¤*@$%*€

Det händer att jag önskar att jag kunde lite mer spanska. Ganska ofta, faktiskt. Speciellt idag. Vi tog oss till stora köpcentret för att handla lite mat. Inte för att vi egentligen behövde. Mat, alltså. Däremot börjar bensinmätaren krypa ner under halv tank och om man handlar för över 30€ på Alcampo får man en rabattcheck på bensin, 0,05€ per liter.

Maken körde in bilen i garaget och ställde sig i en ruta. Alltså han körde igenom en ruta och ställde sig i rutan framför.
– Det där gillar jag inte, sa jag. Om det ställer sig någon bakom oss blir det knepigt att få in varorna i bagageluckan.
– Äsch, jag sitter kvar och håller koll.

När jag kom tillbaka var rutan bakom oss fortfarande tom och jag började plocka ur mina varor. Då backar en kvinna i en bauta-Volvo in i rutan bakom oss och in i min varuvagn, som fastnar i hennes registreringsskylt. Då hon lägger in framåtväxlen, kör och tar med sig min vagn. Då bankar jag på bakrutan, skriker och sliter tillbaka min vagn och fortsätter med urpackningen.

Kvinnan i bilen fortsätter en bit framåt, lägger in växeln i reverse och börjar backa mot mig igen. Det var då topplocket gick. På mig. Och jag sökte efter lämpliga glosor. Helst hade jag velat säga: estás ciega?men jag drog till med: Are you blind, or just stupid? Det var hon inte. Blind alltså men hon hade mörka solglasögon på sig i det underjordiska garaget.

När Volvo-kvinnan klev ur sin bil hävdade hon att det var jag som var estupido, som stod i den ruta hon hade för avsikt att ställa sig i. Enligt hennes logik var hon i sin fulla rätt att köra på mig och min vagn. Jag inkräktade ju på de kvadratmeter hon hade för avsikt att nyttja.

Då drog jag till med: cretino, tonto y estupido, på dig själv och knackade mig menande i tinningen. Maken klev ur bilen och föste med talande gester bort henne.

Ja, jag kanske skulle anmäla mig till kommunens gratiskurs i spanska som börjar i nästa vecka. Men jag misstänker att man inte har oförskämdheter på schemat. I alla fall inte i grundkursen.

Annons

Messerschmidt

I P1:s Spanarna krävs det åtminstone tre exempel för att bevisa en spaning. Jag gör ett försök med en introspektiv variant.

Mina barn kallade mig för Fröken Tjatlund efter guvernanten i ”Det blåser på månen”. Hon som, om jag minns rätt, inte kunde räcka över saltet utan att kommentera: ”salt kommer från salare som betyder beströ med salt” eller något i den stilen. Jag antar att det var för att de tyckte att jag ständigt försökte förmedla diverse mer eller mindre väsentliga lärdomar. Och jag kan vara ännu tråkigare än Tjatlund och tillägga: salt var så värdefullt att romerska soldater fick en del av sin lön i form av salt. Därav det engelska ordet ”salary” för lön.

På min sista arbetsplats före pensionen, hände det att jag blev kallad ”Lilla Wikipedia”. Mina närmaste arbetskamrater var som hämtade ur en Bellmanhistoria: en syrian, en tjeck och en nepales. Och det var förmodligen jag som var Bellman. Hur som helst, var det väldigt frestande att lägga ut texten när de undrade över, för mig, självklara företeelser.

Härom dagen la en nyare bekantskap ut foton från en höstpromenad, däribland en bild på ett gäng fjälliga bläcksvampar.
Han: ”jättegod men man får skippa vinet/ölet till maten. Annars otrevligt resultat! ”
Jag: ”jag trodde att det bara gällde den grå varianten”
Han: ”du har säkert rätt! Det brukar du ha, och jag har aldrig provat. ”

Hur ska jag tolka det här? Är jag en mästrande Besserwisser? Mina barns omdöme ursäktar jag med att de saknade erfarenhet och jag kände ett ansvar att ge dem grundläggande information, som skulle hjälpa dem på vägen. Även om jag riskerade att vara låta tråkig som en snusförnuftig guvernant. Fröken Tjatlund kanske är en hederstitel.

Och hur ska jag tolka mina utlandsfödda arbetskamrater? Ja, jag kanske skulle ha hållit en lägre profil, men det ligger liksom inte för mig. När folk undrar något och jag tror mig veta svaret så ligger det nära till hands att jag lägger ut texten. Min Make är inne på linjen att epitetet var ironiskt. Men han är jävig. Eller borde jag skriva jävlig?

Och vad ska jag säga om han med bläcksvamparna? Jag vet inte, för så många gånger har vi inte träffats. Och hur kan han veta om jag har koll på svampar? Det har jag, om jag får säga det själv. Men det ämnet har aldrig tidigare varit på tal oss emellan. Och har jag verkligen uttryckt så tvärsäkert i andra sammanhang.

Ja, det var tre exempel. Det kanske är dags för mig att byta stil. Eller byta umgänge. Båda alternativen är en utmaning så här sent i livet.

Tillbaka

Ja, då är vi här igen, 333 mil söderut. Med våra vaccinintyg och hälsodeklarationer i högsta hugg. Utskrivna på papper. Jag litar inte riktigt på de digitala versionerna. Det har hänt mer än en gång att mobilen dött när man behöver den som bäst.

Att hämta hem vaccinationsbeviset var inga problem. Men hälsodeklarationen var lite knepigare. Den ska man fylla i på nätet för att få en QR-kod, att visa upp i Spanien. På första sidan skulle man fylla i för- och efternamn och passnummer. Lätt kan man tycka. Sen skulle man försäkra på heder och samvete att man var frisk som en nötkärna och inte varit nära någon med covid de senaste 14 dagarna. På sista sidan var det dags att ladda upp filen med vaccinationsintyget. Där tog det stopp.

Hur jag än gjorde fick jag ett felmeddelande. I röd text. På engelska. Det var något med namnet. Va fa, ska filen heta något speciellt? Jag döpte om den flera gånger, men inget hjälpte. Tills jag kollade mina egna namn. På första sidan, den med passuppgifter, hade jag skrivit just de namn som står i passet. Där har man förkortat mitt fjärde förnamn till ”E”, men på intyget hade man skrivit ut hela, det vill säga ”Ericsdotter”.

Där var det lite stresspåslag eftersom deklarationen inte fick var äldre än 48 timmar. Och jag tänkte i mitt stilla sinne att det inte skulle förvåna mig om vi aldrig behövde visa upp papperna, eftersom vi skulle landa mitt i natten. Men där hade jag fel. Ett tiotal kontrollanter inspekterade allas intyg innan vi släpptes vidare till bagageutlämningen.

Vi hämtade bilen på långtidsparkeringen. Men i nattmörkret körde vi fel. Jag skyller på vägarbeten i kombination med dålig skyltning. Istället för landsväg 332 hamnade vi på motorvägen mot Madrid. Det blev en liten omväg innan vi hamnade rätt, men vi lyckades hålla sams hela vägen. Annars kan felkörningar ge upphov till livliga diskussioner.

Väl hemma i bostaden var vi glada att kylskåpet kunde leverera varsin kall GT att somna på.

Det rullar på

Senaste veckan har varit intensiv. Jag har ätit på restaurang fler gånger än vi gjort på länge. Torsdagen i förra veckan var det kanonväder. Min arbetskamrat och jag lunchade på ett café vid Tyresö slott. Utomhus i sensommarvärmen. Av nostalgiskäl blev det bakad potatis med skagenröra, något som vi ofta åt under de första 10 åren av det här århundradet. Under dryga tre timmar avhandlade vi högt och lågt, ungefär som vi gjorde på luncherna när vi jobbade ihop.

I söndags bjöd barnen oss på lokal. Köttrestaurang. Man kanske borde tala tyst om det i dessa tider. Men det var gott, rikligt och fullspikat. Tydligen hade fler än vi anledning att fira med en pangmiddag. Måndagskvällen tillbringade vi med gamla vänner. Ni vet av den typen som det kan dröja fyra-fem år mellan träffarna och ändå är det som det var igår som vi sågs. Det blev middag på lokala favoritstället, MOAS, ett bättre kebabhak på krypavstånd. Vi har säkert varit där fem-sex gånger under våra tre månader här i Stockholm.

Tisdag var ruhetag. Men på onsdagen dök våra Dalavänner upp. Och då blev det ännu intensivare. Allt mellan himmel och jord avhandlades. Diskussionerna kan bli högljudda, men den här gången hittade vi inte något riktigt bra stridsämne som vi kunde gå igång på. Det är kanske åldern som tar ut sin rätt.

Torsdag förmiddag ägnade herrarna åt att försköna hemmet. Fondtapeten kom på plats med damerna gjorde en liten sightseeingtur med SL. Tunnelbana till Centralen, spårväg city till Djurgården där vi förfasade oss över den betongklossen vid Liljevalchs konsthall. En utbyggnad signerad av Gert Wingårdh. Not so very beautiful, om ni frågar mig.

Färjelinje 80 tog oss tillbaka till Nybroplan. Vi gick till Norrmalms torg, passerade genom Birger Jarlspassagen och strosade Birger Jarlsgatan norrut till Stureplan, där vi tog tvåans buss hem. Jag tror att vi klarade av alla typer av allmänna kommunikationsmedel som Stockholm har att erbjuda på några timmar. Och jag underhöll mitt sällskap med att peka ut alla adresser där vi haft städningar på den tid vi hade städfirma. Jag hoppas att det uppskattades!

Tapetseringen var klar lagom till att vi kom tillbaka. Det blev inga restaurangbesök, däremot hämtmat flera gånger. Och det funkade ganska bra att sitta fyra pers vid vårt lilla köksbord. Men nu har gästerna dragit vidare västerut till Falköping och Göteborg. De höll på att packa ner Makens glasögon bland sina pinaler. Det hade varit katastrof. Däremot misstänker jag att det breda lakanet, som tillhör vår bäddsoffa, är på väg någonstans längs E18. Jag hittar det i alla fall inte.

På tapeten syns en massa kända Stockholmsbyggnader och jag tror att jag har kläm på de flesta. Men inte vad det inramade är för ett hus.

Förslag?

Uppdatering:

Tack för förslaget AW! Jag var också inne på att det var en skola av något slag. Men nu lutar jag åt att det är Nationalmuseum. Eller?

Nedräkning

Igår blev jag av med coronafrisyren. Äntligen! Efter mer än ett och ett halvt år. Frissan försökte övertyga mig om att jag borde ha lite färg i barret, när jag ändå var igång. Fräscha upp de vita och grå stråna. Jag stod emot för jag är väl medveten om konsekvenserna. Efter två-tre veckor behöver man åtgärda utväxten och sen, efter några veckor, är det dags för samma sak igen. Och igen. I evigheters evighet.

Men jag förstår frissorna. De ska ju också leva. Eller kallar man inte kvinnliga frisörer för frissa längre? Många säger frissa om frisyrer nuförtiden. Men i min värld heter de frilla om man vill slanga till det.

Idag har jag tvättstugan. Med stort T. Dels som ett led i att stänga ner vår vistelse här, men också för att fräscha till det inför nästa vecka när vi ska få fondväggen tapetserad. Mattor, täcken, kuddfodral, sittdynor och annat får en sig duvning. Hemmet kommer i ett annat ljus när man ska ha nattgäster. Plötsligt ser man alla smulorna i besticklådan och i kylskåpet uppenbaras smörkladd och annat icke önskvärt på glashyllorna.

Vi var på Ikea i måndags. Igen. Saker här tenderar att få fötter. Eller så har de egentligen aldrig funnits innanför vår ytterdörr. Underlakanet till bäddsoffan har definitivt tagit sig ut genom ytterdörren. Det var mycket bredare än övriga och jag har letat högt och lågt på våra 52 kvadratmeter utan resultat. Huvudkuddarna däremot är jag osäker på om vi haft fler. Men nu är två till införskaffade. Våra gäster ska ju också ha något att vila sig på.

Det har ju stått i bladen att flera butiker har transportproblem, inklusive Ikea. På plats i varuhuset ser man att det är oroväckande tomt i somliga hyllor. De kuddar jag ville köpa har varit slut länge. Samma med Billyhyllan. Jag har varit inne på hemsidan i stort sett varje dag och kollat lagerstatus. Vi vill också uppdatera vårt muggiga badrumsskåp. Jodå, visst kan vi få det skåp vi vill ha. Om vi hämtar ut det på närmaste varuhus. Det där med nära kan ju diskuteras. Hemsidan föreslår Sundsvall, en bit från oss. Typ 38 mil. Så det behovet känns inte så trängande i dagsläget.

Annars har jag lite luncher/middagar att se fram emot. Imorgon ska jag luncha med en gammal arbetskamrat, på söndag bjuder barnen på en försenad bröllopsmiddag med anledning av vår 50-åriga i februari och i nästa vecka har vi bokat en middag med gamla vänner. Efter det kommer våra Dalavänner.

Sen drar vi 333 mil söderut. Där är det fortfarande över 30 grader och prognosen lovar ingen svalka de närmaste veckorna.

Förhalning straffar sig

Nu har vi bokat återresan till Spanien. Och fy vad stressigt allting blev! Alla dessa saker som man borde ha gjort men skjutit framför sig. Som att kontakta Försäkringskassan och Skatteverket, till exempel. Och då möts man av: ”Handläggningstid för att få ett utfärdat intyg av Skatteverket är för närvarande ca 6 veckor och vi hanterar alla ärenden i tur och ordning.” Jaha, då hinns det inte med innan vi åker.

Men i förmiddags fick jag i alla fall en tid hos en hudläkare. Jag har lite konstigheter här och där som jag vill ha identifierade. ”Åldersförändring, åldersförändring, basaliom, åldersförändring, basaliom, baslaiom” lät det när Kristina for över min hud med förstoringsglas.

Åldersförändringarna lämnades därhän, men alla basaliomen fick sig en duvning av fryssprej. Jag hoppas att det räcker. Tidigare har jag tagit bort ett antal kirurgiskt framför allt på ryggen. Jag lever på hoppet att Cancerfonden har rätt när de skriver: ”Eftersom basalcellscancer nästan aldrig ger metastaser kan praktiskt taget alla patienter botas.” Och att jag ingår i kategorin ” praktiskt taget alla ”.

Nu börjar jag fundera över den där Rune i Västerås, som jag skrev om i förra inlägget. Varför i hela världen är han så intresserad av min biologiske far? Jag föreställer mig att en släktforskare framför allt vill få fram fakta om sin egen släkt. Inte andras. Är hans egen släkt alldeles för slätstruken och tråkig? Bara generation efter generation av skogsbönder i Värmlands tassemarker. Lite creepy känns det.

I morgon blir det nya duster med Skatteverket och endera dagen bokar jag tid hos frissan. Det var över halvannat år sedan sist. Stressigt värre för en pensionär!