Idag var en bra dag

* Vaknade inte av väckarklockan utan av koltrastens sång på innergården
* Uppehållsväder och knappt någon motvind
* Gatubelysningen släcktes innan jag var framme på jobbet (första gången i år)
* Stämplade in 07:33. Med kod ”Pappaledig”. Hur det nu gick till?
* Åke var tillbaka från semestern och vi kunde dra upp planen för veckan
* Jag påbörjade min del av projektet Mini-Bris
* Lunch
* Åke och jag ägnade halvannan timme åt att reda ut ett problem orsakat av Pinochet
* Övervakade tester av program som en annan programmakare gjort ändringar i
* Fortsatte på Mini-Bris och hade riktig programmerings-flow
* Gick hem 17:25 och passerade Bibblan på Medis och fick en pinkod till lånekortet
* Stannade till på Sushibaren och inhandlade middagsmat
* Kollade mobilen och såg att Aleksej, smått desperat, både ringt och mejlat
* Ringde jobbet & ryssen och hjälpte honom att avsluta produktionsdagen
* Åt 10 bitars laxsushi
* Lånade en e-bok på Bibblan med lånekortet och pinkoden jag hämtade på vägen hem

Igår, när jag låg i soffan och läste, fick jag ont i armarna av att hålla boken på rätt köl. En inbunden bok på 630 sidor väger en del och då slog det mig att paddan måste vara betydligt lättare. Men jag har ingen lust att köpa en bok vi redan äger. Därav boklånet. Och då slår jag två flugor i en smäll eftersom jag kan utvärdera om digitala böcker är något för mig.

(Somliga namn är utbytta. Åke och Aleksej heter något helt annat och Pinochet är inte ens från Chile.)

Gråväder

Nu får det vara nog med moln, dis och regn. Den här helgen har det liksom aldrig varit dagsljus. Och jag har knappt varit utanför dörren. Jag gav i kast med Lotta Lundgrens bok. Igen. Och somnade igen. Då bytte jag spår och började på Leif GW:s Pinocchios näsa. Med samma resultat. Knoppade in efter 27 sidor. Det gav upphov till tre teorier om varför. Kanhända samverkande.

1. Jag har börjat tröttna på Bäckström. Det känns som GW har honom som ursäkt för att ge uttryck åt diverse inkrökta åsikter. Sådant som han egentligen själv tänker och tycker rent spontant, men vanligtvis filtrerar.
2. Det är för lite dagsljus för att jag överhuvudtaget ska vakna, trots att jag sovit hur länge som helst i helgen.
3. Det är åldern som tar ut sin rätt. Jag har märkt det i andra sammanhang. Bilkörning och bilåkning är numera tröttande på ett sätt som det aldrig varit tidigare. Det krävs inte någon längre sträcka innan jag börjar klippa med ögonen.

Vad kan man göra? Jag har beställt en ny omgång med böcker från Bokus. De kanske kan pigga upp mig. Och visserligen får vi ytterligare 35 minuter dagsljus för var vecka som går, men nog kunde det vara bättre kvalitet på ljuset än vi sett den senaste tiden? Och yngre lär jag inte bli, så jag tar till klyschan att det bara är att gilla läget. Även om jag ogillar det. Både klyschan och läget.

Semestersysselsättning

Vi reser som regel lätt. Alltså när det handlar om bagage. Det gör vi även den här gången. Det som tynger är semesterläsningen. Jag brukar satsa på riktiga tegelstenar. Då får man mer ord för pengarna säger mitt ekonomiska jag.

Den här gången beställde jag böckerna på bokus utan att kunna väga dem i handen, och det resulterade i fyra tunna pocketböcker. Som jag lugnt kunnat avverka en om dagen.

Vi kom över havet, Julie Otsuka. Den var fantastiskt bra, helt enkelt. Det var länge sedan jag läste något så gripande. Rekommenderar den varmt.

Kaddish på motorcykel, Leif Zern. Också bra. Klargjorde ett och annat som jag inte kände till. Plus att människorna rörde sig i mina hemkvarter.

Lördagens stora bröllopsfest, Alexander McCall Smith. Damernas detektivbyrå är alltid lika småputtrigt trevliga och lättlästa. Även om det emellanåt kan bli lite väl mycket tjat om traditionellt byggda kvinnor och Botswanaberöm.

Jag ringer mina bröder, Jonas Hassen Khemiri. Jag beställde boken eftersom jag tyckte att hans öppna brev till Beatrice Ask var så bra skrivet. Men boken begrep jag mig inte på. Vad ville han egentligen? Nej, den sa mig just ingenting.

Nu är det dags för mig att ändå gripa mig an en tegelsten: Vägen mot bålberget. Den låg rykande färsk och väntade på mig på Arlanda Pocketshop. Det blir andra försöket. DN hade den som gratis e-bok och jag laddade ner den i mobilen men klarade bara av att läsa några sidor. Formatet var för litet och en telefon kan man inte knöla till på samma sätt som en pocketbok.

Och när jag ändå är inne på läsning kan jag tipsa om Novellen på P1. Stina Ekblad läser noveller av Alice Munro.

Ett sammandrag

Jo, då vi kom hem i ett stycke. Eller snarare varsitt. Efter tre veckors semester med en smula försmak av pensionärslivet. Och jag kan konstatera att vi kommer att behöva invänjning den dag det är dags att dra sig tillbaka från arbetslivet. Vi har helt enkelt inte samma dygnsrytm och inte heller samma sömnbehov. Det orsakar en del problem i samvaron.

Till vardags sover jag två till tre timmar mindre än Maken utan att det stör någon av oss. Så om morgonen går jag upp en timme tidigare än han. Minst. Och när hans arbetsdag är till ända vid fyratiden på eftermiddagen går han upp i lägenheten och sover middag och vaknar när jag kliver innanför ytterdörren halvannan timme senare.

Som sagt, det funkar i allmänhet bra men när vi spenderar dygnets alla timmar ihop så märks skillnaden. Och ovanan att sova middag. Vid fyratiden kroknar Maken totalt. Är man på resande fot är det bara att köra in till vägkanten så Maken kan ta sig en tupplur medan jag läser.

Campandet har fungerat bra. Folk tror visserligen inte att man är riktigt klok när man säger att man tältar. Alltså ligger i sovsäck på en luftmadrass under två tunna tygskikt. En arbetskamrat kommenterade: Men ni har väl råd att bo på hotell? Som om det handlade om pengar. Nej, snarare om att en campingplats sällan har utrymme för någon hotelldöd. Man har levande underhållning hela tiden. Folk anländer och avreser, grillar, lagar mat, diskar och tvättar. Allt inför öppen ridå.

Längsta vistelsen tillbringade vi i en liten by, Vogüé, alldeles i närheten av Gorges de l’Ardèche. Fem dagar med sol och värme och en bassäng med solsängar i vår omedelbara närhet. Där låg vi och läste när vi inte gjorde utflykter i omgivningen. Till vindlande raviner, små pittoreska byar och enorma stormarknader. Coop forum och Ica Maxi är bleka historier i jämförelse.

Några dagar fördjupade vi oss i fransk-tyska kriget 1870-71. Ett krig som jag hade förträngt. Besökte gamla försvarsanläggningar i Neuf-Brisach och Langres, som trots sina gamla tjocka murar inte stod pall för tyskarna.

Sista tältnatten till bringade vi i Karlstad. Inte den värmländska utan i Charleville-Mézières i Ardennerna. På vägen dit stannade vi till i Reims och inhandlade några lådor champagne. Den här gången nöjde vi oss med två.

För två år sedan, när vi var ute med husbil, blev det dubbelt så många. Det var knepigt att hitta ett champagnehus som hade tillräckligt stor parkering för en husbil, så vi stannade bara på ett ställe. Gick in och bad om provsmakning. Maken var nöjd och sa: Vi tar fyra lådor. För han hade slängt ett öga på prislistan och kommit fram till att det kostade 6€. Men han hade missförstått, det var inte alls priset per flaska utan för dégustation. Alltså själva provsmakningen. Så kalaset kostade nästan 5.000 kr. Och det var ingen idé för mig att protestera eller halvera beställningen. Då hade Maken skämts ögonen ur sig.

Vi tuffade igenom Tyskland och Danmark, tog färjan från Grenå på Jylland till Varberg i Halland i sällskap med en massa barnfamiljer, som varit på Legoland, badanläggningen Lalandia och/eller Djurs sommarland. Sov sista natten på hotell i Borås tillsammans med andra barnfamiljer, som ämnade besöka djurparken under midsommarhelgen.

På vägen genom Småland stannade vi till hos Makens före detta arbetskamrat. Han som flyttade till Jönköping tillsammans med fru och barn för några år sedan. Och tittade in i deras nyköpta sommartorp i storskogen utanför Eksjö. Där vi blev bjudna på lunch.

Och för en vecka sedan klev vi in genom vår egen ytterdörr tillsammans med all packning. Glada och nöjda all tvätt till trots.

Idag, efter en hektisk arbetsvecka, känns det som evigheter sen jag hade ledigt. Tur att jag har 19 semesterdagar kvar. Plus 50 timmar komp och 10 bonustimmar. Det betyder att jag kan ha en månads semester till i år. Frågan är bara när?

Vänder fortfarande blad

Vi håller oss kvar i Frankrike, strax norr om Nimes. Igår hade vi feber; 39 C i skuggan och smöret smälte i kylboxen. Trots att vi hade haft den i gång medan bilmotorn var på. Några ostar åkte också i soporna eftersom själva fettet hade brutit sig loss från övriga beståndsdelar.

Jag har kommit in i campinglivslunken. Eller vad man ska kalla det för. Gånghastigheten begränsas av flip-flop-tofflorna. Ska man få med sig dem, så krävs det att man hasar sig fram. Men så behöver jag inte ta mig just någonstans. Till och från bassängen. Till och från toan och diskplatsen.  Till och från bilen när det är dags för nästa bok.

På mindre än två dygn har jag klarat av 40 år i förorten. Eller snarare förorterna, två stycken norr om Stockholm. Den ena boken utspelar sig i Stensby, som jag antar är ett fiktivt ställe och en korsning mellan Tensta och Rinkeby. Boken är skriven av Lena Andersson och utspelar sig på 1970-80-talet. Den är förresten 2013 utvalde bok i serien Stockholm läser. Riktigt bra bok och jag rekommenderar den som obligatorisk läsning för alla politiskt korrekta mediamänniskor på Södermalm.

Beskrivningen av kompisrelationerna tjejerna emellan slår verkligen huvudet på spiken. Vilka som regerade och vilka som fogade sig för att få var med på ett hörn. Vilken musik och vilka idoler, som gällde. Vad man hade på sig och vem som bestämde om det var snyggt eller inte. Eller vilka killar, som var något att kära ner sig i. Frågor som alltid är lika heta oavsett vilket årtionde man växer upp i.

Jag har också stiftat bekantskap med en annan norrförort, men under 1950-60-tal. Johan Hedenberg berättar om sin uppväxt i Grimsta. Eller Grymsta, skulle jag hellre kalla stället. För ungarna pucklade på varandra och vuxna pucklade på ungarna när de inte slog varandra.

Boken är läsvärd. Speciellt om man som jag gillar barndomsskildringar. Trots att jag växte upp under samma era, känner jag inte igen mig. Speciellt inte i beskrivningen av skolan. Hur sadistiska lärare tilläts spöa på barnen utan att någon ingrep. Den läraren hade inte blivit långlivad under Lars Lindholms ledning. Nej, min barndoms skola var nybyggd och fräsch och mina lärare var civiliserade människor.

Och vad jag vet gick det ganska bra för flertalet elever. Om man inte räknar sniffarna från Västertorp eller haschrökarna från Aspudden. Men de kom som sagt inte från min förort.

Nej, nu tror jag att jag ska glömma alla Stockholms trista förorter och muntra upp mig med ett alster av Jonathan Tropper. Som omväxling.

Vidare söderut

Lika snabbt som molntäcket kan spricka upp, solen gassa från klar himmel, temperaturen stiga till det dubbla så kan det bli precis tvärtom. På några timmar slår vädret om igen. Svarta moln drar in från bergen i väster och förmörkar himlen, regnet står som spön i backen, åskan mullrar hotfullt och temperaturen halveras i ett nafs.

Så var det imorse. På eftermiddagen häckade vi på inomhusbadet. Simmade runt i den pissljumma bassängen när vi inte värmde oss i bastun. Tältplatsen är jättefin men imorgon är det vi som drar upp tältpinnarna och drar vidare. Mot torrare jaktmarker och varmare väder.

Hela våren och har försommaren har tydligen varit kall här. Det låg snö kvar på bergen i Alsace. Och de är inte särskilt höga. Det har jag inte varit med om tidigare. Inte ens för två år sedan när vi var här en månad tidigare.

Jag har laddat med 10 pocketböcker och det betyder en bok på två dagar. Riktigt den hastigheten har jag inte lyckats hålla. Hittills tre avklarade och en påbörjad: Caitlin Moran: Konsten att vara kvinna (underhållande men lite väl pratig och raljerande för min smak), Göran Rosenberg: Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz (fick han verkligen Augustpriset i romanklassen? Det är snarare en reportagebok, om ni frågar mig) och Jussi Adler-Olsen: Flickan i rummet (dansk deckare med en inte alltför trött kommissarie, men med trassligt kärleksliv. As usual).

Den påbörjade är Kristian Lundbergs Och allt ska vara kärlek. Den är tunn men jag får se om jag orkar med att läsa hela. Än så länge känns den som alldeles för mycket upprepning av Yarden. Som jag visserligen tyckte var jättebra.

Jag har nästan två veckor på mig att klämma övriga titlar. Och tar mina böcker mot förmodan slut kan jag alltid låna av Maken.

Besvikelse är bara förnamnet

Nu blev jag sur. Som jag har väntat på den här dagen. Och på det mejl, som jag förväntade att Bokus skulle skicka till mig. Idag är nämligen dagen då Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz skulle komma ut i pocket. Trodde jag. För så stod det på Bokus hemsida.

Det var säkert ett halvår sedan jag la boken på bevakning hos Bokus och när jag inte hade något mejl i inboxen, gick jag in och kollade bokens status. Klockan 9:15 stod det att boken skulle ges ut 2013-05-14. Men det märkliga var att nu, en timme senare, står det

Den här utgåvan av boken är tillfälligt slut. Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa igen.”

Men hallå, Bokus och Bonnier! Jag hade ju redan lagt boken på bevakning. Hur kan den ha tagit slut innan det kommit ut? Jag anar ugglor i mossen. Eller så är det någon hund begraven.

I väntan på Rosenbergs bok har jag samlat på mig en lista med böcker som jag tänkte beställa samtidigt. För att slippa fraktavgiften. Men nu skiter jag högaktningsfullt i Rosenberg och hans bok. Beställer övriga titlar så att jag är säker på att ha semesterlitteratur

  • Johan Hedenberg: Lill-Tarzan å jag – en berättelse från världens bästa land,
  • Lena Andersson: Var det bra så? (Stockholm läser)
  • Jonathan Tropper: Boken om Joe
  • Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
  • Douglas Kennedy: Ögonblicket
  • Carl-Johan Vallgren: Havsmannen
  • Karin Alvtegen: En sannolik historia

Ledsen, Cruella

Jag sitter fast och kommer ingen vart. Efter att ha tagit mig igenom 33 % av boken Agaat har jag bestämt mig för att göra en paus. Det händer inte särskilt mycket och läsningen får mig att känna mig lika instängd som Milla själv i sin förlamade kropp. Och jag kan bara läsa ett par sidor i taget eftersom jag somnar i soffan.

Boken må ha hur många goda sidor som helst, men just nu finns det andra bokinköp som köat upp sig i bokhyllan. Först ut blir nog Johannes Anyuru och En storm kom från paradiset.

Som ska vara fantastisk och så bra att det svindlar. Då är det bäst att inta ryggläge. Om utifall yrsel skulle uppstå.

Uppdaterat: Jag kan absolut rekommendera boken. Verkligen läsvärd och gripande. Och lättläst plus lärorik.

Ett långt uppehåll på vägen

Jag läser en del böcker. I perioder. Och i pocket. Helst. Därför använder jag mig av Bokus och deras bevakningstjänst. För tillfället har jag två böcker på bevakning. Den ena är Marlene Van Niekerks Agaat, som förhoppningsvis kommer ut nästa vecka. Och det ser jag verkligen fram emot eftersom jag inte har någon het bok på lut för tillfället.

Bok nummer två på väntlistan är Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz. Och där lär jag få vänta. Nästan fram till pensionen. Från Bokus hemsida:

Den här utgåvan av boken har inte kommit ut ännu
(preliminärt utg.datum: 2015-05-15)
Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa.

Maj 2015? Nej, jag tror att jag slutar bevaka den pocketutgåvan. Jag vet inte ens om jag lever då. Eller om jag har samma mejladress.

Bönhörd

Om jag skulle sätt en rubrik på den här veckan så skulle det kunna vara: En semester i orörlighetens tjänst under ett parasoll vid poolkanten. Med en pocket i näven. Vanligtvis brukar jag hålla ganska jämn takt: en bok per dag. Men nu har det gått lite långsammare.  Bok nummer två avklarad i eftermiddag.

Alltså, jag gillar verkligen Jo Nesbøs böcker. Ungefär 50 sidor in i boken Gengångare var jag fast. Trots att det handlade om narkotika, langning och missbruk. Ämnen som jag brukar undvika i möjligaste mån. Efter ytterligare 100 nattsvarta sidor med alkoholmissbruk, våld och annat djävulskap var min enda tanke: Kan inte Nesbø ta livet av den där Harry Hole? Har han inte brottats nog med sig själv, brottslingar och Jim Beam?

Och så gjorde han det. Tog livet av Harry Hole. Tror jag. På sidan 548. Jag citerar: “Äntligen, tänkte han. Och det var Harry Holes sista tanke. Att äntligen, äntligen var han fri.”

Tack för det, Nesbø! Då hoppas jag att nästa huvudperson har något lättare sinnelag.

Och därmed har jag börjat på Magnus Montelius bok Mannen från Albanien. Där antihjälten är en misslyckad journalist. Efter 40 sidor verkar den lovande. Och den är inte lika tjock som föregående, men texten är mindre, så det kanske jämnar ut sig. Men jag har varit tvungen att beväpna mig med starkare glasögon.

Dags för luftombyte

Maken klättrar på väggarna. Gipset är borttaget sen i onsdags och han har en vecka kvar på sin sjukskrivning. Den ursprungliga, alltså. Nu tror jag inte att han är i stånd att arbeta från och med den 28:e. Inte med tanke på hur långsamt han tar sig fram och att han ska serva lägenheter i tolv portar med fyra våningar där sju av trapphusen saknar hiss.

Det sista jag gjorde innan jag gick från jobbet i fredags var att höra mig för om det var okej att jag tog ut en veckas semester vecka 4. Innan herrejössesprojektet drar igång på allvar. Njema problema, tyckte närmast berörda. Så i morse kollade Maken och jag sista minutenavgångar. Inte mycket att välja på, men morgondagens plan till Teneriffa hade tomma flygstolar. Vi bokade en veckas ospecificerat med pool. Ja, det heter så på Apollo. I en enrumslägenhet utan måltider.

Den i vår familj, som vanligtvis brukar sköta valutorna tar sig inte många steg ute på halkiga trottoarer med sitt sparrisben, så jag beordrades att sköta växlingen.

– Jamen, kan vi inte växla på Arlanda. Annars måste jag ta mig till Skanstull. Jag hade inte tänkt att gå så långt. Inte i den här kylan och halkan. Tänk om jag står på öronen och bryter benet på vägen? Det vore just snyggt, med tanke på att vi åker imorgon och inte betalat något avbeställningsskydd.
– Ta bussen, då. Det är mycket dyrare att växla på Arlanda.
– Vad är det då för vinst att växla här i stan? En bussresa är inte heller gratis. Sa jag, tog på mig mamelucker, benvärmare, halsduk, vantar plus mössa (för ovanlighetens skull) och promenerade till Götgatan.

– Kan jag få € för runt 4000 SEK, sa jag till kvinnan på Forex och räckte fram mitt Visakort.
– Jag ser att du har Handelsbanken. Jag vill bara informera om att banken, som regel tar 40 kr för en sån här växlingstransaktion.

Då kände jag mig föranledd att avlägsna mig från lokalen, gå 50 meter norrut till närmsta bankomat och ta ut 4000. Sen återvände jag till Forex och växlade 4025 SEK till 435 €.

På hemvägen passerade jag Pocket Shop och köpte två nya titlar. Den ena för 0 kr eftersom jag hade fyllt ett bonuskort med tio stämplar.

Det är inte klokt vad en kan spara pengar när det kniper!

Den perfekta ursäkten

istapp

Idag finns det ingen som helst anledning att gå utanför dörren. Det är +2° och snön smälter så sakteliga på taken och dropparna bildar jättelika istappar.

Livsfarligt att bege sig ut. Antingen ramlar saker i huvudet på en eller så står en på öronen i halkan.

Själv tänker jag inta horisontalläge i soffan och avsluta Min mors tystnad, bok nummer två av Lizzie Dorons självbiografiska serie.

Jag fattar inte hur det har kunnat ta mig nästan fyra veckor att plöja igenom två väldigt tunna böcker. Som jag dessutom tyckt om.

Mellan varven ska jag fundera över 2012 års årskrönika. Vilken form den ska ha och vad den ska innehålla.

Vad sätter man för rubrik på det här?

Nu har jag vammat i flera dagar. Vård av make tar på krafterna. Tillsynen är så omfattande. Inte nog med att jag ska förse honom med det mest basala som mat och vatten. Han efterfrågar färska dvd-filmer. Eller som idag, när jag fick trava iväg till Pocket Shop eftersom alla tidigare olästa böcker hade ändrat status till lästa. Jag köpte sju böcker, som jag vill läsa och åtminstone tre av dem passar även Maken. Skulle jag tro.

På vägen till bokaffären slog jag en runda på Coop vid Medborgarplatsen. I hopp om att hitta stekpannor. Mina, som passar lilla och mellanstora plattan, har börjat tappa beläggningen. Men jag hittade ingen avdelning för hushållspryttlar. Det var samma stuk som i min lokala affär; rivjärn, äggskärare, durkslag, osthyvlar hängde lite här och var på pelare och gavlar. Och någon stekpanna såg jag inte röken av. Så nu blir det inga pannkakor till barnbarnen förrän jag har hittat fräschare pannor.

Efter lunchen la jag mig på soffan och avnjöt Södermalmsnytt. Det är inte klokt vilka fantastiska lägenheter som är till salu i lokalområdet. Det måste de vara eftersom priserna är så fantasifulla. För att inte tala om beskrivningen av försäljningsobjekten.

Lägenheterna är inte bara välplanerade. Det låter alldeles för beigt. Nej, de är optimalt planerade, trevlig disponerade, yteffektiva eller har en effektiv ytdisponering.

Hur ser det ut i själva våningen? Där möts man av en välkomnande hall, generösa sällskapsdelar, frikostiga sällskapsytor, stora gemensamhetsytor. Socialt kök, sociala ytor, goda sociala ytor och generösa fönsterpartier med utsikt från alla rum.

Fastigheten i sig är bekväm, stilren, attraktiv, påkostad, anno 1898 och har exklusiva materialval. Och utanför? Vänlig gård, lugn innegård, ett stenkast till allt, härligt läge.

Även om huvudelen av lokaltidningens innehåll består av fastighetsmäklarnas annonser, så finns det en halv sida med rubriken Bo & fynd. Hoppfulla, strävsamma tjejer söker bostad. Med goda referenser. Tjejerna, alltså. Samtliga rök- och djurfria. Nästan så man tror att de nyligen är avmaskade.

Nej, nu tror jag att det är dags att återvända till soffan. I sällskap med Lizzie Dorons Varför kom du inte före kriget? En av böckerna jag köpte i förmiddags. Den ska vara bra har jag läst.

Barnbarnshelg

I helgen tog jag till sängen under ett dygn. Hade feber och mådde helt enkelt inget vidare. Maken fick skippa en av sina filmfestivalfilmer och roa barnbarnen under lördagskvällen. Själv slumrade jag till lite då och då och mellan slumringarna, läste jag ut Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland.

Den var riktigt bra och fick mig att fundera över fattigdom. Alltså vad är egentligen fattigdom. Huvudpersonen Miira upplever sin tillvaro, som väldigt påver. Dåligt om kläder, ofta hungrig och många kontakter med socialtjänsten.

Boken beskriver föräldrarnas slit. Pappan jobbar heltid på Volvo och mamman städar för en ynklig summa per timme. Hur många timmar framgår inte. Miira  är enda barnet. Ändå räcker inte de intjänade pengarna till.

Nu vill jag inte slå mig för bröstet, men vårt första barn föddes just 1973, precis som Miira i boken, och 1980, det år skildringen boken börjar, hade vi tre barn. Samtidigt som Maken och jag delade på mindre än en heltidstjänst. Ändå överlevde vi utan att jag tyckte att vi var särskilt fattiga.

Jag har frågat barnen om hur de upplevde sin uppväxt. Jo, de hade klart för sig att tillgångarna var begränsade och anpassade sina önskningar efter det. Och var glada över att växa upp i ett område där de flesta barnen hade det ungefär likadant. Med ensamma mammor, som jobbade i sjukvården.

Så fattigdom är mer än avsaknad av pengar, tror jag. Den fattigdom, som boken beskriver, skulle jag snarare kalla torftighet. Och framför allt en brist på framtidstro. Som får Miira och hennes kompisar att leva väldigt destruktivt.

En fånig detalj, som drog ner boken lite i mina ögon var beskrivningen av hur Miiras mamma köpte arbetsredskap till fönsterputsning. Förutom trasor inhandlades vindrutetorkare. Jag har väl aldrig hört på maken. Vindrutetorkare sitter på bilar. När man putsar fönster använder man förnsterskrapor och inget annat. Nästan så jag undrar över kvaliteten på researchen. Eller är det ett typiskt västkustskt begrepp?

Men som sagt; jag rekommenderar boken.

Så försvann större delen av den här dagen

Jag valde alternativet att bli en pensionär på min lediga dag. Helt utan avsikt. Men när Ica inte gav mig den utlovade rabatten på erbjudandet Ta tre betala för två då blev jag en riktigt krånglig pensionär dessutom och ställde mig i kassakön igen för att kräva tillbaka 14 kr. När man bara har pension att leva på så gäller det att ha kvittokoll. Och jag ligger redan nu i hårdträning inför Retirement-2017.

När jag ändå var ute och handlade passade jag på att slinka in på Bolaget. Det är inte klokt vad tomt det var på folk innan lunch. Bara två kassor öppna och ändå inte fler än två före i kön.

Nu har jag dammat och dammsugit, druckit te och snackat skit med en före detta arbetskamrat. Diskat och tömt diskmaskinen. Tvättat köksmattan, knappat in betalningen på två räkningar, överfört 935 kr till Makens syrra i Skåne, som försett oss med ett nyslaktat lamm. Numera inpackat i frysen.

Funderar allvarligt på att gå i klinch med kylskåpet. Ett annat alternativ är att inta horisontalläge och börja på Ingenbarnsland. Innan det mörknar alldeles. Det blir inget fredagsmys i soffan annars. Ikväll ska vi på bio. Stockholm Filmfestival visar hemlig överraskningsfilm på Skandia kl 21. Och jag hoppas att den är bra. Annars är risken stor att jag somnar.

Fönster mot gården

Vi har havsglimt från balkongen. Men större delen av synfältet upptas av en ödetomt, som är skyltade med parkering förbjuden. Det skiter folk som ska till super marketen bredvid fullständigt i och parkerar precis som det faller dem in.

Under en blåmålad pall på ödetomten bor en katta med sina två kattungar. Jag skulle gissa på att ungarna är runt 7 veckor och för var dag blir de morskare och morskar. Åtminstone när morsan är i närheten. Då skjuter de rygg mot varandra och utkämpar bataljer så gruset ryker. Annars retirerar de till skuggan under pallen.

Vi har också haft några mindre bataljer och håller oss gärna i skuggan. På stranden. I solsängar. Under ett parasoll. Med pocketbok i näven. Idag är sista dagen för den sysselsättningen. I alla fall på den här stranden.

Rullar vidare

Härom kvällen drog ett vansinnigt åskväder över oss. Blixtar ljungade, åskmullret dånade och regnet vräkte ner. Terrassen blev alldeles vattenfylld eftersom avrinningen inte alls hängde med. För att inte få in vatten i rummet offrade vi två handdukar, som vi rullade till en lång korv och i la i dörröppningen.

Våra rumsgrannar, ett holländskt par med en tvåårig pojke tog tillfället i akt. Mannen klädde av sig alla kläder, tog sats inifrån rummet och slängde sig på magen ut på terrassen. Farten och vattnet på terrassen gjorde att han gled fem meter ändå ut till räcket. Och hela familjen skrattade hjärtligare och hjärtligare för varje åk.

Jag har läst att barn som växer upp utan pappor inte har samma sinne för humor som andra. Nästan så jag tror på den undersökningen. Jag skulle vilja se den småbarnsmamma som gjorde samma sak.

I och med ovädret försvann strömmen och internet. Strömmen kom ganska snabbt tillbaka och nu är jag med nätkontakt igen.

Vårt återtåg har börjat så smått. Nu sitter vi och häckar på en servering i väntan på färjan som ska ta oss tillbaka till Paleochora. Där vi kommer att tillbringa sista semesterdagarna.

Jag har hållet mig till regeln en bok om dagen och har klarat av 10 pocketböcker av varierande kvalitet. Bäst hittills har nog Lena Einhorns bok om Siri von Essen varit. Trots att hon hade ett par “Sagt och gjort” med. Och i mina ögon är det två för mycket. Minst.

I boken framstår August Strindberg som skogstokig och det kanske förklarar varför jag inte orkade med En dåres försvarstal. Nu har jag hamnat i deckarträsket, de enda böcker som återstår.

Mer balkongliv

Vind och sand i kombination är ungefär lika kul som vind och regn ihop. Och som det har blåst i flera dagar. Vinden gör att sanden letar sig in överallt. I öronen, i ögonen så att de blir alldeles geggiga och i näsborrarna så att snorbusarna frodas. Vi har hållit ut någon timme om dagen på stranden. Sen har vi backat tillbaka till vår skuggiga balkong och läst. En bok om dagen håller ledan borta. Och så är det. Nu det dags att börja på bok nummer sex.

oliverBok nummer fyra var Simon och ekarna och den tyckte jag om. Trots att man hade fräckheten att skriva “boken bakom filmen” på omslaget. Om jag var Marianne Fredriksson skulle jag protestera. Dessutom fanns det med ett förord av filmens regissör. Vad det nu skulle vara bra för. Som kändes självupptaget och antagligen var skrivet på engelska, eftersom det krävdes en översättning. Ett förord på engelska av en svensk i en svensk bok. Man tar sig för pannan!

Men det som irriterade mig mest var typsnittet. Som blödde. Bokstäverna flöt liksom ihop. Precis så såg den nytryckta upplagan av När man skjuter arbetare, som Bonniers gav ut alldeles efter Kerstin Thorvalls död. Samma förlag som gett ut Simon och ekarna så här 27 år efter första upplagen.

Är det någon billig teknik man använder sig av för att kamma hem mer pengar? En teknik där man kan göra nytryck med minsta möjliga kostnad?

Och nu när vinden mojnat bryter vi upp och tar båten till Loutro för att stanna där så länge vi har lust. Inom vissa begräsningar. Som antalet semesterdagar och flyget hem.

Sämre kan man ha det

Nej, det är inte synd om oss. Inte det minsta. Flygresan till Kreta gick utan mankemang och det fanns gott om taxibilar utanför flygplatsen i Chania. Och till skillnad från i Sverige har man fasta priser. Så man behöver inte känna sig lurad. Även om det kostar att ta sig tvärs över ön.

Men nu är vi här på södra Kreta i Paleochora, på ett litet hotell alldeles vid stranden. Sex rum inalles. Och har tillgång till kylskåp, pluttliten tv med grekiska kanaler och svagt Wi-fi. Kylskåpet har vi fyllt med vatten, tonic, gin, ostar och oliver. Fyllt är nog en överdrift; det mesta ryms faktiskt i dörrfacken.

Tv:n är inte mycket att hurra för. Grekiska kanaler sänder visserligen engelska filmer odubbade och textade, men eftersom apparaten är så liten och uppskruvad i andra änden av rummet så att det skulle krävas en kikare för att fatta vad som utspelar sig på skärmen så får rörliga bilder vara.

Wi-fin är svag och räcker inte  ända ut på balkongen där vi sitter i skuggan och häckar med varsin pocket. Jag är inne på min tredje och har redan börjat gruva mig för att böckerna inte kommer att räcka i två veckor.

Jag brukar inte klara av att läsa under en flygresa, men den här gången gick det bra. Och det var så den första boken försvann; Yarden av Kristian Lundberg. Jag var lite skeptisk eftersom den fått översvallande recensioner. Var den bra-bra? Eller bra-obegriplig? Den var bra-bra kunde jag konstatera.

Bok nummer två var senaste pocketen med Damernas detektivbyrå, Tedags någonting. Alltid lika trevlig, småputtrig och lättläst. Och så är det, just nu orkar jag inte med några intellektuella utmaningar. Håller mig till tunna böcker och har just börjat med Martina Haags Missångersträsk.

Vädret? Soligt, väldigt blåsigt och cirkus 27 skuggan.

Och hur har helgen varit?

Jag höll mig på benen ända till klockan var 12:21 på lördagen. Innan dess hade kört mitt vanliga lördagspass. Bytt lakan, laddat tvättmaskinen, dammsugit, torkat golven och blivit genomsvettig på kuppen. Helt slut la jag mig raklång i sängen och bestämde mig för att stanna i det läget.

Då är jag glad att
* det är helg
* jag har en oläst Grisham i bokhyllan
* den är på 489 sidor
* jag har en säng som är höj- och sänkbar i huvud- och fotänden
* jag har ett paket med 80 pappersnäsdukar, lämningar från förra förkylningen
* det är lite trafik så jag kan ha korsdrag, lördag 18:15-24:00 ingen trafik alls
* jag är ensam hemma större delen av tiden

Där låg jag i närmare 28 timmar. Slumrade, läste, drack vatten, sov, läste, gick upp och kokade te, slumrade, läste, slumrade, drack te, drack vatten och läste. De första 16 timmarna gjorde jag av med 50 av pappersnäsdukarna. Sen slog snytande av på takten.

Strax efter tre söndag eftermiddag kände jag mig så pass fit for fight att jag var hungrig och sugen på sushi. Maken handlade och jag åt upp det mesta. Gick och la mig igen och fortsatte att växla mellan att slumra och läsa.

Boken, Bekännelsen, då? Jodå, säga vad man vill om Grisham, men lättläst är han. Och man tror på det han skriver. Utom den gången han snurrade in sig i en spionhistoria, som utspelade sig i Italien. Men som vanligt har jag lite synpunkter på översättningen.

DN hade ett upprop: adoptera-ett-ord, äldre svenska ord på utförslöpan. Jag åtog mig personligen ordet halvannan och brukar klämman in det då och då i bloggen. Men jag har mött min överman i form av Ulf Gyllenhak, översättare till boken. På var och varannan sida stod det halvannan. Det var halvannan kilometer om det inte var halvannan mil. Snudd på missbruk, om ni frågar mig.

Sen störde jag mig på ett idiom, som återkom några gånger. Och lät väldigt konstruerat i mina öron. Jag antar att det stod ”add fuel to the fire” i ursprungstexten. Det hade översatts med ” gjuta olja på elden”. Inte alls bra, tycker jag. Gjuta olja på saker betyder dämpa i mina öron, inte spä på. Det blir liksom tvärnit mitt i begreppet. Hade jag varit Gyllenhak hade jag hellre använt ge näring åt, spä på eller något liknande.

Och som vanligt vet folk inte när man ska använda sin eller hans. Men tydligen har det varit ännu värre i tidigare upplagor.

Om jag gick till jobbet i morse? Nej, det gjorde jag inte eftersom jag fortfarande känner mig något klen. Jag tog tuben. För jag har närmre 2500 skäl att vara på plats. Plus att jag inte vill spräcka 25 års arbete utan sjukdagar.