Förbenat

Om jag får ge ett gott råd, bryt inte fibula alldeles ovanför fotleden. Även en okomplicerad fraktur sätter spår. I form av en lem som känns både obekant och olydig. Vänster fotled och vrist har nästan dubbla storleken mot högerbenets. Nej, svullna ben är verkligen inte jag. Hitintills.

Syrran, hon som har diabetes och börjar få problem med synen, brukar beklaga sig eftersom det mesta som hon gillar här i livet har med synförmågan att göra. Som att läsa, kolla på rörliga bilder, köra bil.

Nu börjar jag halka in på Syrrans skivspår. Det mesta som jag tycker om att göra förutsätter fungerande gång. Vanligtvis går jag runt 10 km per dag. Sen den 28 maj har det knappt blivit en tiondel. Om ens det. Och det passar inte alls min rastlösa natur.

Men nu slutar jag med gnället. Och gläder mig åt att jag klarar att ta mig till stranden, ligga på en solsäng och läsa, ta mig till baren när törsten kräver det. Och vi har inhandlat varsitt par badskor eftersom ön Vis har stenstränder och på stenarna i vattnet trivs taggiga sjöborrar. Som kan ge otäcka infektioner om man trampar på dem. Har jag hört. Och det räcker med ett fotproblem. Mer än väl.

20140720-181204-65524487.jpg

Annons

Det var det

Då har en satt sin sista potatis. Blivit vederbörligen avtackad på jobbet med tal och tårta. Fått en blomsterkvast från företaget och champagneflaska, champagneprovning för två plus lite annat av arbetskamraterna. Och blivit mejlad redan dag 1 i frihet, eftersom man hade problem i fredags kväll. Mejl som jag inte iddes svara på förrän på lördagen. Så går det när folk inte kan läsa instruktioner eller inte ens hittar instruktionerna.

I helgen har vi träffat en massa gamla bekanta, som vi inte sett på flera år. Upplevelsen gav blandade känslor. Både trevliga och skrämmande. Kul att ses igen men folk har blivit så gamla. Inte bara i år räknat. Nej, tiden har dessutom satt otrevliga spår. Kutiga ryggar, dålig hörsel, skumma ögon, stapplande gång, allvarliga sjukdomar. Det behövdes inte mycket fantasi för att föreställa sig hur livet kommer att te sig för en själv om 10-15 år.

Men den dagen, den sorgen. Arla morgon i morgon sticker vi till Arlanda för vidare transport till Kroatien. Taxi är beställd till kl 04:00 och vi har börjat packa så smått. Jag kom just på att jag gett bort min bästa ryggsäck. Till Noa när han för femtioelfte gången förlagt sin skolväska på stan och inte hittade den igen. Det betyder att jag måste ta grejerna i min lilla rygga, den som jag vanligtvis transporterar min matlåda till och från jobbet. Det får gå det med.

Lill-paddan är laddad med semesterläsning; tio böcker från bibblan och två från DN. För några pappersutgåvor lär inte få plats i min minimala packning.

Sen är jag i valet och kvalet om hur jag ska göra med kryckan. För var dag som går fungerar vänsterbenet bättre och bättre. Ska jag verkligen släpa runt på en krycka i nästan tre veckor? Ju längre tiden går ökar risken för att jag glömmer den någonstans. Eller lämnar den med flit för att den bara är i vägen.

Jag får väl använda Maken som krycka utomhus. För det är då det blir jobbigt med alla ojämnheter. Förresten kan ha få bära min ryggsäck på magen. Det är jobbigare för benet med extra tyngd; varje kilo förvärrar.

Dagens I-landsproblem

Inte så att det är minsta synd om mig, men jag kan inte låta bli att reta mig på saker. En skulle kunna tillstå att det ofta gäller småsaker. Den senaste månaden har det varit taxi, som jag stört mig på. Jo, jag vet att jag borde vara tacksam för att jag budas till och från jobbet. Och det är jag i grund och botten. Det jag retar mig på är hur själva kostnaden för frakten specificeras.

taxikvitto

När jag ringer efter bil är det helt okej att jag får betala framkörningsavgift. På kvittot upptaget som startavgift. Men det är posten under som får mig att mulna. Den som kallas F – vänta. Och den summan är väldigt ensidig. Jag kan till exempel inte begära avdrag på betalningen om jag fått vänta 15 minuter. Vilket har hänt.

Väntekostnaden drabbar inte min egen plånbok så jag orkar inte bråka om saken. Men till exempel idag när jag skulle hem, ringde jag efter en bil när jag stod ute i foajén till jobbet, vilket betydde att jag fick vänta cirka fem minuter innan bilen kom. Ändå blev jag debiterad för 37 sekunders väntan. Visserligen ingen större summa, men it adds upp, som britten säger. Jag har till och med följesedlar med noll sekunders väntan där man ändå fört upp några ören.

Tre gånger har det hänt att man skickat en bil av större modell med plats för sju passagerare. Snudd på omöjliga att kravla sig in i för en stelbent kvinna. Dagens hemfärd ägde rum i en sådan och min misstanke är att jag fick betala för att chauffören fick vänta medan jag med stor mödan klättrade in i baksätet. Allt medan mannen i förarsätet satt och trummade på ratten.

Annars har jag blivit lite av en stammis. Fått samma förare några gånger och Anthony i växeln har koll på vart jag ska.

I taxibilarna står radion på, som regel. Kanalen framför andra är P4 med täta trafikrapporter. Men det finns några avvikelser; ett par har haft på P1 och bara en säger en har spelat P2. Riktigt avstressande med lite klassiskt i öronen.

Man tackar!

Fler mejl av den här typen, tack!

Från: skadepost@if.se
Till: victoria.sannberg@pacman.com

Tack för ditt mail.
Vi betalar ut din avbokade resa med 5 486 kronor.
Krya på dig!

Vänliga hälsningar
If

Men det får mig samtidigt att undra: Varför betala för avbeställningsskydd över huvud taget? Jag menar, om man ändå kan få tillbaka utläggen från reseskyddet i hemförsäkringen?

Och dem som gnäller på skitnödiga försäkringsbolag har inte mitt hörande öra. När jag har haft anledning att kontakta dem, har man alltid varit välvilligt inställd och ersatt. Efter regelverket, förstås.

Ombytlig

Somliga sitter inte fast någonstans. Ta Svärdottern till exempel. För två veckor sedan började hon på ett nytt jobb, vilket gjorde att familjen flyttade tillbaka till Sverige. Barnbarnen, som bott hos oss ett par månader, flyttade hem till mamma och småsyskon. I fredags kom ett mejl.

Hej!
Joel och Pixie har åkt tillbaka till Malaga. Jag och Loranga kommer att åka ner så fort som möjligt i nästa vecka. Noa och My vill vara med på skolavslutningen, så min fråga är om de kan bo hos er några veckor till?

Ville bara flagga upp det så snart som möjligt. Vi hörs på mobilen. 🙂

Pasta och pannkakor! Nu är vi med barn. Igen. Svärdottern sa upp sig innan hon hade börjat. Nu ska hon börja på en advokatbyrå i Spanien. Med lugnare tempo och inte med en tjänstgöringsgrad på 140% . Och ingenting är bestämt hur det blir med de stora barnens skolgång.

Tur att vi vilade ut i helgen. På lördagen låg jag i solen på en parksoffa i Skinnarviksparken och fördjupade mig i grammatik. Verb, närmare bestämt. Som i sin tur gjorde mig smartare än en femteklassare. Lasse Kronérs fråga om supinum var rena barnleken. Plus att jag präntat in att det heter preteritum och inte imperfekt. (Att envisas med att säga imperfekt är ungefär lika fräscht, som att hävda att Rolling Stones är ett musikkapell.)

På söndagen upprepade vi majtraditionen med en dagstur till Åland. Solen lyste och jag halvlåg i en soffa på akterdäck. Löste lördagskrysset i DN när jag inte läste Jo Nesbøs senaste. Brände mig rejält på ben och knän.

Men nu är barnbarnen här igen och jag är upptagen. I kök och badrum. Med matlagning, disk och tvätt. Första Carbonaran är tillagad, serverad och uppäten. Och fler lär det bli framöver. Om jag känner Noa och My rätt.

Besvärligheter

Igår damp morgontidningen ner i brevlådan när jag höll på att sätta på mig ytterkläderna för att ta mig till jobbet. Så det blev varken någon läsning eller något korsordslösande. Läsningen tog jag igen igår kväll och fredagskrysset tog jag itu med i morse. Och satte nästan morgonkaffet i vrångstrupen på kuppen.

DSC_0246Uppe i högra hörnet stod det ett nyckelord, som förmodligen inte betyder så mycket för det stora flertalet. Inte heller för mig tidigare. Men senaste halvåret har lösningen på nyckeln KULRAM hemsökt mig natt som dag.

Vårt senaste Herrejösseprojekt heter just Abakus och det har varit projektet som gud (han med gemener) glömde. Det som har kunnat gå fel, har helt enkelt gjort det. Som om det inte räckte med att brottas med kulramar i veckorna, jag får göra det även på fritiden.

Jag funderade på att ta tuben till jobbet igår eftersom jag försovit mig. Men som jag hoppade över morgonläsningen kom jag iväg i hyfsad tid och bestämde mig för att gå. Som vanligt. Det var tur, för när jag kom ner till Skanstull hade polisen spärrat av nedgången till tunnelbanestationen och det stod massor av folk och väntade på 4:ans buss. Andra gjorde som jag, stretade över Skanstullsbron i motvinden.

När det var dags för Stockholmarna att ta sig tillbaka hemåt på eftermiddagen hade man ännu inte fått ordentlig fart på tågen. Och när jag var klar med dagens kulramar hade klockan blivit över 18. Då hade jag ingen lust alls att gå hem i mörkret utan chansade på bussbefordran. Tillsammans med en massa andra. Bland annat en arbetskamrat, som i och för sig är snäll och vänlig men som jag stör mig på ändå.

Vi kan kalla henne Petronella. Hon jobbar på vårt Call Center och det passar henne för hon gillar att prata. Och pratade gjorde hon hela vägen från Gullmarsplan till Zinkensdamm. Bara det är jobbigt. Sen försitter hon inte ett tillfälle att i förbifarten nämna sina akademiska meriter. Ännu mer påfrestande.

– Apropå trassligheter i kollektivtrafiken. Du vet den där snöiga och besvärliga vintern för fyra år sedan. Då jobbade jag med min avhandling och var tvungen att ta mig till Nynäshamn fyra dagar i veckan. Gissa om det var problem med pendeltågen?

Och jag tänker elakt: Men om du nu är så himla välutbildad, varför sitter du på ett sketet Call Center?

Gubbar är sig lika

När Maken började som Portis för dryga 20 år sedan bestod en stor del av arbetstiden av att vittja brevlådor i olika fastigheter, som han hade ansvar för. I brevlådorna låg hyresgästernas felanmälningar, som skulle åtgärdas. Antingen av Maken själv eller om det var utanför hans kompetens så skulle han lämna över uppgiften till den tekniske förvaltaren. Ett ganska ensamt jobb där var man i det stora hela var sin egen arbetsledare.

Så är det inte längre. Nu jobbar flera gubbar i team och felanmälningarna ligger inte i fysiska brevlådor utan i digitala mejlboxar. Varje team har en expedition med datorer uppkopplade på fastighetsbolagets nät. Männen i blåkläder har gått från att vara vaktmästare och portvakter till att vara bovärdar och sina egna tekniska förvaltare. Man bokar snickare, rörmokare, målare, reparatörer efter behov. Lägger upp ärenden i ärendehanteringssystemet och attesterar fakturor.

Maken gillar förändringen, men det är han ganska ensam om. Åtminstone bland dem som jobbat länge på företaget. Trots att de i varje enkät ger sig själva betyget fem i förändringsbenägenhet. De har svårt för datorer och ställer hela tiden frågan: När ska vi ha tid att skruva? Var det inte det vi blev anställda för?

Och det är samma med gubbarna på min arbetsgrupp; de tre så kallade grottmännen, som förskansat sig i konferensrummet Gröna Grottan. Gubbarna som också hela tiden frågar: När ska vi ha tid att koda? Är det inte det vi är här för att pyssla med? Och därför vägrar vara med på möten. Vilket gör att onödiga misstag begås, för att alla inte har klart för sig vad som gäller. Man tror att man vet och handlar efter det. Och vanligtvis slutar det med syfrökens stående replik: Det är bara att repa upp, och börja om.

Som vi har repat upp och börjat om den senaste månaden. Bara för att kommunikationen med grottmännen inte har fungerat.

Mein Kampf

Det här med semester är verkligen ingen vila för min del. Åtminstone inte på planeringsstadiet. Då är det snarare en brottningsmatch. Eller kanske en hel turnering.

Först ska Maken och jag synkas. Vad ska vi göra? Vart ska vi åka? Och när? Det brukar ta tid att komma fram till svar på de frågorna. Det kan bli en del verbala skärmytslingar på vägen dit. Och det kan krävas både medlare och nattmanglingar innan vi enats.

Steg nummer två och tre är att synka planerna med våra respektive jobb. För Makens del brukar den processen vara ganska enkel. Det räcker med att två av teamets tre medlemmar är på plats. Och om det kniper kan det duga med en.

För min del är det värre. Då ska mina önskemål om tid först synkas med Åkes. Och han brukar minsann kunna ta för sig. Sen ska allt passa in med tidplaner för olika projekt och då blir inte bara Åke och min chef inblandad. Nej, då sticker projektledare upp sina huvuden och ligger in sina veton.

Förra veckan ägnade jag en hel del tid till att brottas, först med Maken, sen med Åke och chefen och när jag trodde att jag skulle gå segrande ur turneringen då la projektledaren in sitt veto. Här beviljas inte några två veckors ledighet. Möjligen någon extra dag i samband med en helg.

Jaha, när ska jag kunna ta ut mina återstående 19 dagar? När resorna kostar en förmögenhet och enda resmålen ligger på andra sidan jordklotet? Om man inte vill hasa runt i en storstad vilket jag redan gör resten av året. Och varför får andra sina semestrar beviljade trots att de har mer att bidra med i projektet än jag?

Efter en lång kamp var en vecka okej. Men när? Det var inte snutet ur näsan, precis. Möjligen vecka 33 fast jag helst ville ha vecka 34. Med baktanken att det kanske var billigare när skolan börjat. Nej, vecka 33 får det bli. Vecka 34 har jag semester, sa projektledaren.

Då kände jag för att lämna walk over alternativt kasta in handduken. Det blev ingen resa beställd i helgen som var. Luften gick liksom ur mig. Men nu har jag pumpat upp mig igen. Så till den milda grad att vi beställt en resa. Inte vecka 33 eller 34. Utan både och. Alltså halva 33 och halva 34. Sen får Åke, chefen och projektledaren säga vad de vill.

Men fortfarande återstår det 14 semesterdagar att brottas om.

Vidare söderut

Lika snabbt som molntäcket kan spricka upp, solen gassa från klar himmel, temperaturen stiga till det dubbla så kan det bli precis tvärtom. På några timmar slår vädret om igen. Svarta moln drar in från bergen i väster och förmörkar himlen, regnet står som spön i backen, åskan mullrar hotfullt och temperaturen halveras i ett nafs.

Så var det imorse. På eftermiddagen häckade vi på inomhusbadet. Simmade runt i den pissljumma bassängen när vi inte värmde oss i bastun. Tältplatsen är jättefin men imorgon är det vi som drar upp tältpinnarna och drar vidare. Mot torrare jaktmarker och varmare väder.

Hela våren och har försommaren har tydligen varit kall här. Det låg snö kvar på bergen i Alsace. Och de är inte särskilt höga. Det har jag inte varit med om tidigare. Inte ens för två år sedan när vi var här en månad tidigare.

Jag har laddat med 10 pocketböcker och det betyder en bok på två dagar. Riktigt den hastigheten har jag inte lyckats hålla. Hittills tre avklarade och en påbörjad: Caitlin Moran: Konsten att vara kvinna (underhållande men lite väl pratig och raljerande för min smak), Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (fick han verkligen Augustpriset i romanklassen? Det är snarare en reportagebok, om ni frågar mig) och Jussi Adler-Olsen: Flickan i rummet (dansk deckare med en inte alltför trött kommissarie, men med trassligt kärleksliv. As usual).

Den påbörjade är Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek. Den är tunn men jag får se om jag orkar med att läsa hela. Än så länge känns den som alldeles för mycket upprepning av Yarden. Som jag visserligen tyckte var jättebra.

Jag har nästan två veckor på mig att klämma övriga titlar. Och tar mina böcker mot förmodan slut kan jag alltid låna av Maken.

Planer och ändrade planer

Det pep till nyss i min mobil. Kalendern calling! London, stod det på skärmen. För så såg planen ut någon gång i september. Vi skulle åka dit ihop med en hoper andra och huvudmålet var en heldag på British Museum.

Det kom en massa annat i mellan. Som ett benbrott till exempel. Och hon som drog i gång Londonresan tappade sugen någonstans när alla verkade så oengagerade. Men det hade onekligen varit kul att vara där den här helgen.

Nu blir det annat resmål och annan avresedag. Malaga den 25/4 närmare bestämt. Mina fyra extra semesterdagar tänker jag spendera där. Och vi tänker inte gå på museum. Mest för att jag inte tror att det finns så mycket av den varan i Marbella, där Svärdotter och barnbarn häckar.

Vi bokade flyget hos Ryan Air och det är alltid lika nervpåfrestande. I rött står det ”På angiven flight finns det endast 3 platser kvar”. Och det ökar blodtrycket. Ska jag hinna korpa två av dem och samtidigt blippa i rätt överallt? Snudd på en omöjlig uppgift. När man inte vill ha en extra försäkring måste man aktiv välja ”Ingen extra försäkring” och så är det hela vägen igenom bokningsprocessen.

Efter 20 minuter är allt äntligen klart och nu gäller det att komma ihåg att skriva ut boardingkorten. En för varje flight och person på varsitt A4-ark och checka in på nätet. Så vi slipper stå och gråta i någon lokaltidning för att vi inte läst de finstilta.

Annars då? Maken är ute på vift tillsammans med Svärsonen. De ska se en vit man ståuppa på Globen. En vit man som är roligare än Peter Apelgren. Det ni! Louise C K är namnet och jag skickar med ett smakprov.

Veckan som gick

Som sagt, jag drog på mig hostan från helvetet i slutet av semesterveckan. Flygresan hem blev en pärs. Inte bara för mig. Omgivningen såg inte heller glad ut när jag fick mina attacker. Inte hon till höger på plats 19C och inte heller Maken på 19A. För det var åt hans håll jag vände mig när det var som värst. Med tanken att han ändå kommer att smittas förr eller senare. Och jag blev sannspådd.

Min räddning ifrån att drabbas av onda ögat från övriga resenärer, var en stackars flicka i tvåårsåldern, som skrek sig igenom större delen flygresan. Familjen satt tre rader framför och barnet överröstade allting annat.

Det kanske var dumt, men jag arbetade hela veckan. Och det tog hela min energi. Att promenera fram och tillbaka till jobbet var inte att tänka på. Så jag spred mina virus i Stockholms tunnelbanesystem och på fyrans buss. Ett par dagar avvek jag redan efter lunch och fortsatte jobbet från köksbordet. Det går ju inte ha två heltidssjukskrivna på 84,5 m². Det vore alldeles för nervpåfrestande för alla inblandade.

Hostan höll mig vaken i två nätter och så kan jag inte ha det. Onsdag kväll bestämde jag mig för att ta Cocillana. Trots den digra listan med biverkningar och kontraindikationer. Klockan 20:16 var sista gången jag tittade på klockan. Sen sov jag som klubbad till klockan 02:32 då jag vaknade med världens hostreflexer utan att kunna hosta.

Jag blev lite panikslagen. Ungefär som när Ettan föddes och jag drabbades av krystvärkar. ”Du får absolut inte börja krysta ännu. Vänta till jag säger att det är okej”, sa barnmorskan. ”Lätt för dig att säga”, tänkte jag medan hela kroppen formligen skrek ”Krysta!”. Jag minns att det kom en del köttiga eder över mina läppar innan jag fick barnmorskans välsignelse att ta i för kung och fosterland. Och klockan 02:33 natten till onsdag kunde jag äntligen hosta igen.

Nej, jag tror inte att jag har haft någon feber. Men å andra sidan har vi ingen febertermometer, så jag är inte helt säker. När jag provade den digitala ugnstermometern i armhålan så visade den på 38°. Vilket inte säger så mycket. Dels visar den bara hela grader och jag stack aldrig in spetsen i köttstyckets tjockaste del.

I går eftermiddag kändes det som det vände och jag orkade till och med laga mat. Lammgryta, som jag åt lite av. Men i morse vaknade jag fortfarande hostig och snorig och med värk bakom vänster öga.

Och jag tänker: Ska det vara så svårt att ta sig igenom en vanlig förkylning? I över 60 år har det funkat utan större problem. Är det ett ålderstecken? Ingår jag plötsligt i en riskgrupp? Och borde hörsamma alla uppmaningar till influensavaccinering?

Inte vet jag, men den här veckan har jag inte känt mig speciellt morsk eller uppkäftig.

Jaha, det var den semestern

Tillbaka på jobbet igen. Och jag tillsammans med alla medarbetare är glada över att jag har eget rum. Där kan jag sitta och hosta och snora bäst jag vill. Eller snarare behöver.

Jag tog en tur till apoteket för att jag ville ha något mot hostan. Då finns det två olika typer av receptfria hostmediciner att välja på, sa apoteksbiträdet; slemlösande eller hosthävande. Jag köpte en flaska av den slemlösande sorten. Får se om jag får sova bättre i natt.

Eftersom jag inte känner mig i särskilt god form, så åkte jag kommunalt till jobbet. Och nu har jag blivit en modern resenär. Inte för att jag vill utan för att Pressbyrån hemmavid inte tar hem fler åkremsor. Jag har frågat flera gånger men man hänvisar till accesskortet och reskassan. För att åka på remsa måste man köpa en förköpsremsa och passera spärrvakten som makulerar kuponger beroende på vart man ska åka. Medan med accesskortet kan man passera automatspärrarna och en läsare tar pengar för resan från den summa man laddat kortet med.

I tunnelbanan finns det en massa reklam. Det mesta passerar utan att jag tänker på innehållet. Men i morse satt jag och väntade vid Slussen i 6 SL-minuter. Vilket betyder 9 vanliga. Under tiden stirrade jag på reklamen för Gina Tricots skjortor. Och störde mig på den. Förstås.

ginatricot

Stora reklamtavlor intill varandra. Men varför har modellen öppen mun? Och varför visar hon i glipa av magen på båda bilderna? Arrangerat på samma fåniga sätt?

Det kommer jag nog aldrig att få veta. Och inte kommer jag köpa någon av skjortorna heller. De finns antagligen bara i barnstorlek.

Vid poolkanten

Mannen med den förskräckliga hostan är inte tysk som jag trodde. Mest på grund av fysionomin. Han är en liten trind ryss. Och skrällhostan kommer sig inte bara av det myckna blossandet. Det tror jag inte längre i alla fall. Ryssen gillar att bada i hotellpoolen och där simmar han runt, runt och hostar och harklar sig. Vi fantiserade till och med om hans välspolade bihålor.

Eftersom Maken fortfarande känner av benbrottet och inte kan gå mer än ett par hundra meter åt gången, häckar vi mest vid poolen. Jag i skuggan av ett parasoll. Folk brukar säga till mig: Jag ser att du fått färg. Utan att nämna själva kulören. Kräftröd, typ. Andra säger till Maken: Nu ser jag att ni varit utomlands. Han blir nämligen oförskämt brun utan att någonsin bränna sig.

Häromdagen avslutade vi bassänghänget med ett dopp i poolen. Och som ett brev på posten har jag drabbats av en rejäl hosta. I natt höll den mig vaken i flera timmar. Nu funderar jag på att ta fram min gamla skolryska och gå på gubben och säga till på skarpen: У меня кашель и это твоя вина.

Ryssen själv tvekade inte ett ögonblick när en finsk familj började bolla gris i bassängen. Då skred han till verket och pekade uppfordrande på den överkryssade bollen på skylten med badregler. Trots att han själv inte ens var i vattnet.

Russinexpressen

russinÅker man charter mitt i ingenting, utan anslutning till helger eller skollov, är risken stor att planet till största delen är fylld av folk i 65-80-årsåldern. En av få gånger, som vi numer sänker medelåldern.

Det är intressant att se gamla par som stretat ihop i decennium efter decennium. Hur deras roller verkar har förändrats efter pensionen. De första åren verkar männen fortfarande ha koll men ju mer åren går, desto mer tar kvinnorna över. Någonstans i 75-årsåldern är många män ofta helt borta. Vet inte vart de ska och knappt varifrån de kom.

Vårt plan var 20 minuter försenat när vi landade och det betydde att annat plan från Stockholm kom fram ungefär samtidigt. Det ställde till problem för många. Folk stod  och väntade på sitt bagage vid fel band. Till och med trängdes för att hålla framme. Tanterna fick be sina gubbar knyta skorna, snyta sig och knäppa upp i skjorthalsen för att hitta rätt.

Vanligtvis brukar Maken sköta bagagedetaljen medan jag uppsöker toalettkön. Men eftersom han är ganska orörlig, parkerade vi honom på en soffa för handikappade medan jag stångades med silverryggarna. Eftersom incheckningen på Arlanda numera betraktar ryggsäckar som specialbagage så kom våra ryggsäckar sist. Tillsammans med golfbagar och barnvagnar. I det sällskapet såg de väldigt ynkliga ut.

Vi hamnade så småningom på ett hotell, som är helt acceptabelt för det priset vi betalat. Enrumslägenhet med tv. Till och med satellit med svtWorld. Där är man väldigt förtjust i nyheter. Rapport, Sportnytt, Aktuellt, Tvärsnytt, ABC och Landet runt.

Men det är kanske sånt som pensionärsjävlar i förskingringen gillar.

Dags för luftombyte

Maken klättrar på väggarna. Gipset är borttaget sen i onsdags och han har en vecka kvar på sin sjukskrivning. Den ursprungliga, alltså. Nu tror jag inte att han är i stånd att arbeta från och med den 28:e. Inte med tanke på hur långsamt han tar sig fram och att han ska serva lägenheter i tolv portar med fyra våningar där sju av trapphusen saknar hiss.

Det sista jag gjorde innan jag gick från jobbet i fredags var att höra mig för om det var okej att jag tog ut en veckas semester vecka 4. Innan herrejössesprojektet drar igång på allvar. Njema problema, tyckte närmast berörda. Så i morse kollade Maken och jag sista minutenavgångar. Inte mycket att välja på, men morgondagens plan till Teneriffa hade tomma flygstolar. Vi bokade en veckas ospecificerat med pool. Ja, det heter så på Apollo. I en enrumslägenhet utan måltider.

Den i vår familj, som vanligtvis brukar sköta valutorna tar sig inte många steg ute på halkiga trottoarer med sitt sparrisben, så jag beordrades att sköta växlingen.

– Jamen, kan vi inte växla på Arlanda. Annars måste jag ta mig till Skanstull. Jag hade inte tänkt att gå så långt. Inte i den här kylan och halkan. Tänk om jag står på öronen och bryter benet på vägen? Det vore just snyggt, med tanke på att vi åker imorgon och inte betalat något avbeställningsskydd.
– Ta bussen, då. Det är mycket dyrare att växla på Arlanda.
– Vad är det då för vinst att växla här i stan? En bussresa är inte heller gratis. Sa jag, tog på mig mamelucker, benvärmare, halsduk, vantar plus mössa (för ovanlighetens skull) och promenerade till Götgatan.

– Kan jag få € för runt 4000 SEK, sa jag till kvinnan på Forex och räckte fram mitt Visakort.
– Jag ser att du har Handelsbanken. Jag vill bara informera om att banken, som regel tar 40 kr för en sån här växlingstransaktion.

Då kände jag mig föranledd att avlägsna mig från lokalen, gå 50 meter norrut till närmsta bankomat och ta ut 4000. Sen återvände jag till Forex och växlade 4025 SEK till 435 €.

På hemvägen passerade jag Pocket Shop och köpte två nya titlar. Den ena för 0 kr eftersom jag hade fyllt ett bonuskort med tio stämplar.

Det är inte klokt vad en kan spara pengar när det kniper!

Hårdsmält

Jag sov riktigt oroligt i natt. Och jag tror att det beror på att jag var tillbaka i Indien. Eller åtminstone på indiska restauranger. Upprinnelsen var antagligen en artikel jag läste häromdagen om en man som bestämt sig för att äta på alla Stockholms indiska restauranger under 2012. Allt som allt 50-60 olika matställen och det betyder indiskt minst en gång i veckan.

Det säger jag inget om, om man gillar indisk mat. Och där skiljer vi oss åt, han och jag. Indisk mat är både kolhydrat- och kaloririkt. Det kryllar helt enkelt av fett och stärkelse; en osviklig kombo om man vill gå upp i vikt. Och där är mitt behov det motsatta.

Bara i min omedelbara närhet ligger det sex olika indiska näringsställen. Jag har bara besökt ett av dem och det var mer eller mindre av tvång. Trean med familj var tokig i indisk mat så för deras skull intog vi ett tag indiskt på söndagmiddagarna.

Nattens indiska äventyr var en korsning mellan olika restaurangupplevelser, men framför allt det matstället vi åt på flera gånger i Delhi. Där man i ögonvrån då och då såg möss kika upp ur soffryggstöden. Ibland när det inte var så mycket folk i lokalen, kilade de oblygt på kanten längs ryggstöden.

I natt, när jag ätit upp min Palak Paneer och druckit upp Cobran, var det dags att pudra näsan. Toaletterna på haket bestod av ett jättelikt labyrintsystem och jag letade runt i korridorerna. Förgäves. Dörrar saknades, likadant med toastolar. Fanns det dörr, gick den inte att låsa. Eller så var det för äckligt. Någonstans stod en man och ulkade högljutt. När jag försökte smyga mig förbi honom, tog han tag och höll fast mig. Och då tänkte jag på all världens våldtäkter.

Så jag började skrika. Högt. Och väckte Maken, som låg med armen om mig och snarkade mig i örat. Han i sin tur väckte mig och min lättnad var total.

1. Jag var inte i Indien. Inte ens på en indisk restaurang.
2. Det var tur att jag inte hittade någon fungerande toalett i labyrinten.
3. Ingen behövde kräkas i min närhet. Det ljudliga ulkandet var i själva verket snarkningar.
4. Jag kunde slinka ur greppet och ta mig till min egen välfungerande toa.

Ja, jag vet. Andras drömmar är tråkiga. Men ibland behöver en få dem ur systemet.

Det gäller att blicka framåt

Jag har alltid haft svårt att ladda om. Men nu är det värre än någonsin. Har jag väl stängt igen ytterdörren bakom mig hemmavid, så är det snudd på lögn att kliva ut över tröskeln igen. Och när det väl har blivit torsdag är jag i regel helt slut. Köper med mig hämtmat till middag, äter och lägger mig i soffan. Där blir jag liggande tills det är dags att gå och lägga mig. På riktigt.

Och så här års, när det är mörkt när jag går till jobbet, mörkt när jag går hem och det knappt är ljust ens när solen står som högst känner jag mig lika pigg och sur, som en gammal disktrasa. Då gäller det att stålsätta sig och fokusera på att det snart vänder. Om drygt tre veckor. Och kom inte dragande med att det blir bättre när snön kommer. Inte här i stan. Där blir det snabbt bara halt och sörjigt.

– Vi behöver något att se fram mot, tyckte Maken i lördags morse. Vad sägs om en resa? Och så var diskussionen igång. Den böljade fram och tillbaka. Ett tag var det New York, som gällde. Så pass att Maken åkte in till Kartbutiken och köpte en guidebok. Och jag var som vanligt negativ.

– Där har vi varit flera gånger.
– Men hallå! Det var mer än 20 år sedan.
– Du vet vad jag tycker om storstäder. Några dagar är okej, men inte en hel semester. Och inte på samma ställe.
– För varje avvisat semestermål, måste du komma med ett motalternativ.

På söndagseftermiddagen hade vi närmat oss varandra så pass att vi kunde titta på lite olika alternativ tillsammans. Nu lutar det åt flyg till Singapore, därifrån till Malaysia och Kuala Lumpur och vidare till Thailand och Bangkok.

Vi har inte bokat något ännu, så planerna är inte huggna i sten. Men vi har inte tänkt oss att sticka iväg förrän i april. Och mycket kan hända innan dess.

ψάρι i Chania

image

Vi tog den tidiga bussen. Även kallad Saggapå-expressen (σ’αγαπώεξπρές). Chauffören hade på en radiokanal med grekiska kärlekssånger. Som ekade högt och gnälligt i två timmar. Och med texter som upprepade Jag älskar dig i all oändlighet. Kan nästan klassificeras som tortyr. Under den tiden hann föraren med att röka åtminstone fem cigarretter.

Jag vet att jag varit i Chania tidigare. Till och med ätit i hamnen. Utan att ha en enda minnebild kvar av upplevelsen. Lite skrämmande. Och påminner om Gunhild. Hon som rest jorden runt tillsammans med sin man. Med motiveringen: Materiella ting förgår, men minnena kan ingen ta ifrån en.

Jo, de kan försvinna i ett nafs. Gunhild hade album på album fulla med foton. Gunhild på kinesiska muren, Gunhild framför Taj Mahal, Gunhild nedanför Eiffeltornet, Gunhild på Brooklyn Bridge. Men i Gunhilds huvud var det alldeles tomt på reseminnen.

Trist, men å andra sidan blir redan besökta platser som nya. Och Chanias venetianska hamn var riktigt pittoresk. Även den här gången.

Fönster mot gården

Vi har havsglimt från balkongen. Men större delen av synfältet upptas av en ödetomt, som är skyltade med parkering förbjuden. Det skiter folk som ska till super marketen bredvid fullständigt i och parkerar precis som det faller dem in.

Under en blåmålad pall på ödetomten bor en katta med sina två kattungar. Jag skulle gissa på att ungarna är runt 7 veckor och för var dag blir de morskare och morskar. Åtminstone när morsan är i närheten. Då skjuter de rygg mot varandra och utkämpar bataljer så gruset ryker. Annars retirerar de till skuggan under pallen.

Vi har också haft några mindre bataljer och håller oss gärna i skuggan. På stranden. I solsängar. Under ett parasoll. Med pocketbok i näven. Idag är sista dagen för den sysselsättningen. I alla fall på den här stranden.

Obegripligt

Vi har hunnit med en hel del middagar med grillat lamm. Det kan man aldrig få för många av. Men det finns en fas restaurangbesöken, som vi helst vill undvika. Som igår, då vi gjorde kyparen ledsen när vi efter måltiden snabbt reste oss och Maken gick fram till disken och propsade på att betala.

– Ja, vid bordet, sa mannen. Överlistade satte vi oss igen för att genomgå bjudproceduren. Den kan se lite olika upp men består alltid av raki, denna vedervärdiga dryck. Fortfarande efter 25 år betvivlar vi att den verkligen ska drickas.

Möbelpolish, lackborttagningsmedel, båttvätt, avkalkningsmedel, hårblekning. Ja, men ändå envisas man med att servera lösningen i små glas.

Här är en bild, som en hyllning till en av männen bakom medlet. De som lurat en hel nation av stolta krogägare, som menar sig bjuda på det bästa de har.