Sjuk, sjukare, sjukast

Jag vet inte hur mycket kyckling jag klämt i mig de senaste åren. En hel del kan jag lugnt påstå. Nästan varje lunch har jag tagit med mig en kycklingsallad hemifrån och ätit till lunch på jobbet. Och 99 gånger av 100 har jag tillrett fågeldelarna själv.

Nu kan jag påstå att jag har varit noggrann och följt alla råd. Behandlat kycklingen som om den vore fisk. Det vill säga alltid diskat kniv och skärbräda innan jag använt dem till annat. Och sett till att köttet varit ordentligt genomstekt. Trots att jag inte känt någon, som drabbats av magåkomma efter att ha ätit kyckling.

Så är det inte längre. På kort tid vet jag om flera. Först var det Tvåan, som fick rejäl magsjuka med blodiga diarréer. Hög feber och inget verkade hjälpa. På sjukhuset konstaterade man att det rörde sig om en infektion av campylobacter. En bakterie som inte är att leka med.

I går ringde Svågern, alltså Makens bror. Det var illa med både honom och hans son. De hade ätit färdigmarinerade kycklingklubbor. Som de haft inne 10 minuter längre i ugnen än vad som stod i anvisningarna på förpackningen. Därför brydde de sig inte om att köttet var lite rosa. Och det straffade sig ordentligt.

Båda två åkte på campylobacterinfektion. Rejält. Svågern fick dessutom blodpropp i ena benet. Sonen har råkat ännu värre ut. Infektionen satte sig på tjocktarmen så man fick öppna magen och ta bort en bit av tarmen. Han ligger fortfarande kvar på intensivvårdsavdelning.

Förutom all oro så uppstår det konstiga administrativa problem. Både Svågern och sonen insjuknade på sommarstället i Skåne. Och uppsökte förstås sjukvården där. Men nu vill landstinget i Skåne föra över sonen till det landsting där han är skriven snart som möjligt. Och då menar jag rent fysiskt, trots att det handlar om över 70 mil.

Varför kan man inte cleara pengarna sinsemellan istället? Flytta slantarna mellan landstingen vore betydligt lättare än att skicka ut sjuklingar på vägarna.

Laddar inför semestern

I helgen höll jag på att åstadkomma förödelse. Och jag skyller som vanligt ifrån mig. Felet var helt enkelt DN:s och inte mitt. Eller kanske mitt ekonomiska sinne spelade in en del. Hur som helst, morgontidningen erbjuder då och då gratis e-böcker till sina prenumeranter. Något som jag inte har utnyttjat tidigare. Men eftersom jag vill ladda med semesterläsning tänkte jag att den här gången ska jag passa på.

Jag försökte göra en nedladdning till min padda, men det hände absolut ingenting. Antingen blev skärmen helt svart eller så blev den helt vit allt medan det snurrade en sol i övre vänstra hörnet. Sen fick jag annat att tänka på och framåt sextiden var det dags för matlagning. Jag gick ut i vardagsrummet för att öppna ett fönster. På ett av soffborden låg paddan och jag bestämde mig för att göra ytterligare ett försök att ladda ner månadens bok. Samma sak igen.

Nä nu, tänkte jag och började författa ett besviket mejl till DN:s kundtjänst. Det går inte så snabbt att skriva utan tangentbord och efter ett tag kände jag en stickande lukt. Vafa! Där stod stekpannan på en överhettad spisplatta och köket var fullt av en kraftig svart rök. Jag hade alldeles glömt att jag påbörjat stekningen. Något som hade kunnat få ödesdigra följder. Men som tur var räckte det med ett rejält korsdrag för att bli av med lukten.

Idag fick svarade DN på mitt mejl. Det hade helt enkelt inte gått att ladda ner boken. På grund av tekniska problem. Varför la man inte ut det beskedet på hemsidan redan under helgen? Men nu är mission accomplished. Och jag kan se fram mot ytterligare sidor att plöja igenom under mina tre lediga veckor fram tills jag börjar nya jobbet.

Och så var de bara tio …

Då snackar jag arbetsdagar; det återstår bara tio stycken och sen är jag ute i värmen. Den senaste veckan har känts som jag tillbringat inne i kylan. Alltså i mitt arbetsrum i C-korridoren. Min närmaste chef har inte försuttit ett enda tillfälle att gå in till grannen Åke och stänga dörren bakom sig. Det har förekommit flera gånger varje dag. Och den enda han stänger ute i mitt tycke är mig, som sitter i rummet bredvid.

Jag erinrar mig en arbetskamrat jag hade för många år sedan. En riktig psykopat, som fick sparken så småningom. Jag hyste agg till honom redan när han började på jobbet eftersom jag kände han före detta fru och visste hur han burit sig åt mot henne. När han kom på morgnarna stank det om honom. Han luktade så starkt av rakvatten att jag fick huvudvärk. Och min hjärna drog slutsatsen att han hällde på sig parfymen bara för att reta mig. Trots att han inte hade en susning om att jag var överkänslig mot lukter.

Det är möjligt att det är samma sak med Totte och hans dörrstängningar. Han begriper inte vad jag drar för slutsatser av hans beteende. Att han har hittat ytterligare en metod att marginalisera mig. Och få mig att känna mig utanför.

De senaste två veckorna har vi haft problem med delar av datasystemet. Det har tagit flera minuter att starta programmen. Helt oacceptabelt tycker användarna och eftersom jag är ansvarig och mamma till stora delar av mjukvaran, så landar problemet i mitt knä. Jag ringar in orsaken och konstaterar att någon gjort ändringar i nätverket, som fått negativa konsekvenser.

Då börjar pajkastningen. Nej, vi har inte gjort några ändringar. Och alla andra program fungerar som förut. Förresten luktar din lösning 90-tal, helt enkelt gammalmodigt. Det måste finnas modernare sätt. Och så gräver sig alla ner i skyttegravar och problemet kvarstår. Istället ägnar man sig åt enklare frågor. Skriver långa mejlväxlingar om vilka som har rätt att vistas i vilka rum. För det kan alla och envar ha åsikter om.

Det finns ett syndrom som i någon mån beskriver läget. NIH, som står för Not Invented Here. Alltså att man är skeptisk till saker som man inte gjort själv eller av någon i huset. Fast hos oss skulle det hellre heta NIBB. Förkortning för Not Invented by Buyer. Folk från företaget som köpte oss, tycker att det mesta vi gjort är mer eller mindre korkat. Trots att det fungerat och fungerar alldeles utmärkt. Om det inte vore för en massa klåpare på driftsidan.

Förutom att dagarna tickar på för min sista dag på jobbet, så tickar de även på för sista dagen med gipset. Den 9 juli är det dags för avgipsning. Konstigt ord. Vad jag vet finns det inget som heter pågipsning. Och jag hoppas verkligen att jag blir av med min stela stövel och hinner träna upp mig lite innan det är dags för SEMESTER. Jag har i alla fall tre dagar på mig innan det är dags att dra söderut.

Fotboja

Nej, det är inte kul med fysiska begränsningar. Speciellt inte i kombination med långhelg. Inte för att vi har några speciella måsten till midsommar utan brukar ta det som det kommer. Men nu när vi inte har bil så blir aktionssträckan inte särskilt lång.

Jag bestämde mig i alla fall för att ta mig till ICA som omväxling. För senaste veckorna har jag handlat på Coop eftersom den affären ligger närmast; bara tvärs över Ringvägen, en sträcka på ca 60 meter. Och butiken är inte särskilt stor så det går lätt ta sig runt hängandes på en kundvagn.

Till ICA-affären är det drygt 500 meter från mig. Jag kollade med cykelplaneraren; själv trodde jag att sträckan var runt 250. När man inte är så rask i benen, får man planera sin framfart på ett helt annat sätt än man brukar. Vanligtvis korsar jag Ringvägen och Hornsgatan som det faller sig. Ibland går jag till och med mot rött eftersom jag har stenkoll på turordningen när trafikljusen slår om.

Igår gjorde jag helt andra val eftersom tiden för grön gubbe är olika beroende på vilken del av korsningen ljuset är beläget. Korsar man till exempel Hornsgatan väster om Ringvägen är det grönt betydligt kortare tid än på andra sidan. Och det måste en lytt kvinna ta med i beräkningen. Och anpassa sig till.

När jag skulle ta mig tillbaka hem igen valde jag en annan väg; korsade Hornsgatan redan vid Torkel Knutsson för att kunna få en gnutta sol på hemvägen. Det visade sig vara vinst. Med gipsad fot och underben är nämligen ojämnheter av ondo. Längs stadens trottoarer dyker det upp gatstenar som är skålade, rännstenar, som ska underlätta vattenavrinningen från fastigheternas stuprör. Det gör att jag hela tiden måste ha koll och planera hur jag sätter ner fötterna.

På norra sidan av Hornsgatan är det en sträcka som helt saknar den här typen av skålade trottoarstenar. Nämligen Bysistorget och det har jag aldrig tidigare haft anledning till att reflektera över. Men blev glad när jag konstaterade att så var fallet.

Så tråkigt har jag. När det enda intrycken är en tur till matvaruaffären då har inte livet mycket att ge. Men jag kan ändå glädja mig åt att mina begränsningar inte kommer att vara för evigt, till skillnad mot andras. Om knappt tre veckor är det värsta över.

Och då har Harrison Ford fortfarande flera veckor kvar. Undrar hur jobbigt han kommer att tycka att det är att ta sig till och från Safeway eller var han nu införskaffar sitt dagliga bröd?

Självhushållning

Det var år och dar sen Maken ägnade sig åt fiske. Annat var det på 1980-talet då man kunde rycka strömming och fiska torsk från klipporna i skärgården. Nu är det glesare mellan sillrumporna och därmed även fisket.

Men igår tog kusin Klas med sig Maken till Roslagen och bjöd på en fisketur i sin aluminiumbåt. Det hade ryktats om strömming i vattnen utanför Yxlan. Jodå, det var inte helt osant. Det blev drygt två kilo och det var mer än tillräckligt. Det är ett litet helsicke att rensa pinfärsk strömming. Ryggbenet sitter som berget och småbenen är stört omöjliga att få bort.

Jag rensade fisken igår och fileade ett gäng till dagens middag. Och då säger Maken: ”Jag tar hellre bitarna revbensspjällen som blev över från i förrgår.” ”För jag gillar inte ben.” Som om det inte finns ben i revbensspjäll.

Så är det med fisket, ungefär samma som med svampplockning. Han gillar jagandet och samlandet, men inte att ta hand om resultatet. Inte att rensa vare sig svamp eller fisk. Och heller inte att äta bytet. När det gäller svampen så gnager det en oro i honom att även den mest lättidentifierade sorten har en lömsk och giftig tvilling. Nästan alla typer utom möjligen trattkantareller och svart trumpetsvamp. Och när det gäller fisk så är den benen som sätter sig på tvären.

Nu gillar jag strömming så det var inga problem. Jag hittade ett recept på nätet, som jag nästan följde. Mellan fiskfiléerna skulle man lägga rivet äpple och riven ost. Check! Det hade jag hemma. Men inte rågmjöl, som fiskarna skulle paneras med. Överflödet är uppfinningarnas moder; jag måste bli av med några fiskar, tänkte jag och mortlade knäckebröd. Det gick bra det med. Att panera med, alltså.

herr_herringFisken serverades med rödbetor, som skulle karamelliseras med farinsocker. Det har jag inte haft hemma på 30 år. Och då blev det honung istället. Och resultatet var inte oävet.

Maken smakade lite nådigt på anrättningen och gick sen över till grisköttet. Av två onda ting valde han det minst onda.

Resten av fisken fördelade jag i plastpåsar lagom till en portion och la in i frysen. Som jag kommer att tina, tillaga och äta när Maken är ute på vift.

Iakttagelser

Ikea-kassar
Jag trodde att folk hittade på kuligheter på helgerna. Att det bara var jag som ägnade delar av helgen åt hushållsarbete. Som städning och tvätt. Men igår satt jag ute på innergården och läste ett par timmar och då erfor jag hur folk knatade hit och dit och kors och tvärs med stora blåa Ikea-kassar i händerna. Kassar som dignade av bördor. Somliga bar prylar till grovsoprummet och återvinningen. Andra var på väg till eller ifrån tvättstugan.

På måndagar kommer Sop-Matte och tömmer grovsoporna. Och återvinningskärlen. Om man nu kan kalla det återvinning. Folk är helt enkelt inte kapabla att sortera sopor och allt som oftast blir det grovsopor av alltihopa eftersom man slänger saker lite hur som helst. Plastpåsar bland tidningar, tyger i mjukplasten, målarfärgspytsar med färg kvar bland hårdplasten. Bara skräpet kommer utanför den egna ytterdörren så är den enskilde nöjd.

Och när det gäller tvättandet så har de flesta i vår fastighet inte egen tvättmaskin i lägenheten. Badrummen är små och man betalar ändå för tillgång till gemensamma tvättstugor. Och söndagen är en alldeles utmärkt tvättdag om man jobbar i veckorna. Även om vädret är sprutfint. Då kommer de blå kassarna väl till pass, både till smutsig och till ren tvätt. Så hela dagen går det ett lämmeltåg av kassbärare kors och tvärs över gården.

Två tvätterskor drog faktiskt lite nytta av det vackra söndagsvädret. Mellan turerna till och från tvättstugan mellanlandade de på en av innergårdens bänkar, korkade upp en kaffetermos, hällde upp varsin kopp och tog fram cigaretter, som de tände och sög girigt på.

Andra rökare klev ut på närmaste vädringsbalkong och drog i sig en giftpinne. Och jag tänkte på ironin att nuförtiden används vädringsbalkongerna mest till rökning.

Taxichaufförer
Senaste veckorna har jag haft anledning att åka taxi ett par gånger om dagen. Och genast ser jag mig föranlåten till att generalisera. Alltså dra förhastade slutsatser om chaufförernas beteende utifrån ålder och etnicitet.

Utländska förare är betydligt mer hjälpsamma än svenska. De hoppar genast ut när de ser en lytt kvinna, som går med krycka. Går snabbt runt bilen och utgår ifrån att man vill sitta fram, där det är bättre om benutrymme. Utan att fråga öppnar de framdörren.

Svenska förare utgår också oftast från att jag vill sitta i framsätet, men de går i regel inte ur bilen. Istället lutar de sig över passagerarsätet, skjuter det bakåt och sträcker sig ytterligare en bit och öppnar passagerardörren inifrån. Ett undantag är äldre svenska förare. De går ut ur bilen, rundar fordonet och öppnar dörren.

Det är i alla fall min erfarenhet så långt. Men jag har ytterligare dryga tre veckor på mig att befästa eller förkasta mina fördomar.

På min gata i stan

skylt

I gamla innerstadsfastigheter har lägenheterna sällan balkong, men vissa trappuppgångar har vädringsbalkonger med glasdörr mot trapphuset.

Vi är inte så lyckligt lottade, men flera tvärs över gården har stora balkonger i söderläge, som hyresgäster får använda. Och det gör man, dygnet runt ibland.

En ljummen försommarnatt i förra veckan satt en hyresgäst tillsammans med två goda vänner ute på en av balkongerna och pratade. Det störde en annan hyresgäst, som låg i sitt sovrum intill och försökte sova. Hon bestämde sig för att gå ut och säga till att sällskapet borde dämpa sig. Vilket hon gjorde och de på balkongen ursäktade sig.

Så långt var allting gott. Men när hon kom tillbaka till sovrummet började terrorn. De på balkongen började knacka på hennes sovrumsfönster. Inte bara en gång, utan flera. Och hårt. Efter en stund upphörde det. Men då hade de fräckheten att ringa på dörren. Trots att klockan började närma sig två.

På morgonen ringer den störda hyresgästen upp fastighetsföretaget och säger ifrån att så här får det inte gå till. Verkligen inte, menar hyresansvarig och författar ett brev till alla lägenhetsinnehavare i trappuppgången. Och det föranledde att ytterligare en hyresgäst hörde av sig. Han som suttit ute på vädringsbalkongen och samtalat med några vänner.

– Jag känner mig träffad av ert brev. Det var jag och mina kompisar som satt på balkongen, när hon på två trappor kom och sa till. Oj, har klockan redan blivit så mycket, sa vi till varandra och bestämde oss för att gå in till mig. Det var då vi gjorde upptäckten; hon som klagat hade stängt balkongdörren efter sig. Och i och med det gick den i lås. Då började vi knacka på hennes sovrumsfönster. För att hon skulle komma och öppna åt oss. Vi visste ju att hon fortfarande var vaken.

– Oj då! Men hur kom ni in igen?

– Ja, vi ville inte sova ute på några svajiga plaststolar, även om natten var hyfsat varm. Lyckligtvis kom det en annan hyresgäst, som var på väg uppför trapporna. Han förstod att vi ville in och öppnade balkongdörren åt oss. Och när vi passerade dörren till henne, som klagat, ringde vi på dörrklockan. Bara för att tala om att vi lyckats komma bort från balkongen.

Och vad lär man sig av det här? Sitt inte uppe och gaffla sent på natten, om det kan störa nattsömnen för andra. Dra inte förhastade slutsatser. Tillskriv inte andra dåliga motiv. Det kan finnas rimliga orsaker till att folk gör som de gör. Och agera inte när du bara hört en av parterna. Lyssna alltid till motparten, för då kan historien visa sig vara en helt annan.

Man kan säkert dra ännu fler lärdomar.

 

 

Ett kvartal senare

Planen var att jag skulle sova ut ordentligt idag, men det sket sig någon gång vid sextiden i morse, när min hjärna började väva konstiga drömmar. Jag drömde att jag opererade hjärnan på Makens bror. Inte på den brodern som fått en stroke och blivit opererad i verkligheten, utan den andre. Han hade fått en hjärnblödning och ville absolut inte in på sjukhus och då fick det bli ett ingrepp av mig på vårt köksbord. Det gick inte alls bra och då bestämde jag mig för att vakna.

Så är det nästan alltid när jag har tillfälle att sova länge. Idag hade det varit läge eftersom vi är barnfria sedan igår kväll. Då lotsade Maken barnen ut till Arlanda och såg till att de kom med kvällsplanet till Malaga.

Tre månader med två tweens tar på krafterna. Även om de är snälla och välartade. Ja, till och med plockar av matbordet efter sig, så blir det en massa extrajobb. För disken diskar inte sig själv och tvätten tvättar inte heller sig på egen hand. Och är det något barnen är bra på så är det att hela tiden ta fram nya dricksglas och att slänga kläder på golvet. Oftast. Och ber man dem att plocka upp kläderna så hamnar plaggen i smutstvätten.

– Men hallå! Ett par jeans behöver inte tvättas efter en dag. Försöker jag.
– Om ni nu är så duktiga på att plocka bort era frukosttallrikar, varför ställer ni inte dem i diskhon och spolar vatten i dem. Annars torkar yoghurten och då blir de så mycket jobbigare att diska.
Men de argumenten biter inte alls. Och efter ett tag lägger jag ner tjatet.

Packningen blev en historia för sig. My har en jätteväska och hon skulle absolut ha med sig allt. Inklusive vinterkläder. Och tre handväskor. Väskan med innehåll vägde drygt 25 kg. Maken tog fighten och tvingade henne att välja bort diverse pinaler så vikten inte översteg 20 kg. Det var som att se en sån där sjuklig samlare, som visas på obskyra tv-kanaler. ALLT var lika viktigt att få med sig. INGET gick att avstå ifrån.

Jag orkade inte med bråket utan uppfann ett möte på jobbet, som jag måste vara med på. Och 9:30 mötte jag för den goda sakens skull Pia i hennes rum och vi diskuterade bland annat gårdagens produktionsstörningar.

Lagom tills jag var hemma igen var det dags för Maken och barnen att ge sig av. Och igår morse stekte jag mina sista pannkakor för några månader framöver. De ska vara i Spanien över sommarlovet. I höst får vi se hur det blir. Om de blir kvar där eller kommer till Sverige igen. Det vet man aldrig. Och om man vet, så är det ändå inte säkert att det blir så. Ändå. För de kan ändra sig i nästa ögonblick. Det har hänt flera gånger tidigare.

Två veckor avklarade

Nu är det verkligen panscho-varning på undertecknad. Som kan ägna ett inlägg åt ett läkarbesök. Hela förmiddagen spenderade jag på SÖS. Ett besök som jag ifrågasatte eftersom det räckte med ett återbesök när Maken bröt benet. Varför skulle jag behöva göra två? Mitt brott är inte mer komplicerat än hans.

I förra veckan sa farbror doktorn: Men om akutläkaren förordar två besök, då vill jag inte säga emot. Så jag tog taxi till Södersjukhuset och infann mig på ortopeden. Där konstaterade människan i kassan att jag med dagens besök fick frikort. Ska jag hissa eller dissa detta faktum? Jag hasade vidare till röntgenavdelningen där man påstod att jag inte hade någon remiss för dagens plåtningar. Och jag fick linka tillbaka till ortopeden.

– Vi får höra vad läkaren tycker. Om du behöver röntgas eller inte, sa sköterskan. Och jag parkerade mig i korridoren utanför dr Strangeloves mottagningsrum. Som dagens första patient. Och där blev jag sittande eftersom läkaren inte bara hade inbokade patienter; han ansvarade även för inlagda människor på ortopedavdelningen och det höll honom sysselsatt på annat håll. Konstigt system? Borde vara antingen eller. Som om inte min tid är värdefull i landstingets ögon.

Efter nästan en timme tog en annan läkare emot och sa att det visst fanns en remiss för dagens röntgen. Men skickade ytterligare en. För säkerhets skull. Och jag linkade tillbaka till röntgen. Eller BDC som det heter numera. Och efter fotografering tillbaka till ortopeden. Då hade dr Strangelove klarat av inläggningarna och tog emot.

Vi hälsade och tog i hand. Det ser bra ut det här, menade doktorn. Och vi sa adjö och tog i hand igen. Jag fick en avgipsningstid om fyra veckor av sköterskan och linkade ut ur sjukhuset. Tog en taxi hem igen eftersom jag tyckte att mitt ben hade fått nog av korridorer för idag.

Jag har i alla tider betalat en olycksfallsförsäkring på jobbet och passade på att kontakta Skandia för att höra om mitt benbrott gav anledning till någon form av ersättning från dem. Absolut, sa handläggaren. Varenda liten resa och utlägg ersätter de. Det är bara att komma in med verifikationer.

Där ser man! Rent ekonomiskt kommer jag klara mig helskinnad ur den här historien.

Man tackar!

Fler mejl av den här typen, tack!

Från: skadepost@if.se
Till: victoria.sannberg@pacman.com

Tack för ditt mail.
Vi betalar ut din avbokade resa med 5 486 kronor.
Krya på dig!

Vänliga hälsningar
If

Men det får mig samtidigt att undra: Varför betala för avbeställningsskydd över huvud taget? Jag menar, om man ändå kan få tillbaka utläggen från reseskyddet i hemförsäkringen?

Och dem som gnäller på skitnödiga försäkringsbolag har inte mitt hörande öra. När jag har haft anledning att kontakta dem, har man alltid varit välvilligt inställd och ersatt. Efter regelverket, förstås.

Genomsvettig

Dagen började lite kravlöst. Barnbarnen hade sovmorgon och jag kunde dricka mitt kaffe och läsa morgontidningen i lugn och ro. Sen var det dags för morgontoaletten. Det vill säga jag var tvungen att tvätta håret eftersom jag skulle förflytta mig fysiskt till min arbetsplats. Och då kan man ju inte se ut hur som helst.

– Sitt på en stol när du duschar, tipsade gipskatten. Alltså undersköterskan, som gipsade mitt ben. Inte med gips utan med någon typ av polyesterbinda som härdade på en halvtimme.
– Lätt för dig att säga, tänkte jag. Som inte sett det minimala insteget till min duschkabin. Det finns inga planer att knöla i en stol eller pall genom den öppningen. Och om det ginge skulle det vara omöjligt att själv få plats.

Nej, det blir raggartvätt med tvättlapp och håret tvättade jag över diskbänken. Det går det med. Och dagen till ära kunde jag dra på min rentvättade tubgasstrumpa. Nytvättad och påklädd påbörjade jag arbetsdagen hemifrån och när värsta morgonrusningen lagt sig och barnbarnen stuckit till skolan, ringde jag efter en taxi.

Väl framme på jobbet undvek jag framgångsrikt snurrdörrarna. För hur ska man kunna hålla jämn takt med en gipsstövel på foten och en krycka i handen? Den konsten behärskar inte jag. Annars var den stora utmaningen korridorerna; de är både många och långa. Säkert 60 meter från entredörren till mitt rum. Och självklart var dagens båda möten inbokade i rum som ligger i andra änden av lokalerna. Men snälla arbetskamrater hjälpte mig att bära kaffemuggar, matbyttor och hålla upp dörrar.

Okej, jag har alltid vetat att jag är både glömsk och vimsig, men det har inte gjort så mycket eftersom det bara gett mig extra motion. Jag kan behöva vända både två och tre gånger när jag är på väg till ett sammanträde. Telefon, anteckningsblock, mötesunderlag, penna, vattenflaska. Det får jag sällan med mig på första försöket. Och ibland händer det att jag vänder tillbaka för att hämta något jag tror att jag glömt men som visar sig ligga i kjolfickan.

Nu när jag inte är lika rörlig, förbannar jag mig själv och min tankspriddhet. Mycket spring för ingenting. Spring är väl synd att säga, men förflyttning i onödan.

Och när jag jobbat klart ringde jag efter en taxi, som körde hem mig på fem röda. Vilken vardagslyx! Så skulle man alltid ha det.

Förresten slog överhettningsskyddet till igen på torktumlaren. Jag som just påbörjat aktionen ”tvätta alla barnens kläder före avfärden till Spanien”. Det var bara att lyfta ut den heta tvätten och hänga den på torkställningen. Och där höjdes sovrumstemperaturen till bastunivå.

Halvannan vecka av sex

Jag är så om mig och kring mig att det nästan är pinsamt. Skulle somliga kanske tycka. I alla tider har vi avböjt avbeställningsskydd i samband med bokning av resor. Och tänkt att de pengar vi sparat genom åren kommer att vara mer än vad det skulle kosta om man av någon anledning inte kan åka på en resa. Resan till Malmö var inget undantag. Vi bokade utan avbeställningsskydd, betalade i förväg och sen stod jag på öronen och bröt benet. Och vi kunde varken avboka eller resa.

Vi har vår hemförsäkring hos If, Don’t you worry bout athing, och där har man alltid varit schysta och tillmötesgående. Jag ringde upp och hörde med en handläggare. Jodå, det är mycket möjligt att de kan ersätta. Oroa dig inte; fyll i formuläret i mejlet och skicka in läkarintyg och lite annat. Det ska bli spännande vad det kan ge. Allt över noll kronor är en vinst.

Sen ringde jag chefchefen (jmf farfar). Alltså han som är min chefs chef och som inte alls är lika mörtig som chefen. Tvärtom. Ämnet var sjukskrivning med taxiresor. Där ska arbetsgivaren betala resorna de två första veckorna och sen går Försäkringskassan in och ersätter. Saken är den att min nya arbetsgivare erbjuder en förmånlig sjukförsäkring förutsatt att man INTE varit sjukskriven mer än 14 dagar de senaste tre månaderna. Och därför vill jag inte blanda in Försäkringskassan i mina taxiresor.

Min vädjan var om Företaget kunde tänka sig att stå för alla resor. Nu när man ändå skulle behöva stå för en del av dem. Och tänka sig, det kunde man. Så imorgon ringer jag och bokar en droska och tar mig till jobbet. Hasar mig genom två långa korridorer för att nå mitt rum och skrivbord. Det ska bli skönt att få tillgång till två bildskärmar igen. Tänk vad fort man vänjer sig vid saker. Och jag som tyckte att det kändes onödigt när jag fick dem.

Som förberedelse har jag tagit mig upp och nedför trapporna flera gånger. En gång för återbesök på SÖS, en gång för att roa mig hemma hos en före detta arbetskamrat och två gånger för att ta mig ut på innergården. Där jag suttit och läst i halvskugga från gårdens stora alm.

Idag, när jag kom ner, låg en ung tjej och solade i gräset. Bänken, som jag tänkte ockupera, stod inte alls där jag ville ha den. Jag la ifrån mig kryckan och började slita i bänken. Tung som attan; gjord i gjutjärn. Den unga damen uppmärksammade mitt slit och erbjöd sig att sköta förflyttningen. Och jag tog tacksamt emot och tänkte: Jaha, nu är jag där. Äldre, hjälpbehövande kvinna.

För att riktigt ta ut mig gick jag till Coop och handlade. Och tänkte: Jaha, nu är jag där. Ytterligare en gång. För jag klarade inte av att korsa Ringvägen på en grön gubbe utan fick stanna vid mittrefugen och invänta nästa omgång med grönt.

Men förhoppningsvis ska jag inte behöva korsa några gator för att ta mig till jobbet. Jag är till och med så lyckligt lottad att jag har en lastplats precis utanför porten. Där kan taxibilen stanna och lasta in och ut mig.

Mellan raderna

Nu åkte blomsterkvasten i soporna. Alltså den bukett jag fick, som en uppmuntrande hälsning från jobbet i förra veckan.

– Så rart av dem, sa jag medan Maken tog av papperet och satte blommorna i en vas.
– Det finns ett litet kort klistrat på en av blommorna.
– Vad står det på det? frågade jag.
– Att du inte har några arbetskamrater.

DSC_0301

Så kan man också tolka formuleringen. Om man är på det humöret.

Elegi

Jag gör mig verkligen inte med fotboja. Från att gå 10 km per dag till att förflytta sig bara några få meter är inte alls roligt. Sitta eller ligga dagen lång får ryggen att säcka ihop. Att linka fram ger värk i höften. Och det är inte heller kul när man inte får som man vill. Eller tvingas vara kvar i hemmet när andra går på konsert.

Långtråkigt är det också. Även om jag jobbar hemifrån. Hur kul är det att luncha på egen hand? Eller fika under tystnad? Konsekvensen blir att jag fortsätter att jobba och äter lunchen vid datorn. Samma med kafferasterna.

Sen har vi det här med matinköp. I vanliga fall är det jag som sköter den biten. Eftersom jag har koll på prisläget i butikerna runt omkring och kollar olika erbjudanden på nätet. Uffe & Ulrika på Ica Aptiten skickar då och då rabattkuponger, som jag inte skäms för att använda.

Den här veckan fick jag ett kuvert från Ica på posten. Det fanns egentligen bara en kupong, som intresserade mig: Handla för 500:- och du fåt 50:- i rabatt. Hur svårt är det? Lätt som en plätt, tänkte jag och skrev en inköpslista till Maken. Radade till och med de olika varorna i samma ordning som man passerar genom butiken. Men vad hjälpte det? Makens försvar: Jag är inte du – och tänker inte heller bli det. Ingen jakt på extrapriser eller att jag skämmer ut mig med rabattkuponger. Säg vad vi behöver, så handlar jag det. I närmaste affär.

Vi behöver mjölk, sa jag. Och då gick han ut genom dörren och kom tillbaka med en liter mjölk, tre Lakrisal, mandelmassa i plastkorv, två påsar paranötter och en påse med cheeze-hjärtan. Och nu är han på väg till Winnerbäckskonserten tillsammans med Ankan Ankarhjälm, som utnyttjar min biljett.

En vecka och jag har redan spader. Six more weeks to go. Jag kommer att vara alldeles fnoskig innan det här är över.

Jag går som en krycka

Barnen är återlämnade igen efter två dagar med faster och farbror. Nöjda och belåtna. De har gjort allt det där man ska göra på ett lantställe: eldat skräp, grillat, spelat utomhusspel, plockat rabarber och gjort paj, inspekterat ägorna och kollat in senaste tillkotten i form av gäststuga och växthus. Dessutom gjorde de ett besök på Vaxholms fästning och gick på bio.

Själv har jag inte varit utanför dörren. Men jag har lagt kryckorna åt sidan. De tillför inte så mycket utan är mer till besvär. Händerna blir fulla av annat, så det går inte att bära med sig saker. De trillar hela tiden och för oväsen när man inte använder dem. Och använder jag dem inte så hoppar My gärna runt med dem. Så jag linkar omkring utan stöd på mina 84 kvadratmeter.

Jag lider inte lika mycket av min fotboja i jämförelse. Och då pratar vi i jämförelse med Maken. Han har plötsligt mycket mindre egen tid. Det blir till exempel väldigt lite Angry Bird. Han tvingas diska, tvätta, städa och handla istället. Slutsatsen är att han kan om han vill. Eller snarare om han måste.

Men det är mycket gnäll. Säger jag minsta fel sak så blir han sur. ”Du gör på ditt sätt och jag på mitt. Det kan inte bli som du vill och tycker när det är jag som har hand om saken.” Och det har han rätt i. Jag försöker skärpa mig så gott det går.

Laga mat går ganska bra, om jag inte behöver stå för länge. Pannkakor lär jag inte steka de närmaste sju veckorna, men en risotto kan jag nog fixa.