Dagens diskurs

För somliga är en bra historia viktigare än vad som är sant. Själv gillar jag en bra historia men är inte beredd att tumma på sanningshalten hur som helst. Sådana petitesser bekymrar inte Maken; han skarvar värre än en storfiskare.

Senaste tiden har jag hört honom berätta om hur det var när vi kom till Spanien. Hur korkat vi hade packat och hur mycket vi behövde köpa eftersom vi inte hade fått med oss det allra mest väsentliga. Alla våra nya och gamla bekanta har fått i sig den, i mina öron osanna skildring. Idag upprepade han samma berättelse för två av våra oskyldiga barnbarn. Efteråt tog jag honom åt sidan och sa att det han just så livfullt skildrat inte alls var med sanningen överensstämmande.

Alltså, vi kom ner till vår lägenhet dagen innan vårt flyttlass skulle levereras. Och själva endast iförda handbagage och en incheckad väska. Väskan innehöll bland annat två luftmadrasser. Alla möbler och allt i köksväg skulle komma med flyttlasset.

Under första kvällen insåg vi att vi behövde något att sitta på. Golvet kändes inte som något bekvämt alternativ. Ta sig upp utan att kunna stödja sig på något är ingen barnlek. Speciellt inte för Maken. Vi åkte iväg till en av de otaliga kinamarknaderna och köpte två stolar och ett litet cafébord i glas.

Sen åkte vi till en stormarknad och köpte två koppar plus diverse frukostmat. En billig stekpanna fick agera kokkärl. Und das war Alles. Dagen efter klockan 10:30, när flyttlasset var uppburet, packade vi upp åtta koppar, åtta stora tallrikar, åtta djupa, åtta assietter, skålar, elvisp, mixerstav, full uppsättning av glas och bestick, köksknivar och kastruller. Stekpanna var det enda som fattades i packningen, men den hade vi inhandlat på Alcampo kvällen före.

Alla dessa detaljer har Maken förträngt. Enligt honom saknade vi det mesta första tiden. Och för drygt ett år sedan körde vi till ner Spanien i en bil som vi köpte först ett halvår senare. Med bara trams i bagaget. Och när jag påpekar det ologiska i hans version får jag äta upp att jag var så enfaldig som ville ta med mig mina vinterkängor. Något som jag borde ha envisats med eftersom jag skulle ha glädje av dem när vi åker till Stockholm i februari.

En annan av Makens och mina stötestenar är begreppet ”hemlighet”. I min värld är det ett förtroende som man förväntar att mottagaren inte för vidare hur som helst. När vårt bostadsköp i Spanien fortfarande var på planeringsstadiet, säger Maken till en av våra vänner: ”Vi håller på att titta på att flytta utomlands när vi går i pension. Men det är en hemlighet, så berätta inte.” Och sen vek han ut både länge och väl i ämnet.

”Varför sa du att det är en hemlighet? Du berättar ju om det för alla som vill höra på? Varför skulle just Tina beläggs med tystnadsplikt? Fattar du inte hur besviken hon skulle bli när hon får klart för sig alla andra vet om din så kallade hemlighet?”

”Vaddå, det är väl ingen höghelig hemlighet? Med dödsstraff som följd om man pratar bredvid mun. Vem har pratat om tystnadsplikt?” Och så får jag äta upp att jag har en alldeles för fyrkantig hjärna, medan han är kreativ och fantasifull. Beredd att använda gamla begrepp på nya sätt.

Hur som helst, jag tycker att en god historia ska vara någotsånär logisk och sann. Lite kryddning skadar inte, men det får inte vara hur huvudlöst som helst.

Spill

När vi var turister i Spanien upplevde vi sophanteringen som ett mysterium. Var skulle man göra sig av med sitt skräp? Vi smög oss längs trottoarerna och dumpade våra påsar i gröna plastkärl i hopp om att ingen skulle konfrontera oss med att vi åkte snålskjuts på andra. Men nu tror vi oss fatta hur man ska göra.

I vår by har folk helt enkelt inga personliga sopkärl. Lite här och var står det gröna plastbaljor med lock och där slänger man sina hushållssopor.

På bilden längst till vänster finns ett exempel på hur de kan se ut.

Det är inte viktigt i vilket kärl man kastar sitt skräp, utan det är bara att slänga där det passar. Och har man grovsopor, i form av möbler och madrasser ställer man dem bredvid en gröning och under någon av veckans nätter kommer sopbilen och hämtar. Där ställer folk även trädgårdsavfall, avklippta grenar, nedsågade träd och annat som skulle göra en svensk sopgubbe skogstokig.

Det fyrkantiga blå kärlet är avsett för kartong och papper. Man plattar till lådor och annat skrymmande och stoppar in det ”brevinkastet” högst upp.

Nästa kärl, det vill säga det gula, brukar vanligtvis ha samma format som det blå. Och det är avsett för plast och metall. Man slänger alltså tomma plastflaskor, tetrapak, läsk-, öl- och konservburkar i ett och samma kärl. Enda förbehållet verkar vara ”Solo envases”, alltså olika behållare.

Det högraste, den gröna behållaren, är avsedd för glas. Både färgat och ofärgat i en och samma balja. På sina ställen kan man även göra sig av med begagnad hushållsolja. Då är behållaren orange. Det friteras flitigt i spanska kök och använd olja ska helst inte hamna i avloppssystemet. Batterier tar man med sig till stormarknaden.

Hur duktiga är folk på att separera sitt skräp? Ingen aning, men förmodligen inte lika duktiga som tyskarna. I Tyskland är det hårda bud och detaljerade regler så man vet aldrig om man gör rätt eller fel. Själva sorterar vi ut glas, plast och kartonger. Annat papper har vi just inte. Det har hänt en gång att vi haft anledning att separera olja efter att ha friterat calamares.

Endera dagen ska vi bättra oss och även plocka ut burkar, men eftersom vi använder shoppingkassarna för att bära iväg skräpet tar det emot att sortera ut kladdiga saker.

Förresten har man börjat ta betalt för plastpåsar i matvaruaffärerna även här. Inte mycket, bara 5 cent styck. Men det är tillräckligt för att de flesta har med sig stadiga shoppingbagar, som stormarknaderna säljer för 50-60 cent. Effekten har blivit att det inte alls blåser runt lika mycket tunna påsar i naturen. Och skulle man börja med någon form av pantsystem för burkar och petflaskor skulle det förmodligen se ännu bättre ut.

Identitetsproblem

Alla bilar vi haft genom åren har hetat mänskliga namn baserat på bokstäverna i registreringsnumret. Vi hade till exempel en Merca som hette Ludwig efterbokstavskombinationen LDW på skylten. Lillsyrrans barn blev inspirerade och försökte få till något av MOO231 på deras bil, men det enda de kom på ”Mormor + Olle = osams”. Efter mamma och hennes make, som hette Olov. Och som var osams i verkliga livet. Eller snarare: morsan skällde oavbrutet på sin make. Nu har vi fått våra spanska registreringsskyltar och när vi fixat spansk försäkring är det dags att skruva fast plåtarna på bilen.

Om jag ska dra förhastade slutsatser av det jag ser i form av registreringar som rullar runt på vägarna så finns det ett gammalt och ett nytt system. Det gamla består av en eller två bokstäver, som anger var i landet bilen registrerats. M för Madrid, MU för Murcia, A för Alicante, V för Valencia osv. Därefter kommer några siffror och ytterligare en bokstav. I det nya systemet har registreringen fyra siffror följt av tre konsonanter.

Vi hade hoppats på en skylt som inkluderar våra initialer eftersom de nyaste skyltarna vi sett börjar med J. Men vi fick en registrering som börjar med K. En bokstav som vi ännu inte sett på bilar i verkliga livet. Och vad kan man få ut av bokstavskombinationen KDV. Det enda jag kunde komma på var kadaver. Not so very funny. En bekant föreslog Kindvall, men jag är skeptisk. Kindvall säljer Ford, inte VW.

Jag tar tacksamt emot namnförslag!

Lämningar

Längs spanska ostkusten finns det lämningar från tiden då pirater härjade i Medelhavet. Så även i vår lilla by. Det finns ett gammalt torn från 1500-talet nere vid hamnen, som fungerar som sommarstuga åt dagens ägarfamilj. Den egentliga bebyggelsen ligger två kilometer inåt landet. Nere vid vattnet höll man utkik efter pirater.

Bilderna är från i vintras när det stormade och regnade ordentligt. Än så länge är löven fortfarande kvar på träden.

Men nu har man byggt en massa nere vid havet. Först åt människor i Murcia och Madrid som behövde svalka under de heta sommarmånaderna. Nu kryper husen längre och längre upp från havet och upp mot huvudorten genom att tidigare odlingsareor bebyggs.

Vi bor fyra kvarter från strandpromenaden och stranden. Inte för att vi är så svåra på sol och salta bad, snarare tvärtom. Men jag gillar att promenera längs havet, så det var ett av kraven: rollatoravstånd till stranden.

Under maj månad, när det fortfarande var relativt svalt gick vi långt söderut längs vattnet. Och när vi ändå travade på, plockade vi skräp i varsin stor Ikeakasse. Hur mycket plast som helst i olika former och format. Det mesta såg ut att komma från fiskebåtar.

Stranden vi ägnade oss åt att snygga till är drygt två kilometer lång och heter Playa de la Torre Derribada. Varje gång vi travade längs stranden letade våra blickar efter tornet Derribada. Utan framgång. Det finns helt enkelt inte. Inte så konstigt när vi fick klart för oss att strandnamnet betyder ”Det rivna tornets strand”.

Den 1 juni kunde vi dessutom lägga ner vårt självpåtagna städarbete. Då drog kommunen igång sina traktorer och krattandet sanden under tidiga morgnar. Än är stranden hyfsat skräpfri, men vi återkommer med våra städaktioner när det grisat till sig alltför mycket.

Ytterligare tillbehör

Som sagt, det börjar bli kallare på kvällar och nätter. Och vill vi ha folk hemma på middag, och det vill vi, så sitter vi helst på takterrassen. Där har vi ett stort matbord och sex stolar. Plus några extra fällstolar. Inomhus är det betydligt trängre. Med lite god vilja kan sex personer sitta runt köksbordet och äta frukost. Men knappast fler än tre när det handlar om middag.

Därför föddes idén om en gasolvärmare på taket. En sån där som kan stå på Stockholms uteserveringar och sprida värme runt omkring sig. Men vad kostar en sådan mojäng? För att leta på nätet behöver man dessutom veta vad mojängen heter på spanska. Google hjälpte mig med gasolvärmare = calentador de gas. Men det enda sökresultat som jag fick upp på skärmen var en massa varmvattenberedare.

Om man är ute efter hitta något i möbelväg är Ikea på nätet en god källa till information. Det är bara att leta upp saken på Ikea.se och hitta samma sida på Ikea.es. Det var så jag fick klart för mig att spanjorer tycker att solsängar inte är sängar utan schäslonger = tumbona. Men varför hittar jag inga gasolvärmare på nätet?

Jag vet inte heller vad ”Ingen reklam, tack” heter på spanska och därför får vi en del av den varan i brevlådan. Vår brevlåda sitter i muren till området ihop med övriga grannars postfack och somliga reklamutdelare lägger en liten hög med reklamlappar på hyllan nedanför facken. Med påföljd att de lösa papperna förr eller senare flyger ut över gata och trottoarer. Jag, i egenskap av kvarterets ”En man som heter Ove”, brukar ägna min fritid åt att plocka upp skräp i min närhet. Därför är jag inte alls glad när pappersreklamen sprids i närmiljön.

I förra veckan hade någon delat ut ett reklamblad i våra brevlådor. Min spontana reaktion var att slänga skiten. Men Maken var snabbare än jag. Han slet åt sig bladet och tog med det in. För han gillar broschyrer. Avsändaren var en bricolaje, det vill säga en slags byggmarknad. Google översätter ordet med DIY. Alltså gör-det-själv-butik.

Bygg ditt eget pyttelilla kök för 259€, lägg trägolv för 13€/kvm, sätt nytt kakel, installera spotlights, sätt ihop lagerhyllor, cementblandare för bygget, aluminiumstegar för att få belysningen på plats fyllde första halvan av broschyren. Resten av innehållet tillägnades olika värmekällor. Spisar, kaminer, element, varmvattenberedare, luftkonditioneringsaggregat. Och där på näst sista sidan hittade jag min gasolvärmare.

Spanjorer tycker tydligen inte att min gasolvärmare är någon värmare. Nej, i deras värld är det en kamin, alltså en ”Estufa de exterior”. Tack för det, reklamen! Och nu har jag googlat på saken. Priset ligger från 95€ och uppåt.

Endera dagen står det en sådan på terrassen. Plus en gasoltub. Så att vi och våra gäster inte behöver sitta på taket och huttra.

Förresten

Cummings har kastat in handduken. Det betyder att vi nu är ensamma permanentboende i kvarteret. Men det kommer och går folk hela tiden i husen. Norge har haft sitt höstlov under första halvan av oktober så Silje med övriga norska familjer har varit här.

En del husägares föräldrar har också avlöst varandra. Stefan och Berit var här fyra dagar och de håller gärna till i poolområdet till skillnad mot oss. Det är där man får veta ett och annat om grannarna och det är därför vi vet att Cummings flyttat tillbaka till UK.

Den engelska familjen försörjde sig som nyckelpigor. Alltså städade uthyrningsbostäder mellan hyresgäster, tvättade lakan och handdukar och inkasserade och lämnade ut nycklar. Ett hårt jobb där man inte vet hur dagen kommer att gestalta sig. Ibland är det lättjobbat, andra dagar tar det liksom aldrig slut.

Stephen berättade om ett självmordsuppdrag. Deras kund hade hyrt ut sitt hus till en stor irländsk familj. När Cummings kom dit gick det knappt att ta sig fram. Allt löst låg utslängt över golven. När det tog sig in i badrummet låg det sopsäck på sopsäck i duschen. Hyresgästerna hade inte tagit ut en enda påse. Jag förstår att Cummings tappade sugen. Fast enligt Stephen gjordes återtåget på grund av sjukliga föräldrar.

Det är många utlänningar som hänger sig kvar här i Spanien. Man ser danska målarfirmor, svenska VVS-företag, engelska internetinstallatörer med flera. Och inte att förglömma: alla utländska mäklare. Jag kan räkna upp åtminstone fem svenska på rak arm.

Vi har en rysk radhusägare i kvarteret. Han har satt upp en skylt med texten ”SE VENDE”, alltså TILL SALU. Skylten sitter inte mot gatan utan in mot gården. Bara synlig för oss i kvarteret. Stefan och Berits teori var att han tagit fel skylt. Det skulle stå ATT HYRA. För ryssen har köpt flera lägenheter på Costa Blanca, som han hyr ut.

Snart lär belgarna dyka upp. Tillsammans med svenskar. Jag ser att det belgiska höstlovet sammanfaller med det svenska. Då vi ska få besök av Tvåans döttrar, som kommer hit på egen hand.

Nätterna börjar bli kallare, håller sig runt 18 grader. På dagarna går det upp till 24. Solen står lågt och timmarna som poolområdet är belyst blir färre och färre. Knappt någon ligger i vattnet. Jag gissar att det håller sig runt 20. Inget för mig som knappt badar när det är 25. Vi får väl ta badsugna gäster till havet istället där vattentemperaturen är behagligare.

Alla utom vi

På charterföretaget jag jobbade på mina sista arbetsår, visste man att det inte var resan som var målet. Alltså, själva resan som såldes gav inte mer än 150 kr i vinst per betalande. När jag hörde det ställde jag frågan: Why bother? Så mycket jobb för så lite tillbaka. Svaret var: ancillaries. Det vill säga kringförsäljning. Där fanns det pengar att hämta. All inclusive, halvpension, helpension, nyårsmiddag, spjälsäng, barnvagn, barnklubb, utflykter, träning, matlagningskurser; you name it! Det fanns en hel avdelning som skötte den biten.

Det verkar vara samma sak i den spanska byggbranschen. Det är framdraget kanaler för luftkonditionering och innan man vet ordet av får man ett erbjudande från byggaren om ett aggregat där monteringen ingår i priset. Och vem behöver inte belysning? Vad sägs om några spotlights i taket? Eller utomhusbelysning på takterrassen? Vid entrén och i trappan upp? Diskmaskin monterad och klar? När den kringförsäljningen var över fick vi en faktura på 50000.

På taket är det framdraget vatten och avlopp, som bara skriker utekök. Ett sådant ville byggaren ha ytterligare 14000 för. Om vi inte ville ha några skåpdörrar räckte det med 9000. Vi avstod.

Nu bankas det och låter för fullt. Efter ett år har de flesta upptäckt hur dåligt det är med förvaringsutrymmen. Man vill inte ha skrymmande saker som cyklar, parasoller, solsängar och andra strandprylar inomhus. Då ställer byggaren upp. Bygger förråd på uteplatser. Snart sagt alla har en bod på markplan. Alla utom vi.

Under vår trappa skulle det fungera alldeles utmärkt med ett cykelförråd. Så vi pratade med byggaren, som avrådde. Trappan upp till vår lägenhet hänger på husgaveln som är klädd med ”prydnadssten”. Och att ”förstöra” intrycket med ett förråd skulle knappast godkännas av byggnadsnämnden. Och svartbyggen renderar böter och rivning.

Om vi vill ha ett förråd på markplan skulle vi behöva ta bort en bit av rabatten. För mot den vita muren skulle en tillbyggnad inte sticka i ögonen på samma sätt.

Fastigheter som har några år på nacken kan se ut lite hur som helst. Folk bygger till och om, byter staket och glasar in balkonger och terrasser. Så vi får väl fortsätta att ha min cykel i gästrummet. Maken har köpt en cykel av kusin Klas, men den står fortfarande kvar hos honom. Väntas hit i mars som specialbagage när vi åker tillbaka hit.

Men år 2020, blir det andra bullar. Då ska vi ha ett förråd att stoppa in vår cyklar i. Precis som alla andra.

Bytt är flytt

När det var dags för Svärfar att gå i pension insåg Svärmor att de skulle gå varandra på nerverna om de bodde kvar i den lägenhet de hade. En etta på Hägerstensåsen. Men att byta en mindre hyresrätt till en större dito är inte det lättaste nu och det var det inte heller för 30 år sedan. Förmodligen svårare med tanke på att internet inte fanns; det var annonser i dagstidningar och lappar på anslagstavlor som gällde.

Svärmor tyckte att det vore bra om de kunde flytta närmre oss, så att de kunde hjälpa till med våra barn om det skulle behövas. Inte mig emot. Svärmor var inte den som hängde sig på när det inte behövdes. Jag minns inte om de testade med tidningsannons, däremot satte vi upp lappar på varenda anslagstavla i förorten. Flera gånger vartefter lapparna försvann.

På den tiden hade alla livsmedelsbutiker en anslagstavla vid utgången. Och det var en lapp på områdets Vivo-butik som gav napp. Ett äldre par med en stor tvåa hörde av sig. Deras bostad låg i gaveländen av ett trevåningshus. Med utsikt över en stor lekpark med plaskdamm.

Som anledning till bytet angav paret att lägenheten hade för många fönster eftersom den hade fönster åt tre väderstreck. Det var alldeles för jobbigt att hålla alla dessa fönster rena. Det lät som ett väldigt krystat skäl i våra öron. Men bytet blev av och det var huvudsaken.

Några fler bytesintressenter hörde aldrig av sig. Det räckte alltså med ett svar för att få träff.  Lite så känner jag med vårt lägenhetsbyte. Vi har visserligen fått två svar på vår annons, men förslaget som vann hade en betydligt lägre hyra. Och det andra alternativet tittade vi aldrig på. Enligt Svärdottern är vi nog dem som haft vår annons ute kortast möjliga tid. Tio dagar mellan aktivering till inaktivering.

Jag minns inte hur länge Svärföräldrarna bodde i vår förort, drygt fem år kanske. Maken hjälpte dem med alla fönstren så de var inget problem. Möjligen att det kunde bli lite varmt inomhus när solen låg på från morgon till kväll. Eller att det var lite väl livat från parken utanför. Ungdomar häckade där under sommarkvällarna.

Däremot blev en och en halv trappa upp ett problem. Svärfaderns Parkinson förvärrades och de blev tvungna att flytta till ett äldreboende med hiss. Och då behövdes det inga lappar på anslagstavlor för på den tiden kunde kommunens biståndsbedömare fixa sånt.

Vi ger oss inte i första taget

Idag gjorde vi försök nummer tre med att betala vår parkeringsbot. Försök nummer två misslyckades vi med i förrgår. Då tog vi bilen till närmsta postkontor, som – lo and behold – var öppet. Men när det blev vår tur ruskade kassörskan på huvudet och visade med gester att pengarna skulle stoppas i automat.

Ja, det hade vi också fattat till slut. Alltså om vi hade betalat parkeringsavgiften inom en timme från att vi fått boten. Annars var det bara att punga ut med 40€. Men var? Vi bestämde oss för att ta oss tillbaka till orten där man bötfällt oss. Höra oss för på posten eller kommunkontoret om man kunde hjälpa oss där.

Vi valde en slingrande landsväg som tog oss upp och ner ur raviner. Där mötte vi och körde om massor av landsvägscyklister. Bara det borde fått oss att ana oråd. Men vi enades om att cyklisterna föredrog ett intressant och böljande landskap framför den flacka sträckan längs kusten. När vi kom fram till vårt mål var det uppenbart att sanningen var en helt annat.

Allt var stängt! Dags för fiesta, igen. Det var därför folk var ute och cyklade. De var lediga och passade på. Alltså kunde bi inte betala vår förpepprade bot idag heller. Dags att ge upp?

(En utdelningen av dagens bilfärd var att vi fick se en del vackra vyer. Som den här sjön.)

För ett par dagar sen skickade jag över foton av boten till killen som hjälper oss med omregistreringen av bilen. Han svarade just:
Forget about it, I have tried to find out but nobody knows about it, the only info they gave me was that in a couple of weeks they send letter, inconvenient, this car is not yet registered so there is no Spanish address were to send that letter.

Vi får väl hoppas på att han har rätt. Att vi bara kan glömma alltihop. Jag vill inte att vi ska få en räkning postad till oss, med risken att den trollas bort på posten och att vi för en betalningsanmärkning. Då kommer det bli svårt att bli godkänd som hyresgäst när vi byter hyresvärd.

 

Ingen koll – som vanligt

I Spanien har man 22 dagar med lagstadgad semester. Alltså tre färre än i Sverige. Men å andra sidan har man en massa helgondagar och lokala fiestor när allt är stängt och folk är lediga från jobbet. Något som drabbade oss idag.

På vår parkeringsbot stod det inget om hur den ska betalas, men en urinvånare föreslog Posten eller ett skattekontor. I huvudorten Pilar de la Horadada finns bådadera alldeles intill varandra. Vi bestämde oss för att ta en promenad dit. Men när vi kom till Storgatan började vi ana oråd. Allt var stängt och igenbommat trots att klockan var bara ett på dagen. Orsak: en lokal fiesta till ära för pelarhelgonet Maria.

Vi kunde inte ens hitta en öppen tobaksaffär. Det är där man köper frimärken. Posten befattar sig inte med sådana perifera ting. Vi ska nämligen skicka över vår bytesansökan till hyresvärden. Formuläret fick vi via mejl och där ska man skriva under på heder och samvete. Att vi verkligen inte försöker tjäna pengar på hyresvärden ägodelar. På ett fysiskt papper. Därför köpte vi en laserskrivare på Mediamarkt. Trådlös. Den står gömd i en garderob och gör vackra svart-vita utskrifter på begäran.

Så idag blev det drygt 13000 steg och oförrättat ärende. Och jag har ingen lust att göra om promenaden imorgon bara för att få besked om att vi måste göra betalningen på den ort vi fick boten.

Och känner jag spanjorerna rätt kommer de att fira och leva rövare, smälla av fyrverkeri så att vi, flera kilometer från huvudorten, kommer att få sömnproblem. Inget helgon är för litet för en rejäl fiesta.

Smaken är som baken

Maken anklagar mig för att vara enfaldig och enkelspårig. Bara för att jag gillar Halv åtta hos mig. Ska han säga! Som kan hänga på Youtube i timmar. Typ, som en heltidanställning.

Först var det ryska videofilmer som visade folk som körde som galningar, krockade, tappade vitala delar av bilen. Sen fångades hans intresse av folk som stod på öronen eller arslet. Grenslade stänger så jag fick ont i pungkulorna bara av att titta på klippen.

På spanskt tema fördrevs några dagar med tjurrusningar. Folk som blev stångade så de stod och dog. I alla fall rejält mörbultade. Eller blev arga för att de nästan stod och dog. Trots att de själva valt att ge sig ut i bland mördarmaskinerna.

Idag borde Maken ha städat på taket eftersom vi har bjudit hem folk imorgon kväll. Utomhus är hans ansvar, inomhus är mitt. Men det blev inte mycket av den aktiviteten. Maken gjorde ett nytt Youtube-fynd: folk som blir sparkade av hästar. Helt klart mycket intressantare än att plantera blommor, köra högtryckstvätten och fixa till insynsskyddet mot grannen.

Ja, vi är så oassimilerade att vi helst tittar på svenska tv-program. Alltså, de får gärna vara på andra språk än svenska. Men då vill vi ha dem med svensk text.

Vi har Netflix, men deras system är så knasigt att de inte bryr sig om att abonnemanget är svenskt. Är man i Spanien så är det den spanska versionen man får. Ibland finns det engelsk text att tillgå, men då är det för hörselskadade. ”Fågelkvitter”, ”Prat i bakgrunden”, ”Flämtar” och en massa annan onödig information för oss som hör relativt bra.

Och så snart TV4 lagt ut dagens avsnitt av Halv åtta kopplar jag datorn till tv:n. Jag är så nyfiken på hur folk har det i Jönköping.

Nu händer det grejer

I morse var vi uppe i ottan. Klockan sju närmare bestämt. Och det är två timmar tidigare än vår vanliga pensionärsmorgon. Allt för att passa tiden för steg ett i att göra bilen till spanjor. Det vill säga testa bilen på bilprovningen. Det gick galant. Annars hade vi blivit förvånade med tanke på att bilen är under året.

När det var avklarat tog vi raskt steg nummer två: hostade upp kreditkortet och betalade kalaset. Nästa steg är att handläggaren ringer och meddelar vårt nya registreringsnummer, för att vi ska kunna ta oss an steg fyra: teckna spansk bilförsäkring. Då kan vi hämta upp och montera de nya skyltarna.

För några veckor sedan fick vi ett brev från VW med information om att det kunde vara ett problem med belysningen på vår bilmodell. Och att vi kunde lämna in bilen på en VW-verkstad för eventuell åtgärd. Som tur är gäller europagarantin på den typen av fel och VW i Spanien kunde också ställa upp. Dessvärre hade de ingen tid förrän om två veckor, men tydligen var problemet inget som gav minus i besiktningen.

Hur det går på lägenhetsfronten? Jo, även där rör det sig. Mattias i Vasastan hörde av sig via mejl och ville dra igång bytet hos hyresvärdarna. ”Så att allt är klart till årsskiftet”. Stopp och belägg! sa jag. När jag skrev att vi kunde byta bostad efter årsskiftet, menade jag efter och inte i. ”Funkar det för er om vi tar det i skiftet februari-mars?”. Mattias sa att det skulle gå bra. ”Men inte senare än så, för Anna och jag ska ha barn i maj.”

Det betyder att barnet i fråga bara var nattgammalt när de tittade på vår lägenhet. Jag som avfärdade att det var barn på gång som inititierat deras önskan om bostadsbyte. Lilla sovrummet i vår bostad gick under benämningen ”gästrummet” när de var på visningen.

Så nu är det bara att skaka fram alla papper som behövs för att få igenom affären. Behandlingstiden när alla dokument är på plats, är 5-8 veckor. Tur att vi sköt fram rockaden några månader, men tanke på att vi befinner oss över 300 mil från Stockholm.

Och puss på Skatteverket, som gör att man kan beställa personbevis på nätet! Övriga papper lär nog ta längre tid. Speciellt om vi måste använda oss av snigelposten.

Dagens läropeng

Idag har vi klarat av steg noll i att omvandla bilen till spanjack. Eller låter morsans gamla slangord nedlåtande? I så fall ber jag om ursäkt, men mamma uttryckte sig alltid så. Att det uppstod ett steg noll i processen berodde på att hjälpsamme herrn, som ska lotsa oss upptäckte att spanska skatteverket hade registrerat oss som boende i Katalonien, närmare bestämt i Girona. Det är 70 mil härifrån.

Vi hade en tid inbokad på vårt skattekontor i Orihuela och gladde oss åt att hitta både parkeringsplats och adressen utan att villa bort oss. För att komma in i lokalen var vi tvungna att gå igenom en säkerhetskontroll med genomlysning av väskor och hela middevitten.

Därefter var det dags för att ta en nummerlapp. Två pekskärmar visade ett tiotal köalternativ. På spanska. Vi stod och kliade oss i huvudet och försökte klura ut vilken kö vi skulle välja. En vänlig engelsman såg vår belägenhet och uppmanade oss att välja knappen med texten Información.

Efter en kvart blev det vår tur och vi var glada att killen med omregistreringen hade skrivit ner några rader om vårt problem. Fram med passen, papperen med NIE-numren och något som styrkte vår bostadsadress. Jag har visserligen läst att det funkar med en adresserad vatten- eller elräkning i både Frankrike och i Spanien men det kändes fascinerade att det räckte. Damen i informationen registrerade raskt om oss till rätt adress när vi visade mejlet med vattenräkningen.

Vi var nöjda och glada att allt gick så smidigt och att vi dessutom hittade tillbaka till bilen. Men då visade det sig att vi parkerat där vi inte borde. Jag tyckte att jag kollade på skylten och tolkade det som att p-rutan var lastplats vardagar 9-11. Men det är möjligt att vi borde erlagt någon p-avgift någonstans.

Nu har vi alltså en böter på 40€ att addera till omregistreringskostnaden. Och vi har ingen aning om hur vi rent praktiskt ska betala boten.