Dagens outfit

parella
Det finns butiker och det finns
butiker. På Ringvägen ligger en
liten affär, Parella, farligt nära
Blomsterfondens äldreboende.
Jag kan tänka mig åt vilket håll
damernas pensionspengarna
rullar.

Jag har aldrig vågat mig in, men
lokalen ser intressant ut. Man
säljer mest underkläder och
nattlinnen. Allting över disk, som
i gamla tider.

Nu ville man bl a locka
med en pratisk, framknäppt, 
marinblå västklänning i töjbart
material.

Min dåliga bild tagen med mobilen, gör inte plaggen någon rättvisa.

Någon måste ta sitt ansvar!

Jag fattar mig inte på folk. Eftersom jag själv tillhör kategorin förhalare eller uppskjutare, borde jag kanske känna empati. Det gör jag inte.

Mina månadsräkningar brukar börja ramla in i brevlådan någon gång i mitten av månaden och sådär kring den 22, när jag tycker att alla landat, sätter jag mig vid datorn och knappar in betalningarna. Ingen trängsel, ingen tröghet, allt går så geschwindt.

Rena dygdemönstret, alltså! Jag kanske är arbetsskadad, men man måste inte vänta till sista möjliga registreringstillfälle. Det finns möjlighet att ange framtida betaldatum, vet inte folk det? Förmodligen inte, varför skulle några timmars stopp i en Internetbank annars få stora svarta rubriker i pressen.

Ännu svårare har jag för att tycka synd om folk som blir hysteriska över börsen.

Dagens samling

Helt i Moster Mjölgumpas anda vill jag visa upp en samling. Som vanligt kan man dela in mänskligheten i två grupper; de som samlar på saker och de som inte gör det. Jag tillhör definitiv den senare kategorin.

Därför kan jag stolt presentera min enda samling. Upprinnelsen var ett fynd i en av Det stora Varuhusets städskrubbar. Någon, inte jag, hade självsvåldigt knyckt en äggklocka från Glas & Porslin. Jag misstänker att personen tog sig en tupplur då och då på arbetstid.

Exemplar nummer var alltså en äggklocka som såg ut som en liten kock. Sen köpte jag på mig ett antal klockor, men eftersom jag saknade den rätta samlargnistan åkte alla utom en i soporna när jag insåg att jag skulle behöva utöka antalet köksskåp för att rymma samlingen.

 klocka

Här ser ni Dagens samling – eller snarare hur min samling ser ut idag. Fin, va? Barnbarnen tycker det och vrider gärna loss den lilla växten.

(Blogg.se åt upp detta inlägg igår kväll, så nu gör jag ett nytt publiceringsförsök)

TjaTis – en skön lirare?

På listan över mest aktiva på blogg.se finn en signatur ”IzZa – en skön lirare”, som fick mig att inse att lirare är inte samma sak för mig som för somliga. Jag har föreställt mig att bakom det bloggnamnet döljer sig 1. en man 2. och som skriver om någon/några lagsporter.

Det gör det inte alls. Liraren är en kvinna. Vad hon lirar har jag ingen aning om, men vad jag förstår är shopping en sport nuförtiden, och i den meningen är hon sportintresserad. Det är shopping, bilder på saker hon provat, saker hon köpt och saker hon sett hos postorderfirmor.

I ett djupsinnigt inlägg stod det: Jag älskar köttbullar! På det hade 28 skarpsinniga läsare en åsikt. Låter jag avundsjuk? Lite surt, sa räven? Egentligen inte. Jag har noll koll på saker och ting, människan kanske är askänd och har varit med i något tv-program som jag undgått.

Men nu ska ni få se på lir!

Steg 1
Jag äälskar hummer! Hummer har ni väl någon relation till? Tillräckligt för en kommentar åtminstone?

Steg två
Idag kunde jag inte motstå den här näpna skomodellen. Jag klär verkligen i skor och min första tanke var att posera endast iklädd det nya skoparet, men eftersom jag är ensam hemma blev det för svårt. Jag hittade den här bilden på nätet och resten får ni fantisera ihop på egen hand.
43270-142

Bra inredare reder sig själv

Just nu går morsarvet åt som smör i solsken. Ett överslag, hittills har vi spenderat ca 17 laxar på lampor (4 st), matta, tapet, överkast, kuddar, skåp och annat smått och gott. Eftersom den över ett år gamla köksrenoveringen ännu inte är klar, kommer ytterligare pengar att flyta på för, tapet och sprutlackering.

Inte konstigt att det går bra för byggvaruhusen! Ändå tittar vi aldrig på Timell, jag har en allvarlig allergi mot honom.

M:s jobbarkompis har utnämnt sig till vår inredningsarkitekt. Han är 25 år och har väldigt bestämda åsikter. Jag deltar just ett ställningskrig om hur vi ska ha sängen i sovrummet. Arbetskamraten har fått för sig att han bestämmer var skåpet ska stå, även hos oss. Någon måtta får det vara!

Apropå inredningsarkitekt, så anlitade Svägerskan en sådan för att få till bostaden i Näsby Park. Det första som inredaren fick ögonen på var en gammal kista, som stod i vardagsrummet.
– Snälla Pirjo, den där kistan är verkligen inte du.

Kistan åkte ut och en massa andra prylar kom in och förflyttningen var inte gratis. Ett par år senare blev Pirjo bjuden på 50-årsfest hos inredningsarkitekten. Jodå, i hennes vardagsrum tronade den gamla kistan. Habegäret tyckte tydligen att kistan verkligen var hon själv.

Telefonterror

Både Syrran och jag var länge övertygade om att vi på något sätt var bortbytta på BB. Hon var fullständigt säker på att hon egentligen var en prinsessa, som hamnat fel. När hon väl lämnade den villfarelsen, var hon förvissad om att den enda orsaken till att hon och John Lennon inte var ett par, var att deras vägar aldrig korsats.

Jag är inte lika inbilsk, som Syrran, utan det som fick mig att tro att jag växte upp i fel familj, var att jag kände mig annorlunda än övriga. I dag hade jag anledningen att ringa Lillsyrran. Det var säkert ett halvår sedan vi talades vid. Orsaken till samtalet var att Treans svärmor ville ha telefonnumret till den österrikiske alternativläkare, som Lillsyrran hade kontakt med för sin bröstcancer. Svärmodern är inte nöjd med Karolinska, de har tydligen inte gjort alla prov de borde.

När man inte hört av varandra på så länge, går det åt några minuter för att stämma av läget. Jag hade hört på omvägar att de gjort en långresa på andra sidan klotet och det berättade hon gärna om. Sen framförde jag mitt ärende och fick alla uppgifter.

Det var då jag upplevde alienationen igen: Just det! Övriga familjemedlemmar älskar att tala i telefon. Bara en detalj, bland många avvikelser. Det kan vara upptaget i timtal. Trots att jag sa att jag var på jobbet, var det snudd på omöjligt att få stopp på samtalet. När vi äntligen sa hej då, visade telefonen på samtalstiden 38:37.

Det värsta var att jag senare kom på att jag behövde veta en sak till. Lillsyrran hade nämnt att hon skulle börja jobba kl 12, så jag väntade med det samtalet tills hon borde vara på väg ut genom dörren.


Hur man vet att blogg.se har problem?
Senaste inläggen på login-sidan är 6 timmar gamla.
På nybloggat.se kan man se hur flera bloggare publicerat samma inlägg gång på gång.
Det tar evigheter innan kommer in.
Grafen har gått i graven.
Det tar ännu längre tid att själv publicera, om det ens går.

Oscarsgalna

Nej, inte var jag så galen att jag satt uppe och kollade på 9:ans direktsändning, men vi spelade in hela spektaklet. Nu när vi har en ny hårddisk att fylla, passar en maratonsändning väldigt bra. Jag vet bara inte när det ska bli tid att kolla igenom allt.

Däremot kastade jag mig på fjärrkontrollen, när jag upptäckte att de tunga vinnarna återstod, imorse strax efter att väckarklockan ringt. Det blev Helen Mirren och Forest Whitaker. Inte alls oväntat, t o m jag begrep det. Och jag är speciellt glad att Alan Arkin fick en Oscar.

Sen blev det lite diarré över Scorsese. Först får han ingenting, sen får han ingenting flera gånger, för att nu få en massa statyer. Jag kräver svensk dagisrättvisa! Babel borde åtminstone ha fått pris för bästa film, så det så.

Mina kamrater (3)

En kortis, men så blev vänskapen inte varaktig.karin

Här har vi Karin. Hon var klassens ordningsman, så otroligt ordentlig
så jag var grön av avund. Jag tror att jag hade tanken att om hon
och jag blev vänner så skulle lite av hennes goda sidor smitta av
sig på mig.

Under hela skoltiden ledde jag klassens anmärkningsliga på grund
av att jag var så slarvig och glömsk. Mammas kommentar var:
– Hade du ändan lös, glömde du den också.

Nu var den inte lös, utan har hängt med under årens lopp. Jag försökte i alla fall bli vän med Karin. Hon bodde alldeles intill skolan och vi gick ibland hem till henne om skolmaten inte passade. Det hände att hennes mamma var hemma. Vid ett sånt tillfälle höll mamman på att dammsuga i andra änden av lägenheten. Karin viskar till mig:
– Kan du kolla om mamma kommer, och stegade ut i köket.

Jag fattade inte först vad som var på gång. Men så går Karin fram till handväskan, som står på en köksstol och tar upp en plånbok. Hon plockar upp en femma och stoppar ner i fickan. Jag blev lättad över att hennes mamma fortsatte med städningen, så jag slapp bli delaktig i stölden.

Sen var det inte alls angeläget för mig att vinna Karins gunst, hur ordenlig hon än verkade vara i skolan.

Saken är Oscar

Här kommer mina önskepristagare till årets statyettmottagare

Kvinnlig huvudroll
Penelope Cruz i Volver. Motivering; den enda jag har egentlig rätt att uttala mig om, eftersom det är den enda film jag sett av de nominerade. Annars är jag rätt säker på att Helen Mirren är en värdig vinnare, hon brukar göra bra ifrån sig.

Manlig huvudroll
Forest Whitaker i The last king of Scotland. Orsak; den enda av de nominerade jag nästan sett. M har sett den och tyckte att Forest var alldeles utmärkt som Idi. Den enda synpunkten är annars att jag absolut inte vill se Peter O’Toole som vinnare.

Biroller
Abigail Breslin & Alan Arkin, både i Little Miss Sunshine. Jag har sett flera av de övriga filmerna som har nominerade stjärnor, men poängen med Solskensflickan är att det är svårt att avgöra vad som är huvudroll och vad som är biroll.

Film
Babel, även om jag tycker att Crash var en ännu bättre episodfilm. Men det var förra året. Jag skulle bli förvånad om Little Miss Sunshine vann.

Regi
Babel, även där för att det är den enda jag sett. Annars får vem som helst vinna för mig, utom Klintan.

Sen tar jag mig för pannan: Angelina Jolie utnämnd till sexigast genom tiderna enligt Channel 4:s tittaromröstning. Människan ser ju ut som ett könsorgan i ansiktet. Men det är kanske just därför.

När jag ändå är i farten med att uttala mig om saker utan att ha på fötterna så är jag glad för att Sarah Dawn Finer gick vidare i Melodifestivalen. Detta trots att jag inte sett en enda delfinal, jag såg bara några sekunder igår när hon själv blev så jätteglad.

Hushållsnära tjänster

Jag trodde att snuvan skulle snuva mig på en helg, men eftersom jag inte har feber så har den inte ställt till så stor skada. I sakta mak har jag kunnat lulla runt och fylla, starta och tömma tvättmaskin och diskmaskin, dra en repa med dammsugaren och plocka lite här och lite där.

Med andtäppa som ursäkt har jag dessutom kunnat ligga i soffan och ömsom läsa och ömsom titta på när andra jobbat. Så till exempel har vardagsrummets fondtapet kommit på plats. Vi har alltså utfört tjänster åt oss själva, så nära hushållet man kan komma.

 fondtapet

På 80-talet hände det att jag motvilligt utförde hushållsnära tjänster åt andra. Vi hade en städfirma som åtog sig kontorsstädningar. Ibland ville någon höjdare hos kunden ha städat hemma hos sig. Vi försökte i möjligaste mån undvika sådana uppdrag med argument, som att vi inte jobbade svart m m. Det konstiga var att när fakturan väl betalades drogs pengarna från samma konto som när ersättningen för kontorsstädningen erlades.

Fredagarna var fyllda med hemstädningar. Oftast var det ingen hemma, men vid ett tillfälle var en tioårig grabb hemma i en villa i Danderyd. Han satt på sitt rum och spelade tv-spel. Tv-apparaten var monterad på en arm högt upp mot taket och när jag frågade varför han var hemma, blev svaret:
– Jag har nackspärr.

Konstigt? Sen följde han efter mig och ställde frågor som: Är det kul att städa, och är det kul att städa hos andra, tills jag var färdig att strypa honom.

Vid ett annat tillfälle, i ett annat hem i Saltsjöbaden, fick vi uppfattningen att ingen var hemma. Jag och kollegan höll på att röja i föräldrarnas sovrum. På golvet låg ett par bättre begagnade underbrallor, som jag höll upp och sa:
– Det är sånt här som får mig att hata hemstädningar.

I samma ögonblick öppnas badrumsdörren och ut kliver byxornas ägare. Men hon gjorde som hon alltid gjort, behandlade oss som luft.

Nej, jag tror att det är nyttigt för alla friska människor att hålla rent i sin egen omgivning. Har man inte tid med det borde man göra omprioriteringar.

Nu tror jag att det är dags för att göra mig själv ännu en tjänst: Jag tänker färga det egna håret. Kan man komma närmre än så?

Vad är poängen?

Trean blev haffad för fortkörning i somras. Körkortet blev indraget och han fick en bot på 2000 kr. De pengarna fick han tillbaka för att man gjort ett formellt fel i hanteringen.

Nu har saken avgjorts i domstol och ny bot på samma belopp är utfärdad. Undrar just vilken förtjänst det allmänna gjorde på den här hanteringen?

Uppochnedvända världen

Många i min generation har gamla foton med nakna småbarn. Det kan vara allt från ateljéfoton med en naken ettåring på en skinnfäll till säsongens första dopp i havet. Man tyckte inte att det var ett dugg konstigt på 50-talet. Snarare gulligt. Barnporr var ett okänt begrepp för mig.

Nu verkar föräldrar vara livrädda för att deras avkomma ska fastna på bild i avklätt tillstånd. Även om man aldrig skulle lämna film för framkallning utan lagra den digitalt på datorn, finns hotet att någon skulle hacka sig dit. Och hur skulle andra uppfatta att de har sådana bilder. Man har ju läst om konstiga amerikanska rättsfall med mammor på de anklagades bänk, för att de fotat sina egna barn.

Å andra sidan verkar det vara precis tvärtom med avklädda bilder på ungdomar. Dn har en artikelserie om ungdomars aktiviteter på nätet. Många verkar inte alls ha några betänkligheter, utan tycker att det är fullständigt naturligt att visa sig avklädd.

”Samtidigt tycker de inte att det är särskilt konstigt om någon poserar naken i en webbcam, till exempel för sin pojkvän.
– Det är sånt man kan göra, för att ha det litet mysigt, säger de.”

Personligen tror jag att det är dokusåporna, typ Big Brother, som påverkat ungdomarna. Om man matas tillräckligt mycket med bilder på andra i avklätt tillstånd, så förefaller det givetvis som fullständigt självklart.

Och givetvis är det flickorna som klär av sig, precis som i dokusåporna. Varför säljer man sig så billigt?

Virusvarning

Sitter som värsta spärrvakten och bara glor rakt ut i luften. Arbetsveckans sista skälvande minuter och jag inväntar att några jobb ska gå igång så jag kan gå igång och gå hem.

Jag känner mig e-drabbad. Inte av någon mobbning på nätet, snarare e-smitta. Senaste dagarna har flera bloggare klagat över feber och snuva. Nu känner jag hur ögon och näsa börjar rinna. Visst vet jag till att man kan få virus på datorn, men jag hade ingen aning om att det kunde spridas vidare till människor.

Nu ska inte jag gnälla över skitsaker, som förmodligen går över på några dagar. Tvåan ringde för att hon behövde konsultera läkare och därmed hjälp med dagishämtning.

Sådär, nu har jobben rullat klart och jag säger

quit;

Recycling

Jag har tidigare basunerat ut hur duktigt vi har röjt i skåp och lådor. Även garderoberna har fått sig en duvning. Fler av makens plagg åkte ut. Jag själv har hållit undan betydligt bättre, så det bara några skor som rök.

På 80-talet hade vi en städning i en pälsaffär på Östermalm och ägaren erbjöd oss att köpa något plagg till oss själva. Det var precis när djurrättsaktivisterna började göra sig hörda, så jag avstod. Men maken köpte en jacka. Det var ingen egentlig päls, utan en pälsfodrad tygjacka. Han fick den för 5000 kr, mot 25000 för vanliga kunder.

Jackan har använts flitigt under riktigt kalla vinterdagar. Omgivningen kunde knappt ana att den var fodrad med något svindyrt skinn. Jag kan inte komma ihåg vad det var för djur som råkat illa ut. Hur som helst, den jackan åkte i grovsoporna. Manschetterna och nederkanten var nötta och började fransa sig lite grann. 

På nedre botten i vår port bor en något vinddriven kvinna i 50-årsåldern. Hos henne kommer och går en och annan ännu mer vinddriven person, oftast män. Varje gång man går förbi och någon öppnar, stinker det gammal öl och cigarrettrök om lägenheten. 

Igår öppnade någon, närmare bestämt en man och vad hade han på sig? Jo, M:s pälsfodrade jacka. Först blev M sur och fick lust att säga något, men sen stillade han sig och vi enades om att det bara var bra att mannen ifråga kunde hålla sig varm och så mycket elegantare än tidigare.

Grovsoporna kan vara rena rama skattgömman.

Saker jag funderar över

Varför är grönsaksavfall så mycket äckligare i andras vaskar än i min egen?
Den upptäckten gjorde jag redan som sexåring. Min kompis Lena och jag var på rymmen och tog spårvagnen till Fridhemsplan. Lena ville att vi skulle hälsa på hennes farmor på Hantverkargatan. 

Farmoderns lägenhet var mindre än halvmodern. Köket såg ut som det gjort sedan huset byggdes i slutet på 1800-talet. Vedspisen användes inte, utan ovanpå den stod en elektrisk kokplatta. Det fanns ingen riktig diskbänk, bara en zinkvask under kallvattenkranen. Varmvatten fick man fixa med hjälp av kokplattan.

När jag såg köket första gången, gjorde jag något oförlåtligt. Utan minsta självcensur utbrast jag:

– Vilken äcklig vask!

Lenas farmor blev mycket sårad och jag åkte på en rejäl utskällning. Efter den introduktionen hade hon svårt för mig. Jag berättade för mamma och händelsen när jag kom hem. Hon tog mig genast i försvar och sa:
– Om du sa att vasken var äcklig, så var den säkert det.

Hon hade aldrig själv några betänkligheter att säga vad hon tyckte, även om det skulle såra någon. Jag lärde mig i alla fall att hejda mig innan jag säger något som jag känner. Men jag vidhåller ändå att andras köksvaskar är äckligare än min egen.

(Tankar initierade av en skylt på jobbet, med det märkliga ordet ”Köksrens”. Men det är inte vasken man gjort något åt, utan skåpen. Massor av gamla plastbunkar söker sina ägare.)

Första barnet

Till och från har vi varit lite stödfamilj till en ensamstående mamma i vår närhet. Egentligen är det framförallt M som försökt ta på sig rollen av en manlig förebild till två tonårsflickor. Deras familjesituation har varit minst sagt komplicerad. Mamman är rullstolsburen efter ett överfall för många år sedan och pappan avled i sviter efter långvarigt missbruk.

Ikväll var vi över med presenter till yngsta flickan, som själv blev mamma för två veckor sedan. Hon är 17 och bor fortfarande hemma. Allt känns väldigt skört; förlossningen gjordes med planerat snitt eftersom flickan var fullständigt skräckslagen inför tanken på en vaginal födsel. Babyn är pytteliten och amningen fungerar inte så bra.

Den nyblivna mammans känselspröt känner av allt. Hon hade barnet hos sig i stort sett hela tiden på BB. Under några minuter hade hon anledning att vara för sig själv och genast fanns det någon beskäftig person i personalen, som sa något nedlåtande. Varför kan inte folk vara professionella och begripa att en 17-åring inte behöver kritik, utan allt stöd som går att uppbringa?

Nu var inte jag 17 när jag fick mitt första barn, men det var ändå skitjobbigt med alla proffmorsor. På den tiden (1973) fanns det inga råd att hämta om man hade problem med amningen. Det hade jag och jag drömde mardrömmar om hur jag ställdes inför domstol och dömdes till stränga straff för att jag var en så misslyckad mamma.

Både jag och Ettan överlevde, men jag kommer ihåg hur det kände som jag hasade runt i morgonrock, med yllesjal om tuttarna hela den vintern. Plötslig, ett halvår senare, var det midsommar och det kändes som jag började leva igen.

Miljöbov?

Jag gillar enkla webbtester, speciellt Expressens. De är så underhållande korkat gjorda. Är de utformade av veckans PRAO-elever, eller? Nu körde jag en test där mina svar skulle avgöra om hur miljövänlig jag är som konsument.

  expr-env

Hur kunde man dra dessa slutsatser? Det fanns överhuvudtaget inga frågor om vilken typ av el jag har eller vad slags lampor jag nyttjar och jag behövde inte tala om hur jag tar mig till arbetsplatsen. Jag vill bara påpeka att jag går till och från jobbet. Skulle cykling verkligen vara bättre? Cykelframställning tär också resurser.

Medan jag väntade på att Sono skulle göra klar gårdagens laxshushi, läste jag ironiskt nog den här artikeln om hur ”norsk” lax hanteras. Det är inte lätt att vara konsument och välja så närproducerade produkter som möjligt.

Idag känner jag mig …

Kränkt
I min brevlåda ramlar det in riktad reklam till mig. Kring jul får jag, inte så överraskande och inte ensam, tiggarbrev från diverse hjälporganisationer. Jag inbillar mig att avsändarna hoppas på att jag ska känna ett stygn i samvetet över att jag har det så bra som jag har det och skicka några kulor deras väg. Hittills har de fått tji, jag har mer direkta vägar för mitt dåliga samvete och hjälper där jag ser att pengarna när fram.

American Express är också flitiga med erbjudanden, de har en massa kort i olika färger, som de hoppas ska låta frestande. Men jag står emot. Maken däremot, muttrar varje gång över att han inte är intressant för Amex och känner sig diskriminerad.

Före semestern kom Åre med ett glassigt erbjudande om skiddagar. Varför? Jag har inte skidat sen barnen var små och då höll jag mig hjälpligt på benen i barnbackarna. Vad kan jag ha gjort för att vara intressant i vinterlandskap?

Men idag kom själva kränkningen: Ett erbjudande att prenumerera på Hemmets Journal! Varför var det så upprörande? Under alla år var den tidningen mammas självklara läsning. Den hade allt hon tyckte om: korsord, intervjuer med avdankade, gamla stjärnor, horoskop, siare, matrecept, illustrerade med mer eller mindre oaptitliga bilder, och framför allt helt osannolika historier ur ”verkliga livet”.

Avdelningen med mycket läsande ur verkligheten, återanvände mamma personligen. Jag kunde sitta och bläddra lite slött i hennes veckotidningar medan hon malde på om någon händelse i ”hennes” liv och ett, tu, tre kom jag till ett uppslag, som skildrade det hon pratade om. Det märkliga var att händelsen kunde utspela sig i Australien.

Glad
Jag gnällde över com.hem och det meningslösa i att vara tvungen byta bort digitalboxen från upc när de köpte över ruljansen. Det är därför en speciell glädje att meddela att den nya, med inspelningsbar hårddisk, är såå mycket bättre. Bättre meny, bättre bild, möjlighet till ”bild-i-bildvisning” osv. Som extra bonus har vi för tillfället också tillgång till varenda kanal com.hem har på programmet, inklusive filmkanalerna.

Dessutom funkar min stora fina bildskärm till datorn nu. Och M var för trött för att blanda till ny fogmassa, även för att påbörja tapetseringen. Jag är bara granne med kaos än så länge.

Fet tisdag

Semlor är tydligen ämnet för dagen och jag vill inte vara avvikande.

Visst har jag med tiden blivit tämligen fet, men det ska absolut inte skyllas på semlor eller andra bakverk. Det beror inte på att jag är ståndaktigt utan snarare att sötsug saknas och jag får halsbränna av bröd.

I vårt kvarter ligger konditori Eclair, som har flera sorters semlor i sin sortering. M äter gärna deras wienervarianter. När han handlar, kan han inte förmå sig till att bara köpa en enda semla. Det verkar alldeles för patetiskt för en ensam farbror att köpa ett bakverk, så varje gång blir det två stycken, för att tjejerna i bageriet inte ska tycka synd om honom.

Sen har han inga betänkligheter att trycka i sig två på raken heller.