Som sagt, jag drog på mig hostan från helvetet i slutet av semesterveckan. Flygresan hem blev en pärs. Inte bara för mig. Omgivningen såg inte heller glad ut när jag fick mina attacker. Inte hon till höger på plats 19C och inte heller Maken på 19A. För det var åt hans håll jag vände mig när det var som värst. Med tanken att han ändå kommer att smittas förr eller senare. Och jag blev sannspådd.
Min räddning ifrån att drabbas av onda ögat från övriga resenärer, var en stackars flicka i tvåårsåldern, som skrek sig igenom större delen flygresan. Familjen satt tre rader framför och barnet överröstade allting annat.
Det kanske var dumt, men jag arbetade hela veckan. Och det tog hela min energi. Att promenera fram och tillbaka till jobbet var inte att tänka på. Så jag spred mina virus i Stockholms tunnelbanesystem och på fyrans buss. Ett par dagar avvek jag redan efter lunch och fortsatte jobbet från köksbordet. Det går ju inte ha två heltidssjukskrivna på 84,5 m². Det vore alldeles för nervpåfrestande för alla inblandade.
Hostan höll mig vaken i två nätter och så kan jag inte ha det. Onsdag kväll bestämde jag mig för att ta Cocillana. Trots den digra listan med biverkningar och kontraindikationer. Klockan 20:16 var sista gången jag tittade på klockan. Sen sov jag som klubbad till klockan 02:32 då jag vaknade med världens hostreflexer utan att kunna hosta.
Jag blev lite panikslagen. Ungefär som när Ettan föddes och jag drabbades av krystvärkar. ”Du får absolut inte börja krysta ännu. Vänta till jag säger att det är okej”, sa barnmorskan. ”Lätt för dig att säga”, tänkte jag medan hela kroppen formligen skrek ”Krysta!”. Jag minns att det kom en del köttiga eder över mina läppar innan jag fick barnmorskans välsignelse att ta i för kung och fosterland. Och klockan 02:33 natten till onsdag kunde jag äntligen hosta igen.
Nej, jag tror inte att jag har haft någon feber. Men å andra sidan har vi ingen febertermometer, så jag är inte helt säker. När jag provade den digitala ugnstermometern i armhålan så visade den på 38°. Vilket inte säger så mycket. Dels visar den bara hela grader och jag stack aldrig in spetsen i köttstyckets tjockaste del.
I går eftermiddag kändes det som det vände och jag orkade till och med laga mat. Lammgryta, som jag åt lite av. Men i morse vaknade jag fortfarande hostig och snorig och med värk bakom vänster öga.
Och jag tänker: Ska det vara så svårt att ta sig igenom en vanlig förkylning? I över 60 år har det funkat utan större problem. Är det ett ålderstecken? Ingår jag plötsligt i en riskgrupp? Och borde hörsamma alla uppmaningar till influensavaccinering?
Inte vet jag, men den här veckan har jag inte känt mig speciellt morsk eller uppkäftig.
frktjatlund 
Ha ha ha ta tempen med ugnstermometern. Låter som när jag hade en fästing o inte hittade någon pincett o tog stekpincetten. Hela fästingens innanmäte klämdes in i mig o fästingen hängde kvar men helt tömd.
Hoppas ni kryar på er!
Kanske idé att investera i en riktig febertermometer?
Förkylningar är i regel inte farliga men dom är nog så jobbiga. Jag har nyss gått igenom en variant med mycket hosta men som tur var blev den inte så långvarig den här gången.
Jag tycker att det verkar vara väldigt vanligt att folk kommer hem efter sina utlandssemestrar och blir dunderförkylda. Är det på flygplanen som smittan sprider sig? Man sitter ju tätt ihop i något konservburksliknande vilket torde vara en bra grogrund för smittspridning.
Förkylning ska inte blandas ihop med influensa och skulle man råka ut för det sistnämnda då blir man verkligen däckad, ingen tvekan om vad man har liksom. Det är nu 13 år sedan jag senast hade flunsan och jag hoppas att jag slipper få den någon mer gång, trots att jag inte har vaccinerat mig. Gubben min som har lungbesvär har emellertid garderat sig. Bra så!
Krya på dig!
Hosta är vidrigt både att ha och höra. Cocillana var räddningen hos oss också. Hoppas du kryar på dig.
FruH: Nöden är uppfinningarnas moder. Typ. Och fästingar är inte att leka med, som du redan vet.
Cici: Varje gång jag är dålig, så brukar jag tänka att jag ska investera i en riktig febertermometer. Men den tanken är som bortblåst när jag tillfrisknat. Maken undrade just hur jag kunde vara så säker på att det inte var influensa och jag säger samma sak som du: Jag var inte däckad på det viset. Själv har jag klarat mig från flunsa sen 1976. Men innan dess hann jag med både Asiaten och Hongkong.
Helena: Ja, det var en vedervärdig hosta. Nu återstår bara lite halsont och en och annan rethosteattack.