en ny frissa. Min vanliga är föräldraledig. Förrförra gången var jag inne i stan och klippte mig. Jag frågade en på jobbet, som alltid brukar vara snygg i håret var hon gick, beställde tid där. Men det gav inte mersmak. För krångligt att ta sig till den adressen.

Förra vändan tog jag en frisör vid jobbet. Hon klippte inte med sax utan gnagde av hårstråna med rakblad. Det blev inte alls bra. Såg bara snyggt ut när jag var precis nyklippt. Så nu prövar jag en annan klippare på en annan salong nära jobbet.

Att jag äntligen har kommit mig för att beställa tid är kommande aktiviteter. På tisdag nästa vecka flyger vi tur och retur Malmö för att övervara Svägerskans begravning. Och då kan det passa att snygga till sig lite innan.

Och i slutet på nästa vecka tar jag tåget till Karlstad för att övervara en konferens. Med middag och bowling som kvällsaktivitet. Och då är det bra om inte håret skymmer sikten.

Flyget till Malmö avgår från Bromma och inte visste jag att det var så krångligt alternativt dyrt att ta sig till Bromma flygplats. SL har antagligen en hemlig överenskommelse med Flygbussarna: Det ska ta en timme att ta sig dit kommunalt. Oavsett varifrån. Annars skulle bussarna skramla tomma. På så sätt kan Flygbussarna ta 80 kr för den ynka sträckan på högst 7 km.

Jag tror helt att det är dags för årets första taxiresa på tisdag.

Var får de allt ifrån?

Äntligen någon som har en lösning på ett problem, som ligger mig varmt om hjärtat: Konsten att komma ihåg att ta med sig saker. Det är en svår konst. Jag brukar ställa/lägga det som ska med ut på hallmattan. Bara för att sen ta ett stort kliv över densamma när jag går ut genom dörren.

Men Kristofer 44, tillika biträdande redaktör på AB:s söndagsbilaga, han vet på råd. För att komma ihåg att ta med sig matlådan, vänder han självklart och logiskt jackan ut och in.

Problemet, som jag ser det är att om hans förslag ska fungera då måste man 1. komma ihåg att vända jackan 2. komma ihåg varför man gjorde det 3. inte få för sig att ta på sig en annan jacka än den man vänt på 4. komma ihåg att vända jackan rätt innan man tar på sig den.

Alldeles för mycket att komma ihåg för en glömsk människa, om ni frågar mig. Och jag som behöver ha med mig, inte bara en matlåda utan frukostägg, passerkort och mobiltelefon – hur ska jag göra? Vända ut och in på byxor, tröja och kofta? Inte någon större idé eftersom de i regel redan är ut och in i utgångsläget.

Mitt tips till Kristofer är att gömma nyckelknippan i matlådan. Då kan man inte gå hemifrån med mindre än att man tagit fram nycklarna. Ur matlådan. Då borde man ha lunchen i handen när man går ut genom ytterdörren.

Lost & found

Ursäkta alla inlägg så här på raken. Men jag har inte hunnit med riktig under veckan så det har blivit lite förstoppning, kan man säga.

Idag tog Tvåan och jag en promenad i det vackra vädret. Hon och Sally är gräsänkor eftersom Svärsonen och Stella åker skidor i Dalafjällen. Vi gjorde oss omaket att ta oss till SL:s hittegodsavdelning på Klara Östra kyrkogata. Bara för att ha ett mål. Stella hade glömt sina solglasögon mellan två säten på 53:ans buss för en vecka sedan.

Tjejen på expeditionen tog fram en låda med solglasögon. På lådetiketten stod MARS. Där skramlade cirka 10 olika par med glasögon, men inget av dem var Stellas. Så vi fantiserade om hur de åker fram och tillbaka mellan Roslagstull och Henriksdal dagarna i ända och blir riktigt beresta. Snart kan de ropa ut Tjärhovsplan när den stationen dyker upp.

Däremot fanns det betydligt fler upphittade käppar och kryckor. Hur det nu är möjligt? Om man kliver på en buss eller ett tåg med den typen av stöd, borde man inte sakna dem när man kliver av? Tyckte vi.

Hundgöra på jobbet

Igår tog jag farväl av de tvenne asiaterna, som jag varit handledare åt. Mest med vänsterhanden. Andy och Pandy skulle hem till Bangalore och värmen. De såg inte minsta ledsna ut för det. Tvärtom. Det pinsamma är att jag fortfarande inte har koll på vem som är vem. Det är bara första bokstaven i förnamnet som skiljer dem åt och jag tror att Andy är han med glasögon.

Båda är mörkhyade och har kolsvart hår och trots att de kommer från samma stad talar de olika språk och konverserar varandra på engelska. Och när jag tänker på dem så tänker jag hund. När de pratar rör de hela tiden huvudet på ett lealöst sätt. Ungefär som leksakshundarna som folk hade på hatthyllan bak i bilen. Där huvudet på hunden hela tiden rörde sig fram och tillbaka. Och i cirklar i takt med bilens gungningar.

Så gör också Andy och Pandy, de indiska nakenhundarna. Rör sina huvuden i takt med sitt prat.

Erika har sagt upp sig så om två månader är jag ensam kvinna på gruppen. Inte helt oväntat eftersom hon och den nye gruppchefen inte varit riktigt kompatibla. Jag fick lite dåligt samvete eftersom jag gnällt lite på henne inför kollegan Åke. Han har också gnällt, inte bara ihop med mig utan ihop med nye gruppchefen. Men Åke avfärdade det hela med: Det är klart att det inte det inte förbättrade hennes sits. Men jag hade ju rätt.

Så tänker män. Tänker jag. Men även om man har rätt i sak, kan det kännas fel invärtes.

Tänder till

Jag var hos tandläkaren igår och blev behandlad. Först oförskämt. En flisa har gått av i hörnet av min ena framtand. Den högra, i överkäken, vänstra hörnet.

– En förslitningsskada, helt enkelt, sa Gunnar.
– Oj då.
– Det är sånt man får räkna med. De har ju hängt med rätt länge.

Tack för den passningen. Vill du påstå att jag är gammal? Jag har åtminstone inte komplex för min ålder, som vissa somliga. Till exempel fåfänga män, som börjar färga håret. För det gör han, min tandläkare. Och inte är det snyggt. Men jag det sa jag inte. Bara tänkte och det är tanken som räknas.

Sen var han inte nöjd med mitt flossande. Eller snarare bristen på flossning. På den fronten är jag en riktig ögontjänare. När kallelsen från tandhygienisten ramlar ner i brevlådan då vaknar jag. Går till apoteket och köper mellanrumstandborstar, tandtråd och fluorlösningen. Och är en flitig flossare tills det är dags att gå till hygienisten.

Jag fick skamset lomma in till hygienisten. När jag ändå var där och hon hade fått ett återbud. Där blev jag också behandlad. Riktigt illa behandlad. Hon gav sig på mig med mord i blicken. Snudd på. Blodvite uppstod i alla fall och jag kunde knappt äta resten av dagen. Och på köpet fick jag en muntlig uppläxning.

Så den här gången köpte jag nya mellanrumstandborstar på väg från tandhygienisten istället. Och har lovat mig själv att skärpa mig. Det verkar vara enda utvägen.

Kvällsbris

Inte konstigt att jag börjar ruttna. Efter drygt 2000 måltider känns det inte särskilt kul längre. Speciellt som det är samma, samma under långa perioder. Lunchen går an, den är visserligen likadan varenda dag, men den slänger jag ihop på tio minuter. Utan matos.

Då är det värre med middagen. Då sitter en stor fågelunge i form av en Make och väntar. Hungrig så det skriker om det eftersom han äter lunch redan runt elvablecket. Blecket i det här fallet är tiden på gammelslang. Själv lagar han av princip inte mat. Och allt är mitt fel. Som vanligt.

– Du skulle ändå aldrig äta det jag kokat ihop. Ungefär som när jag ställer in disken i diskmaskinen. Mitt sätt duger inte.
– Men hallå! Det har jag väl aldrig sagt.
– Sagt och sagt. Men du stuvar alltid om när jag ställt in.
– Jamen, det är ingen kritik. Jag möblerar väldigt ofta om det jag själv ställt in för att få plats med mer.
– Du gnäller till och med när jag har dammsugit.
– Det gör jag väl inte. Bara när du inte har ställt tillbaka dammsugaren. Eller inte stängt av den innan du drar ur kontakten. Du vet att jag blir skitskraj när den brummar igång utan att jag är beredd.
– Där ser du. Du gnäller. Alltid.
– Det är ju bara för att aldrig ställer in den. Eller stänger av den.

Nu har jag i alla fall lagat en god och närande måltid, nötkött med jordärtskocks-, blomkåls- och morotspuré. Det tog 10 minuter att handla maten och tillagande tog 40 minuter. Själva ätandet gick på 10 och undanröjandet 20. Nästan halvannan timme försvann av kvällen.

Och nu har jag kört med olika varianter av blomkålspuré ett par månader och även om det är gott så börjar jag ledsna. Om inte annat så på bristen på tuggmotstånd.

Nej, det är kanske dags att börja glo på matprogram. Något som jag tycker är nästan lika tråkigt som att laga mat. Men jag skulle behöva lite inspiration och förnyelse.

Grogghagga eller intellektuell surtant

Det är trevligt när folk får utmärkelser. Speciellt om man är lite bekantas bekanta med dem. Som Aase Berg till exempel. Hon har fått DN:s nyinstiftade kritikerpris. Det tycker jag hon är värd. Inte bara för kritiken utan även för lyriken.

Hur vi är hänger ihop? Med en tråd som är så pinsamt tunn att den nästan inte finns och jag är säker på att hon inte ens kommer ihåg mig. Varför skulle hon göra det? Men hon bodde ett tag ihop med en före detta make till en av svärdöttrarna. Och vi har träffats. En gång.

En annan av Expressens kritiker, som nyligen belönats med pris är Nils Schwartz. Av konkurrenten AB. Vi hade en kort relation på någon timme ungefär. Han bodde i vårt hus och en kväll satte han sig bredvid oss på lokala puben. Vi kom i samspråk med honom, Maken och jag. När vi skulle gå insisterade han på att ta vår nota. På svenskt vis försökte vi avstyra det hela, men gubben var envis och stod på sig.

Saken var bara den att vi hade hunnit med några öl innan han kom, men Schwartz höll god min när kyparen kom med räkningen. Och vi rodnade av skam hela vägen hem.

Förresten

Jag fattar inte hur det kommer sig att Peter Apelgren inte syns mer än han gör. Han är så rolig att jag börjar skratta så fort han syns i tv-rutan. Som betingad reflex, typ. För hans hjärna gör så intressant associationer. Annorlunda och överraskande. Och vilken tajming. 

Hur som helst, en värdig på-spåret-vinnare. Nu när jag börjat se programmet. Tidigare säsonger med Oldsberg & Co gick bort direkt. Det kryper så obehagligt i kroppen när jag ser och framför allt hör den mannen.