Folk och folk

På svenska campingplatser finns det campare. Campare kan delas in i olika grupper, framförallt i tillfälliga och permanenta. De tillfälliga är av flera olika typer. Men de permanenta är till förvillelse lika att de verkar vara klonade. Inte bara som människor utan även deras utrustning.

De har husvagn, med förtält. I förtältet har de soffgrupp, kylskåp, matbord med stolar. På matbordet ligger en kortlek, som används om vädret är mindre gynnsamt.

På den staketomgärdade tomten står ytterligare ett matbord med stolar. Minst. Somliga har ett bord med morgonsol och ett med kvällssol. Grillen är en självklarhet, liksom den svenska flaggan. Om man inte är i Skåne. Där är den skånska ganska frekvent.

Det här med flaggandet stör mig. Det känns lite unket på något sätt. Det förekommer varken bland tyska eller franska permanentcampare.

Folk går runt på sina pyttetomter som halvnudister. I badbrallor och bikini vad de än pysslar med. Kvinnorna skrapar potatis, diskar och röker oavbrutet. Männen läser kvällstidningen, grillar eller klipper gräset.

Nu ska jag skala och koka sparris, värma hollandaisesåsen, maken grilla laxen och hälla upp det kylda vinet. För med två nätter på samma ställe är vi snudd på permanenta.

Strövtåg

Nej, det blev inte Böda camping. Men vi susade igenom Smålandsskogarna i 80 knyck och jag fick äntligen se Kalmar slott. Som var stängt på öppettiden. Maken trodde att Frida i kassan fått näsblod och gått hem tidigare. Eller att hennes katt skulle ha ungar. Men slottet var vackert även från utsidan och jag slapp fatta beslutet om slottsalarna var värda 85 kr.

Sen tog vi bron över  till Öland, så nu har vi klarat av den också. Jag har haft en helt annan bild av själva bron. Att brospannet var jättelångt och jättehögt. Omtalad som Europas längsta bro, på sin tid. Men största delen är väldigt låg. Då är Höga kustenbron betydligt mer imponerade.

Och jag är mer än glad att vi inte handlande mat i Tyskland. Med tanke på EHEC. På vägen ner bunkrade vi i Jönköping och på vägen upp stannade vi till på en fransk Geant Casino och fyllde kylskåpet. Med bland annat belgisk gurka och franska tomater.

Rörliga bilder

Vi har tv i bilen. Den funkar sådär. Alltså, själva tv:n funkar utmärkt. Däremot kan det vara lite si och så med mottagningen. Ibland hittar sökfunktionen ingenting, ibland tycker den att den hittar en massa kanaler, men när man bläddrar bland upphittat löser själva bildvisningen upp sig i bitmappar efter två sekunder.

Men vi har sett en del. Som en bra tysk miniserie om en Gräfin i Ostpreussen under andra världskriget. Den gröna milen, för femtielfte gången. På fransk tv, otextad och odubbad. Franska Lyckohjulet och självklart Vem vill bli miljonär. Både fransk och tysk.

Jag vet inte hur många olika länders Vem vill bli miljonär jag har sett. Även på ställen där språket är helt obegripligt, går det att få en viss behållning genom att försöka förstå själva frågan. Den svenska versionen skyr jag eftersom den är kidnappad av hemska Postkodlotteriet.

Som reserv hade den förtänksamme reskamraten tagit med några filmboxar. Och nu har jag sett verkligen sett A beautiful mind, en rullen som jag var övertygad om att jag sett för länge sedan.

Svenska klassiker

Första klassikern begick vi i Heiligenhafen. Handlade alkohol i norra Tyskland ihop med en massa andra svenskar. Bokstavligen busslaster av människor, som väller in i butikerna runt Puttgarden. Folk kommer också i hyrda skåpbilar eller med släpkärror och handlar som besatta. Vi köpte också ett och annat, men kunde konstatera att Frankrike är billigare.

På natten drömde Maken att vi skulle bli stoppade vid svenska gränsen för överlast. Det blev vi inte och inte heller killarna framför oss i den knäande gamla Volvon med travar med Norrlands Guld i bagageutrymmer. Vilket fick oss att begrunda idiotin i att frakta svensk öl till Tyskland, sen åka dit och köpa ölen och frakta den tillbaka till Sverige.

Nästa klassiker begick vi idag; Gekås i Ullared. Vi handlade för moderata 1400 kr. Tvål, schampo, diskmedel, tandkräm, tandborstar, kalsonger, underbrallor och lite annat smått och gott.

Nu sitter vi på en liten camping i Smålandsstenar. Jag har röstat för ett besök i Kalmar. Maken vill begå en ytterligare svensk klassiker; ett besök på Böda camping. Om jag inte kan försvara mig skulle det inte förvåna mig om det blir en sväng till dansbandsveckan i Malung.

Hur är det möjligt?

Vi avverkar mil efter mil på tyska Autobahn, först söderut och sen tillbaka norrut, och när det är dags att söka natthamn viker vi av. På första bästa avfart. Av en ren tillfällighet eftersom det inte finns någon skyltning från vägen som anger om det finns någonstans att övernatta. Och då råkar vi hamna på exakt samma ställe som på utvägen.

Ett skumt ställe, tyckte vi när vi övernattade där för tre veckor sedan. Det skumma begrep vi den här gången. Övriga gäster  bestod mest av manliga polska gästarbetare. En av dem kom fram och sa på staplande svenska att han jobbat i Sverige i åtta år. Och hans kompis var fortfarande kvar i fiskfabriken i Varberg.

En annan av killarna stod och kokade korvsoppa i köket. Lite sorglig bismak. Ungefär som gruvarbetare i Sydafrika, som lämnar hemländer och familjer. Eftersom det är den enda möjligheten till försörjning.

Nu är vi alltså tillbaka i Sverige. På en camping i Höganäs. Och för första gången på drygt tre veckor regnar det. Det är vi verkligen inte vana vid.

Jag stresstålig – not

Paris är enormt och ligger som en stor padda mitt i Frankrike. Och det är stört omöjligt att undvika staden. Alltså, Paris är en trevlig stad om man har för avsikt att besöka den. Men om så inte är fallet, då är den bara i vägen.

Igår skulle vi ta oss förbi Paris. Jag ville ta en perifique även om det var längre. Men Marie, fransyskan i gps:en ville annat. A gauche, sa hon när jag tyckte höger och tvärt om. Och så hamnande vi mitt i en soppa av demonstrerande taxiförare, som blockerade infarten till stan.

Efter några upprörda meningsutbyten. Med varandra, kunde vi krångla oss ur och förbi. Och hitta småvägar i Champagne, som var betydligt mer nervlugnande.

Semesterbytare

 Vi har bytt semester med andra ett par gånger. Alltså tagit med vänner på det vi tyckt om och i gengäld följt med dem på deras favoriter. Med varierat resultat.

Första bytet ägde rum för nästan 20 år sedan. Vi hade semestrat ihop med Folke och Inger flera gånger. På cykel i Grekland och på cykel i Italien. Och vi tyckte att vi kände varandra.

Inger och Folke hade pratat sig varma för alpvandringar och ville visa sina smultronställen i Bayern och Österrike. Vi hängde med till Ruhpolding och Bad Reichenhall., Hitlers örnnäste och vidare till Lech.

Vädret var mestadels uselt, men vi snörde på oss vandringskängorna och travade på. Upp till toppstugor och firade varje toppbestigning med erbsensuppe mit wurst och apfelstrudel. En och annan öl slank med. Och var det kallt så fanns det alltid glühwein att ta till.

Sen var det dags för oss att förevisa Frankrike. Cykla i Provence när lavendeln blommar. Kan det bli bättre? Tyckte vi. Men det tyckte inte Folke och Inger. Speciellt inte Inger. Det var för varmt. Det var för backigt. Ingenting var bra. Framförallt inte maten.

– Det här kallar jag inte mat. Snarare trafikolycka, sa Inger när vi rekommenderade nötkött. Varpå hon bestämde sig för griskött. En lokal specialitet enligt menyn, som visade sig vara kokt grismage. Inte heller det föll på läppen.

Det här utspelade sig på den tiden då man fortfarande skickade vykort till nära och kära. Inger hade några av den varan så vi besökte ett lokalt postkontor.

– Va! Har ni inga frimärken. Men hallå, borde inte det inte vara en självklarhet för posten?
Det var ett decennium innan svenska posten anammat samma koncept.

Och fransmän var inte kloka och kunde inte köra bil. Deras motorvägar var dåligt byggda och trots det kostade det pengar att använda dem. Droppen som fick Ingers sinne att rinna över var när vi skulle äta lunch på en servering längs motorvägen. Inger tog en öl och fick nobben i kassan.

– Det här är en alkoholfri motorväg.
– Men det är inte jag som kör.
– Det spelar ingen roll.
– Varför har ni öl överhuvudtaget, i så fall?
– För de gäster som kommer in via lokalgatan.

Det var sista gången vi semestrade ihop. Om det behöver tilläggas

Återkommande

 På vägen från Sverige andades jag att jag läst en artikel om fransyskor och deras förhållande till föda. Att det inte alls var Medelhavsdieten som håller dem slanka. Utan att de i stort sätt bantar hela sitt liv. Stackars den kvinna som går upp mer än 8 kg under sin graviditet. Då får hon sina fiskar varma på mödravården.

Och nu är vi här och kan lätt konstatera att överviktiga människor är rejält frekventa även här. Och det har jag fått äta upp.
– Titta där har vi en till som kämpat hela sitt liv. Utan större framgång.

Sen har vi det här med mynten. Makens bror hade för sig att en gång varje år fraktas alla euromynt tillbaka till sina ursprungsländer. En åsikt som han vidhåller med en dåres envishet.

– Oj, den här 2-centen är från Portugal. Undrar just när den ska få komma hem? Tänk inte på några kostnader. Har man hemlängtan så har man.

Och ämnet ställplatser. Maken prenumererar på flera husbilstidningar och där pågår en ständig diskussion om camping kontra ställplatser. Och att campingföreträdare menar att Sverige ska bli bäst i Europa på att härbärgera husbilar. Trots att det motarbetar deras egan intressen.

Glöm det! I Bretagne kryllar det av ställen där man kan stå med bilen. Tömma toa och gråvatten, fylla på vatten. Gratis. På bästa tänkbara platser.

Nu har vi påbörjat återtåget och är i Epernay, Champagne, och tänker besöka några bubbelproducenter imorgon. Förutsatt att de har tillräckligt med svängrum för oss.

Vänner på vägen

Det finns hemliga sällskap, som man inte har en aning om. Om man själv inte är medlem. Som DKW-ägarna i min barndom. De hade en slags sammanslutning. En av mina kompisar hade en DKW. Eller rättare sagt, hennes föräldrar var stolta ägare till en. Och varje gång de mötte en annan bil av samma märke så var det självklart att man vinkade lite som en hälsning.

Så är det också med husbilare i Frankrike; förarna morsar på varandra. Inte med vinkningar, bara genom att släppa greppet om ratten med högerhanden och öppna handen. Lite nådigt, sådär. Vissa entusiastiska medpassagerare kan vifta.

Fransmän hälsar även när man möter dem till fots. Oavsett om de kör husbil eller inte. Man säger Bon jour hela tiden. Så fort någon kliver in i en reception eller på en affär hälsar de. Och säger på återseende när de går. Och gärna Bon apetit på restauranger.

Allt på ett mycket diskret sätt och inte alls lika uppfordrande och lite störande som tyskar brukar göra.

Ingen ovanlig syn

Sanitetsanläggningarna är ofta unisex på franska campingplatser. Toaletter, duschar och tvättrum är gemensamma för män och kvinnor. Alla utrymmen är låsbara, så att man kan sköta sitt ifred. Till och med tvättrummen, som bara har ett handfat.

Men pissmojarna står uppradade längs väggen i det allmänna utrymmet. Precis som de gör på andra offentliga toaletter.

I Indien var man snäppet värre. Där fanns det med jämna mellanrum dörrlösa skrank utmed gatkanterna, där män kunde lätta på blåsorna.

Lite kultur

Etta på fransktoppen:

Norrut

Vi har en har en kul liten kompis i bilen. Andra kallar henne Gepe-Ess, men vi för oss är hon Ingrid. Ingrid förstår svenska nästan lika bra som vi fixar franska. För att hon ska börja lyssna, säger man Röstkommando. Bestämt. Då kan man komma vidare med att be henne söka efter platser eller visa oss kartan.

Sitter vi och småpratar med varann händer det att Ingrid tror att vi vill henne något och pockar på uppmärksamheten med ett pling. Likadant om vi lyssnar på Karl XII. Då kan Björn Granath få henne att spåra ut helt och hållet.

Nu är sporten att få Ingrid att agera på knaskommandon. Maken provade med Bröstförstoring istället för Röstkommando. Det funkade inte. Däremot Tröstkommandoran och Pissa på Zlatan istället för Visa kartan.

Men en GPS absolut inte någon ersättning för kartor. Däremot ett komplement. Och när det gäller att hantera motorvägar runt städer är den helt suverän. Hur kan den ha koll på alla på- och avfarter och i vilken fil man ska ligga för att komma rätt?

Idag lotsade Ingrid oss norrut till en sandstrand vid Côtes d’armor. Där solen snart kommer att gå ner i havet. Vackert men ganska kallt.

Både i luften och vattnet.

Maten är halva resan

Om man inte ser havet, ska man inte äta fisk eller skaldjur. Sägs det. Men om man ser havet är det fritt fram. Och är man i Bretagne och ser havet så vore det inte alls fel med moules marinières. Varenda restaurang har rätten på sin meny.

Tre gånger har vi varit på lokal och varje gång har jag försökt beställa musslor. Utan minsta framgång.
– Vi har allt på menyn. Utom musslor. Tre gånger av tre möjliga. Hur är det möjligt?

Jag har tagit något annat på poissonlistan. Rena chansningarna. Igår blev det räkor och snäckor. Jag blev tvungen att fråga servitrisen om hela innanmätet var ätbart.
– Manger tout? sa jag och hon såg frågande ut. Innan hon sa Oui – utom skalet.

Också idag var musslorna slut. Vi tröstade oss med sallad (crevettes/saumon) och cider. Inte illa det heller. Jag har förträngt hur god riktig cider är.

Mer teknikaliteter

 Tack och lov. Gasen är inte slut. Men någon hade kommit åt en strömbrytare, som stängde av gastillförseln. Det tog någon timme innan vi begrep att den vippkontakten hade med gasen att göra. Vi har lyckats stänga av den tidigare med effekten att vattenpumpen inte funkade. Det gjorde den nu, så därför drog vi fel slutsats.

Men nu är vi hoppfulla igen och stannar ytterligare en natt i pittoreska Locronan. Under tiden som tvätten torkar.

Ett plus: Campingen har gratis wifi. Ett minus är att signalen är svag så man kastas ut hela tiden och får återansluta stup i kvarten. Men man får vad man betalar för. Som vanligt.

I Bretagne

Nu har vi varit i änden (Pointe du Raz) av världens ände (Finistére). Det var vackert, kargt och blommorna på den vindpinade udden luktade fantastiskt.

I Bretagne är man stolt över sitt keltiska arv och alla orter har dubbla namnskyltar. Handlarna på lokala marknader har fåniga svarta hattar och kursar patéer, som inte alls heter paté i Frankrike, och korvar som är knöliga och smakar fantastiskt.

Fördelen med husbil är att man fixar den mesta maten själv. Men det är också en nackdel. Bor man på hotell så äter man även middagen där och då finns det ofta ett menyalternativ med traktens specialiteter. Nu blir det mest det gamla vanliga.

Om det nu blir något över huvud taget. Gasen verkar ha tagit slut.

Regression

I Sverige räknas vi oss som fullvuxna, men ju längre söderut desto yngre blir vi. I Danmark är vi i tonåren; begriper vad vuxna säger om vi vill och anstränger oss och andra förstår oss – oftast.

I Tyskland har vi just börjat skolan. Förstår det mesta, men är lite blyga och har svårt att hitta de rätta orden när det verkligen gäller. Och jag är överdrivet artig, säger Maken.
– Entschuldigen Sie mir, bitte …
– Fråga själv, säger jag.

När vi korsar franska gränsen förvandlas vi till tvååringar. Klarar enstaka ord, som gazole, wifi, hyper marché. Men det ordnar sig alltid. Folk är hjälpsamma. Säger man: Ouverte? Säger de Oui eller Non. Och vi begriper. Säger man: Une nuit? Så säger de Oui eller Non. Och vi förstår precis.

Kan de engelska så går vi över på det. Svårare än så är det inte. Man fattar till och med enkla vägbeskrivningar om man har koll på rondell, trafikljus, höger, vänster och rakt fram. Utan att ha pluggat språket. Fransmän är inte alls så omöjliga som ryktet ger vid handen.

Semesterläsning

 Om det i en och samma film finns flera män med mustasch i samma färg då får jag problem. Handlingen kan te sig väldigt underlige innan jag rett ut vem som är vem. Speciellt om en av dem är god och den andre ond.

Det är samma sak i böcker. Inte så att det är ansiktsblindheten som förvirrar. I böcker kan namnen få mig att blanda ihop folk. Karaktärerna ska helst inte ha namn som börjar på samma bokstav. Då blir det krångligt. Eftersom jag har en benägenhet att bara läsa första stavelsen i namn. Och samma person får inte omtalas med flera olika namn, som i ryska romaner. Risken finns att jag lägger ner läsningen. Och det får inte vara för många människor inblandade. Då får jag inte heller ihop det.

Nu har jag många människor att hålla rätt på. Jag läser Den röda grevinnan av Hirdman. Många människor avhandlas. Med smeknamn, men jag tror att jag har koll på vem som är vem. Dessutom lyssnar vi på en ljudbok under körningen. Ernst Brunners Carolus Rex med en speltid på 37 timmar. Och med många människor inblandade.

Och männen runt Karl XII hette likadant som gubbsen runt dagens kung; Lewenhaupt, Wachtmeister, Piper och Bonde. Utan att för den skull vara kungavänner. Den galningen hade knappt några. Hur en vandal och huligan kan ha upphöjts till hjältekonung är ett mysterium. Om nu Brunners förmedlade karaktär är någorlunda riktig.

Väder

Ursäkta tjatet, men jag glömde en väsentlig sak. Inte bara för svenskar. Tyskar är också väldigt väderfixerade. Det märks på tv:s väderrapporter om inte annat.

– Varför åka söderut när vi har sommarvärme här? undrade Rassa som förestod hilly-billy-campingen utanför Hannover. Det är ju varmare här än på Mallorca.

Här vid franska Atlantkusten är det fortfarande varmt, 15-25 grader dagtid och mestadels soligt. Nattetid cirkus 10. Det kom några regnskurar under natten i Strassbourg.

Husbil 2011 – shop till you drop

 

Fransoser är en sort för sig. Klockan 8:45 hänger pensionärerna på låset till stormarknaden. Och gör precis som alla andra shoppande fransmän, plockar ner matvaror i sina kundvagnar så man kunde tro att det var belägring på gång. Eller åtminstone långhelg. Men det är likadant varje dag. Vagnarna dignar av vatten, bröd, creme de caramel, vin, läsk, juice, salta pinnar, konserverade ärtor, grillbrickor, ostar och grönsaker.

Grönsaksavdelningen är oftast enorm och man river sig i huvudet för att komma på vad gurka heter när man står framför vågen. Eftersom man inte hittar det ord som dyker upp i huvudet. Concombre-knappen syns inte till. Jaha, det var styckepris gurkorna. Hm, finns det möjligen ett större exemplar?

Jag memorerade franska för ostronskivling och minnet räckte ända fram till vågen, men nu återstår bara att första ordet börjar på P och det andra var gris.

Gamlingarna betalar med check. Ja, checkar lever fortfarande i Frankrike. Vi kör med Visakort. Men före betalningen säger kassörskan något som jag tolkar till: Bonuskort? Och ruskar på huvudet. Sen Sydafrikaresan är det lika spännande varje gång om kortuttaget ska godkännas eller inte. Och en lättnad när det står Approved på skärmen.

Shoppingen är en räddningsplanka för min mage. Sen 80-talets tältsemestrar har jag en betingad reflex. Stormarknad = schysta toaletter. Det måste vara belysningen, för efter ca 10 minuter behöver jag uppsöka bekvämligheterna.

Och jag kan även konstatera att fransmännen är Europas japaner. Ju mer automatiserad toaletter, desto bättre. Dagens stormarknad hade en toa som förutom automatspoling när man låste upp dörren även att den automatstädades efter var tredje besökare, det vill säga spolade av allt från golv till tak.

Men nu är vi på en camping, på en plats alldeles intill några helt acceptabla toaletter. Och med kylskåpet fyllt av föda.

Husbil 2011 – teknikaliteter

Enligt expertisen blir man 30% dummare under en semester. Men jag tror inte att det gäller ledighet i husbil. För du utsätts ideligen för utmaningar.

På en vanlig bilsemester behöver man bara hålla reda på att det finns soppa i tanken. Nu har vi diverse tankar i tankarna. Färskvatten in, gråvatten ut. Toan in och toan ut. Och hittills har vi bara behövt bekymra oss om ettan.

Två batterier; en för bilen och en för bodelen. Och gasolen, hur i hela världen gör vi om den tar slut? I övriga Europa har man andra system och kopplingar.

På campingar kan man koppla upp sig på elnätet. Det känns bra för då sparar man på gasolen.
– Voulez vous 6 ampere eller 10 ampere?
– Ein kilo Watt Stunde kostet ein €. Wie viel brauchen sie?

Men hallå, jag har ingen aning. Ge mig bara den styrka och mängd jag antagligen behöver. Ska man verkligen behöva damma av gamla fysikkunskaper i min ålder?

Datorn drar 65 Watt så den är grön. Värre var det med vattenkokaren vi köpte. Den var på 2200 Watt. På min inrådan eftersom jag vill att kokandet ska gå fort. Och det var ett misstag. Poff, sa det och elsystemet tvärdog. Vi ägnade över en timme åt felsökning innan vi fick klart för oss att det var säkringen i elstolpen som hade smällt. Tack och lov.

Nu har vi ström med 6 ampere, bilbatteriet på 13,3V, bodelen på 14,2V, färskvattnet på ¾ fyllnadsgrad, gråvattnet på leer, toan nytömd. Dessutom är disken diskad, tvätten tvättad och hänger på tork. Och Maken snarkar utmattad.