Det rullar på

Hälsa
Bipacksedlar till mediciner är ingen rolig läsning. En kan bli hypokondriker för mindre. Som om det inte räckte med hur en känner sig utan att ha medicinerat det minsta.

Idag var jag hos doktorn, som skulle meddela dom i blodtrycksmålet. Det blev medicin, trots att jag fått ner trycket en del. Och gått ner några kilo. Plus varit nykter och blek i nästan en månad. Dessutom var alla labbresultat på topp, det vill säga utan anmärkning. Men domaren tyckte att trycket var lite väl svajigt åt det högre hållet så det var nog bra med en liten dos, trots allt.

Men jag fattar inte varför en medicin mot högt blodtryck ska ge ungefär samma symtom, som det höga blodtrycket. Enlig medföljande information. Mycket vanliga biverkningar: Dimsyn, yrsel och kraftlöshet. Är det inte dessa yttringar jag redan har? Av det höga trycket? Va?

Och mindre vanliga: Förvirring, nervositet, rodnad, öronsusningar, muskelkramp, halsbränna, svettning, klåda, håravfall. I have them all, already. Sömnighet, sömnsvårigheter låter däremot som rena motsägelser. Eller ska det tolkas som att en blir ofantligt trött utan att kunna sova?

Värsta biverkningarna är nog ändå hjärtattack eller stroke. Jag som trodde att det var de största farorna en utsatte sig för med att gå runt med högt blodtryck. Impotens finns också med i listan, men det ser jag som ett mindre bekymmer i sammanhanget. Åtminstone för mig personligen.

Huslighet
Igår gjorde jag om två helt vanliga underlakan till dra-på-lakan. Första lakanet tog flera timmar att få till. Mycket beroende på att saker försvinner oförklarligt och jag får ägna en massa tid åt att leta. Den här gången var asken med knappnålar puts väck. Jag vet att jag tog fram den för några veckor sedan för att nåla fast en tapetbit på väggen i vardagsrummet. Bara för att se hur den tog sig ut. Tapeten alltså. Knappnålarna lät jag ligga kvar i sin ask.

Men asken låg inte kvar på sybordet. Jag letade på alla tänkbara och otänkbara ställen utan resultat. Så jag fick hålla tillgodo med de två stackars nålar, som satt i tapetbiten. Den försvunna knappnålsasken har varit i min ägo i 25 år. Minst. Och kostade hela 33 kr, när det begav sig. Prislappen var nämligen omöjlig att få bort.

Husköp
Vi fantiserar vidare om att förverkliga bostadsköp. Ett låneinstitut har gett oss lånelöfte och vi har fått diverse förslag från ett par mäklare. Och om vi räknar rätt på ekonomin skulle det inte vara en omöjlighet att slå till på något intressant alternativ.

Och det ställer semesterplaner på huvudet. Kanhända blir det en tur till södra Europa istället för södra USA. Inte mig emot.

Annons

Fria tyglar

På mitt förra jobb fanns det många 55+kvinnor och flera ännu äldre än så. Och medan de närmade sig pensionen kunde det inträffa oväntade händelser. Saker som ställde alla framtidplaner på huvudet. Makar fick stroke eller hjärtinfarkter. En trodde att hon själv höll på att få en infarkt, men det visade sig vara aggressiv lungcancer. Ytterligare en fick dödlig cancer i bukspottkörteln. En tredje föll ihop på första semesterdagen och dog där hon stod. Bara för att nämna några.

Med sådana historier i bakhuvudet är det svårt att hålla fantasin i schack. Är det verkligen värt att jobba 24 månader till? Bara för att få lite mer slantar i pension? När man inte har en aning om vad framtiden för med sig. Speciellt inte när blodtrycket gör en lite betryckt.

Så jag bostadsknarkade lite på lägenheter och radhus vid Medelhavet. Bara för att muntra upp mig en smula. Jag skulle verkligen inte ha något emot att bo någonstans där det går att vara utomhus mer än på våra breddgrader. Och där inte vintrarna är så förbaskat långa och mörka.

Ja, jag gick så långt att jag kontaktade en mäklare och några långivare för att sondera terrängen. Om det över huvud taget finns en möjlighet att förverkliga det hela ekonomiskt. För det kan aldrig skada att fantisera.

Annars har vi blivit med bil. Det är Makens kusin, som behöver någon som vittjar brevlådan utanför villan medan han och familjen är på semester. Och denne lådtömmare ska inte ha onda avsikter. Därför fick Maken uppdraget och för att kunna utföra tjänsten under tre veckor fick vi låna en av kusinens bilar.

Och vad gör vi när vi blivit bilburna? Passar på att inspektera Ettans ägor. Han och frun har ett sommarställe i Roslagen och det var ett tag sedan vi var där. Vi har till exempel inte sett deras gäststuga, som de byggde förra sommaren. Nu hade vi tillfälle att sova där och stugan fick klart godkänt.

En söndag med regnskurar, vad gör man då? Om man har tillgång till bil åker man tillsammans med otaliga andra till Ikea. Och handlar småprylar för att fixa lite bättre ordning i kökslådorna. Innan man vet ordet av visar siffrorna på kassan vid självskanningen på 819 kr. Trots att ingenting vi plockade på oss kostade mer än 49 kr. Trodde vi.

Men en tidigare investering krävde ytterligare utgifter. Våra bäddmadrasser såg inte så fräscha ut. Åtta år sätter sina spår och Maken har länge önskat sig nya. Jag har tyckt att det räckt med en tvätt av fodralen. Problemet är bara att vi inte har tillgång till en tillräckligt stor tvättmaskin.

För några veckor sedan fick Maken sin vilja igenom. Vi köpte nya madrasser. Okej, jag håller med om att det var ett lyft för sömnen och sovrummet. Utom på en punkt: de nya madrasserna ligger inte still på underlaget och underlakanen ligger inte still på madrasserna.

Efter några timmar har Maken snott runt i sin säng så att han ligger direkt på bäddmadrassen. Lakanet ligger ihopsnurrat bredvid. Och så kan vi inte ha det. Därför inhandlades två dra-på-lakan idag. När jag tvättat och hängt upp dem på garderobsdörrarna, dristade jag mig till att säga: ”Om de här lakanen fungerar bra, kan jag sy om de gamla. Det verkar inte vara någon större konst.”

Det skulle jag aldrig sagt. Maken tände direkt. ”Det är så typiskt dig. Varför kan du inte bara kasta dem?”

”Jo, det ska jag tala om: För att två av dem är alldeles nya. Och varför ska man kasta saker, när man kan fixa till dem? Tänk på jordens resurser. Speciellt när det gäller bomull.”
”Äsch, de enda resurser som du tänker på är dina egna.”

Som om det var något fel med det. Hushållning med den ena resursen skämmer väl inte den andra. Speciellt inte om man ska förverkliga fantasier.

Dags att ta itu med ett och annat – inklusive bloggandet

Säga vad man vill om Maken, men när det gäller konsumtion är han oslagbar. Speciellt av tekniska prylar. Till och med hälsoproblem är en självklar orsak till inköp.

När hans arbetsgivare kallade till hälsokontroll gick han till läkaren med förväntningar. Inte på beröm utan snarare tvärtom, med tanke på vikten. Alltså övervikten. De förväntningarna infriades med råge. För det var inte bara vikten som gick i taket utan även blodtrycket.

– Det blir utredning på det här, sa läkaren. Du får komma tillbaka, så vi kan koppla på mätutrustning och kartlägga hur trycket är under ett helt dygn. Mätningarna kommer att göras automatiskt två gånger i timmen.

Men en otålig man föregriper gärna den typen av analyser. Särskilt om det ger tillfälle till shopping. Så han investerade i en blodtrycksmätare, som fungerar ihop med en app på iPaden. Och mycket riktigt, alla mätningar med den nya manicken bekräftade att trycket var på fel sida om 140/90.

– Du borde också kolla, sa Maken till mig. När har ni hälsokotroller på ditt jobb?
– Vet inte, jag har inte frågat.
– När var du senast på en?
– För ett par år sedan, tror jag. Men jag har alltid haft lågt blodtryck.
– Då mäter vi på dig, när vi ändå har investerat i en apparat.

Jag försökte protestera, men förgäves. Manschetten åkte på och mätningen startade. Jäklar i min lilla låda vad det klämde om överarmen. Det var riktigt obehagligt, för att inte säga att det gjorde ont. Och inte nog med det, jag hade betydligt högre blodtryck än Maken. Nog för att jag känt mig tröttare och yrsligare de senaste månaderna utan att fatta orsaken. Och högt blodtryck var det sista jag skulle ha tänkt på.

Det var inte alls roligt. Att ha gått från lågtryck till högtryck på ett par år. Jag som trott att jag skulle tillhöra de friska fetknopparna, som inte drabbas av fellevnadssjukdomar. Men inte heller det klarade jag mig ifrån.

Då är det bara att ta tjuren vid hornen. Och påverka det som går att påverkas. Åtgärd nummer ett: ingen alkohol. Nummer två: diet. Och nummer tre: Återuppta gåendet, minst 8 km per dag. Åtgärder som jag vidtagit i tio dagar hittills. Alltid en början. I morgon har jag en tid på vårdcentralen och då får jag se vad domen blir.

Förresten stannade inte inköpen vid en blodtrycksmätare. Nu äger vi en våg vars resultat man kan koppla till blodtrycket och den visar tjusiga grafer över resultatet. Plus att man kan mäta aktivitetsnivån på sin personliga profil. Så nu vet jag att det är 5,7 km till jobbet och att jag håller en snitthastighet på 11 min/km. Vilket gör att jag förbränner drygt 400 kcal på 1 timme och fem minuter.