Först Morgan Alling – sen jag

Men jag är verkligen ingen fighter när det gäller feber. Danssteg t ex går omedelbart bort. Ge mig 40° och jag är däckad. Totalt. Vilda hästar kan inte få mig ur sängen. Och varför skulle de ens försöka, där jag ligger känslig för både ljus och ljud och vandrar ut och in i medvetslösheten.

Torsdag morgon tog jag visserligen till två vilda hästar i form av Magnecyl, för att klara av förmiddagens första möte i webbrådet. OK, skälet till att jag ville stå på benen var rent strategiska. Jag ville inte ge Marknadsmannen en öppning att köra över mig i projektet. Så beräknande är jag.

Men efter lunch började marken gunga rejält, så det var bara att packa ihop, packa sig hem och bädda ner sig i bingen. Diagnos: influensa med värk som kom och gick, från tänderna ända ner till tårna. Ibland tandvärk och nageltrång på samma gång.

Nu är det hopp om livet och jag är uppe och går och har till och med fått i mig lite omelett till lunch.

Annons

Ynkel

Nu ger jag mig! Det var år och dar sen jag var sjuk, men nu börjar symtomen tätna så att jag inte kan ignorera dem.

• ögonen rinner. Värre än vanligt, för de rinner mest hela tiden
• näsan rinner. Inte så mycket, men det känns bara som en tidsfråga innan stora sjöfallet bryter ut
• halsen började killa redan igår eftermiddag
• hostandet och harklandet intensifieras
• frossbrytningar, trots dubbla koftor
• ingen större lust med nånting. Knappt mat och det är bra olikt mig.

Är det förkylning eller influensa i antågande? Jag hoppas på det förra eftersom jag gjort mig känd som antiinfluensavaccinerare. Man vill ju inte att omgivningen ska tänka "Va va de vi sa. Du skulle tagit den där sprutan, nu när företaget så galant kom med erbjudandet.".

Nu går jag hem och tillämpar nätdoktorns råd: "Man ska dricka mycket och försöka äta så gott". Jag får väl se om jag hittar något gott på hemvägen. Jaså, var rådet "äta så gott det går". OK, men ju godare det är desto lättare går det.

Gårdagens erbjudanden

Com.hem går bort

Ibland är det synd om telefonförsäljare. Igår led jag med Linda, som kvittrande ringde upp från com.hem.

– Ja, ni har ju varit kunder hos oss under många år. Man skulle kunna kalla er förmånskunder. Hur har ni det med telefoni och bredband?

– Bredbandet betalar jobbet.

– Men telefoni, där finns det många kronor att spara om ni nappar på vårt bla-bla-bla-erbjudande.

– Det låter lovande. Då kanske vi kan få ihop 30 spänn till den nya kortavgiften, som vi fick brev om häromdagen.

Då blev Linda ledsen. Men jag blev ännu surare över att com.hem i praktiken höjer priset med 10 % utan att tillföra något för kunden.

Ser rött

Varför blir jag så provocerad av vissa tidskrifter och varför marknadsavdelningar har fått för sig att jag skulle vara intresserad av att prenumerar på dem? Igår låg det ett glansigt erbjudande från Gods & Gårdar och den typen av tidskrift är nog det sista jag skulle kunna tänka mig att läsa. Än mindre betala för.

Jag skiter fullständigt i hur folk har det på sina slott och herresäten. Deras mat och antikviteter struntar jag också högaktningsfullt i. Hur de sköter parker och trädgårdar och hur de tänkte när de valde dittan och dattan är totalt ointressant för mig.

Och jag känner mig inte minsta avundsjuk. Bara illa berörd.

Promotion

Om ni inte visste det förut är jag en riktig it-tjej.

Idag blev jag ännu mer it-tjejigare än tidigare och kommer att kunna titulera mig webbredaktör.

Sug på den du Karin Olofsson och Roland Karlsson på blogg.se. Det finns folk som tror att andra än manliga åsiktsmaskiner och unga modebloggartjejer fortfarande har något att komma med.

Företaget jag jobbar på håller på med att förnya hemsidan eftersom verksamheten har tagit ett lite annat spår än tidigare. Min uppgift blir att leda arbetet med att ta fram hur vi ska visa upp oss på nätet. Själva designen har ett internetmarknadsföringsföretag tagit fram och nu ska min grupp skapa sajtkarta och innehåll.

Ja, jag tar mig friheten att säga "min" grupp och jag får se om jag kan värja mig från att marknadsmannen tar över. Det blir lätt att män känner sig kallade till att styra upp det hela.  

Den stora fördelen med projektet är att jag kommer att få lära mig en massa nytt på kuppen. Det är verkligen inte fel.

Lunchsnackis

Fyra medelålders kvinnor mediterar över det egna förfallet. Eller snarare tre av fyra gör det.

– Alltså, om jag bara kunde gå ner fyra, fem kilo så skulle jag väga lika mycket som när jag var i nionde månaden.

– Det menar du inte. Jag väger nog samma som när jag var som gravidast och då hade jag gått upp 20 kg.

– Jag ligger nog någonstans mitt emellan.

Enda skillnaden är att kilona är lite jämnare fördelade numera. Mer utkletade över hela kroppen så att säga. Annat var det under grossessen. Då var jag rejält stor om magen. Vid ett besök på Mödravården mätte barnmorskan midjeomfånget och konstaterade:

– 105 centimeter.

– Va! Är jag lika stor som vårt köksbord?

Vi hade ett stort, runt bord med en diameter på just 105 cm och i ett anfall av hjärnsläpp blandade jag ihop omkrets och diameter.

Med tanke på dagens forskning skyller vi förfallet på virus. Så måste det vara med tanke på att tre av fyra är drabbade, då måste det vara väldigt smittsamt.

Hårda bud

Vi tyckte att Lillsyrran och Svågern behövde lite uppmuntran, så jag budade en bukett till dem via X antal klickningar på Eniro. För att inte tala om alla fält som skulle fyllas i. Deras namn, adress och telefonnummer. Dagtid. Våra namn, adress och telefonnummer. Dagtid. Vilket nummer fyller man i en fredagseftermiddag? Jobb eller mob? Eller hemnummer. Sen kreditkortsnummer, namn på kortinnehavren, giltighetstid … Nästan som att hamna hos ett talsvar.

Och det lilla hälsningskortet? Vad skriver man på det? Det enda jag kom på var "Vi tänker på er!" För det gör vi.

Senare ringde Syrran på kvällen och var uppriven. Jag nämnde att vi skickat blommor. Och tur var det. Eftersom jag fyllt i mitt namn flera gånger under blombeställningen tänkte jag inte på att det borde stå något på själva kortet om vem som skickat blommorna.

När budet levererat hade mottagarna kliat sig i huvudet i flera timmar för att komma på vem som kunde ha skickat buketten. Några avsändaruppgifter hittade de inte någonstans. Tills de pratade Syrran, som satte dem på rätt spår.

Saken är biff

Jag följer Moa Herngrens våndor i DN. Hon brottas med ett Kom-i-form-2009-program och PANG! där tappade hon ett kilo till. Idag handlade det om hur hon fick experthjälp av Jacob Wismar, kock med hälsokök.

Lite fundersam blir jag. Hur mycket lär man sig på 40 år? För det är vad Moa Herngren fyller detta år enligt Wikipedia. I en krönika (hittar den inte på nätet) bredvid artikeln, lägger hon ut texten om hur en bit inhandlad rostbiff ger henne dåligt samvete eftersom hon inte kommer sig för att tillaga den. Bara för hon inte vet hur.

Nog är det konstigt att man inte fått kläm på hur man hanterar rostbiff under så många levnadsår. Och om man inte vet, varför inte konsultera en kokbok eller matsajt? Eller tycker jag bara att det är märkligt för att det handlar om en kvinna?

Sen vill jag ge Jacob och Moa ett tips.

”En timer borde han ha tagit med, konstaterar han, för det har Moa ingen.”

Jag är 100 % säker på att Moa har en timer. Den timer jag upptäckte när barnbarnen hade lekt sönder min äggklocka. Mobiltelefonen är utrustad med både klocka, tidtagarur och timer. Den har jag börjat använda vid matlagning och den slår gamla äggklockan med hästlängder. Man kan ställa in mobilen på sekundnivå och på tider längre än 55 minuter. Och man bär den lätt med sig.

Dags för dans

Två helger i rad har vi haft två barnbarn, som nattgäster och det ändrar radikalt valet av tv-underhållning. Då är det tävlingar, som gäller. Så nu kan jag uttala mig om Let’s Dance. Egentligen fanns det inget som hindrade mig tidigare heller, eftersom det är så mycket lättare att vara tvärsäker när man inget vet.

En sak är säker; jag håller helt och fullt med Sonja Schwarzenberger att det finns två måttstockar i tävlingen – en för kvinnor och en för män. Hur kan man dansa så pissdåligt som Hasse Aro, George Scott och Carljan Granqvist och ändå få tillräckligt med röster för att hålla sig kvar?

Förra veckans utåkning, när Linda Haglund försvann ut till höger förvånade inte så mycket. Henns prestation var inget vidare. Men så dålig är inte Blodinbellan att hon var sämre än kylskåpen till gubbar.

Och samtidigt bidrar jag till backlashen själv, genom att bli imponerad av Magnus Svensson och Morgan Alling, riktigt bra för att vara gubbs. Mer än jag blir av Elisabet Höglund. Fast hon är en tant.

Sen tror jag att Blodinbellan överskattat sin betydelse. Betydelsen i den riktiga världen. Hon må ha stor publik till sin blogg, men det är inte samma kategori som ringer in till tv-tävlingar. Och är det inte föredettingar, som ställer upp i Let’s Dance?

Sannbergs sannsagor

Min mamma var verkligen inte som andra mammor. Framförallt var hon inte särskilt politiskt korrekt, eller vad man nu ska kalla det för. Jag kan t ex inte erinra mig att hon läste några sagor för oss. Mest för att hon inte tyckte om att sitta still. Det gjorde hon enbart när hon målade naglarna.

Om vi bad om en saga, så fanns det två alternativ. Antingen blev det någon förskräcklig historia ur verkliga livet. Lite modell Krösamaja utan övernaturliga inslag. De var utbytta mot omänskliga diton. Eller så drog hon en fräckis. Det finns nog inte en enda historia där en Handelsresande hade huvudrollen, som var okänd för mig innan jag fyllt tio.

Den här bilden påminde mig om en av moderns vitsar.

Tonåringen, som hamnat i olycka kom in till förlossningen med täta värkar. Alldeles skräckslagen frågade hon barnmorskan:

– Vilken ställning är bäst för mig, nu när barnet är på väg ut?

– Samma ställning som när det kom dit antar jag, svarade sköterskan lite syrligt.

– Va, måste jag in i en Fiat 500 igen?

Dåliga nyheter

Nej, det blev ingen resa till Honduras för Lillsyrran och Svågern. Deras son och sonhustru är där på ett halvårs volontärarbete och ett besök i Karibien är alltid uppskattat. Speciellt av besökarna. Avresan i helgen ställdes in på obestämd tid efter förmiddagens läkarbesök. Förra veckans magnetröntgen visade en mindre tumör i högra tinningen och det beskedet ställer det mesta på ända.

Räckte det inte med Lillsyrrans bröstcancer? Som hon visserligen för tillfället är friskförklarad ifrån, men ändå.

De kom båda två till mitt jobb för att lämna fotona, som Lillsyrran lyckades glömma hela förra veckan. Bara det kändes illavarslande. Och inte blev det bättre med Svågerns nästan överdrivet hjärtliga hälsningskram. Nej, det var roligare före 40. Nu känns minsta sjukdomssymtom som ett dåligt omen.

Skaffa skaffning

Min klagan från i höstas har hörsammats. Det var inte en dag för tidigt! Äntligen någon som begripit att skolan borde hålla med matsäck vid utflykter. Och då handlar det inte om att det kostar pengar utan att det kostar på.

Det kostar på för barnen att komma ihåg lappar och veckobrev. Det kostar på för föräldrar att läsa och att komma ihåg vad de läser och det är jobbigt att ha alla utflykter i huvudet. Ju fler barn desto större mental ansträngning. Hur många nätter har inte någon stackars förälder vaknat med ett ryck och insett att det blir en mycket påver lunch på Hellasgården för något stackars barn?

Och det primära är inte kostnaden för innehållet i matsäcken. Den är försumbar. Det som stör i pengasammanhang är att man får betala för skollunchen två gånger.

Ännu mer störande är de plastiga mataskarna, som föräldrarna lägger pengar på. Slantar som håvas in av Disney m fl och gör dem rikare och rikare.

Vikarie

Imorse lämnade jag Stella på dagis. Tvåan skulle till läkare, Svärsonen till flyget och barnbarnet behöver mjukstarta på morgnarna.

På väg ut hemifrån, kom jag på den öppnade vitvinsflaskan i kylen. I söndags tog en av gästerna en liten skvätt ur den. Nu stod den bara hos oss och riskerade att förfaras, så jag greppade flaskan och bar den naken på armen över korsningen till Tvåan.

Typiskt nog, så sprang jag på Makens arbetskamrat när jag rundade hörnet Krukmakargatan. Självklart föll hans ögon på vinflaskan.

– God morgon! Och vad kommer du bärande med så här på morgonkvisten? undrade han.

– Det är min senaste bebis. Jag har barn att lämna på dagis.

Tvåan tyckte att det var lite mesigt sagt och föreslog "Du vet, jag har så svårt att komma igång på morgnarna" istället. Men nu är jag både igång och på jobbet.

Minnet är ett fisknät

På något sätt har jag levt flera liv. Det känns så på något vis. Saker som hänt, platser jag bott på, jobb jag haft; ibland kan jag känna det som om det är någon annans upplevelser eller erfarenheter. Som en film jag sett, en bok jag läst eller något jag hört berättas.

Mina fem första år i Hökarängen måste ha varit någon annans förskoleår. Visst finns det scener i min hjärna där jag, ihop alla gårdens barn, stod på bergknallen vid Fagersjövägen och skrek det hotfulla krigsropet "Ia, ia, ia-ia, bom, bom, bom" till barnen från Hovmästarvägen.

Men är det jag kommer ihåg därifrån verkligen minnen av händelser? Eller är det minnen av minnen eller minnen av historier, som vi syskon återberättat för varandra?

Och åren med Styvpappan, hur var de egentligen? Syrrans och mina minnen är så totalt olika. Händelserna överensstämmer, men inte slutsatserna och känslorna runtomkring.

Småbarnsåren, alltså mina barns uppväxt, känns också långt bort. Både i tid och rum. Nästan så att jag inte kan uttrycka mig tvärsäkert om någonting utan att få en uppfordrande blick eller två om avkomman är i närheten.

Här minns jag med säkerhet att vi bott. Länge. Inte så tidigt som 1963 när det fortfarande var vänstertrafik, spårvagnar på Hornsgatan och 53:ans buss passerade utanför. Nej, vi flyttade hit 1992 och bor fortfarande kvar. Några hus har försvunnit och andra tillkommit. Trafiken är betydligt tätare. Men annars är det sig ganska likt. Vad jag kan minnas, i alla fall.

Den som ingenting gör

Nej, jag är inte ingenjör utbildad på KTH. Även om det droppar en branschtidning då och då, som fått för sig det. Jag duger inte ens till EPA-ingenjör eftersom jag inte gått teknisk linje på gymnasiet.

Ändå tar jag åt mig när Alex påstår att ingenjörer är tråkiga och har finnar.

Slaget vid Brunkeberg

Själva avgörande slaget om vårens semestermål kom 17:22 vid Vasagatan 16. Vägen dit var mödosam på flera plan. Då fick fantasi-Borneo ge vika för mer närliggande territorier och en mer lättforcerad geografi. Maken har insett att vi, dvs framförallt han, inte har fysik för kategori fyra på en femgradig skala. Han som bangar för lite skoskav.

Nej, i gång nummer ett på Kartcentrum finns böckerna med vandringar på europeisk mark och där hade vi stämt möte efter jobbet. Maken kollade först på Pilgrimsvandringar i Spanien.

– För katolskt, menade jag och efter lite skärmytslingar enades vi om Mallorca. Ja, ja, inte alls likvärdigt med en rundresa i Kina. Snarare en tummetott. Men det var åtminstone 10 år sedan vi var där och då ägnade vi oss att cykla kors och tvärs och runt hela ön.

Nästa batalj tog två timmar framför datorn där jag avgick med segern. Maken satsade på lågprisflyg till Barcelona och färja därifrån. Jag höll på flyg tur och retur. Och voila, det flyget blev både billigare och går att boka om till skillnad mot Ryanairs pissiga biljetter i kombination med färjeöverfarter.

Så nu gäller det att ägna de närmaste tre månaderna att bli lite fit for fight, så vi pallar utsikten.

Svar på direkten

Aftonbladet hade svar på min undran i förra inlägget och det redan igår. Det är inte klokt vad man har koll på läget. Hur kan de veta att jag brutit mitt nyårslöfte och fortsatt att riva av sårskorpor t ex? Man blir imponerad!

Svenssonbloggen

När ska jag äntligen börja känna mig uppåt igen? Uppåt fysiskt och mentalt. Senaste veckorna har jag verkligen ansträngt mig på alla tänkbara plan.

• In med den nytta maten
• Ut med onyttigheter
• Inklusive alkohol
• In med te istället
• Slut med dåliga tv-program
• Börja beta av böcker
• Sju timmars sömn
• 15 minuters morgonjympa
• Vitaminer & transbärskapslar
• Snäll mot barn och djur
• Travar mina 9 km fram och tillbaka till jobbet, precis som vanligt
• En massa H₂O dagarna i ända

Vad kan man mer begära? Är det bristen på dagsljus, som tar ut sin rätt? Eller är även min kropp ett slagfält? Som Johanne Hildebrandts. Trots att jag knappast ens kan ha förstadiet till kol.

Sen är det synd att hon inleder artikeln om alkohol med beskrivningen av en nerpissad gubbe på Maria Beroendecentrum. Det fungerar ungefär som tv:s fetma- och städprogram: "Så fet är jag i alla fall inte"/"Så skitigt har jag inte"/"Jamen, jag har fortfarande full kontroll över kroppen/tillvaron/jobbet".

Förresten har jag väldigt rent och fint hemma.

Ickeinlägg

Först hade jag tänkt att kommentera dagens ledare i dn. Den om en morddömd ska få utbilda sig till läkare. Men det gjorde jag redan 2007 när fallet var uppe förra gången och eftersom jag inte ändrat uppfattning är det inte så mycket att orda om. Det blir bara en upprepning.

Ett tillägg vore möjligen att debatten känns unken och andas en gammeldags övertro till läkare. Att de är övermänniskor på något sätt med helande händer. Sen efterlyser jag en gränsdragning. Kock? Livsmedelsindustri? Sjuksköterska? Taxiförare? Pilot?

Det enda raka kanske är militärutbildning.

Sen funderade jag över Niklas Ekdals kommentar till Littorins "skitår". Nej, skit är inte synonymt med bajs i sammansatt ord. Det tycker inte jag. När barnen säger att maten är skitäcklig, så smakar den inte bajs. Det är snarare menat som en förstärkning.

Men visst har Ekdal rätt i att det ändå är dumt sagt av Littorin, med tanke på övriga argument.

Nej, det är nog bäst att jag håller mig på det personliga planet. Vi hade middagsgäster i helgen, ett par i 30-årsåldern med turkiskt ursprung. Kvinnan har turkiska föräldrar och är uppvuxen i Sverige. Mannens föräldrar flyttade från Turkiet till Tyskland och lät honom bo hos farföräldrarna sina fyra första år. Då tog de med sig sonen till Karlsruhe, där han fick spendera dagarna inlåst i en förortslägenhet alldeles ensam medan föräldrarna arbetade.

En fyraåring – ensam i ett förortsgetto? Det märkliga är att föräldrarna trodde att de gjorde honom en tjänst och en möjlighet till en bättre framtid. Nu har han, som vuxen lyckats skapa sig en bra tillvaro, trots uppväxten.

Brottningsmatchen om årets semestermål pågår fortfarande och ingen seger är än så länge i sikte.

Grönare gräs

Jag har förflyttats 25 år tillbaka i tiden. Nej, det behövdes ingen tidsmaskin, bara en sjuåring, som ville hänga på en kompis. Klasskamraten Tage tränar fotboll i Hammarby och hans mamma har lobbat för att Noa skulle få hänga på. Trots att terminen redan börjat och barnbarnets bollsinne är ett stort ?.

Ska man halka in från snett vänster, då måste allt vara rätt. Åtminstone vad utrustning beträffar. Så igår eftermiddag och under förmiddagen idag har vi irrat runt som yra höns för att hitta rätt prylar i rätt storlek. En stor osäkerhetsfaktor var Noas förståelse om vad som var rätt och om det verkligen var så viktigt vad man hade på sig.

Men han fick ett par gröna shorts och en randig matchtröja och var nöjd med det, även om kläderna var i största laget. Hans vanliga gympadojor var inte bra utan skorna skulle absolut ha nabbar och ännu viktigare var det att kunna knyta dem själv.

Under hela gårdagskvällen pågick träning under tårar och förbannelser. Farfar fick instruera; en vänsterhänt lär sig bäst av en annan vänsterhänt, menade jag och förbannelserna växlade mellan att farfar var dum alternativ att jag var det, som hade köpt så knasiga och omöjliga skor.

Nu lyckades han knyta skorna på träningen, även om de gick upp efter 10 minuter. Någon Ronaldihno lär han knappast bli men de var nöjda efteråt, både han och Tage. Och det är väl huvudsaken.

Trean får förlåta att vi låter hans son fraternisera med fienden. Den stora ursäkten är att Bajen ligger närmast till. Själv hejade han på AIK och tillhörde Black Army, men det tror jag berodde på att han tyckte att det var häftigare och man fick slåss så mycket mer.

Familjegömmor

Lillsyrran och jag har ärvt en och samma tomma gen, när det gäller att komma ihåg saker. Alltså inte minnen i största allmänhet, utan att undvika att komma ihåg att ta med oss saker när vi borde göra det. Hela den här veckan har Lillsyrran varit på väg till mitt jobb med en bunt gamla foton. Kort som hon har lånat för att skanna in.

Först låg de kvar hemma hos henne i flera dagar. Idag kom hon ihåg att ta med dem till jobbet och det var ju ett framsteg. Dessvärre ligger de kvar där i hennes skåp. Så förhoppningsvis kommer hon förbi mitt jobb på hemvägen imorgon eftermiddag. Men säker kan man aldrig vara. Hon kanske får med sig korten, men glömmer att kliva av vid Globen.

Det här är en av bilderna. Antagligen från sommaren 1955 eller 1956, när jag var sommarbarn i Stråtjära. Mamma var och hälsade på med nya mannen, han som skulle bli Styvpappan och är den som håller i kameran. Paret i armkrok är sommarföräldrarna, mamma Anna och pappa Anders.

Jag är 3-4 år och ser lite osäker och avvaktande ut. Eller så läser jag bara in det för att jag tror att det var så. Mamma hade jag inte sett på flera månader och mannen med kameran dök upp för första gången i mitt liv.

Mamma är sig lik och det är uppenbart vad som fångar hennes intresse; familjens 15-årige son, som ser generad ut över uppmärksamheten. Hon var sån. Ville ha mäns uppmärksamhet till varje pris och det lyckades hon i regel med. Något som jag alltid tyckte var väldigt pinsamt.