Resumé

Jag är mobilänka. Noa ringde och var förtvivlad för att han inte får mobilen att göra det han vill. Mamma bara klantar sig, säger han och då kan inte en uttröttad farfar annat än ta bussen och försöka ordna upp det hela. Även om farfadern är fullständigt obegåvad och själv ropar på Ettan så fort det är något.

Jo, Noa har fått en mobil trots att han inte fyllt åtta ännu. Det är farfars gamla telefon, först borttappade sen återfunna, och nu bestyckad med kontantkort. Och Noa vill ha häftiga skärmbakgrunder, ladda ner ringsignaler och föra över musik till telefonen. Tyvärr vill det sig inte.

Det är tur att Maken är mer social än jag och orkar med folk. Själv är jag lite seg efter att Lillsyrran och Svågern varit här. Även om det var trevligt. Men nattsömnen blev inte oväntat lidande.

Vi åt lammstek med rotsaker och senare på kvällen tog vi kräftorna de haft med sig. Svågern kan nästan äta med kniv och gaffel. Bara en sån sak, så enkel för den friske, ser han själv som ett framsteg och han lovade att personligen förstöra rullatorn när och om han klarar sig utan den.

Nästa vecka är sista veckan med strålning och cellgifter. Och planen är ett Tysklandsbesök hos alternativläkaren några veckor senare. Om strålning och cellgifterna gjort sitt.

Det blir lite udda konversationer oss systrar emellan numera.
– Visst ser ärret fint ut? undrade Lillsyrran medan hon smorde in salvan på Svågerns skult. Som om han inte var där.
– Ja, nästan som en ugnslucka. Det är bara handtaget som fattas.
– Det gäller att det inte blir något sår. Då avbryter man strålningen. Efter varje behandling gör jag ett vitkålsomslag för att vara på den säkra sidan.

Både Lillsyrran och Svågern är undersköterskor med skolmedicinsk utbildning, ändå vet jag inga som har så många huskurer på lager. De kan nästan konkurrera med min avlidna Svärmor.

(Bikt: Jag har smygjobbat hemifrån bara för att skingra tankarna lite. Och återbetala aventuella skulder till arbetsgivaren.)

Utmattad

Hur det ser ut här hemma? Jodå, Very, very Välstädat! Till och med städredskapen är städade. Sopskyffeln till exempel ser ut som ny. Vanligtvis lägger jag ner halvannan timme på att få fason på våra 84 kvm. Idag tog det dryga fem. Och allt är Lillsyrrans fel.

Hon ringde och bjöd hit sig och Svågern på kräftor. Imorse ringde hon igen och undrade om de kunde sova över. Det kunde de. Man säger inte nej till någon som är allvarligt sjuk. Men jag fattar inte varför de vill sova här. Själv vill jag aldrig sova borta om jag kan slippa. Jag kan till och med vara nykter en hel kväll bara för att slippa.

Lillsyrran har både bil och körkort. Dessutom är hon nykterist, så hon behöver inte ens försaka något för att ta sig hem.

När man ska ha middagsgäster tycker jag inte att man behöver städa mer än vanligt. Men nattgäster är något helt annat. Då vet jag att besökarna förr eller senare kommer att dra ut en eller annan kökslåda, öppna kylskåpet och ställa sig i duschen.

Lillsyrran är sin mors dotter, det vill säga pedant och jag kan se hur hennes ögon vandrar kritiskt över speglar, längs hyllplan och in i vrår. Men det kanske bara är inbillning.

Nu kan jag luta mig tillbaka och till och med låta Lillsyrran öppna skåpet under diskbänken utan att bli nervös. Risken är bara att jag kommer somna tidigt i soffan. Fem timmars röjande tar på krafterna.

Tänker fritt

Lite rörliga bilder. Först får en elvaåring presentera personerna på sin gata. En villagata i ett förortsområde där alla hus är av samma modell. Röstläget ligger väldigt nära Antons i Mitt liv som hund.

Med hjälp av smågryniga, lätt dogmaskakiga kamerabilder får vi följa med på en rundtur i området. Sen börjar en efter en av filmfigurerna trava runt i träskmark där skorna fastnar i dyn. Innan Jimmy, han med bebisen på armen, ger sig ut i mossmarken drämmer han till en granne i huvudet med en åra.

Till sist ger sig även elvaåringen Sebbe ut i sumpskogen och bestämmer sig för att börja gräva med huvudet som verktyg. Han sa i alla fall att han skulle göra det när han stod i den strömmande bäcken.

Allt ackompanjerat av någon slags gregoriansk sång. Ful sådan om ni frågar mig.

Där har ni filmen Man tänker sitt som i en liten ask. Jag ska inte kalla den Kejsarens nya kläder, men en sak är säker; jag begriper inte berömmet från förståsigpåare. Men så är jag inte speciellt filosofiskt eller kulturellt lagd.

Bredvid mig under föreställningen satt en äldre herre, kulturell antar jag eftersom han tog upp en applåd efter filmen, och som jag misstänker led av Tourettes. Mannen alltså, inte filmen.  Han lät hela tiden; småskrattade, hummade eller fnös. Skrattet kom så fort någon på duken hade en replik och jag är glad över att dialogen var väldigt gles. Hummandet kom när han ville visa att han hängde med i den ickeexisterande handlingen. Fnös gjorde människan hela tiden.

Nåja, filmen var inte så lång och det hela var gratis. Plus att vi fick se nyrenoverade Kvartersbion, som omvandlats till Bio Rio. Eller om det är Rio Bio?

Nu över till något helt annat. Tvåan var på ultraljud i morse och innan barnmorskan hunnit till ämnet pojke-eller-flicka säger Svärsonen ”Det är en flicka”. Och det störde expertisen. Hon kunde inte veta att han är väl bevandrad i sjukhusens korridorer. Men hon var tvungen att hålla med.

Så nu får vi se om det blir en Maja, Lisa, Greta eller Betty i november.

Tiden tog slut

Nu går det för runt, särskilt på jobbet. De senaste dagarna har jag haft det hysteriskt eller näst intill. Om ni har färre besökare än vanligt så är det mitt fel. Nada fikaraster med bloggpromenader eller möjlighet att slänga ner ett inlägg eller två.

Bara jobb, jobb, jobb. Program som ska skrivas, tester som ska genomföras, buggar som ska rättas. Nya tester och nya program, sen fler tester igen. Och i arbetskedjan finns en massa beroenden som gör att om jag inte håller takten får andra sitta och vänta.

Maken vill inte stryka medhårs när jag beklagar mig. Vi har liksom lite olika inställning till saker och ting och det gäller särskilt arbetet. Han är nöjd med att glida runt och bara trivas. Medan jag gillar ansvar och vill ha möjlighet att påverka. Då blir det kul att gå till jobbet.

Du har bara dig själv att skylla. Inte behöver du sitta som i skolan med handen uppräckt och knäppa med fingrarna och ropa ”Fröken, Fröken!” så fort det är något.

Nej, det behöver jag inte, men det finns inte så många att välja på. Om inte jag tar på mig uppgiften går någon annan på knäna. Eller så går jobbet till någon Human Resource på annan ort.

Men om du skulle dö. Skulle allting stanna upp då?

Självklart inte. Efter lite råddande skulle sakerna snurra ändå. Men jag vill intressanta arbetsuppgifter. Inte sitta spärrvakt.

Annars då? Vi har sett till exempel Titanicutställningen. Väldigt intressant med många levnadsöden. Som den om Edvard och Gerda Lindell och vigselringen som dök upp i efterhand.

Sen har jag sett filmen Män som hatar kvinnor. Betyg: Sådär. Ungefär som boken. Stieg Larsson är överskattad precis som Mikael Nyqvist. Rapace gick bara omkring och var allmänt svår. Sven Bertil Taube var precis som farbror Gösta; en trovärdig gammal gentleman.

Plus lite uteätande och umgänge med vänner.

Fula hem

– Har ni oljat in köksbordet? Det ser annorlunda ut, menade Svärsonen igår. Nej, ytan var lika obehandlad som tidigare. Skillnaden var bara att vi plockat bort allt för att duka till middag. Men nu börjar det se ut som vanligt igen.

bordet

Vi är helt enkelt ganska slarviga av oss och låter ofta saker ligga framme i väntan på slutgiltig åtgärd. Som kuvert vars innehåll man anar utan att öppna dem. Eller tidskrifter man borde bläddra genom före återvinning. Och koftan som jag ändå ska ha i morgon den kan ligga där den ligger.

Vi skulle helt enkelt aldrig platsa i Sköna hem eller Lantliv. Det är inte bara köksbordet, som är fel. Vad sägs om en låghalt duschkabin? Ena benet har vikt sig så att man är tvungen att ta ett stort kliv in i motsatt hörn och stå stilla där medan man duschar. Annars vickar kabinen betänkligt.

I vardagsrummet är det skåpet med digitalbox och dvd-skivor som får stå och skämmas. Maken fick för sig att det skulle gå att använda fjärrkontrollen utan att öppna skåpsdörren. Beama genom plåten. Han bände till ett raster i dörren, men inte funkar kontrollen för det. Skåpet ser bara väldigt misshandlat ut.

Hallen borde verkligen få nya ytskikt, det håller jag med om. Men varför börja riva loss tapetbitar om man inte tänker fullfölja jobbet? Ytan vinner inget på det. Tvärtom.

Men sovrummet är ganska hyfsat. Förutom en stor spricka i taket. Men den ska visst hyresvärden göra något åt.

Så den som tror att folk har det som i heminredningsreportagen har aldrig varit hemma hos vanliga människor. Alltså folk som lever i sin hem. På riktigt.

Alla dessa frågor

Varför reser ingen till Nizza längre? Jag tror inte att jag hört att någon varit där sedan 1938, när Frithiof Andersson skickade en hälsning från Rivieran. Folk åker ju fortfarande gärna till Venedig. Av alla myggiga platser på jorden.

dino

Och borde jag ha fler bilder på bloggen? Tvåan tycker det. Men jag orkar aldrig bära med mig kameran. Och har jag med mig den ser jag ingen anledning till att ta fram den. Och mobilkamerans bilder blir sådär.

Så nu tar jag fram ett inskannat kort från 1975 där Tvåan själv sitter och väntar på middag i Ikeas barnstol Dino. Och man kan konstatera att andra halvan av vårt 70-tal var väldigt grön.

Epitaf

Joels dödsannons finns i dagens DN. Begravningen blir i mitten av nästa månad och här i stan. Jag var beredd att åka till Skåne eftersom han där bott de senaste tio åren.

Obduktionen är avklarad men resultatet dröjer. Inte för att det spelar någon roll, konsekvenserna är ju de samma. Men det känns som några lever på hoppet att någon fysisk defekt påskyndat effekten av självmedicineringen.

Tänk er tre bröder: Klasse, Hasse och Lasse. Alla tre fick tre barn och alla tre har förlorat ett. De barn som Hasse och Lasse förlorat har jag skrivit om, men inte Klasses. Han är mycket äldre än bröderna Hasse och Lasse och hans förlust inträffade inträffade tidigt, någon gång i slutet av 70-talet.

Klasses Kristoffer gick på KTH och en pubkväll kom han ihop sig med några kurskamrater. I ilskan bestämde han sig för att dra därifrån och trots ett antal öl tog han bilen hem. Det var inte bra, särskilt som han blev stoppad av polisen och blev av med körkortet. Något som han visste skulle få pappa Klasse att gå i taket.

Polisen hjälpte honom att få tag i en taxi. Istället för att åka hem bad Kristoffer chauffören att köra ut till Stora Essingen. Ner till vattnet. Som var is eftersom detta utspelade sig på vintern. Taxin vände och körde tillbaka till stan, Kristoffer klev ut på Mälarens is och vid isrännans öppna vatten slutade hans fotspår.

Ge mig varken fattigdom eller rikedom

För 15 år sedan hände det att vi bråkade. Förlåt, vi diskuterade, ofta och högljutt, men aldrig om pengar. Det fanns helt enkelt inga pengar att bråka om. Utgifterna och inkomsterna tog ut varandra och om vi inte passade oss väldigt noga så gick vi på minus. Och ett underskott tog det evigheter att ta sig ur.

Under årens lopp har saker förändrats. Våra inkomster har ökat och våra utgifter har minskat. På senare tid har de stora förändringarna på kostnadssidan varit när vi gjorde oss av med bilen, en stor minuspost, plus att brandkårsutryckningarna för att rädda upp Treans ekonomi, har upphört. Så gott som.

Det här har skapat ett överskott och där kommer diskussionerna in. Ju mer pengar desto fler synpunkter har vi på vad vi ska göra med slantarna. Maken spenderar gärna och jag håller emot. Eller är snål, om Maken får bestämma.

Som för en månad sedan, när barnbarnen skulle sova här. Då fick han för sig att vi skulle ha hummer. Det hade undsluppit Noa att hummer är det godaste han vet. Och what ever Noa wants, Noa gets är en gyllene regel för somliga.

Fyra humrar á 470 kr på Melanders fisk var inga problem. Köp det på hemvägen, tyckte Maken. Men det tyckte inte jag och köpte blåmusslor istället. Två nät på Ica för 80 kr. Och barnen var lika glada för det.

Igår däremot blev det hummer för barnbarnen. Det var dags för övernattning igen och nu är den importerade hummern billig. Men det där festliga kom liksom av sig något och det var fredagströttheten plus Makens och Hans Majonnäs fel.
– Det här är gott till hummer, sa han och la upp en klick på Mys tallrik. Varvid hon började stortjuta. Hon ville verkligen inte ha majonnäs.
– Du behöver inte äta den om du inte vill, försäkrade Maken.
– Men jag vill inte ha den på tallriken, hulkade My och sköt fatet ifrån sig.

Då rann sinnet på Maken.
– Då ska du inte ha någon hummer, sa han och puttade till tallriken så hummern for ut över köksgolvet.

Lugnet la sig så småningom och vi åt kvällsmaten under ordnande former. My med hummern på en ny tallrik. Utan majonnäs.

Nästa gång blir det havregrynsgröt.

Dörrar

När jag läste den här recensionen av Astrid Alcalás bok för halvtannat år sedan, tänkte jag Stackars barn. Och Stackars föräldrar och bestämde mig för att inte läsa den. Temat att inte lyckas älska sina barn tillräckligt kändes alldeles för tungt. Och det vilade för mycket undergångsstämning över den.

Idag hade DN en dödsannons över Alcalás ene son med formuleringen valde att inte leva längre. Och då kände jag ännu mer Stackars, stackars.

Brottning

Nej, The Wrestler var inte alls en bra film. Hur många Oscarsnomineringar och priser den är fick. Om man inte gillar förutsägbara ödesmättade filmer där man vet att det kommer gå åt helvete för huvudpersonen.

Sen krävs det att man ska tycka om slagsmål, blodsplatter och kvinnor som åmar sig på och runt stänger. Plus identifiera sig med en man. En skitstövel, som man dessutom ska tycka synd om.

Och inte är Mickey Rourke någon vidare skådis precis. Hela filmen igenom gick han runt och trutade med munnen, nästan värre än Angelina Jolie. Samma plastkirurg? Och slängde med håret så att han kunde konkurrera med Fabio. Samma frisör? Eller brist på sådan?

Nu var jag tvungen att ge rullen en chans eftersom Maken insisterade. Annars hade jag avbrutit uppspelningen efter en kvart. Längre tid än så krävs inte för att ana konceptet. Filmen Boy A andades också undergång och den orkade jag inte plåga mig igenom.

I dagens läge vill jag inte bara bli illa berörd av andras fantasier. Det räcker så bra med verkligheten.

En dag i taget

Läkerol fyller 100. Mycket tack vare mina stödköp är min fasta övertygelse. Jag vet inte hur mycket gummi arabicum jag satt i mig under årens lopp.

Det började med Pix. Mest för att jag skulle hålla mig vaken i tonåren. Jag smygåt under lektionerna men det gällde att inte försöka bita i tabletterna. När man kom igenom tabletten och käkarna slogs ihop så det sjöng i huvudet var man avslöjad.  

Sen köpte Ahlgrens upp Pixfabriken och la ner tillverkningen och jag tvingades över till Läkerol. Original eller Special smakade bäst. Tog asken slut letade jag desperat i handväskan. Med lite tur kunde det ligga något ludet i botten. Bättre än ingenting för en beroende och med ursäkten lite skit rensar magen gick det mesta att äta.salvi

Ahlgrens har breddat registret genom åren med oräkneliga smaker och Salvi tog sig förbi både Original och Special, som personlig favorit.

Men när en ynka ask gick upp till 13 kr fick jag nog, särskilt som det kryllade av kolhydrater på de stackars 23 grammen. Jag kände mig väldigt rastlös i början men nu är jag avvand och festäter bara enstaka pastiller när jag blir bjuden.

Utan kaffe stannar Sverige

Jag har fördomar när det gäller män. En man är helt enkelt ingen riktig man om han är opraktisk.

Säljaren på jobbet är en man. Opraktisk och omanlig. Nu var det andra gången han skulle fixa kaffemaskinen och gör samma idiotiska fel. Fyller på mjölkpulver i kaffebehållaren. Man måste vara väldigt obegåvad för att lyckas med det. Och dessutom två gånger på kort tid.

En opraktisk kvinna hade åtminstone läst instruktionerna innan. Men en opraktisk man gör inte det eftersom han inte vet att han inte kan allt. Ungefär som Lorrysketchen där två män ska koppla en musikanläggning. ”Man kan göra så, men det är inte rätt.”

Nu får alla hålla tillgodo med att köa upp vid en enda kaffemaskin och ansvarig ringa och mörka för företaget som servar maskinerna.

Andra bullar

Nu är det dags för lite positiva tongångar. Inte en massa depp och gnäll, sånt gör ingen glad.

Grattis Noa!
I lördags fick han vara med på Söderstadion. Hand i hand med Emil Johansson tågade han ut ur spelargången och in på plan under publikens jubel. Vi spelade in på hårddisken, men inte så mycket som en glimt av gossen. Han som till och med förnedrat sig genom att bära en Elfsborgströja. Men det var det värt.

Grattis Svärsonen!
Midnattsloppet på 51 minuter. Inte alls illa. Bäst i familjen alla kategorier. Och varje år lovar Maken ”Nästa år är jag med”. Men det var länge sen han hade kropp för löpning.

Grattis My och Stella!
Denna vecka börjar de skolan med nya ryggsäckar. Flickornas tycke och smak har kidnappats av Disney. Sen länge. Nu har de lämnat prinsessorna bakom sig och övergått till High School Musical. Men fortfarande håller de krampaktivt fast vid rosa kulörer.

Grattis Tvåan!
Magen växer och snart är det vecka 30. Trettio som i ultraljud. Då det kanske visar sig om statistiken har rätt eller om bulan är ett 25% undantag. Någon har påstått att om första barnet är en flicka så är tvåan också en flicka i 75% av fallen.

Grattis Ettan!
Det Svarta Hålet aka sommarstugan har badrum, gräsmatta och läckage på flera ställen. Det är tur att Ettan ägnade barndomen åt att bygga kojor. Med ett Svart Hål i sin ägo behöver man all erfarenhet man kan få för att minimera suget.

Grattis på mig själv!
Vi var på Liljevalchs och såg Ikeautställningen. Klart sevärd för oss som bodde granne med Kungens kurva 1965 och möblerat hemmet nästan uteslutande med Kamrads produkter. Allt från hursten Tore till barnstolen Dino. Och glöm för att del inte alla dessa Billybokhyllor, som passerat genom vardagsrummen. Från Brandbergen ända till Hornsgatan.

Går igen

Det blir en kyrklig begravning. Först med motiveringen ”Joel var intresserade av religionsfrågor. Det var såna ämnen han läste i Lund.”

Jaha, tänkte jag. Men man kan läsa religion av olika orsaker. Nu har det visat sig att Joel hade gått ur Svenska Kyrkan och då känns motiveringen lite ihålig.

Varför kan inte Svägerskan säga att det är hon som vill ha en kyrklig begravning? Begravningar är som jag ser det till för de efterlevande. Joel lär knappast bry sig och om han inte ens var medlem i kyrkan, skulle han förmodligen inte insistera på en religiös ceremoni.

Och historien upprepar sig. Det var likadant för halvannat år sedan när Svärdotterns mamma skulle begravas.

Tidens tant

Det finns kineser överallt och plötsligt kan vanliga svenskar förvandlas till asiater. Det hände igår. Jag hälsade på ett gäng unga damer, som jag aldrig träffat förr. Trodde jag tills jag såg deras oförstående blickar.

När jag i tanken ändrade frisyr på dem och bytte hårfärgen till blonderat och luggen till snedlugg insåg jag mitt misstag. Emily, Jenny och Sara hade doppat håret i samma färgpyts och förvandlats till ljusa brunetter. Allt för att förvirra en tant.

Inte nog med att alla yngre är så förvirrande lika, de är så omöjliga att åldersbestämma. Alla under 35 ser lika gamla ut. Det gjorde de inte när jag var 30. Då var det tanter över 50, som var en enda grå massa.

Förresten var tanter och farbröder kineser för mig på den tiden. Tillsammans. Tanterna förvandlades sakta men säkert till farbröder.

Hemska tanke! För folk under 35 är också jag på väg att uppslukas av den könlösa tantfarbrorkategorin. Och det tjänar ingenting till att spjärna emot. Tiden går och det är bara att marschera med.

Föra sig

Svågern var i så mycket bättre form nu än för två veckor sedan. Svullnaden på hjärnan har gått ner och nu har han kunnat återta förlorade färdigheter och kan t ex gå utan rollator inomhus igen. Så det kändes bra.

Inte så att jag kräver allt ljus på mig, men Lillsyrran har en irriterande egenhet. Om telefonen ringer när man är där har hon inga problem att föra långa samtal. I telefonen, trots gäster. Och det trots att uppringaren är en i grannskapet, som hon träffar eller pratar med var och varannan dag. Och trots att gästerna är mer sällsynta besökare.

I kväll ringde en väninna och Lillsyrran försvann i säkert en halvtimme. Efter avslutat samtal säger hon ”Ylva hälsar!” Ylva, som hon träffar flera gånger i veckan.

När jag har folk hemma så brukar jag avsluta telefonsamtal snabbt med ”Kan jag ringa dig senare? Lasse och Vickan är här” typ.

Ett problem värdigt Magdalena Ribbing?

Hemska tider

Under de senaste dryga 10 åren har jag suttit i eget rum på jobbet. Sluppit reta mig på folks musiksmak, dåliga högtalare, parfymer och deras allmänna uppsyn. Nu ska det bli andra bullar i och med att uppköparens utvecklingsavdelning flyttar hit.

Vi kommer att dela rum med andra. Inte i storrum, men två till tre personer i större rum. En flyttprojektdeltagare visade förslaget på fördelningen och jag tände på alla fyra.

Totalt kommer vi att vara drygt ett dussin utvecklare. Från oss kommer två kvinnor och två män och från uppköparen kommer en kvinna och övriga är män. Förslaget var att placera oss tre kvinnor tillsammans i ett rum längst bort i korridoren.

Kvinnofängelset, tänkte jag att det kunde stå på dörrskylten och protesterade omedelbart. Vore det inte bättre att blanda oss mer så att vi kunde lära oss av varandra? Med mera, med mera.

Där gav jag chefen lite mer jobb. Men då fick han lite annat att tänka på istället för att oroa sig över sin egen dåliga sits och att hans rumsyta kommer att halveras. Och jag vet inte om mitt krånglande ger något positivt resultat. Egentligen. Konsekvensen är att jag får husera ihop med någon Pär, som jag aldrig träffat.

Han kanske stinker Aqua Vera, fiser och spelar Radio Viking dagarna i ända. Och Pärnilla å andra sidan kan vara en hejare på Regular Expressions och Java. Vad vet jag?

Nu sitter jag och väntar på att Maken ska komma med lånebil och hämta upp mig. Vi ska ut till Lillsyrran och Svågern. Han ringde igår och ville gärna att vi skulle träffas.
– Jag har fått färdtjänst, så jag kan komma till er om det kniper.

Så mycket kniper det inte. Dessutom skulle Svågern behöva forcera två halvtrappor och det blir jobbigt med rollator. Färdtjänst och rollator före 57 års ålder. Det trodde varken han eller vi inte för ett år sedan.

Ännu en dag i frk Tjatlunds liv

  • Vaknade vid 02:07 av ett nattvandrade barnbarn, som kröp ner hos farfar. En lättnad för mig och lite störande för Maken.
  • Väckte sängsällskapet när jag ropade på hjälp eftersom en väldigt otrevlig man anföll mig. I drömmen. Störande för övriga, men en lättnad för mig. Att jag vaknade.
  • Vaknade igen 02:49 av nattvandrande man sakta men säkert höll på att ta över min sänghalva. Störande för mig och en successiv lättnad för Maken. bukett
  • Jobb. Roligt och tråkigt.
  • Lämnade Mys kvarglömda borreliapenicillin. En lättnad för mig, men störande för My. Hon hatar Kåvepenin.  
  • Handlade, lagade mat och åt. Mättande men oinspirerat.
  • Diskade och kokade te. Tråkigt men nödvändigt.
  • Skickade blommor till Svåger och Svägerskan. Tungt för dem. Minst sagt.
  • Kokade mer te och upptäckte att Makens fruktte var slut. Störande för honom, en lättnad för mig. Tål inte lukten av de begagnade påsarna.
  • Och under hela dagen har jag ignorerat jag förlovningen. Klarar inte kungahuset och den inbyggda dubbelmoralen.
  • Grogg

    alcogel

    Nu har det dykt upp flaskor med Alcogel på jobbet. En flaska vid varje utgång. Hur är det tänkt? Ska man ta en dos när man kommer eller när man går? Jag testade under tiden, efter ett muggbesök. Så här säger tillverkaren:

     

    För desinfektion av händer före rent och efter smutsigt arbete samt efter kontakt med slemhinnor, blod etc. Effektiv mot bakterier, svampar och olika typer av virus.
    Exempel på användningsområden är inom hälso-, sjuk- och tandvård samt hos veterinärkliniker. Produkten är även lämplig för användning inom livsmedelshantering och barnomsorg.

    Lite hysteriskt känns det med tanke på att vi hanterar papper. Inte livsmedel, människor eller djur. Blanketter från allmänheten visserligen, men vad jag vet dör virus ganska snabbt utan kontakt med vätska.

    Men å andra sidan kanske företaget vill visa lite välvilja. Vad vet jag?

    Avledning

    ss-bananBarn är utmärkta distraktionsmoment. Man tvingas ägna tankar och handlingar åt praktikaliteter i deras sällskap. Som igår då vi gjorde en utflykt i stan som jag spenderat 55 år i och där jag ändå har så mycket ogjort.

    Jag har till exempel inte åkt med Saltsjöbanan förrän igår. Det var lite Göteborgskänsla över åkturen; spårbunden trafik ut till havsbad. I DN:s söndagsbilaga var det en blänkare om Saltsjöbadens kallbadhus och det lät mycket mer frestande än vår första tanke, det knökfulla Långholmsbadet. Även om det betydde en dryg halvtimmes resa.

    Kallbadhuset var väl värt ett, ja, till och med flera besök. Det tyckte alla inblandade; Svärdotter, Tvåan, Svärson och alla tre barnbarnen. Noa vågade sig på att hoppa från tremetersavsatsen flera gånger och flickorna vispade runt efter bästa förmåga.

    Jag badade till och med och jag kan inte erinra mig när jag senast tog ett dopp i Östersjön. Det måste ha varit någon gång tidigt 90-tal.

    Kallbadet har tre avdelningar; en herrsidan, damsida och en familjeavdelning. På herr- respektive damsidan kan den som vill sola och bada naken och när jag slapp ifrån en kylande baddräkt var det så mycket enklare och mer frestande att bada. Samtidigt som risken för blåskatarr var så mycket mindre. Något som jag är disponerad för.