Från säck till påse

Det gäller att hålla semesterkänslan vid liv. Även hemma på Hornsgatan. Så istället för eftermiddagskaffe så klirrar två isbitar glatt i glaset med GT. Och då dyker en scen upp i mitt huvud.

Plats: Restaurang på spansk/grekisk semesterort. Minns inte vilket.
Personer: Familj, två vuxna, två barn.

Mamman till sonen:
– Men Fredrik, ska du verkligen ta Cola till maten. Nu igen. Är det inte bättre med vatten? Eller mjölk?
– Nej, jag vill ha Cola.
– Men du blir så upp i varv då. Kan du inte ta Sprite istället? Som Anna. Om du nu nödvändigtvis ska ha läsk.
– Asså, nu är det semester. Och är det semester då dricker jag vad jag vill.

Pappan i familjen rodnar klädsamt. Och vi gissar vad grabben fått allt ifrån.

Mellanlandning

Samma sak vareviga gång; vi glömmer vissa detaljer. Och av någon outgrundlig anledning är det alltid samma. Jag glömmer kam och Maken glömmer rakprylarna. Någon gång borde det fastna i hjärnkontoret på avdelning resor och hygienfunktion.

Ingen större katastrof i sig. En ny kam kostar inte många kronor, rakhyvlar kostar lite mer men det spelar inte så stor roll eftersom de förr eller senare kommer till användning.

Nu är vi hemma och packar om för nästa tripp. Den till Paris med tre barnbarn. Och den här gången borde vi få med oss även kam och hyvel.

Dessutom hade vi ännu en gång glömt att aktivera Makens bankkort för utlandsköp. Hans kort är knutet till mitt konto, därför kan man inte göra det på egen hand. Ska man vara utrikes med tre småttingar gäller det att vara beredd på allt. Särskilt på pengafronten.

Och nu är liten bil även bokad och betald. Med barnkuddar. Om allt fungerar som det ska, så väntar bil och kuddar på oss vid CDG terminal 1. Det är inte klokt vad det går att åstadkomma via nätet. Hur kan resebyråer överhuvudtaget överleva?

Listor

Nu har jag tagit mig igenom De fattiga i Łódź. Och blivit deprimerad på kuppen. Inte så kontigt, kan man tycka, med tanke på innehållet. Människor som lever under rent sagt helvetiska förhållanden och där alla gör vad man kan för att överleva.

Men det som kändes hårdast är att jag tycker att principerna i tillvaron ser ungefär likadana ut. I alla tider och överallt. Även nu. Det gäller att hamna rätt i livets lotteri. Födas i rätt land av rätta föräldrar och göra rätt val. Och även om man gör allt enligt regelverket är det inte alls säkert att slutresultatet blir som man önskar.

Så är det i till exempel i arbetslivet. Det förekommer gallringar hela tiden. Varför deportera mönsterarbetare, när det finns folk som presterar mycket sämre? Om vi tillämpar LAS är vi snart utkonkurrerade av företag med hårdare nypor. Samma tongångar då som nu. Även om destinationen för de utsorterade varierar.

Sen fick jag dåligt samvete. Över min stora trut. Har mitt pladdrande gjort att somliga hamnat utanför listan av överlevare?
– Alltså, jag vet att om det är Bettan som jobbar kväll så kommer något att gå fel. Så är det bara. Inte för att det alltid är hennes fel. Men hon är en riktig skitmagnet.

Eller
– Jag fattar inte vad den där Sandy Offenbach gör hela dagarna. Det händer ju ingenting. Eller han på mitt rum. Jag hör hur han sitter och småfnittrar åt YouTubeklipp en stor del av arbetstiden. Hur kan det få fortgå?

Nej, nu är det jag som börjar frukta Gud och ärligt vandra, sköta mig själv och skita i andra. Men den typen av föresatser brukar inte bli långlivade. Tyvärr. Tystnad är mot min natur.

Förresten, jag kan rekommendera boken. Även om Zenia Larssons mer personliga skildring berörde mig mer.

Wifi

OK, jag kanske är lite lokalpatriot men det finns inget som går upp mot Stockholms skärgård. Inte ens Siljan. Vad insnöade dalmasar än påstår. Och skärgården i kvällssol i midsommartid är helt enkelt oslagbar.

Vi tuffade ut från Värtahamnen till ackompanjemang av en trubadur. Inte svensk utan från andra sidan Östersjön. Finsk eller estnisk. Med svårigheter att skilja mellan b och p, g och k. Och resultatet blev ibland lite märkligt. Som när han sjöng Old cotton fields back home. Då blev pick big, cotton gotton, back blev pack. Och så vidare. Lite som när Eddie Murphy gjorde Una Panoma Banca. Men stämningen var på topp.

Hur är det möjligt att en förflyttning på 22 mil kan ta drygt fyra timmar? Och då snackar vi inte gång, cykel eller moped. Utan buss i linjetrafik. Så lång tid tar det från Tallinn till Kuressaare på Ösel. In och ut ur småorter. Färjeöverfart och grusvägar. Jag säger bara: Ta egen bil, om ni har någon. För min onda svanskota blev inte glad över misshandeln.

Förflyttningen över Östersjön känns inte bara i rummet utan även tidsmässigt. Det är lite 50-tal och Stadshotell över estniska restauranger till exempel. Servitriserna står i stramt uppställda i vita skjortor och svarta kjolar. Samtidigt som man inte har minsta känsla för att folk i samma sällskap gärna vill äta samtidigt.

Men det gör inte så mycket. Bara slutresultatet är att alla inblandade är nöjda och glada.

Utstämplad

Nu räcker det med jobb för den här veckan.

Eftermiddagsfikat klarades av ihop med två barnbarn, som ville ha lite somrig guldkant på tillvaron.

Och visst kan de få det när vi inte ska ses på några dagar.

Tänk funktioner

Jag är självutnämnd expert på slimmad packning. Fattas bara annat eftersom jag har mångårig erfarenhet. Dessutom en Make som ifrågasätter varenda sak jag vill ta med. Plus att jag ska bära allt själv.

Så jag har en liten checklista:

  • Hygien – tandborste, tandkräm, schampo, tvål och några plåster
  • Sömn – sovtröja, öronproppar
  • Bad – baddräkt, badhandduk i tunn fleese
  • Sol – shorts, linne, solkräm
  • Kyla – tjocktröja, windstopperväst
  • Regn – poncho
  • Förströelse – böcker, dator, yatzytärningar, vinglas i plast

Sen det vanliga, som t-tröjor, underbrallor. Vilka skor jag tar hänger på planerade aktiviteter. Den här gången lutar det åt sandaler och Birkenstock. Och då behövs inga strumpor.

Nu ligger allt på sängen, färdigt att packas ner. Och ryggan på 25 liter räcker alla gånger.

Och nu över till något helt annat …

Dags att ta fram semesterpackningen! Jag tvättar och tvättar den ena maskinen efter den andra. Torkar och viker in. Under tiden har jag plockat fram böcker som ska med och här är listan. Hittills.

Sittenfeld: Presidentens hustru (jag kom bara halvvägs förut)
Sem-Sandberg: De fattiga i Łódź (uttalas wodtj, jag var där 1984, så jag vet)
Oksanen: Stalins kossor (nu när jag ska en sväng till Estland)
Thorvall: När man skjuter arbetare (Bonniers har tryckt upp en ny upplaga)
Falcones: Katedralen vid havet (medeltid och katedralbygge, I like it)
Grisham: Utpressningen (lite skit rensar magen)
Austen: Stolthet och fördom (jag skäms över att säga det men tror inte att jag läst den)

Och hinner jag inte läsa mig igenom listan den här semestern, så kommer det fler. Semestrar. Hoppas jag.

Office Space

Om jag tyckte det kändes motigt att få ny arbetsgivare, så fanns det andra på bygget som hade det betydligt jobbigare. Som inte ens blev erbjudna anställning utan fick omedelbart avsked.

Man har förhandlat bort LAS och erbjuder ekonomisk kompensation till folk man kan avvara. Igår fick en kvinna lämna in sitt passerkort. Hennes chef menade att hon var nöjd med uppgörelsen men hon hade väl inget annat val än att tacka och ta emot.

Under förmiddagen kom chefen in och beordrade min rumsgranne att ta sig an problemen med Sundsvall.
– Säg inte Sundvall. Det är nära nog en svordom, som betyder något helt annat än en stad i Medelpad för oss på Betalningsförmedlingen. Det är en omskrivning för avsked på grått papper. Vi hade en icke önskvärd medarbetare, som fick foten med uppmaningen: Uppfyll dina drömmar och flytta hem till Sundvall.

Det var innan jag visste att huvuden hade och skulle rulla. Klockan två reste sig min rumskamrat och packade ihop sina pinaler. Det var dags för hemgång. Inte bara för dagen utan för framtiden. Avslöjade han.

– Lycka till, sa jag.
– Jag vet inte vem som behöver det mest. Du eller jag, svarade han.

Och jag börjar få dåligt rykte. Åke i rummet bredvid sa att han för allt i världen inte skulle vilja dela rum med mig. Då vet man aldrig vad som kan hända. Det här var andra gången som en av mina rumskamrater får sparken.

Nedräkning

En dag som denna gäller det att ta det lugnt och trappa ner inför drygt tre veckors semester. Det säger expertisen och jag är inte den som säger emot i det fallet. Så jag tar det piano, sorterar lite papper, rensar skrivbordet och lämnar över några stafettpinnar till kollegan Åke.

Och från och med halvårsskiftet har jag ny arbetsgivare. Utan att egentligen byta jobb. Det var bara att skriva under avtalet och se glad ut. Även om det tog emot. Alternativet var uppsägning på grund av arbetsbrist eftersom nuvarande arbetsgivare går upp i rök 1/7.

Det glunkas om omorganisation i korridorerna. Not so very funny. Hittills har det varit lite Robinson över den sortens förändringar. Typ rösta ut värste konkurrenten. De som inte utgör något hot får vara kvar. Den metodiken tenderar att utarma, snarare än stärka.

Nej, nu ska jag inte vara sån. Inte på arbetstid. Jag tar lunch istället.

Typ II

Det finns även yngre kvinnor på min arbetsplats. Och flertalet av de fertila är på smällen. Har de tråkigt på jobbet? Jag vet inte, men en psykolog menade på att det finns många skumma orsaker till att vilja ha barn. Som ett trist jobb till exempel.

Idag lunchade jag med en av de havande och hon bejakar verkligen sin graviditet. Ett par gånger i veckan blir det stora vändan på Donken med McFeast, stripes, Cola och dipsås. Idag kom hon med en räkbakelse,  modell XXL smörgåstårta.
– Jag var sugen på räkor, sa hon och klämde i sig den på nolltid.

Så osvenskt. Och ofranskt. Att bejaka minsta begär. Men så är hon polska och längtar hem till mamma där man också kan äta hur mycket jordgubbar och bigarråer som helst utan att bli ruinerad.

Jobspost

Jag har också jobbarkompisar men inte alls av samma sort som Makens. Hos mig är flertalet kvinnor 50-65 år och de har annat att tänka på än sånt som rör sig i huvudet på Makens jobbarpolare. Som sin och andras hälsa till exempel.

Det går nästan inte en månad utan cancerbesked eller dödsfall. Barn stryker med, makar avlider, föräldrar tynar bort och då och då inträffar naturliga avgångar i form av att anställda själva dör.

Förra månaden dog en medarbetare på sin första semesterdag. Hon och maken gav sig söderut med bilen på E4:an och stannade utanför Lund för att tanka. På bensinstationen faller hon plötsligt ihop. Kommer man bara i tid kan läkare trolla. Inbillar man sig. Men inte med massiv hjärnblödning, trots att man inte är äldre än 56.

Idag fick en annan kvinna domen: Bukspottkörtelcancer. Högst två månader kvar. Hon som gått ner i vikt, slutat röka, träffat en ny, väntar första barnbarnet och går i pension nästa år. Plötsligt blir nystarten väldigt avslagen.

Det är bara skit nuförtiden. Nästan.

Skitstövlar

Maken har en ny arbetskamrat. En kille i 40-årsåldern, som ursprungligen kommer från Italien. Egentligen heter han Domenico men kallas för Mimmo. För så gör italienare.

Den mannens moraliska nivå är under all kritik. Den slutsatsen kan man dra efter ett par månader. Får han tillfälle att vara otrogen mot sin fru, så tar han vara på det. Saknas tillfälle, så skapar han ett. Facebook har gett honom nya möjligheter. Senaste tjejen är ett gammalt ragg från skoltiden som han fick kontakt med på fejan.

Ikväll skulle de träffas igen och han ville på fullaste allvar att Maken skulle ringa hem till Mimmo och be honom komma omedelbart. En fiktiv vattenläcka skulle kräva jouringripande.
– Du är inte klok, sa Maken. Aldrig i livet.

Så Mimmo ringde sin bror Enzo, egentligen Lorenzo, som lovade alibi.
– Jag kan säga att vi ska kolla på ett svartjobb.

Mimmo ursäktar sig med en sedelärande historia. ” En polare till mig var obrottsligt trogen. Trots att han verkligen inte saknade tillfällen. Så plötsligt en dag säger frun: Jag vill skiljas. Tänk allt som min polare gått miste om. Helt i onödan. Den risken tänker inte jag ta.”

Näste arbetskamrat är ungefär i samma kaliber. I alla fall vad det gäller kvinnosyn. Men det är mer snack än verkstad. Tror jag. I hans värld finns det två kvinnotyper: PSB och de som inte är PSB. Förkortningen står för PåSättningsBara och i hans huvud hamnar det stora flertalet i grupp ett.

Att han själv är en rödbrusig gubbe på 60 i ögonen på PSB går inte in. Han sätter bara på sig sina Ray Ban och vips är han Pelle, 16-17, från Bagis och kan charma vilken puma som helst. Tror han.

Tredje arbetskamraten ingår i gruppen sommarjobbare, som började förra veckan. I det här fallet handlar det om Sanna, en tonårig tjej men det är inte hon som har konstiga värderingar. Utan hennes pappa.

Flickans mamma är frånskild och varannan helg bor Sanna hos sin pappa. Senaste helgen var en pappahelg. I morse ringde hennes mor till Maken. Mycket upprörd.
– Kan du låna Sanna pengar till lunch? Hennes pappa vill varken ge henne mat eller låna ut pengar.
– Vaddå?
– Alltså, han betalar underhåll och då ska jag stå för maten de dagar Sanna inte är hos honom. Och idag är det måndag. Det vill säga min dag och då ska jag betala för maten.

Straffa sin egen dotter för att man inte kan komma överens med mamman. Så moget.

Nej, jag fattar mig inte på folk.

Kläderna gör mannen

Jag funderar på att utveckla en ny tjänst. Mitt intresse för väderleksprognoser är lika med noll. Jag tar vädret som det kommer, helt enkelt. Varje morgon tittar jag på termometern, på himlen och ibland på bilarna ute på gatan.

Termometern avgör om jag tar tjocktröja och/eller jacka. Molnen ger en hint om regn och bilarnas vindrutetorkare anger graden. Idag visade termometern 19°, himlen var blå och i min värld betyder det ingen jacka, ingen tjocktröja och blir det regn så blir jag blöt.

Maken drog på sig tjocktröja vilket jag ifrågasatte. Ska du verkligen släpa på den? Det är nästan 20°.

Vi bestämde oss för att ta lunch på af Chapman eftersom vi inte varit där sen renoveringen. Det var ett dumt beslut. Tänk att ha ett sånt guldläge och slarva bort det så till den milda grad. Två stackars ungdomar som slet livet ur sig. Efter en halvtimmes köade var det vår tur och då var maten slut. Och är maten slut serveras det ingen alkohol.

Så det blev vatten, macka och snålblåst. Plus en mycket gnällig och frusen man som förbannade att han lyssnat på mig och lämnat tröjan hemma.

Men vi fick lite bonus på vägen dit och hem. Både Kongaskeppet Norge och danska Dannebrog låg kvar vid Skeppsbron när vi passerade. Och på vägen till Skeppsholmen klev prins Henrik ombord på Dannebrog och på vägen tillbaka inspekterade prinsen ett litet danskt krigsfartyg.

– De danska garderoberna verkar vara i fuktigaste laget, sa kvinna bakom mig. Prinsens uniformjacka stretade betänkligt över pondusen. Som klädkrängare brukar benämna herrars magar.

Vi gjorde ett pit stop på Rivals balkong och bläddrade förstrött i söndagstidningarna. Eftermiddagens solvärme gjorde gott och det var då jag uppfann min nya tjänst: Klädesprognosen. Där man kombinerar solsken, temperatur, vind och frusenhet. Så att alla kan vara rätt klädda vid varje tillfälle.

Bröllopsbilaga

OK, jag erkänner: Jag så delar av bröllopet. Inte så att jag kastade in handduken och satt klistrad i soffan. Men under själva vigseln tittade småtjejerna och jag. Och jag inser att det hänt saker sen jag på allvar var i kyrkan senast.

Alltså, på 1960-talet skulle det varit otänkbart att svenska kyrkans präster gjorde korstecken. Ramaskri, protester och rubriker. Alldeles för katolskt. Nu är det tydligen mer än accepterat eftersom de samlade officianterna gjorde det. I takt i och allt.

När de tågade ut ur Storkyrkan var det slut med tv-tittade för min del. Tvåan och hennes prins behövde barnvakt även till yngsta dottern, som låg hemma och sov. Själva skulle de på alternativ fest hos kompisar i Gamla Stan.

Det här med att titta på tv är lite krångligt nuförtiden. Jag börjar känna lite som modern med videoinspelning; hon fick aldrig riktigt kläm på hur man gjorde. Så att komma hem till andra och försöka få ingång deras apparat är ingen större idé. Två till tre fjärrkontroller: en för tv:n, en för ljudet och en för digitalboxen. Och det gäller att veta hur man ska trycka. Rätt knappar och i rätt ordning. Nej, då är det enklare att knäppa på datorn och gå in på svt.se.

Så jag såg också Vasaordens framfart. Svt hade lagt till en kolumn med allmänhetens kommentarer från Facebook, tror jag det var. Och det gav en extra dimension. Folk från hela världen var inne och gav synpunkter. Det var två saker som de utländska tittarna var rörande överens om:

  • Stockholm ser ut att vara en otroligt vacker stad.
  • Daniel har väldigt fula glasögon.

Finns det inga stylister i Sverige? Spöstraff till den stylisten. Daniel personifierar the Revenge of the Nerds. Och så vidare. Tur för Stockholm att vädret var soligt och att brudparet höll sig ute på däck. Trots att de måste frusit. Det gav åtminstone intryck av sommar.

Och svenskarna uppehöll sig vid likheten mellan Boxer-Robert och Daniel. Något som jag känner mig som mamma till när jag klarade av ämnet redan i början av förra året. Utan att någon brydde sig det minsta.

En bakläxa till tv-kommenterande Linda Nyberg: Ska det vara så omöjligt att lära sig hur man använder pronomen. Allt som oftast gifte hon bort folk med varandra. Eller skilde dem åt. Där går den med hans fru. Eller hon med hennes man.

När Stella och morfar klev innanför dörren kom tv:n på. Stella vet precis hur man gör men vägrade se på något annat än barnkanalen. Och mammiga Sally blev inte glad när hon vaknade och förstod att föräldrarna övergivit henne. Vi fick vagg’na och vyss’na hela kvällen.

Strå till jättestacken

Jag vill bara meddela att jag med egna ögon såg Kongaskeppet Norge tuffa fram i inloppet till vår stolta stad. Om det fanns några prominenta gäster ombord har jag ingen aning om eftersom jag satt åtskilliga meter upp på Sjöfartshotellets takterrass. Utsikten är verkligen något utöver det vanliga. Och fortfarande inte allom bekant.

Först tänkte jag: Coolt! Komma hit på en båt. Då kan de kampera ihop hela familjen. Ungefär som vi när vi lånar huset på Ingarö. Men på Nyheterna på tv4 såg man hur kungen och drottningen fraktades bort till Grand Hotel. Och det var tveksamt om yngre generationen skulle hinna till festiviteterna på Drottningholm om de kommit med Norge.

Norska kungahuset känns lite häftigare på något sätt. Med Märta Louise och änglarna, Mette-Marit och tuttvisningar, Sonja och Jonas Hallberg med kärleksaffär på atlantångaren för typ 100 år sedan, när hon fortfarande var vem som helst. Men den sistnämnda verkar jag vara ganska ensam om att minnas. Trots att Jonas gick ut med den i ett Sommarprogram.

Fotnot

– Lider du av fotsvett?
– Vad tror du? Att jag njuter?

– Jag hoppas att det inte luktar alltför illa om mina fötter.
– Luktar? Nej, men det sticker i ögonen.

Varför travar folk runt i gummistövlar? På stan. I strålande solsken. Trots att man blir så fuktig om fötterna. Jag skulle förstå fotbeklädnaden i skogen, även när solen skiner. Eller i stan och regnet står som spön i backen. Min enda slutsatsen är: det är modernt.

Gummistövlar har kommit och gått i olika intervaller. När jag var liten var det svarta som gällde. Skaft upp till knävecken, som man skulle vika ner någon decimeter så att det ljusa fodret syntes. På fodret hade mamma skrivit vårt efternamn. Aldrig förnamnet, det skulle se så illa ut när vi yngre systrar fick ärva Brorsans.

Någon gång under mellanstadiet skedde en förändring. Då var det bara mesar som hade gummistövlar. Alla som var något att räkna med hade basketkängor. Mamma tvingade oss att ta stövlarna om det regnade. Och vi tog lydigt på dem. Och av dem.

När vi stängt ytterdörren stegade vi en halvtrappa upp, ställde ifrån oss stövlarna och tog på oss skorna som vi stoppat i skolväskan.

Sen dess har jag knappt ägt några stövlar. Jag gillar inte när skaften skaver mot vaden eller att man måste hasa sig fram för att inte tappa dem. Nu tar jag vandringskängorna med GoreTex när jag ska ut i skogen. Och på stan accepterar jag våta skodon. Eller håller mig inomhus.

Avgaser

Vad är det som luktar så äckligt runt nyuppgrävada gropar i gatan? Utanför min port finns ett djupt hål i gatan, som man grävt upp för att serva gasledningarna. Det luktar gamla spyor därifrån utan att någon ledning skadats vad jag kan se.

Enda fördelen med hålet, förutom själva gasservningen, är att bilförarna väljer andra vägar än förbi min port. Lutningen uppför Hornsgatan från Ringvägen mot Anskariegatan används annars som avskjutningsramp. Bilisterna tar sats så att de flyger över krönet i hopp om en luftfärd fram till Hornstull.

Min förhoppning är att folk ska ha glömt att vägen förbi mig när alla gropar är tilltäppta.

Corporate bullshit

Medan jag roade mig på andras bekostnad under gårdagskvällen hade Maken en genomgång på HQ. Och där fick han känna av nya vibbar.

Under alla år som anställd har jag varit med i fack och A-kassa. Men Maken kommer från en familj där de flesta är småföretagare eller säljare. Och fack och annat har varit fullständigt fjärran även när man varit anställd.

Men nu börjar hans företag formulera dig på ett sätt som får varningsklockor att pingla. Medarbetare ska få större kompetens genom kurser och annat ”för att bli attraktiva på arbetsmarknaden”.

Projektet ska pågå under en period och utvärderas av ledningen. Ring, ring! Klartext = Omorganisation 2012, det vill säga anställda försvinner och ersätts av folk från bemanningsföretag. Alternativt outsourcas helt och hållet.

Så tolkar jag det. Och Maken funderar faktiskt på A-kassa. För inga kurser i världen gör en gubbe på 60 attraktiv. Varken på arbetsmarknaden eller annorstädes.

Suga på ramarna

Av någon anledning, som kan kallas semesterplaner, börjar det bli väldigt tunt på lönekontot. Och jag vill inte tulla på sparkontot ännu. Vad göra?

Sälja
Vi använder det mesta vi har och i vindsförrådet finns det bara tapetrullar, resväskor, sovsäckar och böcker. Inget som betingar något värde. Men en liten flicka i bekantskapskretsen fick nys om Makens Nintendo DS-konsol. Hon ville väldigt gärna köpa den och just nu är det Wii och Super Mario, som gäller. Så det passade bra. Tyckte Maken.

Vi ursäktade vår sena ankomst till studentmottagningen med att vi väntat på en köpare.
– Jaha, vad skulle ni sälja? undrade värdinnan.
– Makens spelkonsol.
– Får jag gissa? Han har säkert inte tröttnat på spelet. Det måste vara en ny modell på gång.
Och visst har hon rätt. Det ska verkligen komma en ny version till hösten. Hur kunde hon veta det?

Minska utgifterna
I den allmänna ekonomiska åtstramningen återupptar jag min tömma-frysen-kampanj. Den havererade redan efter ett par dagar. Trots att jag drog igång den med pukor och trumpeter. Men igår blev det fiskgryta baserad till 90% på isiga saker.

Tömma spargrisen
I en av mina byrålådor ligger en 1,5 liters flaska med tiokronor. Fylld till ¼. Den tullar jag av och gör mina medmänniskor galna. Jag hör hur irritationen växer bakom mig i kassakön. Men tanter får ta sig friheter.

Gratis är uppskattat
Och ikväll äter jag gratis. Företaget bjuder på BBQ. Inomhus. Före maten ska vi skjuta alternativt blåsa. Vad det nu betyder. Visst finns det en och annan på bygget, som jag skulle vilja både skjuta och blåsa. Men ändå.

Sen blir det boule.