Alldeles för mycket vinter

Jag försöker återgå till den gamla goda vanan att promenera till och från jobbet. Det har varit dåligt med det senaste månaden. Först skyllde jag på mörkret. Sen vädret. Och på både och. När vi tog en veckas semester fanns det inget jobb att gå till och då skyllde jag på det.

I slutfasen av semestern blev jag så vansinnigt förkyld att det kändes som rena självmordet att börja promenera när det var dags att jobba igen. Men den här veckan har jag tagit mig i kragen och promenerat till jobbet. Åtminstone. Och jag tar det väldigt lugnt.

I morse var trafikljusen ur funktion i korsningen Hornsgatan-Ringvägen. Helt nersläckta. Det har aldrig någonsin hänt tidigare. Gul blink, har jag varit med om någon gång men inte totalt mörker. En stor råtta gjorde mig sällskap en bit. Den kutade utmed muren till Zinkens IP och slank in genom pensionärsspärren på idrottsplatsen utan att betala för sig.

På husbilsparkeringen i Tanto var det tomt. Trots vinter brukar det alltid finnas någon entusiast som hittar dit. Vid uppfarten till SÖS sprang jag på en tjej, 57 år, som jobbat på vårt Call Center. Jag hälsade glatt på henne och drabbades av diverse osorterade tankar.

– Just det. Hon måste ha slutat utan att jag har märkt det. Det var år och dar sen jag såg henne på jobbet. Men vad heter människan nu igen?

Jag blev tvungen att konsultera gamla telefonlistor för att konstatera att hon heter Lisbeth Weberg. Vilda hästar hade inte kunnat få mig att dra fram namnet ur någon hjärnvindling. Det är inte klokt vad snabbt folk försvinner ur ens medvetande.

När jag hunnit till Eriksdalshallen släcktes gatubelysningen. Alltid något. Skanstullsbron söderut bjöd på jobbigt före. Eller snarare jobbigare eftersom gångbanan inte var plogad och det är uppförslut. Dåligt sandat och oplogat är det nästan överallt.

När jag tagit mig igenom den fåniga snurrdörren till fastigheten som huserar min arbetsplats, konstaterade jag att alla tre hissarna fungerade. Samtidigt. Och det är inte ofta.

– Sluta gnäll på hissarna! Varför tar du inte trapporna istället? Du som går så mycket.
– Precis. Jag tycker liksom att jag gått klart när jag är framme på jobbet. 45-55 minuter i halkigt väglag räcker alldeles utmärkt för mig.

Hem tog jag bussen. Och skyllde på dagishämtning. Alltså barn, som skulle hämtas på förskola. Och får man inte komma för sent. Helst före 16:30. Vilket jag gjorde, men sinkades av en liten elak gosse med avsaknad av impulskontroll och att Sallys en känga var som uppslukad.

Till slut återfanns högerkängan bakom tvättmaskinen och jag kunde ta mig ut i vintermörkret. Sen kämpade jag mig fram med vagnen längs Krukmakargatan i snömodd, motvind och nederbörd.

Och nu får det vara slut på den här förbannade vintern! Jag har fått alldeles för stor dos, som det är.

Annonser

Om frktjatlund

Ordet sallad kommer av det latinska salare, som betydet beströ med salt ...
Det här inlägget postades i Allmänt och har märkts med etiketterna , , . Bokmärk permalänken.

3 kommentarer till Alldeles för mycket vinter

  1. Irene skriver:

    Orkar du verkligen med sådana äventyr varje morgon? Kanske ändå säkrast att ta bussen…
    Irene

  2. frktjatlund skriver:

    Nja, men det är den enda motion jag unnar min kropp.

  3. Cici skriver:

    Du gör det bra både med promenaden till jobbet och med barnhämtningen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s