Ögonblicksbilder

Projektarbete är en märklig sak. Skisser och målbilder är viktigare än verkligheten. Idag fick vi se B-projektets tidplan, som var hopsnickrad av projektledningen. Uppgiften var att säga att den ser väl OK ut, eller något i den stilen.

Konstigt nog har vi inte riktigt klart för oss vad det är vi egentligen ska utföra. Under juni månad ska man ta de besluten. Det kallar jag att göra saker i rätt ordning.

Idag bjöd en kvinna på fikabröd för att hon går i pension. Inte utan att jag började drömma om att göra gemensam sak med henne. Eller så ska jag anta attityden "Jag gör ingenting utan en detaljerad spec". Men det går säkert över, det brukar göra det.

Annars hörde jag en bra metafor:

Mina vänner är som ett par telefonnummer. Somliga beter sig som de vore  112. De låter mig prata, ställer då och då några klarläggande frågor och har inställningen att de vill vara till hjälp. I andra änden av skalan har jag de som är som 90510. Allt de säger är alltigenom sant, korrekt, rätt och riktigt. Men något samtal är det aldrig fråga om, de bara maler på om sitt.

Annons

Noch ein mal

Äntligen några som fattat galoppen. Den människa som sköter städning hemma hos privatpersoner behandlas inte bättre än den skit han städar undan. Jag wallraffade i branschen i över 15 år så jag vet vad jag talar om. Visserligen var det ett tag sedan, men det verkar se likadant ut fortfarande.

 

Värst var kvinnor och barn. Såsiga underbrallor på sovrumsgolvet och hårbollar i handfatet tillhörde vardagen. Barnen i familjerna lärde sig också snabbt vad som gällde och kunde ställa till lite extra kaos för att visa vem som hade makt över vem.

 

Det som också retade gallfeber på mig, var att kunderna inte hade problem med att få ihop "livspusslet", snarare tvärtom. Damerna hade inte något jobb utan var ute och shoppade, lunchade med väninnor eller så läste de religionshistoria för att få tiden att gå.

 

Om städerskan hamnar på nästnäst sista plats i listan över yrken rangordnade efter status, var kommer den som fixar jobbet hemma hos folk?

Fröken Tjatlunds penningar

Varning! Detta inlägg kommer att handla om pengar, priser, slantar, utgifter, kostnader och avgifter. Kan det bero på att jag just knappat in månadens räkningar på 24582 bagare eller är det bara en fixering?

Jag är oftast löjligt billig i drift. Till och med när jag bestämmer mig för att kosta på mig något extra i klädväg blir det ändå inte särskilt dyrt. Som när barnen gifte sig t ex, då var planen att jag skulle strunta i allt vad prislappar heter och köpa precis det jag ville ha.

Men det blev inga större extravaganser ändå, eftersom jag började inköpsrondorna med H&M, för att jobba mig upp mot Kapp Ahl, Åhléns och Lindex. Ibland blev det till och med en sista tur på NK.

Idag bestämde jag mig för att köpa ett par korta långbyxor. De skulle matcha nya cykeln och när jag kom till kassan blev det ännu billigare än jag tänkt mig. Byxdagar gav 100 spänns rabatt.

Jag har helt enkelt svårt för exklusivare klädaffärer. De får mig att känna mig som en bortkommen kusin från landet. Däremot klär jag så mycket bättre i dyra italienska skor. Är jag ute efter något i skoväg har jag inga problem att stövla in i dyra butiker. De enda krav jag har är att skorna ska sitta som handskar, sen får de kosta vad de vill.

När det gäller handväskor har jag börjat tappa gnistan lite. Senaste exemplaret förra veckan kostade bara 500 pix, trots att den är i skinn. Förr kunde det handla om större summor, när jag slog till. Mest för att jag alltid har varit svag för välgjorda väskor i läder. De där tramsigt plastiga och svindyra märkesväskorna har aldrig intresserat mig.

Annars är handväskor något som får mig att glädjas över att vara kvinna. Man vet var man har alla prylar, slipper leta sig fördärvad i dussintalet fickor efter en ringade mobiltelefon och det finns alltid ett fack man kan avsätta åt rabattkupongerna.

Avtändande

Hur kan Popova börja analysera avbloggning för att en handfull kända personer börjat blogga och för att sen sluta? Var det någon som trodde att folk som i vanliga fall erhåller ersättning för sitt skrivande skulle hålla till godo med att prestera gratisläsning under någon längre tid?

 

Jag tror att papperstidningarna skickade ut sina journalister i bloggvärlden för att de kände sig hotade av det nya mediet och ville få någon slags kontroll över det som publiceras på nätet. Varför skulle man annars starta egna portaler?

 

Eftersom medias slit- och slänginställning till fenomen börjar slå till mot bloggandet, så hoppar tidningarnas egna bloggare av, en efter en. Kärleksaffären är över och ingen vill vara kvar därute när kistan spikas igen.

Men innan journalisterna avrättar gratisskrivandet borde de betänka att medierna föder varandra. Precis som tv-program skapar kvällstidningarnas rubriker, ökar blogginlägg med kommentarer till tidningartiklar också intresset för dem.

 

Ofta framför man uppfattningen att det är få som läser bloggar, bara 10 % av befolkningen och så gott som uteslutande är det personer som själva bloggar. Om det är sant, så hur kan det vara dags för avbloggning? Det kan ju knappt startat.

 

Sen kan jag bara dra slutsatsen att mina egna inlägg är oprovocerande och menlösa. Och/eller att mina läsare är trevliga och väluppfostrade människor. På halvannat år har jag inte utsatts för någon enda liten hatattack eller ens fått en elak kommentar. Bara några tillrättalägganden när jag varit ute och cyklat. Något jag bara är tacksam för.

 

Men så är jag inte heller någon utmanande kändis utan fortsätter med mitt grafomana beteende ett tag till. Trots att jag, tills idag, inte visste om att det väckts upp i mig.

Konstiga typer

Efter dagens slit dejtade vi varandra på en uteservering vid Bysistorget. Vid bordet intill satt en kille och pillade med en gammal Hermes skrivmaskin. Det lät så gammalt och hemvant med det lilla plinget strax innan det var dags för ny rad, trots att det var år och dagar sen jag hörde ljudet i verkligheten. Killen visade stolt upp flera suddiga rader med Courier för sina bordskamrater.

Den första skrivmaskin jag pillade på var en reseskrivmaskin av märket Olympia. Min nyskilda Mamma köpte den 1964 på avbetalning och i priset ingick en kvällskurs. Man satte olikfärgade hättor över tangenterna, röda för vokaler, blå för konsonanter, gröna för siffror och svarta för skiljetecken. Sen var det bara att öva sig på att skriva i blindo.

Tanken var att Mamma skulle börja på kontor när det var slut på underhållsåret. Så blev det inte; övningsuppgifterna fuskades igenom och dyslexin syntes tydligt. Men prata var hon bra på och gjorde karriär som växeltelefonist.

 

Jag fick en gammal grön Halda när en avlägsen släkting dog. Den funkade alldeles utmärkt, vi t o m använde den fortfarande till att skriva ut firmans fakturor i slutet av 70-talet.

Men drömmen var IBM:s kulskrivmaskin och den förverkligade när vi köpte en begagnad i början på 80-talet. Finessen var att man kunde byta typsnitt genom att skifta kula.

Vi hade städfirma på den tiden. Trean var fyra år och ibland fick följa han med när vi städade kontor på helgen. När vi kom hem efter att ha städat oss igenom ett tiotal ställen, plockar han upp sex IBM-kulor ur byxfickorna.

– Titta här vad jag tog från städningen. Bra va?

Nej, det var inte alls bra. Det tog ett tag innan vi rett ut vilket av kontoren han rensat på kulor. När vi kom tillbaka till städningen, gick det inte att avgöra vilken medarbetare som blivit av med vilken kula. Vi chansade vilt och hörde aldrig något om händelsen.

Det gick inte att banna sonen för tilltaget. Det hände ofta att vi kom hem med saker från jobben. Han hade bara inte fattat att det var saker som kasserats.

Dagens barn har sällan sett gårdagens skrivare i verksamhet. Scenen när Kalle Anka & Co äter majskolvar i rasande fart, blir obegriplig och jag läste om en grabb som såg en skrivmaskin i verksamhet för första gången och fällde uttalandet:

-Schysst skrivare! Bokstäverna kommer ut på papperet på en gång.

Storstadssommar

En helg i Stockholms skärgård kan gå utanpå det mesta. Det finns många faktorer som spelar in.

1. Var
2. Vilka
3. När
4. Väder
5. Mat & dryck
6. Hygien

Var: Om vi börjar med var, så i mitt tycke slår ytterskärgården innerditon. Denna gång var det Ingarö och det är nästan inte innerskärgård ens en gång. Överallt är det hus på hus, men stället vi var på har en utsikt över vatten och öar som slår det mesta. 

Vilka: Hela spektaklet var en slags avskedsfest för M:s arbetskamrat, så det vi var tre par som känner varandra sen några år tillbaka. Man kan lugnt säga att vi är på samma våglängd allihopa.

 

När: Behöver jag säga mer än svensk försommar, med skir grönska och ejderungar med uppvaktande mammor i vikarna.

 

Väder: Strålande sol med fågelkvitter från morgon till kväll. Vi satt på bryggan under förmiddagen och nöjt av värmen med vågskvalp som bakgrundsljud. Jag är röd som en kräfta efter en dag i solen.

 

Mat: Behöver jag säga att vi grillade? Både kött, halloumi och grönsaker. Och vad är en måltid utan rostade grönsaker numera?

 

Dryck: Bubbel, vatten, rödvin, kaffe, vodka russian osv ?

 

Hygien: Vedeldad bastu är för varmt för mig. Men herrarna ägnade resten av ölen till bastubad medan vi övriga mediterade framför lågorna öppna spisen.

 

Vad pratar man om framför brasan? Allt möjligt, speciellt sina medmänniskor, men vid ettiden var vi utmattade och gav upp. Herrarna höll ut till framåt tretiden. Det måste ha varit det uppfriskande 12-gradiga vattnet. 

 

First things first

Allt ska göras i rätt ordning, annars är risken att man inte kommer i rätt stämning, så långt är jag med. I dagens dn tar en kulturartikel upp böckers motton, en viktig aspekt. Men jag känner personligen att jag måste angripa litteraturen grundligare än så.

 

Innan jag går in på bokens motto är sidan till vänster om det ett måste. Där finns den grundläggande informationen. Mina pocketböcker brukar alltid, eller så gott som alltid vara tryckta på Nørhaven Paperback. Helgens bok blev så mycket intressantare med den här introduktionen. Tryckt i Sverige!

 

Nu är Arnaldur Indriðason en personlig deckarfavorit. Vad är en brottsutredare utan familjeproblem och svart livssyn? Och denne isländske polis verkar slå det mesta i den vägen.

 

Huvudpersonen i romanerna heter Erlendur. Kanske isländska för Erland, men i mitt huvud blir det Eländur. När han förhör en kvinna vars make försvann obegripligt för många år sedan frågar han:

– Var han tungsint?

– Inte mer än de flesta islänningar. Han försvann på hösten, om det säger nåt.

Kan det bli svartare än så?

 

Över till lite muntrare böcker. Även om den senaste har lite allvarligare problematik. Marian Keyes är på promotionturné för sin nya bok. Dn har följt henne under ett dygn och jag hänger med på den resan. Trots att jag inte är en 30-årig singel gillar jag hennes böcker och jag lovar och svär köpa hennes nya bok när den kommer i pocketupplaga.

 

Men jag skulle bli väldigt förvånad om den trycktes någon annanstans än i Danmark.

Plågsamma erfarenheter

Jo, jo. Gårdagen gav flera tortyrupplevelser. Den första kom redan vid lunchtid: mammografi på SÖS. Jag fick småspringa från Skanstull till sjukhuset, eftersom bussarna vägrade komma. Hur kul kan det vara för någon stackars sköterska att mangla tuttar hela dagen, ännu tristare när offren dryper av svett.

 

På kvällen kom tortyrtillfälle nummer två gick när Vårmiddagen gick av stapeln. Det är ett återkommande arrangemang av M:s arbetsgivare. Middag med bordsplacering bland obekanta är inte min drömsysselsättning en fredagskväll, jag är lite reserverad bland folk jag inte känner. Men i år var det första gången portisarna med respektive var inbjudna, så vi kände oss tvingade.

 

Maten var jättegod, pilgrimsmusslor med löjrom, hjortfilé med rostade grönsaker, chokladmumselimums med kokossorbet, men portionerna var lite för små för mig som fått mammografi till lunch och inte äter efterrätter.

 

Det är märkligt vilken ljudnivå 180 personer kan åstadkomma bara genom att kallprata, jag var helt slut i huvudet. Efter dryga två timmars sittning vid borden, blev det mindre formellt med kaffe, avec, drinkar och dans.

 

Halv ett på natten kom plågsamhet nummer tre, den tre kilometer långa Golgatavandring hem i högklackat. Natten var varm och fullt med folk ute överallt. Vi gick från Slottet till Zinkensdamm och slogs av att vi väldigt sällan är ute vid den tiden här hemma. Stockholm kändes nästan som Göteborg. När vi är där brukar det bli mer nattliv för oss.

 

Vädret är strålande och vi har turen att vara utbjudna till några som är begåvade med stuga vid havet, så ikväll blir det äntligen grilla av.

Nu ska jag bli digitalare än 1100-människor

Jag är en hängiven läsare av morgontidningen. Det känns så lyxigt att sitta vid köksbordet och bläddra i mångpapperet. Jag trodde att jag inte bara prasslade på utan läste en massa också. Konstigt nog har jag lyckats bläddra förbi krönikören Bengt Ohlsson och lämnat hans alster olästa. Trots att mycket handlar om Södermalm.

 

Jag kollade igenom lista med krönikor; inte en enda rad har väckt mitt intresse. Och inte blev jag mer intresserad av hans nedlåtande inställning till nätet i största allmänhet och bloggare i synnerhet. Tror han att han är den ende som har omdöme och kan värdera information?

 

Men inte slutar Boliden bryta i sina gruvor bara för att det mesta man får fram är värdelöst? Den som söker kan finna guldkorn på oväntade ställen, även i den digitalt publicerade världen. Men jag kanske inte är tillräckligt sofistikerad eller så har jag lågt ställda krav.

Jobb – jobb – jobb igen

Imorse försov jag mig något. Förra veckan flaggade jag av torsdagens väckning, den dagen var röd och arbetsfri. Det straffade sig, eftersom jag glömde bocka i den igen på mobilen. Konsekvensen blev att jag fick hoppa morgontidningen. Det har jag tagit igen nu.

 

På första sidan i dn:s jobbilaga tar man upp forskning kring olika yrkens status under tidernas gång. Inga större överraskningar, men varför i hela världen står städerska på plats 98? Har städare högre status och hamnar ovanför biljettkontrollanten? Eller tror dn/forskare att det inte finns sådana?

 

Jag trodde att man var ense om att använda manliga varianten genomgående, med vissa undantag som t ex sjuksköterska.

 

---

Det blev dramatik på jobbet idag. Flera morgonpigga, spänstiga typer har gått ihop i ett mixat lag och anmält sig till en fotbollsturnering och första matchen gick av stapeln i ottan. Efter tio minuter åkte killen som var vår målvakt på en rejäl tackling, som gjorde att han låg och vred sig i smärtor på planen.

 

När han kom till jobbet tuppade han av och blev efter det skjutsad till sjukhus. Jag har aldrig sett en levande människa så vitgråblek någonsin. Och det var inte så konstigt; sjukhuset behöll honom. Diagnos: spräckt njure.

 

Tänk att somliga ska ta en lagbyggande aktivitet på så blodigt allvar att de manglar sina motståndare. Om man ska säga något positivt så blev hela grejen mer uppbyggande än ursprungstanken. Alla på hela bygget engagerade sig från vaktmästeri till vd.

 

---

Projekten rullar vidare i jenka/foxtrot-takt, två steg framåt – ett steg bakåt. Idag gick jag hem när testerna gått två steg framåt. Igår gjorde jag misstaget att avsluta dagen med bakåtsteg.

Gissa om jag hatar punktlistor med 1.1, 1.2 osv i all oändlighet? Sen alla förkortningar, som dyker upp; idag var SLA och OLA, vad det nu är, på tapeten. Men det skiter jag i, det handlade om avtal. Jag håller mig till ftp, SAN och CPU, då känner jag mig mer hemma.

Blöt näsa

Det är mycket som måste ordnas efter ett dödsfall. Kusin Klas vill helst att pappans hus ska säljas före sommarstiltjen och tog hjälp av M för att röja upp inför visningen. Huset är egentligen ett radhus i Segeltorp utanför stan. Kusin Klas familj flyttade in när området var nybyggt i slutet på 60-talet. Fortfarande är det några av de "ursprungliga" paren, som bor kvar.

 

När Klas kom dit för att öppna för mäklaren, stack en av originalmänniskorna, en kvinna i 70-årsåldern ut huvudet och sa följande märkliga sak:

 

– Det är flera här i området som tycker att du borde ha hälsat på din pappa lite oftare. Då hade det här aldrig hänt.

 

Är inte det typiskt för sanningssägande kvinnor?
1. De har några år och bittra erfarenheter på nacken.
2. De säger inte att det är "jag" eller "vi" som tycker. Alltid "flera" med hänsyftning på andra, så att man inte kan gå i svaromål med dem personligen.

 

Hur meningsfullt är det att komma med anklagelser, när den anklagade inte kan reparera skadan? Vad vet människorna i området om förhållandet mellan Kusin Klas och hans pappa? Tror inte tanten att familjen har nog med skuldkänslor för självmordet?

 

Klas och M röjde ut alla personliga prylar, så allt är klart för visning och vi fick ärva ett skohorn efter morbror Tom.

Vid 33 är man passé

Redan första dagen som 55+ känner jag mig diskriminerad och kränkt. I dagens dn slår man på trumman för en ny mobilmodell, Seniorfonen.

Hur kommer man bara på ett så fult produktnamn? Varför skulle jag plötsligt behöva en ny mobiltelefon? En som dessutom är ful, med få funktioner och som gör att jag känner mig fullständigt omyndigförklarad?

 

Jag gillar fortfarande min lilla puderdosa och ser inga problem att fortsätta använda både kamera och surffunktion. Mina fingrar dansar glatt över tangenterna och hjärnan fixar att styra dem att utföra mina önskningar. Jag fattar till och med fortfarande vad jag gör, när jag gör det.

Grannsämja

En granne till Mamma gick under benämningen Snorsnipan. Det måste ha varit Brorsan som hittade på det namnet och det passade verkligen på henne. Hennes näsa var både spetsig och lång och hon var av den beskäftiga sorten som gärna la näsan i blöt.

 

Syrran eller jag brukade vara barnvakt till Anita, Snorsnipans dotter. När Syrran upptäckte att Anita hade stora blåmärken på rumpan, som bildade ett tydligt mönster efter piskkäppen, ringde hon gråtande till Mamma. Snorsnipan höll på att få smaka käppen själv och Mamma lovade henne dyrt och heligt att så skulle bli fallet om misshandeln upprepades.

 

Mamma och Snorsnipan levde större delen av livet i en konstig hatsymbios. Båda ensamstående i samma veva och tävlade hela tiden inbördes i alla möjliga konstiga grenar. Vem som blev uppbjuden mest när de var ute dansade. Eller den vars senaste man hade finaste bilen. Eller vem som hade renast i skåpet under diskbänken. Eller vem som hade dottern med bäst betyg i franska osv i all oändlighet.

 

Egentligen var det nog mest Mamma som tävlade och jag misstänker att Snorsnipan inte hade en aning om vilka triumfer Mamma hade anledning att gotta sig åt, när hon satt och målade naglarna i soffan.

 

Snorsnipan hade sina goda sidor också. M och jag träffades tidigt i livet och Snorsnipan förbarmade sig över oss penninglösa 17-åringar och lånade/hyrde ut sin sommarstuga till oss några veckor under sommarlovet. Huset var nybyggt och låg i närheten av Årjäng. Det var därifrån Snorsnipan kom.

 

Hennes föräldrar bodde i huset strax intill. Det fanns många barn i familjen och två av dem bodde fortfarande hemma. Fler andra hade hus i närheten, så det kom och gick folk hela tiden.

 

Det var mycket på landet, som var annorlunda för oss från Stockholm. Värmländskan var lite obegriplig i början. En i familjen frågade första dagen: När kom dere? Hur skulle jag kunna veta vem Dere var och när han kom?

 

Sen gick det inga bussar som vi var vana vid. Men döttrarna i grannhuset var vana liftare. Och det var inget problem att få lift, man behövde knappt sätta upp tummen. Vi gjorde som alla andra och liftade till badet, till affären och dansbanan.

 

Det fanns ingen tv i sommarstugan, men föräldrarna i grannhuset hade både det och utrymme i vardagsrummet. Men allt tv-tittande var förbundet med arbete. Hela dagarna satt Snorsnipans mamma och sydde. Saab anlitade hemsömmerskor för sina verktygsfodral i blå galon. Hon sydde ihop fodralen, kantade med snedslå och satte dit gröna knytband.

 

Efter en dag vid symaskinen fanns det högar med ut och invända verktygsfodral. Vår uppgift i tv-soffan var att snedklippa hörnen på fodralen och vända dem rätt. Alla hjälptes åt tills allt låg prydligt i lådor.

 

Snorsnipan vann sista tävling Mamma utmanade henne i. Nej, det var nog snarare så att döden stod som segrare. Båda två bolmade oavbrutet. När Mamma slutade för 20 år sedan, blossade Snorsnipan vidare och Mamma brukade orera om hur ohälsosamt Snorsnipan levde, hur hon aldrig kom ut utan bara satt vid köksbordet och rökte den ena cigarretten efter den andra. Och såvitt jag vet gör hon det fortfarande.

Hushållsnära förtjänster

I svd blåser man upp uppgifter från Statisktiska Centralbyrån som ett fantasktiskt intresse för hushållsnära tjänster. Nu handlar det inte om att köpa tjänster utan att sälja dem. Starta städföretag kräver inga investeringar, möjligen en registreringsavgift, så vad säger den statistiken egentligen om marknaden?

 

Det ska bli intressant att se hur det går för de nya entreprenörerna. Hur många kommer att kraschlanda med stora skulder, framförallt till skatteverket? Jag har sett tillräckligt många nyföretagare förköpa sig på firmans pengar, pengar som egentligen borde reserveras för annat, för att sen inte kunna betala moms, arbetsgivaravgifter och skatter.

 

Ännu intressantare ska det bli att se vilka som kommer att ha råd att göra skatteavdragen för tjänsterna. Min fasta övertygelse är att det är övre medelklass som gynnas mest. Vad jag förstått kommer man inte kunna jämka för avdraget, så för att kunna göra ett avdrag måste man ha råd att ligga ute med motsvarande pengar.

Min fördomsfulla inställning är att de som nu betalar svart, kommer att fortsätta med det. Varför betala mer än man gör idag?

Vad är en bal på slottet …

Det finns ett gap, som kan vara svårt att ta sig över. Jag känner att generationsklyftan är väldigt vid så här års. Det är nog en skada från sent 60-tal, men jag tycker att hela hallåandet som pågår för att folk slutar gymnasiet är riktigt pinsamt.

 

Redan före Valborg tar man på mössorna. Sen är maj en enda lång fest där man tunnklädda flickor vingla runt på höga klackar och polismyndigheterna ber om kyla och regn. Enligt svd verkar krögarna också ha tröttnat.

 

När jag slutade gymnasiet var det tredje gången, sen studentexamen avskaffades. På den tiden var det bara pinsamma mesar som hade fester, såna som inte kunde hejda sina ivriga föräldrar. Själva avslutningen var en folktom historia. Inga elever, inga föräldrar, inga skyltar eller vita mössor. De som kunde hade börjat sina sommarjobb och fick betygen på posten.

 

Någon skolbal i amerikanskt snitt fanns inte. Bara en gubbskiva med lärarna. Några drottningar, kungar eller skolans populäraste kamrat röstades aldrig fram. Totalt politiskt inkorrekt på den tiden.

 

Så nu vill jag slå fast: Ingen tar studenten, alla bara slutar gymnasiet och inte faaan är de så bra alla gånger. Det är den enda sång jag hört dagens ungdomar vråla.

Vart tog sånger som Gaudeamus igitur, Sätt nu glaset till din mun vägen? Om man nu vill fira hysteriskt, varför inte göra det med lite stil och ge rum åt lite mer jerum.

Kvalitetskontroll

Grönan är underklass. Egentligen är det så med flertalet nöjesfält, men idag var det trashigare än någonsin och vår närvaro gjorde antagligen ingen större skillnad. Men vädret var det i alla fall klass på.

 

McDonalds hade abonnerat förmiddagen och körde löptävlingar för barn. Deltagare fick sen köpa åkband för halva priset. Vi bjöd Treans familj på kalaset och följde själva medför att ha roligt åt att andra hade kul.

 

På morgonen gick vi till Slussen, för att trava runt på tivolit fram till sena eftermiddagen. Sen skickade vi hem yngre generationer med färja och promenerade hem. Alla dessa femtielva steg var otillräckliga för M. Hans fötter har protesterat de senaste dagarna och det har gjort att han halkat ner på resultatlistan i stegtävlingen.

 

Nu ägnar han kvällen åt Södermalm runt. Finns det fler stegänkor därute?

On – off

Oj, inte visste jag att jag bloggade på för halvannat år sedan. Enligt dn bloggar man av när man slutar och då borde man blogga på när man börjar. Men det låter hemskt i mina öron. Kan man inte bara börja blogga, blogga och sluta blogga?

 

Jag fattar inte varför redan etablerade skribenter börjar blogga i sina tidningars regi. Att man har en privat blogg som ett eget bollplank begriper jag. Allt man har på hjärtat kanske inte ryms i det officiellt publicerade materialet. Men, att göra som dn t ex och ha flera journalister att tvångsblogga, verkar meningslöst.

 

Medievärlden gör som vanligt, först höjer man en person eller ett fenomen till skyarna. Men det kan man ju inte hålla på med i all oändlighet, sånt skapar inte rubriker. Då inträder fasen ta död på det man själv blåst upp.

 

Under tiden bloggar vi vanliga dödliga på så länge lusten finns.

 

---

(Just nu har jag en egen kampanj för att inte ordet halvannan ska försvinna ur SAOB. Motivet är att alla lata översättare ska kunna fortsätta vara slöa. Hur ska de annars kunna omvandla en engelsk mil till kilometer på ett enkelt sätt?)

Full rulle

Vad händer i korsning Götgatan-Ringvägen? Massor men inte särskilt mycket att skriva hem om.

 

M har travat på i stegtävling så fötterna inte pallar gång längre. Men det går att räkna om andra aktiviteter till stegpoäng. Vi rullade runt på stan hela gårdagen, trots att min gamla cykel inte ville vara med längre. Bromsarna krånglade, växlarna kärvade, så här har vi det nya underverket!

 

Det blev en kompromiss, hybrid med 24 växlar. Den sportigare cykeln som kändes hetare, hade inga fästen för skivbromsar, som var prio ett, så det fick bli den tantigare versionen med stänkskärmar.

 

Jag hade en skräckfärd i Grekland med två mils brant utförslöpa mot Sparta. Regnet vräkte verkligen ner och bromsarna slutade ta, när det kom vatten mellan bromsklossarna och fälgen. Det blev en slags vattenplaning på dem och jag var tvungen att bromsa krampaktigt hela tiden. Hela tiden snurrade tanken: "Nästa cykel ska ha skivbromsar, nästa cykel ska ha skivbromsar". Nu över tio år senare har jag förverkligat tanken.

 

M är känsligare än jag för tantvibbar och tycker absolut att stödet ska bort, annars tänker han cykla på behörigt avstånd så han slipper kännas vid mig.

 

Vi tog en provtur ner till Pampas Marina och satt i kvällssolen och blickade ut över Mälaren, husbåtar och andra farkoster. Det blåste lite kyligt men rumpan behövde vila från sadeltrycket, så jag svepte en filt om mig.

 

Annars har vi nött på med Projektet med stort P på jobbet. Min manlige kollega är tjurigare än någonsin och tänker minsann inte lägga sig i oombedd. Inte ens för att lägga saker till rätta.

 

– Gör som du vill, men Simon har sagt att han ska fixa det hela. Jag tänker inte hjälpa till. Har han sagt att han ska sköta ruljansen så får det bli så.

 

Hela attityden får mig att känna mig som en gruppförrädare. Det finns faktorer som lille Simon inte har en aning om och som jag förmodar att ingen ftp i världen kan göra något åt. Men vad vet jag? Det får bli en delikat uppgift för nästa vecka.

Barnsligt dilemma

Året är 1959 och jag har nya gummistövlar. Syrran, jag och tvillingarna Kovacs hade varit på Ängarna och letat efter salamandrar hela eftermiddagen. Det hade regnat ordentligt flera dagar så dikena var överfulla. Grabbarna hade lyckats fånga en ödla i den gamla syltburken, som vi bar hem i vårt eget lilla triumftåg.

 

Hemma på betonggården var det som vanligt stopp i brunnarna efter skyfallet. Gården var helt i betong och här och där fanns brunnar som beckade igen när det blev för mycket regn. I fördjupningarna runt brunnarna bildades stora vattenpölar. Maskinist Thelin stod med vatten upp till halva vaden och brottades med ett brunnslock. Gubben var tjurigare än vanligt och svetten pärlade i pannan. Mamma stack ut huvudet på balkongen och vrålade att det var middagsdags.

 

Plötsligt fick hon syn på mig och mina leriga stövlar.

– Skölj omedelbart stövlarna i vattenpölen!

 

Sekunderna tidigare hade Thelin gett beskedet

– Nästa unge som plaskar i vattnet åker på en råsop!

 

Thelin var portvakt med titeln maskinist, kanske för att det lät mer avancerat. Han skötte det mesta i området men trappstädningen lämnade han åt frun.

 

Nu stod jag inför ett dilemma: Skulle jag lyda mamma och skölja av stövlarna eller skulle jag ta gubbens hot på allvar? Mamma vrålade än en gång från balkongen.

– Sätt fart nån gång!

 

Det gjorde jag och fick den utlovade örfilen av portvakten. Men mamma låter inte den vara ostraffad som ger sig på hennes avkomma. Hon galopperade ner för trapporna och gav mannen en uppsträckning som han aldrig glömde. Sanningar sades som han inte hade minsta argument mot. Efter det visste han precis vilka som var barnen Sandberg.

 

Så här i backspegeln kan jag säga att modern gjorde sig bäst innan vi kom i tonåren.

Lysande utsikter

Nu vet jag vem som ska få en liten påhälsning, Jan Björck på Trafikkontoret. Intressant läsning i dn visar att det är han och kollegerna som håller i hur trafikljusen ska regleras i stan. Själva biltrafiken struntar jag i, bilister kan gott vänta, de sitter ju inte i sjön precis.

 

Däremot vill jag som gående ha lite ändringar. Borde det inte finnas några fiffiga slingor i trottoarerna också, så att gående också kan få grön våg? Det finns ju internationellt utförda mätningar på hur snabbt en stockholmare i allmänhet rör sig.

Och varför kan inte gående alltid få grönt när trafiken har rött, utan att trycka på någon larvig knapp. Jag retar mig två gånger om dagen på trafikljuset i korsningen Ringvägen och uppfarten till SÖS.