Oro

Som jag sett fram emot den här lördagen. En helg utan barn, som är uppe i ottan. Äntligen en möjlighet att sova ut efter en ovanligt hektisk arbetsvecka. Men så blev det inte. Klockan 5:02 slog jag upp ögonen och sen var det stört omöjligt att somna om.

Och jag misstänker starkt att det beror på att nästkommande vecka blir ännu värre. Då räknar arbetsledningen med att jag ska klona mig till 2,5 personer. Först ska jag göra mitt eget jobb, sen ska jag göra en del av Åkes. Han har alltid semester vecka 9 och ändå ska man prompt dra igång projekt då. Plus att jag ska vara handledare till två asiater och sätta dem i arbete. Med uppgifter som inte finns.

Inte konstigt att jag ligger sömnlös och hjärnan går på högvarv.

Jag skulle kanske inte ligga sömnlös om jag var ägare till den här bilen, men ändå känna ett visst obehag.

Och varför har inte bilregistret hoppa över kombinationen?

Kan själv

Det här är Sally. Hon är nästan 15 månader nu.

Så här glad blir Sally när hon får spaghetti till lunch. Speciellt om hon får äta själv.

Allt hamnar inte alltid i munnen. Men det gör inte så mycket. Det som hamnar i haklappen, går att återanvända. Ansiktet är tvättbart och golvet kan mamma alltid svabba.

PMS

Med jämna mellanrum får Maken en stollig idé. Mellanrummet brukar vara cirka en månad. Senast var det den 25 januari. Då fick vi Mitt i Södermalm i brevlådan. Huvudartikeln handlade om folk som bor i husvagn året om.

– Vad säger du om det? Säga upp lägenheten och flytta till en husvagn?
– Du är inte klok. Varför skulle jag vilja det?
– Men sa inte du senast för några veckor sedan att du gärna skulle vilja bo i marknivå. Och kunna gå rakt ut i gröngräset och dricka morgonkaffet.
– Gröngräset, ja. Inte i snön. Och förresten skulle vi gå varandra på nerverna på en sån liten yta.
– Ja men tänk på hur billigt det skulle bli. Du som bryr dig om vad saker och ting kostar.
– Nu snackar vi inte billigt. Utan bekvämt och prisvärt. Och hur seriöst känns det att mantalsskriva sig på Bredängs camping? Ska du extraknäcka som hemlös? Och sälja Situation Stockholm, också.

Och till slut lugnar mannen ner sig och släpper det hela. För ett tag. Idag ringde han mig på jobbet med sitt senaste infall. Den här gången kom inspirationen från Ettan.

– Vad säger du om att flytta till Zanzibar? Det vore väl något.
– Du är inte klok. Varför skulle jag vilja det?
– För att du skulle kunna bo i en sexrumsvilla. Direkt på stranden. Du har ju alltid velat bo vid havet.
– Vid havet, ja. Men då snackar vi Stockholms skärgård. Inte andra sidan jordklotet.
– Ja, men Ettan berättade att hans jobbarkompis byggt ett hus där för bara 200-tusen. Det får du knappast en Friggebod för här.
– Nu snackar vi inte kostnader. Utan att jag gärna bor på nära jobb och familj.
– Du kan ju alltid jobba hemifrån. Det finns Internet överallt. Och har du hört talas om Skype?

Jo, det har jag. Men jag vill bo där jag känner ett kulturellt samband med omgivningen. Där jag förstår det som händer, skrattar åt samma saker som andra, fattar hur man beter sig. För att inte tala behärskar språket.

Nu väntar jag med spänning på vart vi ska flytta runt den 25 mars.

Vilka sopor

Ibland blir jag så trött på folk. Alla dessa människor som inte vill ta personligt ansvar och tycker att de inte har några skyldigheter. Som det här med sopor. Det är en källa till irritation.

Minst en gång om dagen passerar jag återvinningsstationen vid Zinkens IP. Och nästa varje dag ligger det saker och skräpar runt omkring. Som i morse. Vid ena gaveln låg det en plastkasse med några returflaskor i närheten. Jag kan riktigt höra riktigt hur nedskräparen tänkte.
– Jag ställer påsen här, så slipper pantletarna rota bland skräpet. Sen att flaskorna rullat ut på marken och flera hade hunnit sparka runt dem utan att någon spekulant passerat är ju inte dumparens problem.

Nej, är det stökigt runt en återvinningsstation har inte de som slänger sakerna ansvar utan entreprenören som hämtar ska hålla ordning. Annars får han böta. Tant Agda med stekpannan i plaståtervinningen är självklart utan skuld.

När jag klev innanför porten hemmavid hade en annan typ av sopmarodör slagit till. Den som orsakar stopp i sopkarusellen och ställer resterande soppåsar nedanför dörren. Istället för att åtgärda det problem han själv åstadkommit.

Nu fick jag agera fastighetssköterska och se till att soporna hamnade i sopsäckarna. Och stänga luckan ordentligt. Annars klagar säkert sopmarodören över soplukt.

Alvas morsa

Vi var på Berns i fredags kväll. På Schyffert & Lindströms show Ljust & Fräscht. Bjudna av barn med respektive. Föreställningen var värd sina berömmande recensioner. Inte en död punkt och vi skrattade hela tiden. Inga plumpa underbältetskämt. Vad jag kommer ihåg. Bara mycket träffsäkra betraktelser av dåtiden och samtiden. Och det var inte bara inredningshysterin som stöttes och blöttes utan mänskliga relationer i största allmänhet.

Som den om behovet av yttre fiender för att kunna hålla ihop inbördes. Hur fantastisk ett halvdant förhållande kan kännas efter ett föräldramöte på dagis. Där både mamma och pappa var rörande överens om Alvas jobbiga mamma var en idiot. Människan tog upp större delen av tiden för att ventilera nötallergier, mathållning, socker, aktiviteter med mera.

Publiken skrattade igenkännande.
– Och ni som inte skrattar åt det här med Alvas mamma, tänk på att det är ni som kan vara Alvas mamma. Sa Henrik.

Själv kommer jag inte ihåg några Alvas mammor från barnens föräldramöten. Och jag var definitivt inte någon själv. Ställde aldrig några krav på någonting utan satt mest och led över att vara en av stöknissarnas mammor. Den som alla antog inte ens behagade komma.

Och min egen mamma var Alvas mammas raka motsats. Alvas mamma i min klass, dvs Bengt-Thomas bekymrade moder, tog upp problemet med vått hår på vintern. För det var 15 minuters promenad från badet tillbaka till skolan och barnstackarna kunde dra på sig förkylning. Då gick mor till motattack.

– Men för sjutton. Är det verkligen något att gnälla om? Det är föräldrarnas sak att lära sina barn att torka håret ordentligt. Och dra på sig mössa. Inte skolans.

Så lärarna var glada när modern kom på föräldramöten. Då blev det lite drag i diskussionerna och aldrig att hennes sympatier skulle hamna hos krångliga föräldrar.

Jag, däremot, tyckte att hon var pinsam och slutade med att ta hem kallelserna.

Hopp om livet

Hornsgatan 12:14
Vad är detta? Om inte solen som tittar in och undrar vad vi har i bokhyllan. Det var ett tag sen sist. Närmare fyra månader sedan, tror jag, som solen orkat sig över takåsen på huset tvärs över gatan.

Och jag blir glad trots att den avslöjar lite damm i hörnen.

Svinhugg går igen

Som sagt. Min tandläkare ville att jag skulle komma på besök. Trodde jag. För på vykortet stod det klart och tydligt, med både feta och kursiverade tecken: Vi har reserverat tid för Dig fredag den 18 februari 2011 kl 08:00.

Jag knatade iväg till Andra Höghuset vid Sergels torg, tog hissen till 8 trappor och ringde på andra dörren till höger. Det knäppte till i låset och jag öppnade dörren, tog av mig jackan, hängde upp de, satte på blåa skoskydd på kängorna och bänkade mig i väntrummet.

Några minuter senare fick jag sällskap av en man. Som struntade i att ta på sig skoskydd. När klockan var 08:07 öppnade tandhygienisten dörren till mottagningen och sa ”Välkommen in Hans … Hej Victoria! Vad gör du här?”.

– Jag ska till Gunnar.
– Men han är ledig idag.
– Då är det märkligt att han kallat mig till undersökning.
– Är du verkligen säker på att det är idag?
– Absolut!

För jag är verkligen tvärsäker på att det var idag, februari, kallelsen gällde. Inte mars, som deras bokningssystem gav vid handen. Hygienisten ursäktade sig lite lamt och ojade sig: Ja, vad ska vi göra åt det här?

– Jag får väl göra som ni brukar: Debitera.
Hon skrattade lite fånigt och önskade mig god helg.

På bettet

Imorgon ska jag till tandläkaren. Igen. Jag tror att det mesta är OK, det är bara mittersta framtänderna i överkäken som sticker ut. Särskilt vita tänder har jag aldrig haft och emaljen blir bara mörkare och mörkare för varje år. Dessutom är min mun rena lackmuspapperet. Dricker jag rödvin, blir tänderna blå och tungan svart. Kaffe och te sätter också sina spår.

Det känns som de båda framtänderna håller på att lösas upp. Antagligen har jag slitit ner emaljen med min handfasta borstning. Och ena hörnet på tand 11 har gått av. Utan att jag märkte när det hände.

Så Gunnar, the Dentist, kommer att ge mig ett offer I can’t refuse i morgon bitti. Om jag inte vill börja sälja Situation Stockholm.

På stående fot

– Jag har skitont i ryggen.
– Äsch, du har ingen rygg. Bara en le´ som ändan hänger ve´. Sa mamma och avfärdade alla andras eventuella anspråk på värk i den delen av kroppen. Det hade hon ensamrätt på.

Men jag har verkligen ont i ryggen och det har jag inte haft på många år. Tack och lov. Inte vet jag om det beror på anspänningen att gå i det hala väglaget eller att jag suttit en hel del på Petras arbetsplats senaste veckorna. Utan att bry mig om att ändra inställning på hennes stol. Kanhända är det en kombination av bådadera.

Hursomhelst, jag står och jobbar nu. Står och grämer mig över programmet from hell, som stängde sig själv och kastade bort en timmes arbete. Som om jag inte hade ont om tid redan innan.

Nålen i höstacken

I min lägenhet finns det en hall och i hallen finns det en brunmålad hatthylla. I original från 1903. På hatthyllan finns det tio dubbelkrokar. På krokarna hänger det ett skohorn i metall och ett varierande antal paltor. Mest i svart.

Klockan 07:03 hängde min jacka där, tillsamman med två av makens jackor. Plus två luvtröjor, en dunväst, ett par blåbyxor och ett par jeans. Då ringer en av Makens tre mobiler. Som ligger i en av fickorna i ett av plaggen, som hänger på hatthyllan.

Det är den halvprivata telefonen, den med We speak No Americano som ringsignal. En trudelutt som kan göra en kvinna med dåligt morgonhumör skvatt galen.


Innan Maken hade hittat luren i en av sina 54 fickor, hade uppringaren gett upp och lagt på. Flera av paltorna låg i en hög på golvet och ena byxan var ut och in.

Det var Makens arbetskamrat Enzo som ville berätta att han var sen. Han satt i Flempan och spelade Angry Bird eftersom pendeltågstrafiken står still.

Själv tog jag mig helskinnad till jobbet. Och i tid. Där väntade ett mejl från Höga Vederbörande på PacMan i USA. Han tyckte att vi skulle gratulera några fullständigt främmande människor på företaget som tydligen gjort sig förtjänta av en resa till Söderhavet.

Kul för dem, men lite hjärndött av avsändaren. Att skicka informationen till alla anställda. Det sticker i ögonen, om man säger. Med tanke på hur man tjatar om kostnadsläget annars.

På skuggsidan

Vi släppte loss ordentligt igår och i förrgår. I en veritabel orgie. Ettan har köpt säsong ett av Solsidan och vi såg nog bara tre-fyra avsnitt när programmen sändes. Men det har vi tagit igen nu.

Jo, jag tycker att serien är underhållande. Bitvis. Även om det mesta är ganska förutsägbart. Och huvudpersonerna inte är riktiga personligheter utan mer arketyper. Ängslige Alex är nog den som känns mest äkta. Och familjens svärmorsproblem ligger nog närmre verkligheten än i Selmas och lilla Fridolfs. Det är vanligare att mannens mamma hänger som en ryggsäck på sonens rygg än att hustruns mamma lägger sig i. Tror jag utan att ha några vetenskapliga belägg.

Några figurer känner jag igen delar av. Som Fredde. Jag är gift med en av hans reinkarnationer. Pryltorsken; han som ska ha det senaste och dyraste i teknikväg men som sällan får saker att fungera. Som det här med tv, dvd-spelare och annat som kräver fjärrkontroller. Vi har fyra stycken liggande på soffbordet och ska man titta på tv måste man ställa in tv:ns på dvd. Och självklart ska välja tv om man vill se dvd. Eller kanske var det ext3. För att inte tala om gps:er, med alla möjliga finesser. På papperet. I verkligheten har de låst sig.

Snåle Owe har en överman i verklighetens Lena. Hon slog verkligen alla rekord. Om vi var ute ett gäng på lokal och det blev dags att betala, avvaktade hon tills alla andra lagt sina andelar av notan. Plus vad de ville ge i dricks. Då räknade Lena snabbt ut hur mycket hon skulle fylla på med för att komma upp till totalsumman. Men bara upp till beloppet som stod på räkningen. Det som andra lagt på som dricks kom på så sätt att ingå i hennes bidrag.

Lillsyrran och Svågern hade ett sofistikerat system för att dela på byte av bajsblöjor. Den som stod på tur fick vackert finna sig i att komma försent för att göra sin del. Även om den andra inte hade annat för sig.

Men annars känner jag varken igen mig eller andra i kvinnorna Mickan, Anna eller Lussan. Men så har folk jag frotterat mig med inte slagit ihjäl dagtid med att shoppa. Både tid och pengar har varit en bristvara.

Nu ska jag hänge mig åt Dansbanan i Täfteå. Och skratta åt udda lantisar istället. För det gör medelklassen i storstaden. Har jag läst i bladet.

Gamla böcker – gamla paltor

Jag har suttit fast i några veckor. I böcker. Båda över 100 gamla. Ja, den ena är nästan 200. Nu har jag tagit mig själv i kragen och avslutat den ena boken.

Norrtullsligan av Elin Wägner är inte tjock och ändå fastnade jag redan efter några sidor. Av flera orsaker. De fåniga smeknamnen på ligamedlemmarna Pegg och Baby. Och Peggs bror Putte.

Inget ter sig så gammalt som ålderdomligt slang. Våra barnbarn undrade till exempel vad paltor är för något. Då ställer jag frågan rakt ut: Vad är generalsvyck? Något som inträffar vartannat år längst ner på sidan 99.

Och apropå paltor. Det kryllar av konstiga klädbegrepp. Att en penjoar motsvarar dagens morgonrock kan man googla sig till, men vad sjutton är en uppnappsklänning? Som Peggs lärarinna brukade ha på sig.

Visst heter det ”av barn och dårar får man höra sanningen”? Och inte ”av barnen får dårarna höra sanningen”? Eller försöker hon vitsa till ett gammalt talesätt och jag inte begriper att hon är rolig?

Sen måste reglerna för när man använder de och dem ha ändrats under tidens gång. Elin Wägner nyttjar dem oftare än vad jag skulle göra. Och på andra ställen. En annan sak: Kan man verkligen dö av arbetsskador efter 15-20 år som kontorist? Jag har suttit framför ett skrivbord i över 25 år utan att ens ha drabbats av musarm.

Och upplösningen kunde ha skrivits av Astrid Lindgren. Ett typiskt flyktslut där man inte löser några problem. Egentligen.

Men nu är det gjort! Jag har tagit mig igenom den bok, som stockholmare värda namnet förväntas ta sig igenom.

Då har jag bara halva Stolthet och fördom kvar. Om jag inte bestämmer mig för att ställa tillbaka den i hyllan. Bredvid Buddenbrooks. Som jag också fastnade i efter några sidor. Alldeles för mycket klädprat i båda två. Och ger mig i kast med Marian Keys senaste pocket. Jag köper hennes böcker nästan tvångsmässigt. Trots att det var länge sedan jag tyckte hon skrev något bra.

En tant i Tanto

Jodå, jag tog mig hem igår. Gåendes. Det gick riktigt bra till och med. Bara en halkincident när jag skulle korsa Blekingegatan. Övergångsställenas vita streck kan vara såphala. Jag lyckades återfå balansen, men tjejen jag mötte for på öronen.

TantoDen här vackra vinterdagen tog vi en promenad utmed Årstaviken. Bara för nöjes skull. Och för att växla tillbaka utländsk valuta till svensk kronor. På vägen hem hämtade vi upp Svärsonens bil, som vi fått löfte att låna. Bara för att köra fast den i en snödriva på en gång.

Nå, bilen kom loss etter ett tag och väl hemma uppstod nästa problem: Var finns en parkering, när alla platser är upptagna av inplogade bilar eller snöhögar? Inte precis nästgårds, men Maken hittade en lucka till slut.

Och nu ska vi ta oss en tur med lånegodset. Om vi får loss bilen.

Vem beställde det här?

I morse funderade jag ett tag på att jobba hemifrån. Med tanke på det usla vädret. Men eftersom flera medarbetare redan tagit ledigt så beslöt jag mig för att knalla iväg i alla fall. Något jag ångrade så fort jag klivit utanför porten. Vinden var inte nådig.

Jag tog tuben istället för att pulsa i snö. Funkade ganska bra förutom att jag fick gå från Gullmarsplan till Globen. Andra hade det betydligt värre och fick ägna ett par timmar åt att komma hit och andra kom inte alls.

Hela dagen har jag underhållit mig med att titta på folk som försökt ta sig upp eller nedför trappan till Globens tunnelbanestation. Trappan är extremt brant och när den är oskottad använder man den på egen risk. Folk far som vantar på det hala underlaget.

Om en minut drar jag hemåt igen. Solen lyser än så länge men vind och halkgraden får avgöra förflyttningsmetod.

Brännpunkt

Jag funderar allvarligt på att göra en Schyman. Förresten inte bara en utan flera, tills målet är uppnått. Alltså, den 25:e varje månad ska jag ta fram en ugnssäker form, ställa den på köksbordet, lägga i ett antal hundralappar och tutta på sedlarna.

Handling säger mer än tusen ord. Tror jag. För det spelar ingen roll hur många gånger jag påpekat idiotin i att betala för ett gymkort som man aldrig nyttjar. Och man i det här fallet är Maken. Det retar mig enormt att kasta pengar i sjön.

En helt annan sak som retar mig är hur folk använder begreppet järnet. Man ger inte bara järnet längre. Vilket verb som helst kan få järnet efter sig om man gör det intensivt. Folk i min omgivning hostar järnet till exempel. Och jag kan reta järnet på det.

Gubbhylla

Det var bättre förr. Utan tvekan mycket bättre. Då var vi små och smidiga. Och kvinnligare, i alla fall fler kvinnor på avdelningen. Sedan vårt lilla näpna företag blev uppköpta av amerikanska PacMan är det mycket som är annorlunda.

Tidigare bestod min grupp av 66 % kvinnor. Om man inte räknar bossen, då var det fifty-fifty. Nu är läget ett helt annat – 11,2 % kvinnor, det vill säga Erika och jag. Hon är bara kvinna till 20 % eftersom hon bara jobbar här en dag i veckan. Övrig tid konsultar hon. Eller horar på stan, som jag brukar säga.  Övriga 88,8 % är män. Och det märks.

Jag har till exempel blivit ganska osynlig i min grupp. Och tyst. Räknas inte med bland grabbarna, om man säger. Ingår i städpatrullen och tar hand om sådant, som egentligen inte kräver några större programmeringsinsatser. Nedflyttad till B-laget, typ.

Det är inte bara könet som är fel. Grabbarna på gruppen uppskattar kvinnor. Vi har en som är mammaledig och hon går hem bland övriga. Det är uppenbart. Inte för sina yrkesmässiga kvalifikationer, misstänker jag. Utan för att hon är mer rätt. Åtminstone i rätt ålder och stil.

För jag nu är jag där, i kärringträsket. Hamnat i limbo eller nåt. Och jag vet inte om jag har ork, lust eller förmåga att ta mig in i grabbgänget. Ålder eller kön kan jag knappast göra något åt. Och så kul är inte gängmedlemmarna. Egentligen.

Fläckfri

Vad är det med fettet nuförtiden? I helgen förstörde jag ännu en tröja när jag lagade mat. Olja sprätte i stekpannan och skickade iväg små droppar på mig. Dropparna blev till fläckar och fläckarna går inte bort i tvätten. Trots att jag sprejat dem med Ta bort och låtit tröjan ligga till sig i 10 minuter.

Är det fettet eller tröjorna som ändrat karaktär? Borde jag byta maskin eller tvättmedel? Och jag tänker inte prova med Vanish. Det luktar så vansinnigt illa. Och reklamen är så hjärndöd.

Jag bestämde mig för ett annat alternativ: Börja med förkläde. Jag har ett liggande, som jag inte gillar. Modellen är den vanliga, knytband i midja och nacke. Antigen blir nackbandet för långt och hela flärpen från midja och uppåt ser ut som en spinnaker och är i vägen. Eller så blir det för kort och jag får nackspärr.

Nej, jag vill ha ett sånt förkläde kvinnorna hade på 60-talet. Mer heltäckande med knäppning i ryggen och stora fickor fram. Mamma hade en stående beställning på Ellos, tror jag. När jag ser henne framför mig så har hon ett sånt stormönstrat i blått och grönt på sig. I övrigt endast iklädd underkläder. Hennes självklara hemmadress.

Jag rymde sjukstugan hemma och gav mig ut på jakt. Men kom hem utan byte. Modellen verkar bara finnas i barnstorlek. Visst kan jag sy ett, men då behöver jag ett mönster och var hittar jag ett sånt?

Elementärt, my dear Watson

Jag tål inte när det knastrar under fötterna. Så kallad smulallergi och det är jobbigt att vara drabbad. Speciellt vintertid när man drar in en massa sand och grus. Och dessutom har en medlem i hushållet som gärna kliver in med skor för att han ska bara hämta plånboken, nycklarna eller åkremsan.

Ända in i sovrummet kan det finnas grus. Till och med nedanför min säng, så att jag får en allergisk attack det första jag får på morgonen. Inte alls roligt! Och Maken blånekar.
– Jag HAR inte gått in med skorna.

Nu har doktor Watson och jag löst gåtan. Maken talar sanning. Det är inte han som gått in med skorna. Och inte jag heller. Däremot händer det att jag går in i sovrummet och tar av mig benvärmarna. Som jag har på mig, inte så mycket för att värma benen utan för att jag inte ska skvätta in grus i kängorna. För som smulallergiker är jag även känslig för sten i skor.

På nerstänkta benvärmare sitter det grus fast i fukten. Ett tag, tills de torkat. Och då trillar gruset av och ner på golvet där jag lagt benvärmarna. Eftersom jag gärna sitter på sängen och tar av mig, så hamnar gruset nedanför sängen.

Ett solklart fall av orsak och verkan.

Hemkär

Två barn ligger hostiga och lätt febriga i vardagsrummet. Då blir Maken glad. Inte för att de är sjuka utan för att då kan han ägna sig åt favoritsysselsättningen: titta på rörliga bilder. Och dubba filmen. I det här fallet Siste kejsaren. Och förklara även de mest komplicerade saker. Inget ämne är honom främmande. Inte ens ammor och eunucker eller omskolning och indoktrinering.

My blir också glad över att vara lite krasslig just idag. I eftermiddag ska hon nämligen på barnkalas hos Svea och det gillar hon inte. Det är inte Svea som är problemet utan själva kalaset. Men nu har hon en godtagbar ursäkt för att slippa. Jag vet inte hur många fester hon tvärvägrat att gå på.

Svärdottern kallar henne för vår lilla ensamvarg. En kärleksfull omskrivning för att hon inte är särskilt social. Hon sitter hellre och pysslar för sig själv än leker med andra barn. Och hennes bror är precis tvärtom. Han hittar lätt kompisar överallt och ska ofta iväg till Tage L, Filip, Tage H, Fredrik eller Svante och leka några timmar.

Men nu ligger de där de ligger och jag, som också är lite åt det asociala hållet får fnatta runt i övriga lägenheten med mitt.