Dag 31

31. Den bästa fikan är ju som vi alla vet

Det är lika bra att lägga korten på bordet: Jag är usel på att fika. Om vi menar att sitta ihop med andra och dricka kaffe och äta fikabröd. Inte ens på jobbet. Då fikar jag oftast vid mitt skrivbord. Och är det ihop med andra så blir det en slät kopp.

Jag fikar aldrig tillsammans med folk i min arbetsgrupp. Alla andra är män och i mina svarta stunder kan jag tänka att jag aldrig blir tillfrågad om fika eller lunch för att jag förstör stämningen. I ljusare sinnelag avfärdar jag problemet med att gubbarna ändå är ganska tråkiga och sällan säger något som är värt att komma ihåg.

Och aldrig att jag skulle komma på idén att fika på stan. Det kostar ju en förmögenhet.

Tvåan och Svärsonen är bättre på att fika. Jag tror att det beror på att deras flickor tycker om att baka. Och äta resultatet. Gärna cup cakes med fyllning och glasyr. Och då händer det att de ringer oss och frågar om vi är fikasugna.

Eller så dyker Svärsonen upp med en brödpåse i handen och tillsammans med döttrarna. Som hände häromdagen. Det är också trevligt.

Dag 30

30. En grej jag är himla bra på

Bara en grej? Det finns mycket som jag är bra på. Kanske inte himla bra, men tillräckligt.

* Städa – det är en av mina bättre grenar
* Äta – men det var länge sedan någon berömde mig för det
* Lösa korsord – jag har specialiserat mig på DN:s fredags-, lördags- & söndagskryss
* Laga mat – från grunden
* Sticka – men det är ingen som är intresserad av stickat i min omgivning, inte ens jag själv
* Sy – fast det var länge sedan jag tog mig tid till det
* Läsa – har alltid något på gång
* Skriva – fast inte för hand
* Jobba – när jobbet kräver det
* Felsöka – i mitt nästa liv ska jag bli deckare
* Gå – är uthållig som få

Ja, som ni ser – listan kan bli lång. Så jag stannar här.

Dag 29

29. Hepp! Dagens middagstips

Eftersom jag tar med mig egenhändigt hopblandad lunchsallad till jobbet har jag ett överskott på Rikskuponger. Väldigt bra att ha när man ska utfodra barnbarn. Eller när man, som jag idag, inte har ork att fixa någon middag. Då blir det hämtmat. Antingen på sushibaren eller på thaikiosken. Varannan gång ungefär.

Dagens middag köptes på kiosken. Jag beställer samma sak varje gång: en nummer 7 med biff till Maken och en nummer 10 till mig.

7 = Geang Paneng – kyckling, fläsk eller biff i paneng curry med kokosmjölk och limeblad
10 = Phad Song Pee Nong – kyckling, tigerräkor, grönsaker och cashewnötter

Men när jag kommer hem visar det sig ofta att jag inte alls fått det jag har beställt. Idag hamnade kycklingen i Makens nummer 7 och biffen i min låda med nummer 10. Som dessutom inte innehöll några tigerräkor.

DSC_0296

Maken tyckte att vi skulle byta, men det ville inte jag. Hans rätt har starkare smak och nästan inga grönsaker. Bara några paprikabitar och ett par champinjoner. Och inga cashewnötter. Vi åt upp innehållet i våra plastbyttor och blev mätta trots att vi inte riktigt fick vad vi ville ha.

Håll med om att jag lever ett spännande liv.

Dag 28

28. Kolla! Här är en bok jag vill o-tipsa om

Det är inte så att jag vill göra folk upprörda med min lilla lista, men det här är några böcker, som dyker upp i minnet och som jag lagt åt sida innan jag kommit till slutet. Trots att det finns mängder av människor, som höjer somliga av dem till skyarna.

Orsaken till att jag gett upp på vägen har inte alltid för att jag tyckt att de varit dåliga. Men det behövs inte så mycket för att jag ska tappa sugen. För mycket folk, för omständlig handling, för otroliga händelser, för pratigt, konstigt prat, stereotypiska personer, för långt mellan lästillfällena, för dålig svenska. Och mycket annat.

* En dåres försvarstal, August Strindberg
* Shantaram, Gregory David Roberts
* Högre än alla himlar, Louise Boije af Gennäs
* Snabba cash, Jens Lapidus
* Igelkottens elegans, Muriel Barbery

Just nu brottas jag med Lotta Lundgrens Tio lektioner i matlagning. Som fungerar som rena sömnpillret på mig. Jag hinner knappt en sida och ögonen börjar falla ihop. Kan det bero på att jag hellre äter mat än läser om ämnet?

Jag brukar inte köpa kokböcker. Att jag köpte boken överhuvudtaget skyller jag på Leif GW. Han gick ut i en av kvällstidningarna och skrev några berömmande rader. Och nu begriper jag varför. Lotta och han har spelat in en tv-serie tillsammans. Att pusha för henne är som att jämna marken för sig själv.

(”Hon tar in mer rödvin. Côtes de Provence i kurvig butelj. Med en snäll eftersmak av karamelliserat smör.” Står det i slutet av artikeln. Jag är tveksam. Är inte innehållet av det märket i kurviga buteljer i regel rosé? Men jag är ingen expert.)

Dag 27

27. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela i ett band

Ständigt detta pistolhot! I det här fallet är jag övertygad om att pistolhotet ska riktas mot bandmedlemmarna. Inte mig. Det enda instrument jag behärskar är blockflöjt och det tror jag knappast platsar i sammanhanget.

På 1960-talet bildades det band till höger och vänster. Inspirerade av Beatles och Rolling Stones framförallt. I min klass drog Bigge och några andra igång en grupp, som till och med fick spela när Hans dåvarande Majestät invigde förortens centrum. Det lät förj*vligt. Om bandet. Hur Majestätet lät minns jag inte.

Maken och några av hans kompisar bestämde sig också för att bilda ett band och samlades för att dra upp riktlinjerna. Nummer ett på agendan: Vad ska gruppen heta? Efter en lång mangling kom man fram till Lars & his Stars. Två av killarna tog på sig uppgiften att fixa fram en fräck skylt.

Punkt nummer två: Vem ska spela vad? Då blev det jobbigare. Kruxet var att ingen i gänget egentligen behärskade något instrument. Men vad gjorde det. Man kan ju alltid lära sig. Christer vände upp och ner på en papperskorg och började trumma. Arne anmälde sig för att sköta kompgitarren. Och Per valde basen.

Maken hade nyligen fått en banjo av sin morbror. En morbror som kunde spela och som Maken var imponerad av. Men när han sa att han ville spela banjo blev övriga gänget, som tokiga. Det fanns helt enkelt inget töntigare instrument. Maken stod på sig och det blev dödsstöten för Lars & his Stars. Men skylten blev fin.

Men om jag nu ska spela i ett band så väljer jag Queen, förutsatt att någon kan skaka liv i Freddie Mercury. Annars vill jag inte vara med. Och jag nöjer mig med att hantera en triangel. Något annat lär knappast bli aktuellt.

Friserat pris

För en gångs skull var jag riktigt välplanerad och bokade tid hos frissan långt i förväg eftersom jag ville ha en tid på min lediga fredag. Klockan 11:40 klev jag innanför dörren, gick fram till disken och sa: ”Hej! Jag har klipptid hos Mia nu.” Varpå tjejen bakom disken säger: ”Mia, det är jag.”

Alltså, varför har jag så svårt att känna igen folk? Jag har ju gått förbi salongen hur många gånger som helst och har Mia varit där så har hon alltid stått med sitt långa, utsläppta hår och behandlat en kund i stolen närmast fönstret. Nu stod hon bakom kassadisken med håret uppsatt i knut och såg fullständigt obekant ut. Det borde finnas lag mot att folk ändrar frisyr och fysisk placering.

Det är tur att jag inte jobbar i affär bakom någon delikatessdisk. Skulle en kund till exempel beställa skinka som krävde att jag vände mig om för att använda skärmaskinen skulle jag aldrig klara av att lämna över det uppskurna till rätt människa.

När Mia klippt klart ville hon ha betalt.
– Pensionär? sa hon frågande.
– Inte ännu, svarande jag och försökte att inte låta sårad.
– Du skulle ha svarat ja, på frågan. Då hade det blivit billigare.

Det är möjligt att jag hade sparat några kronor, men jag har fortfarande 3,3 år kvar att räkna ner.

Dag 26

26. Den bästa frukosten är ju som vi alla vet

I morse blev det ingen frukost alls. Magen var inte alls på humör för det. Den tyckte att näringskarens var en bättre idé eftersom magen ville bli av med sitt innehåll så fort som möjligt. Och när magen säger ifrån då lyder jag. Det är bäst så har jag lärt mig genom åren.

Men nu känns det bättre och jag har petat i mig en knäckebrödsbit med leverpastej och inlagd gurka. För att magen var sugen på det. Och magsug ska man inte förakta.

Till vardags tillhör jag frukostfuskarna. Jag äter ingen frukost alls innan jag går till jobbet, för jag kan inte förmå mig till att äta före åtta på morgonen. Men jag har med mig ett kokt ägg, som jag äter ihop med morgonkaffet på arbetet.

På helgerna är det annorlunda. Då sover jag i regel tills jag vaknar av mig själv och börjar morgonen med att läsa DN. Grundligt. Och lagom tills jag kommit fram till dödsannonserna är det dags att börja tänka på frukost.

* espresso
* äggröra på två ägg
* stekt bacon eller någon form av skinka
* apelsinjuice

Och som efterrätt blir det dödsannonser och korsord. Sen står jag mig till fram på eftermiddagen.

Dag 25

25. Kolla! Här är en bild från mitt kök

DSC_0291

Jag har visat bilder förr på köket och så här ser mina arbetsytor ut. Om vi börjar från vänster: en bänk med rundat hörn och där står bubbelmaskinen och lite annat smått och gott på en bricka. Bakom står en bibba med papper. Papper, som jag borde ta tag i. Ska de arkiveras, kastas eller vidarebefordras?

Därefter står ugn och keramikhäll. Som jag funderar på att uppdatera. En av plattorna på hällen löper amok. Den kör med full effekt vad man än ställer in den på. Dessutom skulle jag hellre ha en induktionshäll. Den jag har är så förtvivlat långsam. Och byter jag häll så måste jag byta ugn eftersom de är ihopkopplade.

Bänken till höger om hällen är min egentliga arbetsyta. Inte så stor och det gör att köksbordet får fungera som reservyta. Kaffemaskinen i hörnet är en personlig favorit. Gör så gott och potent kaffe. Det räcker med två dubbla espresson och man står sig hela dagen.

Den rostfria diskbänken har bara en ho och det funkar bra när man har diskmaskin. Som i sin tur står längst till höger. Med träluckan på.

Senast My var här pekade hon på golvlisten under diskbänken och undrade vad det skulle föreställa.
– Föreställa? Äsch, det är bara farfar som inte fått ändan ur vagnen och satt dit den vita listen som ska sitta ovanpå.
– Jaså, jag trodde att det var ett konstverk.
– Nej, det där vita snirkliga är bara gamla limrester.

Dag 24

24. En grej jag borde ta tag i

Där finns det massor av borden. Som Maken och övervikten. Inte Makens övervikt – den får han själv ta hand om – utan min egen. Men dessa båda borden är ganska hopplösa. Jag har haft massor av år på mig utan att egentligen komma någon vart med vare sig Maken eller med vikten.

Därför väljer jag kylskåpet. Det hade jag tänkt ta tag i just idag, eftersom jag är ledig. Jag sa faktiskt det igår kväll till Maken: Imorgon ska jag passa på att städa ur kylskåpet. Men inte kom jag ihåg det när jag var i städtagen i förmiddags.

Sen gick jag till frissan och efter det handlade jag mat. Som fyllde kylskåpet. Och nu har jag ingen lust att tömma skåpet. Det får bli nästa lediga fredag, som infaller om tre veckor.

Dag 23

23. Hepp! Dagens musiktips

Jag? Tipsa om musik? Idag? Då skäller ni vid helt fel träd, som man brukar säga. Jag är ganska kass på ämnet i fråga. Är oftast sist med att känna igen anonymiserade musikslingor i På spåret, Så ska det låta eller Doobidoo.

Mycket beror säkert på att jag numera uppskattar tystnaden och kan bli lite stressad om det låter för mycket i bakgrunden. Jag har helt enkelt alldeles för lite input för att kunna rekommendera något. Så det får bli ett par allmänna råd.

Åk bil
Förr i världen, alltså då vid hade bil och åkte omkring med den, då stod oftast bilradion på och skvalade och gjorde att jag hade ett visst hum om vad som var populärt. Om jag har radion på idag så lyssnar jag på P1 och där pratas det mest.

Motionera
Och då menar jag aktiviteter till musik. Alltså musik som någon annan har valt. Gå på gympa och spinning. Det är så mycket lättare att ta i för kung och fosterland när till exempel Pink hjälper en att hålla takten. Förr i världen, när jag både gympade och spann, fick jag höra mycket nytt i musikväg.

Nu har jag bara mina egna gamla spellistor. Med Winnerbäck, Weeping Willows och Adele. Och inte ens de kan jag spela. Spotify var fisiga nog att stänga av mitt konto. ”Spotify has been unable to withdraw funds due to a bank error”. Inte tänkte jag på den konsekvensen när jag stängde mitt kort för internetköp.

Dag 22

22. Kolla! Här är en favoritbok från min bokhylla

havets-stjarna

”Året är 1847, den stora hungersnöden som decimerade Irlands befolkning med två miljoner människor är på väg mot sin kulmen. Ombord på fartyget Havets stjärna finns en samling människor som på mystiska sätt är länkade till varandra.”

Det var flera år sedan jag läste Havets stjärna, men jag minns den väl. Och som jag minns det var den väldigt bra. Så bra att jag köpte ytterligare en bok av författaren Joseph O’Connor; Guvernörens hustru, bok nummer två i trilogin som Havets stjärna ingår i. Dessvärre var den inte alls lika fängslande. Jag tappade intresset någonstans mitt i boken.

Jag lever efter en tumregel när det gäller bokläsning: Jag ger alla böcker en chans. Läser minst 50 sidor och om jag inte fastnat då, så lägger jag ner.

Någon hade räknat ut att man läser cirka 3000 böcker i livet. Det låter inte mycket i mina öron. Men poängen är att om man inte hinner läsa alla böcker man skulle vilja läsa, så är det verkligen viktigt att bara ägna tid åt det man tycker är läsvärt.

Dag 21

21. En grej som får mig att vilja vråla HIGH FIVE! i vardagen

Dags för mig att ligga lite före i schemat. Men som vanligt har jag svårt för att peka ut en enda vinnare. Det skulle i så fall sammanfattas i MASKIN. Fast med diverse förleder. Jag är helt beroende av mina maskiner. Vardagen skulle vara tio gånger jobbigare utan dem. Minst.

Tvättmaskin
Tänk att vara tvungen att tvätt allt för hand. Eller som förr i tiden inte ens ha rinnande vatten. Knalla ner med tvätten till Tantobadet och hugga upp en vak i den halvmeter tjocka isen. Banka skiten ur kläderna. Nej, då är det betydligt smidigare att fylla tvättmaskinen på morgonen, dra igång den och sim sala bim är tvätten tvättad och centrifugerad så att jag kan ta ut kläderna när jag kommer hem från jobbet.

Diskmaskin
Den är kanske lite lyxig i ett tvåpersonershushåll, men det är skönt att kunna stuva undan disken. Och väldigt behändig de gånger vi är många.

Symaskin
Ja, den maskinen är en kär gammal vän från 1970-talet. Även om den inte används så ofta. Sen ett tag tillbaka använder jag den inte alls. Maskinen står nämligen på ett av barnbarnens skrivbord några kvarter bort. Jag hoppas att Stella har glädje av den.

Espressomaskin
Vad vore helgmorgnarna utan fantastiskt morgonfika? Jag älskar min svarta Jura och ryser bara jag tänker på kaffet på jobbet.

Datamaskin
Datorn är nog den maskin som jag använder mest. Inte så konstigt med tanke på att jag häckar framför, eller heter det bakom, datorn på min arbetstid. Och på fritiden blir det en hel del också av den varan.

Slutsats: Jag håller verkligen med Kjell Höglund!

Dag 20

20. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att spela huvudrollen i en film

kw

Huva, ännu en knepig uppgift. Min favoritskådespelare är Kate Winslet. Hon är bara sååå bra. Därför väljer jag en där hon spelar en av huvudrollerna; Enigma, som utspelar sig under andra världskriget bland tweedklädda kodknäckare i England. Bitvis är den riktigt spännande.

1940-talet är ett av mina favoritårtionden för vackra kläder och fina frisyrer. Plus att både män och kvinnor alltid har något på huvudet när de är utomhus. Ett minus i filmen är att Kates kläder i just den rullen inte är så klädsamma. Och håret ska vi inte tala om.

Nej, då har man stajlat till henne betydligt bättre i serien Mildred Pierce. Därför väljer jag en bild från den inspelningen istället. Trots att den serien utspelar sig lite tidigare i historien.

Dag 19

19. Kolla! Det här är ett fynd jag gjorde en gång

5 februari 1971
5 februari 1971

Det här är alltså ett fynd jag gjorde för många år sedan. Och då menar jag han till höger i bilden. Originalfotot är nästan 43 år gammalt, men själva fyndet gjordes flera år tidigare.

Jag var på rymmen från Modern. Förmodligen för att hon ville att jag skulle utföra något tråkigt hushållsarbete. Som torka disk. Något som jag bestämt hävdade var en meningslös syssla. Disken torkade ju sig själv om man bara lät den stå.

Mamma stod på balkongen och vrålade ”Viiictoooria, kom genast tillbaka”. Vilket jag inte låtsades höra utan bara fortsatte mot förortens Centrum och biblioteket. I backen upp mot röda höghuset mötte jag Lasse, en kille som hade gått i en parallellklass. Han hade en påse med godis i handen.

– Hej, vill du smaka, sa han och sträckte fram påsen. Jag tackade ja och tog en dixiekola. Det var i slutet av sommarlovet efter nian och vi satte oss på en parkbänk vid gångvägen och hörde oss för om varandras framtidsplaner. Vilket gymnasium vi kommit in på. Lasse skulle gå en estetisk linje på Södra latin och jag en humanistisk på Brännkyrka gymnasium.

Sen var vi ihop och det har vi fortsatt med sedan dess.

Dag 18

18. Hepp! Dagens filmtips

Det finns områden som intresserar mig men som jag ändå är usel på. Film är ett av dem. Periodvis konsumerar jag en hel del av den varan, kruxet är bara att filmerna inte vill fastna i huvudet. Oavsett om jag tycker att de är bra eller dåliga.

Maken gillar Bondfilmer och jag tycker att de är dötrista och stönar när han zappar över till en kanal som visar någon gammal Bondrulle. För man kan ge sig på att det alltid finns någon obskyr kanal, som gör det. Efter själva stönet brukar jag säga: Den där har vi sett hundra gånger. Och då säger Maken: Vad handlar den om och vad heter boven? Och eftersom jag inte kan svara på det så hänger vi kvar och ser filmen för 101 gången.

Men om jag nu ska ta filmer som jag minns, trots att de har en massa år på nacken, så är det i kategorin romcom Sömnlös i Seattle från 1993 (Nora Ephrons bästa) och i actionkategorin Pulp Fiction från 1994 (Quentin Tarantinos bästa, hans övriga är för blodiga för min smak). Och båda har jag sett flera gånger utan att tröttna.

Oj, jag har halkat efter en dag i listan. Det var slarvigt, men jag ska försöka bättra mig.

Gullmarsplan-Zinkensdamm

Normalt är jag en mycket saktmodig människa och hetsar inte upp mig över småsaker, men visst, ibland händer det. Igår till exempel. Jag gick tidigt från jobbet och tog bussen hem. Eftersom jag kliver på vid den första hållplatsen på 4:an sätter jag mig på det säte, som är närmast fönstret. Som man bör göra enligt mitt och Magdalena Ribbings förmenande.

När bussen stannar vid Skanstull är passagerarkön lång och bredvid mig sätter sig en äldre kvinna under stånk och stön. Hon stånkar över sina tre ICA-kassar och stönar över hur moddigt det är på bussgolvet.

”Fy, vad det ser ut” och så riktar hon sig till en tjej som står vid papperskorgen. ”Kan du ge mig en av tidningarna?” Vilket tjejen gör och tanten brer ut tidningen på golvet och ställer ner sina kassar. Bara för att hela tiden lyfta upp dem en och en och planlöst rafsa runt bland innehållet, som värsta drogmissbrukare.

På fredagseftermiddagar börjar rusningstiden tidigt och i bussarna står folk som packade sillar. Och varje gång någon passerade tanten bredvid mig muttrade hon synpunkter om deras fysionomi eller väskor. Ibland både och. För i fredagsträngseln är det snudd på omöjligt att passera i mittgången utan att stöta till några medpassagerare på vägen bakåt.

Jag bet mig i läppen för att hålla tyst. Helst ville jag säga: Du som har hela dagarna på dig att handla och åka buss, varför måste du prompt åka i rusningstid? Men jag satt tyst ända tills det var dags för mig att stiga av. För en gångs skull var det jag som tryckte på stoppknappen. Bara för att tanten skulle förstå att det var dags att maka på sig, men hon fattade inte vinken.

– Ursäkta, jag ska av här, sa jag och ställde mig upp.
– Och vad ska jag göra åt det?
– Du kan till exempel resa på dig. Så att jag kan komma förbi.
– Men du ser ju hur mycket jag har att bära på.
– Det är väl knappast mitt problem. Välj annan restid, du som kan. Varför inte mitt på dagen? Då är det garanterat bättre om plats både för dig och dina kassar, fräste jag och pressade mig förbi.

Ibland förstår jag gubbarna. Alltså de som väljer att ta bilen. Folk kan vara väldigt påfrestande.

Dag 17

17. Den bästa osten är ju som vi alla vet

Åh, ost – ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Men asså, måste man bestämma sig för bara en sort? När det finns så många och så olika? Nej, det får bli en tre-i-topp-lista:

1. Gruyèreostar
2. Saint Agur
3. Chèvre

Nej, förresten:

1. Saint Agur
2. Gruyère
3. Chèvre

Hur som helst. Jag skulle inte bli förvånad om vi snacksar på en ostbricka i kväll.

Så typiskt

Jag är dålig på traditioner. För att inte säga usel och nyss kom jag på att jag helt missat mitt bloggjubileum den 5/1. Det var datumet jag startade bloggen år 2006. Alltså har detta pågått i åtta år, om jag räknar rätt på fingrarna.

Först startade jag på blogg.se men för att skydda min mentala hälsa bestämde jag mig för att dra vidare till en stabilare plattform. Man kunde bli tokig för mindre av alla kraschar när man hade med blogg.se att göra. Och så ville jag komma ifrån reklamen. Visst, man kunde betala för att slippa, men aldrig i livet att jag tänkte betala för en undermålig produkt.

Jag exporterade alla gamla inlägg och importerade dem på wordpress istället. Det var i februari 2009, så nu har jag bloggat längre här än där. Och hunnit med 3006 inlägg totalt på båda plattformarna. Rättelse: 3007 med det här.

Och när jag ska försöka tidsbestämma händelser finns begreppen före och efter bloggen. Vet jag att jag inte skrivit om saken så hände det antagligen före 2006. Har det däremot funnits med i något inlägg, kan jag lätt leta fram när händelsen timade.

Dag 16

16. Kolla! Här är en bild från mitt sovrum

sovrum

Jaha, då blev man tvungen att bädda. Äsch, jag brukar faktiskt snygga till det innan jag går hemifrån. Mest för att det ska vara trevligt att komma hem igen.

Det brukar ta 15-20 minuter att plocka ut och in disken ur maskinen, torka keramikhäll och köksbänk, gå ett varv i lägenheten och samla upp klädesplagg, som ligger och skräpar. Inklusive strumpor, som kan ligga lite var stans. Bädda till sängen och städa ur handfatet.

Och på vägen ut från lägenheten brukar jag ta med mig soporna. Så de inte ligger kvar hela dagen och surnar till.

Dag 15

15. En grej som gör mig vansinnig i vardagen

Jag säger bara en sak: Laglösa cyklister. De får mig att se rött!

I morse under min 50-minuterspromenad till jobbet mötte jag och passerades av ett trettiotal cyklister. Utav dem bröt över 20 mot diverse trafikregler.

2 körde mot rött
4 cyklade på trottoarer, varav tre mot trafiken
7 cyklade mot trafiken men på gatan
9 saknade ordentlig belysning i vintermörkret

Sånt kan få den godmodigaste att mulna till. Och jag vet att hemvägen kommer att bli ännu värre. Då jag kommer att möta alla galna hemvändare på Skanstullsbron.

Det värsta är att det inte finns några utsikter att det någonsin blir bättre. Trenden är snarare att det blir värre och värre. Och det gör mig verkligen vansinnig i vardagen.