Lätt på foten

Mina favoritsandaler har tagit slut. Både de två par jag har i min ägo och modellen verkar inte tillverkas längre. Den finns inte i butik och inte på nätet. Möjligen i form av ett par begagnade på Ebay.

Modellen heter Pisa. Det jag gillar med den är att man inte ser så mycket av tårna, som man gör med Birkenstocks övriga sandalvarianter.

Anledningen att jag inte vill visa för mycket tår, är naglarna. Alltså att jag vill att det ska sticka fram som rödmålade. Och det är ett problem. I alla fall för mig.

Skärpan på mina glasögon hamnar helt fel när jag ska måla tånaglarna. Och jag är inte tillräckligt rörlig för att ändra avståndet mellan ögon och fot. Mycket av lacket hamnar utanför och resultatet blir jättekluddigt.

Jag gjorde ett försök med att övertyga Maken om fixa målningen. Han har ju i alla fall gått estetisk utbildning. Men effekten av hans ansträngningar var om möjligt ännu kladdigare än det jag åstadkom. Jag hade glömt hur darrhänt han är.

Eftersom mina gamla sandaler med sina utslitna sulor, började bli en riskfaktor, och fler brutna ben vill jag inte vara med om, beställde jag ett annan modell. En som gick att få i smal läst.

De lystrar till namnet Franca och jag hoppas att spännena ska dra bort uppmärksamheten från mina rödmålade tår.

Annons

Bilist – javisst!

Alltså, jag åker gärna med på bilturer men kör helst inte. Jag blir mer och mer osäker på om jag tolkar synintrycken rätt. Och då känns lite väl riskabelt att ansvara för framfarten.

Och tänk så mycket lättare det blivit att ha bil. Förr var man tvungen att kolla däcktryck och oljenivå med jämna mellanrum. Plus hålla reda på när det var dags för service. Inte numera. I alla fall inte när man har en liten pärla som vår. Där inne någonstans bor en assistent. Vad hon heter har jag ingen aning om. Inte Siri, Alexis eller Ingrid i alla fall.

När vi startade bilen från långtidsparkeringen meddelade hon: Inom 30 dagar är det dags för service. Meddelandet återkom varje gång vi tog en tur. Och för var dag räknade hon ner antalet dagar. Nästan så det blev lite tjatigt efter ett tag. Och det kändes mer och mer uppfordrande.

Härom dagen dök assistenten upp igen, men med ett helt annat budskap. Nu var det trycket i ett av däcken som inte höll måttet. Aj, aj var det punktering, eller? Punka är lite jobbigt när man inte har reservdäck och eftersom det var 34 grader bestämde vi oss för att det var alldeles för varmt för att göra något oss åt saken.

Nästa morgon kunde vi konstatera att inget av däcken såg platt ut, så vi puttrade iväg till närmsta mack där man kan kolla och fylla på däcken gratis. För det kan man inte överallt. På många ställen får man pynta 1€ för det nöjet. Det visade sig att vänster bakdäck hade tappat lite luft. Vi fyllde på och sparade värdena för de nya lufttrycken.

När vi ändå var igång, åkte vi in till Torrevieja för att boka servicetid på Volkswagen. Men där var jalusierna nerdragna. Antagligen för någon lokal fiesta. Det är helt omöjligt att ha koll på alla helgondagar. Men igår blev bokningen av.

Jag stegade in på den kombinerade försäljningslokalen och verkstadsmottagningen. Verkmästaren var ny för mig, men pratade engelska. Men det blev lite språkförbistring. Siffrorna i registreringsnumret var inga problem. Däremot bokstäverna. Innan han fattade att en av dem var ett V, alltså enkel-v, hade vi gått igenom en massa konsonanter och jag tagit fram papper och penna.

Vi fick en tid den 20/9. ”Vad är det för veckodag?” frågade jag utan att fatta svaret. Sa han tisdag eller torsdag? så jag tog fram mobilen för säkerhets skull. Det är en tisdag, vilket är bra. Då krockar det inte med Makens rehab.

Efter den servicen hoppas jag att assistenten håller sig lugn ett tag. Allt hon har att komma med är väldigt stressande för pensionärer.

Hyrt är dyrt

För så där en sju-åtta år sedan när vi började fundera på att köpa bostad i Spanien kunde man hyra bil på plats för en överkomlig penning. Det fanns åtskilliga uthyrare som hade öppet dygnet runt på Alicantes flygplats. Vi hyrde åtskilliga gånger innan vi körde ner vår egen Golf för fem år sedan.

Nu ser marknaden helt annorlunda ut. Det finns knappt några biluthyrare kvar efter pandemin. Tvärstoppet på turistsidan gjorde att företagen tvingades att sälja ut sin bilpark och sen försvinna. De uthyrare som finns kvar tar numera rejält betalt för sina tjänster, har vi förstått.

Men människor anpassar sig till rådande omständigheter. Man ser alltså inte många hyrbilar på gatorna längre. Folk tycker tydligen inte att det inte är värt pengarna. Nej, man promenerar till närmaste matbutik släpandes på en eller flera shoppingvagnar. Eller så tar man cykeln till Lidl eller Mercadona ett par kilometer bort.

Däremot verkar taxirörelsen fått ett ordentligt uppsving. Flera gånger om dagen dyker det upp blåskyltade bilar på vår gata. Folk kommer med sina resväskor från flygplatsen eller så är de på väg tillbaka dit. Och efter solens nedgång kommer taxibilar och hämtar upp middagssugna resenärer och lämpar av dem utanför grinden några timmar senare.

Några grannar har köpt en begagnad bil i Sverige och kört ner den hit. Jag har undrat över ekonomin i den lösningen. Varför man inte köper bilen här? Då slipper man transportkostnaden. Soppa för 333 mil och några övernattningar snyter man inte ur näsan. Plus att själva omregistreringen är både omständlig och kostar en hel del. För man får bara köra med svenska skyltar i ett halvår. Sen gäller inte försäkringen. Och köra oförsäkrad i Spanien är inte att rekommendera.

Språkförbistring

Vi tillhör en skandinavisk menighet här i Spanien. Alltså den består av svenskar och norrmän. Rent språkligt är det inga större problem. Kan man bara lite gamla svenska ordvarianter som spörja, spisa och pläga samt några specialare som skjønner, husker och teller och att norrmän använder vill på samma sätt som engelsmän, så funkar i regel konversationen.

Men ibland stöter man på patrull. Senast var det inte norska språket som ställde till problem. Vi har en Whatsapp-grupp där en av medlemmarna gjorde ett litet upprop: ”Är det någon som har en säckakärra som jag eventuellt skulle kunna låna?” Inget svar på ett par timmar.

”Vad kan en säckakärra vara?” sporde jag Maken. ”Fråga honom” Så jag messade: ”Menar du en pirra, så har vi en.” Fredrik kommer från Eslöv och hade inte hört talas om pirror, lika lite som vi hade hört säckakärra. Men det var en pirra han efterlyste. Tvättmaskinen hade pajat och skulle ut ur bostaden.

Då började norrmän lägga sig i diskussionen: ”Hva er det disse svenskene driver og snakker om tru? Når de ikke skjønner hverandre – hva skal da en stakkars nordmann si?” Terje kompletterade med att på norska säger man ”Trillebor” om magasinkärror.

Om skånske Fredrik i framtiden efterlyser en rullebör på Whatsapp vet jag i alla fall vad han är ute efter, men där kan vi inte hjälpa honom.

Dust if you must

Då och då dyker dikten om hur mycket viktigare det är att göra andra saker än att städa, upp i mitt Facebook-flöde. Dikten är bra men ändå lite irriterande kan jag tycka. Inte för att jag tycker att det är så roligt att damma, skura toaletter, vika tvätt och torka golv. Nej det är betydligt trevligare att göra annat.

Men något har hänt under årens lopp. Förr kunde jag ”glömma” tvätthögen i soffan, middagsdisken i köket, röran i sovrummet så fort jag inte hade oredan i blickfånget. Så är det inte nu. Allt måste undan innan jag kan koppla av och göra det jag verkligen gillar.

Det har varit flera artiklar på temat hur mycket generna påverkar vårt beteende genom livet. Och hur det bara blir värre med åren. Ta min pedantiska mamma, till exempel. Hon gillade att bjuda hem hela familjen på middagar. Men med åren hade hon inte ro att sitta med och umgås runt bordet. Nej, avdukning och diskning skulle klaras av så fort som möjligt. Nästan så man kände sig bortstädad innan det var dags för kaffe.

Och hon brukade säga: ”Det var kul när ni kom, och ännu roligare när ni gick!”. Som ett skämt från början, men med åren kändes det snarare som en sanning.

Riktigt så illa är det inte med mig. I alla fall inte än. Och jag kan trösta mig med att jag har plöjt igenom en hel del böcker, skrivit, vandrat i berg, simmat i floder, upplevt väder och umgåtts med människor. Det där med att måla, musicera och påta i trädgården lämnar jag så gärna över till andra med större talang.

Organiserad brottslighet

Det är möjligt att jag redan ventilerat ämnet, men eftersom det nyligen aktualiserats så kan jag inte låta bli att återkomma till det. Det handlar alltså om banker. Med stort B.

Jag hade en arbetskamrat som var inhyrd konsult. Han hade blivit sin egen arbetsgivare efter att i flera år arbetat åt ett större konsultföretag. När hans då aktuella uppdrag var på väg att avslutas och arbetsgivaren ville placera honom på ett nytt projekt på en svensk storbank, sa killen ”Aldrig i livet! Jag tänker inte arbeta för organiserad brottslighet”. Och sa upp sig på stående fot eftersom konsultföretaget inte förstod hans synpunkter.

När vi hamnade i klorna på en spansk bank var jag beredd att hålla med honom. Allt, och då menar jag verkligen allt, kostar. Bara att ha ett konto går på några tusen per år. Transaktioner på kontot? Några tusingar till. Trots att det bara handlar om elektroniska överföringar hit och dit.

I veckan hade jag en dust med min svenska bank. Jag behövde föra över pengar till vår spanska bank. Något jag gjort åtskilliga gånger, men plötsligt hade det kontot trillat ur listan med kända mottagare i svenska internetbanken. Jaha, då får jag väl registrera mottagaren på nytt. Så lätt kommer man inte undan! Nej, nya mottagare kräver registrering med bankdosa och bankkort och jag har varken det ena eller andra här i Spanien.

Jo, Maken har en bankdosa och kort men mitt eget kort ligger kvar i skräpskåpet i köket i Vasastan. Och det kortet funkar inte. Först pratade jag med Simon på den centrala kundtjänsten, som inte kunde hjälpa mig. ”Men mejla ditt lokala kontor. Där kanske man kan lägga tillbaka mottagaren.” Kanske inte alls, eller snarare definitivt inte, svarade Elena. ”Men det är ju ni som tagit bort mottagaren ur listan och om du kollar har jag fört över pengar regelbundet i sex år.” sa jag. Det spelade ingen som helst roll.

Efter diverse turer fram och tillbaka mellan kundtjänst och lokalt kontor med förslag på lösningar som skulle kosta mig en hacka i växlingsförluster och/eller andra kostnader, så kunde jag få hjälp med en enstaka överföring. Något nytt bankkort kunde man inte posta ”av säkerhetsskäl”.

Kalaset kostade mig 85 kronor och för det höll jag mig själv och flera personer upptagna en hel förmiddag.