Sista rycket

Jag har ett nervöst förhållande till insekter. Inte alla. Myror, flugor eller myggor utgör inga större problem. Det gör däremot spindlar, kackerlackor och löss. Speciellt vägglöss. När vi varit på resande fot, packar jag upp snabbare än blixten och småspringer upp på vinden med väskorna. Bara för att undvika att de små liven ska få fäste hos oss.

Den här hemkomsten lär inte bli annorlunda. Jag har redan strategin klar för mig: väskorna vänds uppochner och töms i badrummet. Allt ska tvättas, även det som är rent. Och undan med väskorna fortare än någon hinner säga mamma.

När vi var vid Tampa Bay fick jag massor av bett på armar och ben. För ovanlighetens skull. Maken brukar annars vara den mest populäre av oss båda. I alla fall bland blodsugare. Jag googlade i ämnet och kom fram till att märkena mer liknade loppbett än spår av vägglöss. Strandloppor föreslog Maken. Men jag vet inte och eftersom jag skulle smälla av om vi drog på oss parasiter tar jag det säkra före det osäkra.

Jag har säkrat behovet av vita bomullsunderbyxor för den närmaste framtiden. Före semestern gjorde jag en del försök utan framgång. Men på Walmart och K-mart kunde jag köpa 20 trosor för 30 dollar. Och då fick tre på köpet vid ena tillfället. Alltså totalt 23 stycken. Det lär räcka tills jag går i pension.

Flyget går kl 21 ikväll och vi har checkat ut från rummet, men håller oss kvar vid poolen så länge vi kan.

Strövtåg vid mexikanska bukten

imageJag har tidigare gnällt över engångsmaterialet på restaurangerna. Nu är det dags för att häckla flergångsmaterialet. Besticken i metall är nämligen fullständigt värdelösa. Okej, amerikaner verkar gilla att äta med händerna, men det behöver inte medföra att gafflar och knivar är sämre än dem man fick i Östtyskland på 1980-talet.

Besticken är utstansade ur någon metall, som inte är rostfritt stål. Liknar mer zink. Och de är tunna och kanterna är vassa och otrevliga. Men gaffelspetsarna är knappast vassa och det är snudd på omöjligt att spetsa käket för att förflytta det till munnen. Och knivarna går inte att skära med. Möjligen att använda för att spjärna emot när man sliter isär käket.

Dagens tips: Ta med bestick hemifrån. Då är du preparerad för att undvika både engångs- och flergångsmaterial på amerikanska restauranger.

Men vad har vi roat oss med, förutom att äta? Under två regniga dagar passade vi på att gå på bio. På dagtid tillsammans med andra grånade människor. Är man över 60 så gäller pensionärspriser för biobiljetter. Vi såg en trevlig feelgoodfilm, Learning to drive med bland andra Ben Kingsley, och en rulle med Robert Redford och Nick Nolte. Som var sådär, rullen alltså.

De två senaste dagarna har vi varit lite kulturella av oss och besökt ett museum med målningar av Salvador Dali. Och varit på ett friluftsmuseum med gamla hus från 1800-talet; ett slags Skansen a la Florida.

Annars har det mest blivit bad och läsning. Inte samtidigt, utan mer att läsningen har avbrutits av dopp. Och jag vet vad jag ska bli i mitt nästa liv: förlagsredaktör. Mina ögon är som gjorda för att hitta fel. Framförallt andras. Felsyftningar, hur man använder sina/hans och för femtielfte gången: är det ingen människa numera som begriper vad saktmodig betyder?

En människa som är saktmodig är INTE långsam av sig. Utan stillsam och fredligt sinnad. Kan inte folk lära sig det en gång för alla. Alternativt sluta att använda begreppet.

Då så, färdiggnällt för den här gången. Från imorgon börjar återtåget till Fort Lauderdale och hemresan. Men jag har säkert anledning att återkomma med fler negativa reflektioner.

Som vi har ätit

Året var 1973 och vi hade kompisar som åkte till USA utan att vi hade råd eller möjlighet att hänga på. När de kom hem konstaterade de att ”det fanns ju ingenting att äta.” Tror jag det, om man är svensk sås-och-kokt-potatis-människa. Men är det något som finns här så är det mat. En masse.

Och vi har ätit. Högt och lågt. Eller snarare lågt och halvhögt. Bästa stället hittills var en restaurang ute på Florida Keys där vi åt en fantastisk seafood-tallrik: fisk, räkor, pilgrimsmusslor och hummer. Kvällens måltid var inte heller fy skam. Jag tog pilgrimsmusslor och Maken en snow crab. Och vi delade på kokospanerade räkor till förrätt. Som vi doppade i lime-mustard-dressing.

Jag har lärt mig en ny gångbar engelsk glosa: broiled. Det betyder halstrad. Precis som jag vill ha sjömaten.

En sjönära restaraungupplevelse var snudd på surrealistisk. Vi hamnade på ett hak i en halvdöd ort. Stället låg utmed vattnet och man beställde i baren. ”When you hear this number in the loudspeaker, come to that window and fetch your food” sa tjejen bakom disken.

Mycket märkligt och omständligt, eftersom vi var de enda gästerna.

Vi har frekventerat en del snabbmatställen och har samma upplevelse som förr: massor av personal, men allting verkar fungera väldigt ineffektivt. Eller så påminner stället om lunchrestaurangen i Office Space. Vi åt lunch på Moe’s och så fort en ny kund öppnade dörren och klev in ropade personalen”Welcome to Moe’s”. Om och om igen.

I söndags drog Maken in mig på ett högljutt, stökigt ställe i ett lokalt köpcentrum. En sportsbar med 11 storbildskärmar där det pågick olika footballsmatcher. Det tog ett tag innan vi fattade vilken skärm, som flertalet följde. Där spelade det lokala laget Tampa Bay Buccaneers. Nedan kallad Bucs. Och vilket liv. Folk tjoade och tjimmade så Bajen fans kan gå hem och lägga sig. Som tur var vann Busc och alla kunde ge varandra highe-five.

Och vi har några dagar kvar av matupplevelser när vi korsar Florida och återvänder till Fort Lauderdale. Var så säkra, vi kommer aldrig att säga att det inte finns något att äta här.

Learning the stingray shuffle

Här hade jag skrivit ett långt och detaljerat inlägg om gårdagens vedermödor och vad händer? WordPress äter upp det. Så jag blir kortrandig.

Maken blev alltså stungen av en stingrocka som låg och lurade en bit ut i vattnet. Det sved, värkte och foten domnade mer och mer. Receptionen på boendet hade stängt för dagen, men ett par andra gäster googlade fram akutmottagningar och på tredje försöket hittade vi en som var öppen på lördagkvällar.

Hade vi inte haft gps:en vet jag inte hur vi skulle ha gjort. Först hitta rätt till läkarmottagningen, sen till ett nattöppet apotek och tillbaka till vårt logi när den närmaste bron över till ön hade fastnat i öppet läge.

– Never go into the water unless you have shoes on. And if you do, be sure to shuffle your feet when you move. Sa läkaren när han skrev ut antibiotikan. Då vet vi det, men det var så dags när skadan redan var skedd. Och den lektionen kostade 109 dollar. Plus 25 för medicinen.

Det äventyret tog hela kvällen, men nu är foten bättre. Även om vi inte är särkilt badsugna längre.

Diverse iakttagelser over here

 

Slappa dörrhandtag
Förr i världen fanns det knappt dörrhandtag i US. Som jag minns det. Överallt öppnades dörrarna med vridbara dörrknoppar. Och redan då tänkte jag: hur fungerar det för äldre och handikappade?

Nu har jag mest sett handtag på dörrarna. De har äntligen lärt sig, tänkte jag först. Tills jag skulle öppna min första dörr med handtag. Med händerna fulla med frukost. Jag gjorde som jag brukar: hoppades på att dörren gick utåt och tryckte ner handtaget med armbågen.Det funkade inte alls. Visserligen gick dörren utåt, med det räckte inte med en armbågstryckning. Nej, handtaget behövde tryckas till ordentligt, i hela 90 grader innan dörren öppnades.

Först trodde att man inte monterar prylarna, som man skulle. Men så verkar inte vara fallet. Alla dörrtrycken har fungerat så samma sätt.

Låga toalettstolar
Amerikanska toastolar är extremt låga. Nästan så att det är knepigt att komma upp ibland. Och det får mig att undra hur elderly people fixar det.

Men å andra sidan är sängarna desto högre i jämförelse med hemmavid. Så det kanske jämnar ut sig.

Luftkonditionering
AC är ett måste i Floridas fuktiga värme. Och hittills har motellen haft utanpåliggande aggregat. Av varierande kvalitet. Framför allt när det gäller ljudnivå. Ett par ställen har de varit ganska hyfsade, men i regel har de bullrat ganska ordentligt.

För tillfället bor vi på ett ställe där luftkonditioneringen låter som ett som ett reaplan. I kraftig konkurrens av kylskåpet som i sin tur låter som en centrifugerande tvättmaskin.

Bilen
Vår hyrbil saknar instruktionsbok och vi har ännu inte kommit underfund med varför larmet startar så fort dörren låses upp. Och inte slutar tuta förrän bilen startats. Ändå sitter Maken 10-15 minuter varje gång och försöker klicka sig igenom alla knappar och menyer.

Därför skäms vi lite när vi ska in i bilen. Men det är fortfarande hälften av hyrtiden kvar. Vem vet, lagom till det är dags att lämna tillbaka fordonet är problemet löst.

TV-reklam
Huvva! vad dålig de lokala reklaminslagen är. Fortfarande. Har de inte lärt sig något på alla dessa år. Begagnade bilföretagare och möbelhandlare står och skriker sina ut budskap. Gärna i sällskap av hela familjen. Stackars barn, som inte kan försvara sig.

En blöt historia

Jodå, det blev en tur i träskmarkerna med en airboat. Vädret på morgonen var riktigt hyfsat så vi köpte en kombinationsbiljett med båttur, alligator show och en traktortur i träsket.

Eftersom åskregnen verkar komma på eftermiddagarna, var vi på plats före kl 10. Några minuter senare dök en familj med två tonårsflickor upp. Svenskar från Norrland. Inte av den typen, som bara säger ”Schou” på inandning. Pappan var riktigt pratsam och inom fem minuter visste vi att de kom från Umeå och att han jobbade på SCA. Som ägde en massa boenden jorden runt. Personalen kunde hyra login till förmånliga priser. Via ett sinnrikt lottningssystem.

– Och var kommer ni ifrån?
– Stockholm, sa vi på inandning.
– Misstänkte nästan det.

Under turen på träsket såg vi en massa alligatorer. Vilket inte var givet, enligt vår kapten tillika guide. Det får inte vara för varmt, därför är förmiddagar bäst. Det får inte ha varit för torrt, för då är vattnet i träsket för salt och djuren drar sig längre in i landet.

Sen körde han runt och girade hit och dit så vattnet stänkte. Speciellt på de blonda tonårsflickorna från Umeå, som satt längst fram.

image

När båtturen var slut öppnades himlens fönster i ett ösregn, som gjorde oss genomblöta på några sekunder. In på bara kroppen. På min gröna klänning står det visserligen ”tvättas med liknande färger” men att den skulle göra min BH ljusgrön på den korta bilturen tillbaka till motellet trodde jag inte.

Vi klev in i receptionen och såg antagligen ut som två dränkta katter. Ivrigt påhejad av Maken, frågade jag mannen bakom disken:
– Is there any way to refund some money, since we couldn’t do all parts of the tour?
– No problem, sa han och såg medlidsam ut. Och raderade hela summan på utflykten från notan.

Jag passade på att använda tvättfaciliteterna när de ändå fanns och vi hade en massa quarters som behövdes för att få maskinen att snurra. På andra ledden än svenska cylindermaskiner. Och på en bråkdel av tiden; på 30 minuter hade hot-programmet tvättat, sköljt och centrifugerat. För min maskin därhemma skulle det ha tagit 2 timmar. Minst. Undrar om det är samma med amerikanska diskmaskiner?

Turistens klagan

Nu har vi gjort det man ska på Florida Keys, till och med suttit på Sunset pier i Key West i solnedgången. Trots att den var ganska medioker. Solnedgången, alltså. Så här års ligger en ö i vägen för att man ska se solen gå ner i havet och dessutom var det rätt molnigt. Vi åt räkor och drack kalifornisk chardonnay till. Som man serverade i plastglas. Och ölen dricks direkt ur flaskan. Så ociviliserat!

Tur att man har åldern inne så man slipper rumla runt med berusade amerikaner på semestern. Och bära färgglada men fåniga t-tröjor med texten ”Bar hopping – Key West”. Det räckte med en drink på Sloppy Joe’s och så var gamlingarna nöjda och vi kunde leta oss tillbaka till motellet.

Nu har vi lämnat the Key och åkt till Floridas västkust och Everglades. Makens plan var att åka i träskmarkerna på en sådan där båt med en stor fläkt i aktern. Men vi får se hur det blir med den saken. Vi har prickat in the hurricane season och det kan åska, blixtra och regna rejält. Som det gjorde ett par timmar i eftermiddag.

På restaurangerna här i träskmarkerna finns alligator på menyn. Jag tänker inte beställa, möjligen smaka. Maken tog en mixad tallrik till middag, dock ingen alligator, men några grodlår. Jag smakade en tugga med köttet var ganska smaklöst.

Om jag ska oroa mig för något så är det pengafrågan. Idag när vi skulle tanka blev båda mina kort nobbade, trots att jag vet att pengar och kredit finns. Det blev till att betala med kontanter.

Och jag som inte längre har någon mamma som kan telegrafera pengar till mig. Som hon kunde 1967 när jag hade gjort av med allt på språkresan i Hastings. Mamma finns inte längre och jag undrar om telegraferingsmöjligheten fortfarande existerar.

Ladda batterier

Jag är inte särskilt tekniskt begåvad. Som man kanske skulle kunna tro med tanke på mitt jobb. Strax innan jag gick på semester fick vi varsin extern disk, som vi skulle installera egna testmiljöer på. Uj, uj,uj tänkte jag. Det här är inte riktigt min grej. Och jag såg alla meddelanden, som jag skulle behöva ta ställning till.

Inte blev det bättre av att min skrivbordsgranne fick jätteproblem redan på steg ett. Och hon är verkligen duktig. Hennes dator vägrade att starta annat än i felsäkert läge, så det var bara att formatera hårddisken och installera om allt. Hon hade att göra halvannan dag innan hon var klar.

Nu på resan har jag inte med mig laptopen utan nöjer mig med mobil och platta. För att kunna skriva lättare, tog jag med mig tangentbordet som jag bara använt ett par gånger. Men vad händer när jag kopplar in det via blåtand? Nada, det är stendött.

Vad är detta? Jag som trodde att tangentbordet levde på luft. Inte visste jag att det krävde strömming. Måste man byta batterier, eller? Och var sitter de i så fall?

– Det kanske måste laddas? föreslog Maken. Och visst hade han rätt. Alldeles bredvid på/av-knappen finns ett litet uttag.
– Bra, tänkte jag. Då är det bara trycka i laddsladden.

Men det var inte så bara. För trots att tangentbordet är till en iPad, så passar inte plattans laddare i uttaget. Nej, det krävs andra doningar. Tur i oturen är att Maken har en android-mobil och den sladden passade.

Jag är inte bara tekniskt obegåvad, jag har tappat takten i läsandet. Eller om det handlar om koncentrationssvårigheter. Hittills har jag bara klämt två böcker. Börjat på en tredje trenne gånger. Den ena färdiglästa var senaste i Damernas detektivbyrå. Så lättläst att den läser sig själv. Den andra var All inclusive. Också lättläst, men jag begrep inte riktigt slutet.

Nu gör jag fjärde försöket med Sanningen om fallet Harry Quebert. I skuggan av kokospalmer vid hotellpoolen i Key West.

Dag 6

Även om vi har sällskap en alldeles utmärkt GPS (tack kusin Klas) så gillar jag papperskartor. Det gör det betydligt lättare att få överblick över resandet och tillåta plötsliga infall. Därför stegade jag in på en mack och frågade om de hade någon karta.

– Ska det vara en över hela Florida eller södra delen? undrade mannen bakom disken.
– Det räcker med södra delen, genmälde jag.
– Tyärr, det har vi inte. Bara en över hela.
– Why ask? tänkte jag och köpte den över hela delstaten.

Så med karta och GPS har vi tagit oss ut på Florida keys till vår förbokade resort. Det mesta är till belåtenhet, speciellt bukten mot väster som bjuder på fantastiska solnedgångar.

image

Idag lånade vi varsin kajak och kajkade runt någon timme tills Maken och hans mage tröttnade på att sitta som en hösäck. Havsvattnet är pissljummet och erbjuder knappast någon svalka i den fuktiga hettan. Temperaturen håller sig runt 33 grader och någon gång per dag kommer en rejäl åskskur.

Risken för att svälta ihjäl är minimal. Även om svenska kronans ställning inte är den bästa. Ikväll åt vi en fantastisk sea food-tallrik: dagens fisk, pilgrimsmusslor, räkor och gratinerad hummer. Tillsammans med sallad och sparris. Och en kalifornisk chardonnay på toppen. Det kan jag leva länge på. Bara räkorna är en sort för sig. Betydligt större och godare än den svenska varianten.

Det mesta i USA känns väldigt välbekant. Även om man numera grävt ner mycket av luftledningarna, åtminstone i Florida. Men något som förvånar  är all engångsmaterial i matsammanhang. Även på dyrare restauranger. Isvattnet kommer i plastmuggar, smör i plasbyttor, samma med såser och dressing. På frukosten dricker man kaffet och juicen i engångsbägare, tallriken är i papper och besticken av plast.

Men förklaringen kanske är att vi frekventerar enklare login.

Dagens teori

På jobbet har vi något som kallas för 1to1, alltså ett kortare samtal öga mot öga med chef/arbetsledare. Mitt senaste ägde rum härom veckan och det var scrum master och jag som talades vid. En fråga var hur jag uppfattade mig själv på en skala. I ena änden fanns personligheten som frågade andra om hjälp meddetsamma när de stötte på patrull, i andra änden den som satt och pulade på egen hand alldeles för länge utan att fråga andra.

Nå, var tyckte jag att jag befann mig? Självklart i mitten, som en alldeles lagom medarbetare, sa jag utan att blinka. Men jag har funderat på saken sedan desss och dragit slutsatsen att jag försöker alldeles för lite själv innan jag frågar andra. För i regel har dem jag frågar inte heller en susning och jag blir i alla fall tvungen att lösa problemet på egen hand.

Nu över till min teori. Som gäller konsumtion. Tänk er en skala liknande ovanstående. I ena änden finns ”Vill ha”, i den andra ”Behöver”.

Mina tonåriga barnbarn befinner sig alla gånger väldigt långt ut till vänster, alltså motiveras av det de vill ha eftersom de i regel redan har de mesta de behöver. Själv håller jag mig mer och mer åt andra hållet. Jag har redan det mesta jag tycker att jag behöver och därför kommer det sällan någon köpsignal.

”Du saknar drömmar” säger Maken, som inte har några problem att konsumera. Det är möjligt, men varför lägga ut pengar på konstgjorda behov?

Eller så är min inställning åldersrelaterad. Ju äldre man blir desto mindre vill ha. Och eftersom de flesta behov redan är tillfredsställda blir det färre och färre nyinköp.

Ur kurs

Nej, jag är verkligen inte någon shopaholic.  Inte ens när jag verkligen försöker. Som idag när vi åkte till jätte-målen Saw grass Mill. Jag blir trött bara jag kommer innanför dörrarna, trots den svalkande lufkonditioneringen. Alldeles för mycket ljud och lukter. På en och samma gång.

Och hur man än vänder sig är den svenska kronan mest värd i Sverige. Det märks speciellt i USA. Så varför handla här när samma saker finns hemma. Maken investerade dock i ett par flip-flop, som var rabatterade med 40%.

Annars köper vi mest vätska. Det går åt en del när temperaturen ligger på dryga 30 grader. Vatten och Samuel Adams fungerar bra i värmen. Så det blir att tänka på kolhydrater efter semestern.

Det var nog 25 år sedan vi var på den här sidan om Atlanten och som jag minns det körde folk ganska lugnt på vägarna. Så är det inte nu; folk kör som galningar. Byter fil hursomhelst. Kör om på insidan. Bara igår såg vi två kollisioner på motorvägen. Det såg lite surrealistisk ut när en kvinna satt och pratade i mobilen – fastklämd av airbagen som hade utlösts. Och motorrummet hade tryckts ihop till ingenting.

Hastighetsbegränsningarna verkar inte respekteras, utom möjligen utanför skolor. En vägskylt var riktigt hotfull: If you don’t slow down, we’ll make you.

När vi planerade resan bestämde vi oss för att använda de första dagarna till att bara ta det lugnt och komma ikapp med tidsomställningen. Ligga på varsin solstol och läsa. Och värmen har gjort att till och med jag har badat. Varenda dag. Inte illa för en badkruka.

Vem vet jag kanske till och med kommer att doppa mig i det stora vida havet endera dagen.