På kurs med Kurt

Min bestämda mening är att skolböcker ska slås in. MED papper, helst återanvänt, och UTAN tejp. Min egen mamma var helt uselt på allt, som liknande hantverk så det var Monas mamma som lärde mig konsten. Och efter det fick jag äran att slå in ALLA familjens skolböcker. Varje år till fyra barn. Många böcker blev det.

1. Ta fram skolbok, sax och papper.

2. Klipp omslagspapperet i lagom storlek, ungefär 4 cm tillgodo längs alla kanter.

3. Vik papperet dubbelt, stoppa in boken i papperet och vik det om långsidornas bokkanter.

4. Klipp kilar vid bokryggen, något bredare än själva ryggen.

5. Ta bort papperet och vik kilarna mot mitten.

6. Vänd på papperet och stoppa tillbaka boken. Öppna boken vid frampärmen och vik om över- och nederkanten. Öppna boken vid bakpärmen och gör likadant.

7. Vik papperets hörn på snedden.

8. Gör likadant i övriga hörn och du har en fin inslagen skolbok.

I nästa lektion ska jag visa hur man viker små lådor.

Så välkommen tillbaka!

Annons

In kommer Gösta

”Han sa att han hette Gösta”
Det vidhöll Hjördis ända tills hon låg på sin dödsbädd. Tom hade fötts på våren 1939 och i folkbokföringen stod det ”Fader okänd”. Och Tom kunde sin mammas historia utantill.

På våren 1937 hade Hjördis flyttat från en liten ort i Östergötland till Stockholm. Hon hyrde ett inackorderingsrum tillsammans en jämnårig flicka, som kom från samma trakt. Båda hade fått arbete på Postgirot året innan den nya semesterlagen trädde i kraft.

Två veckor då man bara var lös och ledig. Vilken fest! Inte tänkte två 18-åringar på oron ute i Europa. Nej, då var dansen på Gröna Lund mycket mer spännande och intressant. Speciellt om man blev uppbjudet till en svängom till tonerna av Lambeth Walk. Och det blev Hjördis. Nästan varje kväll.

Och en ovanligt vacker kväll frågade en ung man om inte han och hon kunde promenera lite. Nu när sommarnatten var så varm och skön. Det gjorde de. Tills de kom en bra bit utmed Djurgårdkanalen där det var ganska folktomt.

Det var den julikvällen Tom blev till. Och pappan hette Gösta, sa Hjördis bestämt. Men det var i stort sett det enda hon visste om mannen. För de träffades aldrig mer. Trots att Hjördis fortsatte att gå till Gröna Lund och hålla utkik. Hon fick klara sig själv genom graviditet och småbarnstiden.

Så sa hon i alla fall under alla år. Ända tills hon låg för döden. Då berättade hon hur det egentligen låg till. Hon hade inte träffat någon dansant Gösta på Gröna Lund. Gösta hette egentligen Georg och var en väldbärgad man i byn hon kom ifrån.

Hjördis hade varit gravid redan när hon flyttade till Stockholm. Det var i själva verket flyttorsaken. Inte kunde hon bo kvar hemmavid med sitt tydliga bevis växande i magen, som skvallrade om hennes opassande liv. Och Georg var redan gift och hade familj. Så faderskapet ville han absolut inte ta på sig.

Men i all hemlighet bidrog han ekonomiskt under Toms uppväxt. Ett kuvert med en check ramlade med regelbundna mellanrum ner i Hjördis brevlåda. Pengar, som de så väl behövde. Och att Hjördis aldrig berättade hur det egentligen låg till var för att hon inte vill skämma ut Georg.

Investering

Här demonstrerar jag min senaste investering utan att ni vet om det. Under semestern hade jag inte med mig någon dator alls utan nöjde mig med mini-paddan och det funkade alldeles utmärkt i de flesta fallen. Jag kunde lyssna på svenska radioprogram, titta på svtplay, läsa tidningar och böcker. Det fanns bara ett aber: plattan saknar tangentbord!

Det är inte helt lätt att använda tangentbordet på skärmen. Svårt att träffa rätt bokstav och det går förfärligt långsamt. Sen har vi det här med stavningskorrigeringen; ibland är en glad att den finns andra gånger kan en bli skogstokig.

Eftersom jag är en sån amatör när det gäller nya prylar så tog det lång tid innan jag upptäckte hur en navigerar i texter för att hamna exakt där en vill. Konsekvensen blev att jag fick radera och skriva om.

Igår, på väg hem ifrån jobbet, mellanlandade jag i Hornstull för att inhandla ett och annat på Systemet och därefter ta tuben en station till Zinken. Som vanligt hade jag otur med de allmänna kommunikationerna. Stopp i T-banan och 18 minuter till nästa tåg.

Den tiden spenderade jag på Teknikmagasinet.
– Har ni något passande fodral/skal till en iPhone 5c? Jag vill ha ett i skinn med två fack för kort. Ett på framsidan och ett på baksidan.
Min tanke är att ha passerkortet till jobbet på ena sidan och sl-kortet på den andra. Så att jag slipper ta fram korten. Men det fanns inget som passade min beskrivning. Då kom jag på det här med tangentbord.

– Har ni tangentbord till en mini iPad?
– Ja, vi har tre olika modeller: ett för 299, ett för 599 och ett för 799. Sa expediten och visade mig dem i katalogen.
– Nu blev det komplicerat. Hur ska jag vet vilket jag ska välja?
– Jag kan kolla om vi har alla tre inne. Saknas någon kanske det blir lättare.
Men alla tre fanns. Det billigaste spolade jag på en gång.

– Ska jag ta fram de två andra? Det brukar vara lättare att välja när man får klämma på varorna.

Och därmed löste sig frågan på en gång; å, ä, ö satt inte på sina rätta platser på det ena. Så självklart köpte jag det dyraste. Och när jag fått ner kassen i ryggsäcken hade tunnelbanetågen börjat gå igen.

Somliga kallar det för skvaller

Jag hade så goda föresatser efter semestern. Som att
1. Bli flitig med träningen av den trasiga fotleden.
2. Komma igång med promenerandet.
3. Äta förståndigare och nyttigare

Det har gått sådär. Jag har faktiskt gått en del trots att jag har SL:s sommarkort. På morgonen har jag promenerat Hornsgatan ner till Hornstull, svängt höger vid Långholmsgatan och fortsatt över Västerbron till Västerbroplan och tagit 4:ans buss därifrån till Odenplan. Och från Odenplan har jag stegat fram till Ynglingagatan.
Totalt 2,6 + 1 = 3,6 km. Ingenting i jämförelse mot tidigare, men alltid något.

Någon rehab-träning har jag inte utövat, har helt enkelt saknat ork, och nedför trappor är fortfarande ett problem. Men det är nog vad jag stoppat i mig som varit största hotet mot mitt välbefinnande. Så här i början på arbetsplatsen känns lunchandet lite trevande. Tidigare har jag alltid ätit medhavd sallad eftersom mina närmaste arbetskamrater på förra stället oftast hade med sig mat. Nu har det blivit lunch på lokal två av tre gånger. För att det är så rasande tråkigt att äta utan sällskap.

Idag åt vi indisk buffé. Inte alls bra, tyckte min mage. Alldeles för mycket och för fet mat. Och jag är fortfarande, nästan sju timmar senare, proppmätt. Och erinrar mig Annaa Mattson, som alltid hävdade att hon blev rysligt dålig av för stora lunchportioner.

Imorgon ska jag luncha med en tidigare medarbetare på förra jobbet. Hon slutade alldeles efter att PacMan tog över ägarskapet och började på ett annat ställe. Som hon tydligen har slutat på och börjat på ett nytt jobb. Hon har sagt att jag får välja restaurang. Och jag kan garantera att det inte blir indiskt. Eller buffé.

Men vi kommer att ha anledning att dryfta vårt stora gemensamma intresse. Våra medmänniskor.

Dag 1 och helt slut

Det är jobbigt att arbeta när man är ovan. Även om en rent konkret inte åstadkommer särskilt mycket. Först ska det hälsas och presenteras till höger och vänster. Simon, Mia, Jakob, Tomas, Anders, Emilia, Mattias, Svetlana, Peter heter några av dem på Far & Flyg.

Man hade fixat fram en dator med dubbla skärmar, men inte någon inloggning. Den kom så småningom och mitt användar-ID består av sex siffror. Inte helt lätt att lägga på minnet. Speciellt som koden till passerkortet är fyrsiffrig. Samma som mitt anställningsnummer och det går inte att ändra. Koden till lunchkortet går att ändra, när kortet väl har laddats med pengar. Vilket lär dröja om jag förstått saken rätt.

Jag ägnade tio minuter åt att ställa in stolen som jag ville ha den. Till ingen nytta. För strax före nio kom Emilia och reclaimade den. Någon hade flyttat hennes specialstol till min plats under hennes semester. Som ersättning fick jag en mycket smäckigare sort, som jag inte lyckade med att fixera sitsen i fast läge.

Det tog ett tag innan jag fick fart på Outlook och där låg 2438 olästa mejl och väntade sen i början av juni. Automatiskt genererade larm för processer som tydligen inte hade gått bra. Vad jag nu skulle göra åt det. Annat än att radera. Jo, jag skapade en regel i Outlook, som markerar dem som lästa och flyttar dem till en undermapp.

Sen var det lunchdags och efter det började jag installera program. Det är alltid ett pyssel. Speciellt när man ska förstå instruktioner skrivna av människor som redan vet hur man gör. Vi fikade vid halv tre och efter det klickade jag runt bland företagets wiki-sidorna och försökte skapa mig en bild av verksamheten. Som var betydligt mer komplicerad än vad jag föreställt mig.

Jag kom iväg hem när klockan var långt efter fem och jag lyckades ta mig ombord på 4:ans buss vid Odenplan. En prestation bara att hitta hållplatsen. Ännu jobbigare att åka för bussen var knökfull av amerikanare på gruppresa. Men vad det led kom jag till Zinken, glad över åtminstone slippa hetsen i tunnelbanan.