Olidligt

Jag håller med Henrik Berggren i DN och önskar mig ett filter. Ett stort sånt, som silar bort allt mediabrus om kungahuset i allmänhet och kronprinsessans bröllop i synnerhet. För det är mer än jag står ut med.

För Sverige i tid och otid. Nästan så att jag funderar på att ta semester väldigt tidigt i år. Hela juni vore inte fel. På andra sidan jordklotet.

Den som söker han finner

Vår ena fjärrkontroll har varit spårlöst borta ett par veckor och för två år sedan försvann en handkassa, som Maken hade förtroendet att hålla i. Hur han nu kunde få det. Maken till slarver får man leta efter.

Idag återfanns både fjärrkontroll och pengar. Inte för att vi letade efter dem. Nej, det hade vi gett upp för länge sedan. Åtminstone pengarna, som varit borta så länge. Nu var det Makens pärm med manus vi jagade. Förmodligen bortstädad i samband med omtapetseringen i december.

Först hittade jag fjärrkontrollen. I bokhyllan inkilad på högkant mellan två tidskriftssamlare. Sen hittade Maken pengarna. I ett kuvert, i en plastficka, i en pärm, på en hylla, i en garderob, i hallen. Och bakom den pärmen stod pärmen vi egentligen letade efter.

Gnäll

Så här såg det inte ut imorse. Då kunde man bara ana Hammarbyverkens skorsten genom dimman. Men jag gnäller inte; +1° är bättre än -20° även om det är moddigare.

Syrran jobbade på SJ. På den tid SJ var ett statligt verk och inte bolag. När det krisade brukade hon få hoppa in på deras Kundtjänst. En mycket uppretad man ringde och klagade över att allt tågbiljetter var slutsålda till julhelgen.

– Ni måste sätta in extratåg.
– Vi har satt in alla lok som går att uppbringa.
– Jamen, då får ni hänga på fler vagnar.
– Det går inte att förlänga tågen mer än vi redan gjort.
– Vaddå? Det är väl bara att koppla på några vagnar till på varje tåg.
– Men vi kan inte ha fler passagerarvagnar än vad som ryms på en perrong.
– Varför inte?
– Folk måste kunna gå av och på.
– Ni får väl stanna två gånger på varje station.

Den mannen var säkert egen företagare också. De är värst och brukar alltid klämma i med
– Jag är faktiskt Egen Företagare! Och om jag behandlade mina kunder på det här sättet, skulle jag lika gärna stänga butiken.

Sparbanken Tid

Jag önskar mig ett nytt sparkonto. På en riktigt smart bank. En bank som kan hantera sparad tid. På riktigt. För jag är bra på att spara tid, men kruxet är att den bara glider mig ur händerna. Utan att jag kan göra något vettigt av den.

Det borde finnas ett konto där man kan ackumulera insparad tid och ta ut den när man behöver den bättre. Ett verkligt kompsaldo helt enkelt.

Tänk bara på hur mycket tid jag sparar genom att vara allergisk mot make up. Säkert 10 minuter om dagen. Det blir över 60 timmar på ett år. Eller att jag inte badar eftersom jag inte har ett badkar. Där sparar jag säkert 15 timmar.

Duscha varje dag är också överskattat. Speciellt när man har torr och fnasig hud. Då räcker det med varannan. Vips fick jag 10 timmar till på kontot.

Sen köper jag nästan aldrig kläder som kräver strykning. Bara tvätta och häng. Eller tumla. Det blir kanske 25 timmar per år.

Prydnadssaker stjäl en massa tid så de är bortrationaliserade ur hemmet. Kan man tänka sig något tristare än att damma porslinsfigurer. Och tid tar det. Jag uppskattar att jag sparar någon timme på det.

En annan viktig princip när det gäller städning: Allt levande skräpar. Bort med krukväxter och husdjur och där ackumulerar jag lite till.

Under de senaste tolv åren borde jag ha en hel del sparad tid. Det vore inte helt fel att kunna ta ut den i ett svep. Göra något rejält istället för att låta tidsvinster bara försvinna ut i tomma intet. Som nu till exempel.

Kung i baren

Jag fick månadens lönebesked idag och öppnade det som jag brukar: med en viss iver. Varför vet jag inte? Det är ju i stort sett samma månad efter månad. Månadslön, tillägg för beredskap, avdrag för rikskuponger, grupplivförsäkring, fackförening och lite annat smått och gott.

Men så drogs ögonen till summeringen i nedre högra hörnet. Wow! Äntligen har man fattat vad jag är värd. En löneökning på 50%. Det är grejer, det. Nästan så att jag ringde hem. Tills jag såg att den höga summan inte alls var lön utan lönekostnad. Alltså vad jag kostar företaget i form av lön, pensionskostnader och sociala avgifter.

Varför gör man på detta viset? Ska jag få dåligt samvete? Över att jag kostar företaget en massa pengar i skymundan. Eller vill man att jag ska bli arg över att staten ta så stor del av min kaka? Och gå med i Skattebetalarnas förening? Eller någon annan obskyr organisation.

Hur som helst. Jag är glad att Lönekarin satte tillbaka de tre kronor hon dragit för mycket på förra månadens fackavgift. Det räcker till två paket jäst.

På förekommen anledning

Funderar på att lämna ett förslag till EU angående förflyttningar av full friska människor.
Transporter som är
– kortare än 5 km genomförs gående
– mellan 5 och 10 km per cykel
– över 10 km med allmänna kommunikationer

Förflyttning med bil är endast tillåten när inga andra alternativ är tillgängliga.

Och när jag ändå är i farten kan jag lika gärna dra till med ännu en motion. Ett förslag som jag tangerat tidigare och som är i enlighet med arbetslinjen.

Pensionärers rörelse utomhus borde begränsas. Jag har aldrig begripit varför så många ska handla 3 väldigt tunna skivor Lönnebergaskinka, 5 skivor lite tjockare kalkonpastrami och en liten, liten bit av laxpuddingen precis under min lunch. Och stjäla ett antal av mina 45 lediga minuter.

Jag kan tänka mig en tvåtimmarslucka då man kan släppa ut äldre, förslagsvis 14-16 vardagar. På fredagar borde de ha utegångsförbud helt och hållet.

Funkar inte förbud får man köra med incitament i form av morötter. Specialpris på muggpapper brukar utöva speciell lockelse på pensionärer. Ge en rabatt på toabalarna med 50% under ovan nämnda perioder.

Föresten kan det här utvidgas till fler grupper, som barnlediga och sjukskrivna. Eller är det för radikalt?

Pinsamt

Som sagt, jag är på kurs den här veckan. Internt, ihop med folk från huvudbolaget. Och det känns som déjà vu. Året är 1966, det är vinter, riktigt kall vinter och jag går i sjuan.

Tre dampkillar, de som valde teknisk-praktisk linje i nian, satt längst bak och var allmänt störiga. Framför dem satt Eva och Anki. Anki hade ett utstående öra. En detalj som hon försökte dölja med sitt långa hår. Men hur hon än slängde med håret så tittade örat hela tiden fram.

Det var inget som bekymrade Anders snett bakom. Han var mer intresserad av det som fanns nedanför hår och öron och tog varje tillfälle som stod till buds för att talla på henne. Och hon fnissade förtjust över uppmärksamheten.

Precis så är det på den här kursen. Längst bak sitter några småpojkar i 40-årsåldern och tramsar med tjejerna framför. Tjejer med barn i förskoleåldern. Övriga sitter och skäms å grabbarnas vägnar.

För det är både oseriöst och oförskämt. Både mot kursledaren och mot övriga deltagare. Och det bekräftar ännu mer att jag gjorde rätt som inte sökte chefstjänsten. Tänk att behöva dra manboys i öronen på arbetstid. Lockar verkligen inte mig.

Cykler

Kvällstidningarna är självförsörjande på något sätt. Först har de krigsrubriker och vädret som ska komma och fyller spaltmeter med hur det kommer att gestalta sig. Sen kommer ovädret och då blir det mer svarta rubriker om konsekvenserna.

Nästa steg är att fånga upp mänskligt lidande i ovädrets spår. Hur människor suttit fast i tåg och blivit tvungna att leva på dyr mat i buffévagnen. Och när den inte förslår tvingats hungra. Då kräver redaktionerna att ansvariga ställs till svars. Och vad gör de? Skyller på vädret, förstås.

Sista steget i kedjan kom i dagens Expressen. Där passar man att idiotförklara allt och alla, trots att det är tidningarna som jagar upp folk. Framförallt gäller det gnällspikarna. Som egentligen inte är så många om ni frågar mig.

På mitt jobb finns det folk som bor i Södertälje, Enköping, Bålsta och Uppsala. Inte gnäller de mer nu. Snarare mindre. Då är det mycket mer knorrande över de ständiga förseningarna och inställda tåg  när vädret är OK.

Proppad

Det spelar ingen roll om en kvinna är ung, som hyresgäst Malin Lindgren, 26, eller om hon är äldre som Frida Falk, 69, så läggs deras bristande kunskaper mig till last.

Maken orkar inte riktigt med alla jobbiga damer som inget begriper. Och det går ut över mig. Som om jag inte vet vad en säkring är och hur man byter en sån?

Malins spis gick på halvfart så hon ringde efter Maken. När han sa att det nog var en av huvudsäkringarna som gått, svarade hon: ”Säkring? Vad är det?” och kom till slut fram till ”Då ringer jag pappa”. Nu när Maken inte tyckte att det var hans sak att lösa problemet.

När Frida Falk skulle byta en lampa i vardagsrummet gick glödlampan sönder och metalldelen trillad ner i lampan och orsakade kortslutning. Det blev beckmörkt och trots att fru Falk bytte säkring så förblev vardagsrummet strömlöst.

När Maken kom dit så kunde han snabbt konstatera att nya säkringen satt bak och fram. Hur hon nu hade lyckats med det?

Två sådana ärenden på samma vecka är bara för mycket. Hela kvinnosläktet, jag inkluderad, borde omyndigförklaras. De skulle åtminstone inte få inneha en lägenhet. Inte inom hans ansvarsområde. Om han finge råda.

Som om okunskaper i pratiska göromål är förbehållet kvinnor? Jag minns min egen styvfar och hans tafatthet. Han tänkte ringa en elektriker för att åtgärda glapp i en strömbrytare innan mamma lyckade styra upp det hela.

Insikt

Nu är jag på kurs igen. Samma kurs som jag var på för ett halvår sedan. Och jag måste säga att när jag hört något 25 gånger förstår jag saken på direkten.

Riktigt så illa är det inte, men nog är det lättare att förstå ett ämne när man har lite hum om saken i förväg. Så fungerar min hjärna.

Ta det här med att resa till exempel. Jag har svårt att läsa in ett resmål i förväg. Maken älskar resehandböcker och köper i regel flera stycken om vi ska någonstans. Och han läser dem innan vi åker. Jag är tvärtom. Ögnar möjligen halvhjärtat igenom några sidor här och där utan att det säger mig så mycket.

Men efteråt läser jag om resmålet med behållning. Jag måste helt enkelt ha något självupplevt att relatera till för att få ut något av andras beskrivningar.

Ungefär så är det med kurser. Helst behöver jag personlig erfarenhet för att få ut något. Annars blir lektionerna mer som pusselbitar utan egentligt sammanhang. Men om jag har lite förhandskunskaper så fungerar de som en ram och då faller bitarna lättare på plats.

Livet är en schlager

Vi bänkade oss för att se Melodifestival. Det måste man om man ska kunna konversera 6-8-åringar. De har alltid så bestämda åsikter om vad som är bra och vad som är dåligt i den typen av program. Ännu större anledning att se gårdagens deltävling var att alla tre barnbarnen var hemma hos oss.

Men 6-8-åringar är som många andra: de har bestämda uppfattningar utan att ha en aning om saken. Det var inte många minuter de orkade se på programmet. Om de över huvudtaget befann sig i vardagsrummet, så var det för att hoppa i takt med musiken. I sofforna. Golvet är grannens tak och där kanske man inte uppskattar schlager.

Så satt vi mestadels själva trots att jag lovat att de skulle få rösta. Och då tog jag saken i egna händer och ringde och la min röst på Crucified Barbara. I upphetsningen ringde jag det dyrare numret. Inte för jag grämer mig över pengaförlusten men det var ingen avsiktlig givmildhet från min sida.

Det där tjejgänget som vann var inte min tekopp. Bara en vacker förpackning. Och låten var mesig. För att inte tala om instrumenten; vad hade de där att göra. Sen blir jag lika förvånad att varje omgång har en eller flera deltagare som inte kan sjunga. Hur är det möjligt?

Men scenografin och ljusspelet i glasgolvet får högsta betyg. I mitt nästa liv skulle jag kunna tänka mig att pyssla med sånt.

Oundvikligt

I fredags kväll tog Svågern sina sista andetag för att somna in i döden. Och alla runt omkring kunde andas ut. För det är så det känns när man vet att det inte finns någon återvändo. Att livet inte längre känns värdigt och att man bara vill att lidandet ska ta slut.

Och nu börjar allt det där praktiska för Lillsyrran. Saker man måste ta itu med efter ett dödsfall. Som känns så besvärliga men som ändå är en slags livlina. Begravningsbyrå, sälja huset, flytta. Ja, listan är lång.

Den här vändningen i livet var inte något som Lillsyrran hade räknat med. Inte alls. Det är hon som alltid har varit den klena och sjukliga i familjen. Med värk och krämpor. För fem år sedan fick hon dessutom bröstcancer och genomgick både operation, cellgiftsbehandling och strålning. Och så är det Svågern som försvinner. Han som knappt varit sjuk i hela sitt liv.

Mest gruvar hon sig för den stora ensamheten. Att komma hem till en tyst och tom lägenhet. De som alltid haft mycket umgänge med folk som kommit och gått och där Svågern varit den självklara motorn.

Nu räcker det!

Det börjar bli alldeles för mycket snö utanför mitt fönster. Snart är täcket ovanför fönsterbläcket. Och mer ska det bli hotar SMHI.

Kommer jag inte iväg från jobbet snart lär jag bli drabbad. Som om inte morgonens pulsande på oplogade trottoarer räckte. I nästan en timme och med byiga vindar som sällskap.

Vi har ett avstämningsmöte 14.30, men jag funderar starkt på att hoppa det. Något som jag säkert inte är ensam om.

Uppdaterat
Fick just mejl från Fredrik: Inget möte i eftermiddag. Ha en trevlig helg!
Är han blogg- och/eller tankeläsare?

Blondinbella

Jag får skumma mejl. Från folk jag känner och andra som är helt obekanta. Tvåan, som tillhör bekantingarna skickade ett med instruktioner om hur bloggare kan vinna en tidningsprenumeration.

Har du en blogg?
Då har du chansen att få en gratisprenumeration, värde 120–450 kr. Välj i ett sortiment av elva tidningar. Allt du behöver göra är att blogga något trevligt och länka till Tidningskungen.se så skickar vi dig en prenumerationskod.

Problem nummer ett är bara att jag inte fattar vilka elva tidningar jag har att välja på. I mejlet visas 12 olika tidskrifter. Dessutom finns en länk, som omdirigerar till en sida med 24 olika tidskrifter. Plus en massa andra om man klickar runt bland ämnen och kategorier.

Problem nummer två är att utgåvorna på första sidan inte är i min smak. Som Hemmets Journal, Sköna hem, Slitz, Café eller Frida. Och framförallt inte Illustrerade Galenskap. Över min döda kropp att jag skulle rekommendera den.

Ska jag välja någon får det bli en i kategorin Sport, tidningen Kadens. Den som skriver om cykel, ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Speciellt om det är Robert Vacchi vid tangentbordet. Han meddelar visserligen att har slutat blogga på sajten, men kommer att fortsätta skriva en och annan rad i tidningen.

Skumma mejlet från obekantingen var en som ville adda mig som vän på Fejan. Lena Gustavsson, en människa som jag aldrig träffat. Vad jag vet. Och inte såg hon ut att vara minsta intresserad av tvåhjulingar. Mer barnbarn, kungahuset och småkakor.

Same same & nothing different

Det är samma sak vid den här tiden varje år. Trätoämne nummer ett i det här huset är sommarsemester. Vad, vart och hur? Och inte blir det bättre av att DN kör en massa tips i söndagsbilagan. Förslag som bara förvärrar tillståndet.

Maken har en upphängning på tåg. Än i denna dag grämer det honom att vi var för gamla när första Interrailkortet kom. Nu har åldern ingen betydelse i det fallet och i söndags hade DN några rader om saken. Som tände tåggnistan på nytt.

Jag har några kritiska synpunkter: tågresor är trista. Ju längre desto tristare. X-2000 till Göteborg är OK. Det tar inte så lång tid och man kan fippla med datorn under tiden. För utsikten är fullständigt ointressant. Om man inte älskar trädstammar.

Dessutom ligger stationerna oftast i städer. Som om inte vi hade nog av stad till vardags. Nej, jag vill ha natur och mindre tätbefolkat på semestern. Plus fullständig frihet att stanna där jag har lust att stanna. Och dra vidare när jag vill det.

När vi gjorde oss av med bilen bestämde vi oss för att sätta undan pengar till bilhyra. Om vi skulle få för oss att göra en och annan resa. Den lusten har slagit till några gånger varje år, men bara kortare sträckor.

Nu gick Maken med på att denna sommar kanske skulle vara ett lämpligt tillfälle för en längre bilresa. Men då dök nästa surdeg upp som ett brev på posten: biltåg! Från Hamburg till Narbonne. Låter bra på papperet. Men när man skärskådar förslaget så är det dyrt och avgången är bara en gång i veckan.

Plus att det fortfarande handlar om ännu en tråkig tågresa.

Egon

Världen är full av självupptagna människor. Som grannen till exempel. Hon som har Holger på sjukhus. Hon har det jättejobbigt. Men maken hennes, han som är inlagd får knappt några sympatier. Inte från hennes håll, vad det låter.

Och mamma som ojade sig när Brorsans fru fick bröstcancer.
– Vad har jag gjort för att Berit skulle drabbas så hårt. Som om hon kunde ändra eller påverka tid och oförutsedda händelser.

Nu är det Syrran. Hon agerar som om universums centrum finns i hennes navel och nu när Svågern ligger på sin dödsbädd är hon värre än vanligt. Allt tycks kretsa runt henne och hur hon ska kunna klara sig igenom förloppet.

Sjuksköterskan Daniel kommer var tredje timme till Svågern och ger morfin. Igår kväll skulle Syrran prompt klämma ur honom hur långt han trodde att det var kvar. Man behöver inte ha någon större erfarenhet eller fantasi för att fatta att det inte handlar om veckor. Snarare dagar. Och vad spelar det egentligen för roll?

Och inte bara det; sen var Syrran tvungen att berätta för Lillsyrran om samtalet med Daniel. Hon ska alltid vara av den där ”raka och ärliga” sorten. Den med tillnamnet Ångvält och som saknar filter mellan tanke och tal. Och pratar hellre än kniper igen.