Skatorna är borta. Sorgligt på sitt sätt men det har gett andra fåglar lite mer utrymme. I morse vaknade jag av koltrastens drill och den höll fortfarande igång, nu när jag kom hem.
Bytet har blivit till min fördel; jag vaknar hellre av fågelsång än kraxande skator. Även om de har sina skojiga sidor.
Statistik
Varje gång jag ska logga in på blogg.se möts jag av
statistikuppgifter. Dag efter dag tillkommer
det 1024 nya bloggar. Siffran har varit densamma
hur länge som helst. Rullar det vidare i samma takt
så har samtliga svenskar en egen blogg inom 24 år.
Jag misstror siffran, 1024 är ett trevligt och jämnt tal
i den binära (10000000000) världen, så det luktar
bugg om värdet. Det ska bli intressant att se när talet ändras.
Dessutom har jag ifrågasatt min egen statistik, sen de la över bloggen på nya plattformen. Siffran för antalet sidvisningar har skjutit i höjden på ett sätt som inte verkar troligt. Men enligt bloggteamet räknas statistiken på samma sätt som tidigare. Där gratulerar man bara till det ökade intresset.
Något som kan ha ökat antalet sidvisningar är Twingly. Jag brukar då och då länka till någon artikel i dn, mest för att de som läser min blogg ska begripa vad jag yrar om. Sen blogginläggen dök upp i nätupplagan bredvid tidningsartiklarna, kan jag se en större aktivitet om jag länkat. Men det brukar dö snabbt. Jag ser framför mig hur andra som länkat till artikeln, går in på min blogg, slänger ett getöga och tänker båååring.
Ordningsfråga
I regel visas högst tre blogglänkar bredvid artikeln. Bildexemplet
är från reportaget om Polarn och Pyret. Hur fastställer man vilka
länkar som ska synas? Det verkar inte vara fråga om sist eller
först in. Det kan inte heller vara fråga om bloggar, där man kan
förvänta stor trafik.
Det är jag som är "Ränderna …". Av någon outgrundlig anledning
brukar jag ha "tur" i Twinglylotteriet och min länk får vara kvar på
artikelsidan. Jag är bara nyfiken på varför?
Traditioner
Några sådana odlar vi inte, så när M fick ingivelsen att vi skulle ta en dagskryssning till Åland imorgon, blev jag orolig. Gjorde vi inte det 1 maj förra året? Inga upprepningar, tack.
Visst åkte vi finlandsbåt förra våren, men där fick jag nytta av min egen blogg. Den turen gjorde vi under påskhelgen. Puh!
Min dator på jobbet har blivit spritt språngande galen. Jag vet inte om den är angripen av något allvarligt virus. Symtomen är att allt går trögt och rätt som det är får jag mitt inloggningskonto låst och jag kommer ingen vart. Efter 10-15 minuter är allt upplåst igen.
Den lille driftteknikern tror att jag har något på burken som gör en massa misslyckade inloggningsförsök här och där och därför låses jag ute. Vad vet jag? Kan jag dragit på mig någon skum ohyra på nätet?
Eller ska jag ta det hela som en fin vink på att det är dags att gå hem? Jag tror jag tolkar det så.
På mitt skrivbord har jag en liten hög med en förklarande lapp där det står Dåliga exempel. Jag blev lite förvirrad när jag fick bibban i internposten. I själva verket innehåller högen bra exempel på dåligt utformade formulär.
I veckan körde kvällstidningen en serie artiklar om kvinnor som hade problem med män från tidigare relationer. På första löpsedeln står det: Sara förföljs av exman. Där blev jag konfunderad igen. Vem förföljde Sara? Kan det vara en kvinna, som bytt kön?
Jag försöker själv vara lite påhittig när jag sätter mina egna rubriker. När jag hade anledning att leta i min egen blogg upptäckte jag pinsamt nog, att jag kört samma rubrik fyra gånger. Nu lovar jag och svär att inte använda Miss Nöjd en gång till. Ibland har jag använt den för att jag varit nöjd eller så har jag känt mig gnällig.
Men det här med miss är så tacksamt. Jag har ett statistikprogram på jobbet, som skapar automatmejl och vem är avsändare? Jo, en liten fröken missräkning.
För en gångs skull tänkte jag deklarera flera dagar före bäst-före-datumet. Jag har invaggats i förhoppningen att det för första gången ska räcka med ett sms att jag godkänner Skattemyndighetens förtryckta. Men vad ser jag på blanketten? De förväntar sig att jag fyller i en N3-blankett? Varför då? Jo, jag har ett gammalt underskott i tidigare, nerlagd näringsverksamhet.
Betyder det att jag hela mitt återstående liv måste bifoga en meningslös blankett, med samma underskott på 7717 kr år efter år? Verkar det klokt? En bibba blanketter till, som någon pappersvändare ska kontrollera och arkivera. Nej, jag tog till rutan för övriga upplysningar och deklarerade frankt att man får titta sig i månen efter några N3-papper.
Konsekvensen är att jag måste lämna det fysiska papperet till Skatteverket. Det blir en lagom promenix på söndagseftermiddagen.
Tvåan och jag hade ett resonemang om det är någon vits att lära barn hur man hanterar pengar. Hon hade läst en intervju med en bankkvinna som gav råd till föräldrar i ämnet. Kvinnan verkade totalt arbetsskadad och rekommenderade att om barnen hade slut på fickpengarna, kunde föräldrarna låna ut en summa. Det viktiga i sammanhanget var att barnen skulle betala en uppläggningsavgift på lånet.
Jag tror inte att man kan lära någon hur man ska hantera pengar, inte ens med det egna exemplet. Det är helt enkelt en läggningsfråga. Den slutsatsen har jag kommit fram till genom högst personlig empirisk forskning.
Exemplet M
M föräldrar var noggranna och själva väldigt ekonomiska. Dessutom gjorde de enligt alla förståsigpåares råd för att lära sina barn.
När M och hans bröder sommarjobbade gällde följande: Om de sparade pengar, fick de behålla 2/3 av det intjänade. En tredjedel skulle sättas in på bank och en tredjedel fick de spendera. Den återstående delen fick de betala hemma. Ville de inte spara, fick de behålla hälften och den andra halvan tog föräldrarna hand om.
Mitt exempel
Min mammas ekonomiska sinne var uselt. Alla pengar bara försvann utan att hon riktigt kunde redogöra för vart. Kom det brev från Skatteverket vågade hon inte öppna dem och hela hennes liv var det någon annan som skötte hennes räkningar. Men så hade hon inte heller någon ambition att lära oss barn något i ämnet.
Vi behövde inte betala ett öre hemma när vi jobbade på skolloven. Jag var så bortskämd att jag beklagade mig över att mamma höll inne månadspengen när jag hade egna pengar.
Resultat
Inte lärde sig M och hans bröder att hantera pengar. Värsta brister har den näst äldsta brorsan. Han har konkat och fått lämna hus och hem.
Däremot har syrrorna och jag full koll på den egna ekonomin. Värst är Syrran, hon har koll ända inpå öresnivå. Så noga är inte jag utan nöjer mig med att utgifterna inte överskrider intäkterna. Så underskottet i näringsverksamheten var ett undantag.
dn inte tog med
– Usch och fy vad det är skräpigt på stan! Vi måste göra något åt saken. Vad sägs om nått i stil med: Vid vite förbjudet-anslag?
– Men det blir tandlöst om det inte blir någon som utfärdar böterna. Polisen?
– Nej, de har nog med jobb, vab, sjukskrivningar och kurser som det är.
– Sen är det lätt att tänka sig vad en haffad nedskräpare skulle kontra med. "Varför löser ni inte riktiga brott, istället för att slösa tid på skitproblem."
– Vilken grupp är redan impopulär hos allmänheten?
Korus: P-vakterna.
– Så får det bli! Detaljerna får vi tänka igenom senare.
Förutsägelse
Kvällspressen eller någon grävande tv-journalist gör ett snyftreportage om hur en skräpbot ödelägger Agdas, 83, ekonomi.
– Ska jag behöva ta av min ynka pension och betala till kommunen. Vad skulle jag göra med stekpannan?
Sen blir det demonstrationer utanför stadshuset där allmänheten kräver Mikael Söderlunds (m) huvud på ett fat. Eller på Agdas stekpanna.
Jag saknar Så ska det låta. Programmet gjorde en enorm uppryckning när Peter Settman blev programledare. Harryssons självgodhet var outhärdlig, Anders Berglunds höande var tröttsamt och Robert Wells skulle behöva en stajlist. Musikvalet känns fräschare, deltagarna yngre.
Är säsongen redan slut? Min bästis och jag hade vårt eget Så ska det låta redan på 60-talet. Vi gjorde svenska versioner at engelskspråkiga låtar. Här kommer början på en som jag minns speciellt:
Varför bygger du mig upp,
smörkoppsbebis för att slå mig ner och stöka mig runt.
Nej, nu är det jag som går och hyr en film.
Nu finns det ingen återvändo: Jag har gjort ett helt litet registreringsprogram för ett kundregister och förklarar härmed arbetsdagen och jobbveckan avslutad. Resten av dagen tänker jag sitta och mysa på en uteservering.
För övrigt kan jag varmt rekommendera en dvd-film vi såg igår kväll, The Science of Sleep. Precis min tekopp; absurd, skruvad och dröm och verklighet blandades friskt.
I morse var hon där igen, hon i buskaget vid Nynäsvägen. Det finns människor, som mentalvården har glömt eller ska man säga att samhället har förträngt dem. Den här personen stöter jag på flera gånger i veckan. Det är en kvinna som brukar hålla till i området mellan Medborgarplatsen och Gullmarsplan.
Jag vet inte om hon är helt hemlös, men det ser så ut i praktiken. Flera dagar senaste tiden har kvinnan suttit på en betongsugga vid Skanstull med en öl i handen och iakttagit vägarbetet. Idag när jag passerade buskaget mellan Gullmarsplans busstorg och Nynäsvägen, hörde jag prassel och i buskarna ser jag hur kvinnan plockar ner prylar i en plastkasse. Uppenbarligen hade hon sovit där.
Hon ser verkligen inte frisk ut; ansiktet är svullet och nästan blålila. Varje gång jag ser henne blir jag förvånad att hon fortfarande är vid liv. Jag har hört av andra, som försökt att prata med henne att hon är psykiskt sjuk och det verkar hon självmedicinera med alkohol.
Så vad är bäst; torftigt liv på institution eller ensamhet och hemlöshet? Psykiatrireformen har säkert sparat pengar åt samhället, men inte gjort livet lättare för patienterna.
Allting går i cykler, även nyheter och debattartiklar. Så här års är det dags att ventilera nedskräpningen. Det överslätande snötäcket är borta, stans sopmaskiner har fått bort sanden från gator och trottoarer och grönskan har inte kommit igång så att den kan ha samma döljande effekt som snön. Så skräpet lyser alla i ögonen.
I dagens dn återkommer Håll Sverige Rent-projektfolk med förra årets tanke att producenterna borde ta sitt ansvar. På skräpproducenternas tio-i-topplista är det tre som förutom skräp tillhandahåller tobaksvaror.
Det kanske finns något i nikotinet, som påverkar personligheten eller så kan nikotinister ha vissa gemensamma drag. För att fortsätta röka eller snusa, måste man på något sätt ha skygglappar och strunta i principen om sådd och skörd. Man "ser" t ex inte varningstexterna på paketen. Det får konsekvenser på fler områden.
För att en rökare ska komma åt sina cigarretter, ska cellofanet skalas av paketet. Efter det måste en bit folie väck och så småningom måste man fimpa. När paketet är tomt så är det dags för ännu en restprodukt.
Ett cigarrettpaket genererar ca 23 nedskräpningsartiklar, som rökarna släpper ifrån sig. Inte alla alltid, men tillräckligt många och ofta för att försämra utsikten. Snusare är inte heller oskyldiga till den allmänna förfulningen. Man behöver inte gå många meter förrän man har anledning att ta ut steget över en liten brun tepåse. För att inte tala om hur många det finns med vanställda överläppar, helt i onödan.
Första varma vårhelgen passerade jag igenom Rålambshovsparken, som var full med picknickande människor. Någon parksnutt kunde man inte ana, det såg snarare ut som alla människor njöt av att sitta och äta på en soptipp. Alla hade bara lämnat kvar det man ville bli av med.
Jag har sagt det förr och säger det igen: Det är inte en ökning av antalet papperskorgar som är lösningen på nedskräpningen. Då skulle Tyskland översvämmas av bråte, där finns det inte en enda allmän papperskorg.
Nej, fram för lite mer Ordnung muss sein!
Idag, ja till och med exakt på timmen, är det ett år sedan mamma dog och jag har hållit vad jag lovade. Det är inte fråga om något löfte till mamma, utan ett som M avkrävde mig. Han tyckte att jag borde höra av mig oftare till henne medan hon levde, men jag kände att hon var mer än jag orkade med.
– Då vill jag inte se några tårar för hennes skull. Och det har jag infriat.
Egentligen sörjde jag henne långt innan hon dog och den stora saknaden var den hon skulle ha kunnat vara. Nu blev hon bara mer och mer självupptagen med tiden och till slut cirkulerade allting runt henne. Pratade jag med henne i telefon var det bara att koppla på mm-maskinen; jag klämde ur mig ett hummande då och då, så var mamma nöjd och kunde hålla igång hur länge som helst.
Nej, nu ska jag inte vara orättvis, hade vi varit på semester brukade hon faktiskt fråga hur vi haft det. Sen avbröt hon snabbt för att redogöra för vad frissan gjort under sin ledighet.
– Men det är för att du är så opersonlig. Var lite mer förtrolig, så kan det bli ett tankeutbyte, tyckte M. OK då, jag bestämde mig för att göra ett sista försök för några år sedan och ringde upp mamma.
När hon gjorde en andningspaus, berättade jag att det var lite jobbigt för Tvåan, som nyligen hade fått missfall. Jag vet inte vad som skulle kunna vara mer personligt, men det tankeutbyte som blev, var att mamma höll en lång utläggning om att hennes döttrar minsann hade kunnat hålla kvar sina foster. Som vanligt tog hon själv åt sig äran för det och summan av kardemumman var att jag var en usel morsa med kassa barn. Det var i alla fall så det kändes.
Efter det blev umgänget mest pliktfyllt och så här i efterhand kan jag tycka att mamma var mest till sin rätt, som mamma, innan jag kom i tonåren. Då kunde hon vara en riktig tigermorsa. Sen tappade hon tydligen intresset.
Även om de flesta är vanemänniskor, så kräver vi omväxling. Det är tydligen inte bara jag som blir deppad över barnklädesavdelningarna. Till vänster har vi alla blå-grön-beigefärgade plagg, kanske med lite inslag av orange och rött. Många grabbar tycker att eldsflammor är coola.
Till höger hänger de rosa-lila-vita plaggen. De kan finnas lite i grönt och rött men inte samma röda och gröna nyanser som på pojkavdelningen. Kläder i jeanstyg både till höger och vänster, men på flickplaggen är det applikationer i rosa, som regel.
I dagens dn skrivs det om Polarn & Pyret, som återgår till unisexavdelningar för barn. Nu är jag inte så lättlurad att jag tror att de egentligen har någon slags jämlikhetsplan som huvudargument. Nej, det är nog kosingen.
Vuxna har ledsnat på prinsessvadden och PoP sålde förmodligen massor av plagg i sin retroserie 76 från förra året och pengar talar.
Idag på jobbet hade vi ett blandat möte med några från oss i gamla delen av företaget och några andra från den nyinköpta biten. Jag förstår att det inte är lätt att bli uppslukad av en annan organisation, men borde man inte begrunda alternativet? Ursprungliga ledningen ville helt klart bli av med dem. Är det inte bättre att i slutänden behålla jobbet? De inblandade är knappast några som arbetsmarknaden ropar efter.
Vanligtvis brukar våra möten vara trevliga tillställningar, där man slänger lite käft mellan vilda idéer och lösningsförslag. Idag var det mungiporna nere och inga skämt togs på allvar. Den här harmoniseringsprocessen kommer att bli en lång resa.
När jag beskrev det hela här hemma undrade M om man kunde hänföra de sura damerna till gruppen bitterfittor. Det ska ju vara ett begrepp i tiden. Efter lite filosoferande har jag kommit fram till följande:
Slutsatsen är att begreppet ifråga kan hänföras till samma kategori som neger och blatte. Det är bara personen själv som kan ge sig det omdömet, ingen annan. Möjligen en annan i samma kategori när det gäller neger och blatte, men jag tror knappast att en kvinna skulle kunna säga till en annan person att "Du din bitterf..". Nej, där har man passerat gränsen.
Mamma hade aldrig ambitionen att vara politiskt korrekt och när hon tyckte att saker blev henne övermäktiga sa hon
– Jag tror jag blir med gröna negerbarn. Och blev det ännu jobbigare kom beskedet
– Jag tror jag blir med grönprickiga negerbarn. Prickarna förstärkte tydligen upplevelsen.
Om tanterna på jobbet blir ännu surare på vet jag inte vad jag blir med. Kanske avtalspension.
Förr i världen, när jag innehade en mer arbetsledande ställning, skickades jag på diverse kortare kurser. Det var olika typer av människor som skulle ge sin egen lilla version av samma, för tillfället gångbara PA-filosofi. Men flera hade en sak gemensam; de ville själv glänsa och helst i allra första början av kursen. Det var kanske deras sätt att sätta sig i respekt.
Ofta gick det till så här:
– Den här kursen ska handlar om gruppdynamik och det finns en personlighet, som under vissa omständigheter fyller en viktig funktion. Man brukar kalla den för syndabocken. Sen kommer frågan.
– Vet ni förresten vad begreppet syndabock kommer ifrån? Lång paus och kursledaren tittar uppfordrande på oss.
Jag vet ju var det kommer ifrån, så OK då jag får väl berätta. Men så fort jag börjat såg jag hur glimten slocknade i lärarens ögon. Aj, aj, där förlorade hon första ronden.
Vid ett annat tillfälle kom en inlindad fråga
– Ja, det här är ju en arbetskonferens. Man skulle egentligen kunna säga att arbetsledning handlar om att våga ta steget att fördela arbetsuppgifterna till sina medarbetare. Vet ni, förresten, vem man brukar säga var den som höll första arbetsledarkursen? En ledtråd är att den informella kursen hölls för sådär en 3500 år sedan.
Frågan kanske var avsedd som retorisk, men eftersom jag kände att det här var mitt gebit, kom jag med ett förslag. Den här kursledaren tappade inte helt koncepten utan kunde brodera ut händelse lite.
I ett helt annat sammanhang slängdes en fråga ut under en föreläsning. Den här läraren verkade ha som strategi att komma med ett problem, som åhörarna fick komma med vilda gissningar om lösningen. När publiken kommit med den ena vilda gissningen efter den andra var det dags för föreläsaren att lägga saker och ting till rätta.
Jag vet inte om mitt yttre antydde att här har vi en människa med noll koll, för när jag kom med rätt lösning som första svarskandidat, blev han uppenbart irriterad.
Så se upp därute kursledare, ställ inga frågor med avsikten att själva få visa er på styva linan; ni vet aldrig vilka ni har i auditoriet.
Vissa saker vet man bara. Sen inser man att man bara vet för att man är tillräckligt gammal. Häromsistens frågade en dn-läsare vad begreppet Moment 22 betydde och vad det kom ifrån. Va, tänkte jag, det vet väl alla. Nej, tydligen inte.
Apropå skolskjutningen i USA, var det en krönikör i en av Stockholms gratistidningar, som refererade till händelsen i Columbine som "första skolskjutningen". Ha, har det inte alltid funnits amerikaner med synpunkter på vissa veckodagar.
Om barnbarnen inte känner till strykbräden eller strykjärn, så fick gårdagens Skansenbesök mig att känna urgammal. En tvättbräda i Plåtverkstaden fick igång fröken Tjatlund och jag förklarade och visade, tills barnen blev uttråkade och såg ännu mer förvirrade ut. Snart kommer en fråga till tidningen om vad en tvättbräda är för något och varför alla vill ha en sådan mage.
Och Leijonborg avgår. Min enda synpunkt i sammanhanget är att det ska bli skönt att slippa höra hans röst. Knarrigare stämma får man leta efter. Är det någon som undersökt hur stor andel den mannens röstläge har haft i de sjunkande väljarsiffrorna? Jag är beredd att satsa en del på den teorien.
En annan sak; visst ser Vingreklamen på Aftonbladets hemsida ut som ett utdraget trosskydd?
Nu är Konstnären på G igen. Men frågan är om han söker en självsäker kontrahent eller om det är en beskrivning av honom själv.
Min hjärna brottas med frågan om varför USA är så överrepresenterad i skolskjutningar. Första tanken är ?men det är inte så konstig, med tanke på tillgången till vapen?, i 39 % av alla amerikanska hushåll finns det handeldvapen.
Vapenlobbyns mantra är "Det är inte vapnen som dödar; det är människor". För att bekräfta påståendet tar man till statistik och den visar att i Schweiz och Finland finns det procentuellt väldigt många vapen, som privatpersoner har tillgång till. Men de länderna avviker inte särskilt mycket från övriga Europa när det gäller antalet mord.
Kan det vara så att själva orsaken till att vapen finns i hemmen är avgörande för hur de används? Vem ser man som fiende? Om den imaginära fienden kan var vemsomhelst, en granne, en släkting, då finns det desto större anledning att tillgripa vapen.
Men om personer med tillgång till vapen är utbildade hemvärnsmänniskor med en yttre fiende i fokus kanske utfallet blir något annat.
Jag har mött min överman i form av en kvinna. När jag kontemplerar över vilken ost som skulle kunna vara smarrig till Concha y Toro, ser jag hur människan bredvid mig plockar upp en penna ur handväskan, sträcker sig fram mot extraprisskylten och korrigerar chevré till chèvre och säger ursäktande till mig
– Ja, jag vet att det är fult att göra så här, men det ska faktiskt skrivas så.
I samma ögonblick kommer hennes make och när han begriper vad kvinnan gjort, suckar han bara tungt.
Ett annat maka par i butiken var Efva och Eva. De har verkligen äktenskapstycke och fick min hjärna in på ett villospår; är det så att många parbildningar uppstår för att man egentligen älskar sin egen spegelbild?
Det finns vissa varor som ica saknar och på Systemet hade det köat till sig rejält. En vilsen A-lagare begrep inte var köslutet började, om man säger. Efter ett antal trängningsförsök var det några yngre personer som lät honom glida in mellan dem, men när han väl nådde kassan var det nobben.
– Men jag är ju stamkund, försökte han.
– Här vill vi inte ha några stamkunder, sa personalen.
I väntan på hissen såg jag skatorna på gården igen, men jag vet inte om de boar i trädet längre. Nu satt de och vippade med stjärtarna på räcket till en vädringsbalkong.
Vi har verkligen stans trångaste hiss. Det står att den är för fyra personer och det kanske är OK vad vikten beträffar. Men idag hade jag sällskap med Stora Finnen och både hade vi ryggsäckar. Färden upp till plan tre var som en enda lång omfamning. Om det händer mig något skulle grannen förmodligen bli skäligen misstänkt; hans dna finns all over me.
Nej, jag föredrar M:s dna framför grannens. Han ringde, M alltså, och sa att han är på ingång. Den tokiga människan har anmält sig till Midnattsloppet och jag tog det säkra före det osäkra anmälde honom för en livförsäkring. Nej, jag bara skojar bara men faktiskt tog jag och villkorade deltagandet. Det är 16 veckor dit och om han inte tränar och går ner X antal kilon tänker jag förhindra spektaklet. Inga hjärtinfarkter eller strokes före 70!
Ja, det var några förvirrade tankar från min hjärna. Håll med om att övergångarna inte var så tokiga, i alla fall.
Vår granne på nedre botten håller på att deka ner sig mer och mer. Hon har en mer stökig sambo/särbo. Det var han som togs av polisen för ett tag sedan, när hon vägrade släppa in honom. Flera gånger har jag mött honom strax efter sjutiden på morgonen, då jag varit på väg till jobbet och han kommer med dagens första öl från jourbutiken.
Det finns ett soprum i porten, som det kan lukta obehagligt från då och då. Nuförtiden stinker det värre från hennes lägenhet av rök och gammal fylla. Jag är inte så drabbad eftersom vi bor så högt upp; jag bara håller andan i väntan på hissen. Däremot vet jag att mer närbelägna hyresgäster klagat direkt till henne.
Igår kväll kom vi hem från barnvakteriet hos Tvåan, strax efter 23. Då luktade det värre än någonsin, dessutom hördes uppretade röster som tycktes kunna övergå i lägenhetsbråk. Märkligt begrepp, förresten. Imorse, när jag öppnade ytterdörren räckte stanken ända upp till oss. Och då var kontrahenterna på bottenplanet fullständigt eniga igen och höll på att fumla med dörrlåset. Eniga om att det var dags för dagens första öl på Jonnys jourköp.
Sorglig utveckling och jag hoppas att kvinnan slänger ut karlsloken fortare än kvickt.
Det blev en dålig doftstart på dagen, därför kändes det som ett 
reningsbad att passera Ringvägen 78. Där går tvättstugans
ventilation rakt ut över trottoaren och väckte upp ett av barndomens
finare luktminnen. Mamma blötlade och förtvättade alltid i Fenom.
Jag brukade öppna linneskåpet, bara för att dra in lukten av rena
lakan.
Nu stod en äldre kvinna och tömde en maskin i källareplanet och
renade på så vis mina näsborrar.
I kväll har vi ägnat oss åt att odla konventionella könsroller. Maken avslutade skifte mellan vinter- och sommardäck. Den försvunna bulten återfanns aldrig, det gjorde däremot hans tvilling. Exemplar nummer två gömde sig i bilens askkopp och det sparade oss många bekymmer.
Under tiden har jag bl a suttit på en toastol medan liten flicka badat. Förr i världen i Södra Förorten, tillverkades många plagg i kök och badrum. Nej, man behöver inte sitta still för att sticka, tvärtom. Lösningen heter rundstickor och att man klämmer fast nystanet med armen. Då kan man sticka var som helst, med rundstickor blir man lättrörlig och kräver inte större utrymme än annars.
Det blir finfina pannkakor samtidigt som man räknar, en avig, en rät eller ännu hellre patentstickning. Visserligen blir man tvungen att tvätta plagget innan det används. Det luktar så mycket bättre då.
När jag frågade Stella vilken färgrand jag skulle ta först, röd eller blå, kom den självklara motfrågan
– Finns det inte rosa?
Jag har inte sett skatorna på ett tag. De kanske ledsnade på den existerande fientligheten. Nu sticker jag tillbaka till tröjan …
frktjatlund 