Dödsstädning

Nu har vi äntligen påbörjat utrensningen. Nästan varje dag har vi tömt ett par blåa Ikea-kassar i grovsoporna. Vi som alltid tyckt att vi varit duktiga på att kasta har ändå en massa i skåp och lådor som man kan både ha och mista. Som åtminstone fyra olika modeller av servettringar, över 20 stycken, åkte i soporna. Vad ska vi med dem till, när vi redan gjorde oss av med tygservetterna för flera veckor sedan när vi rensade linneskåpet?

Och köksredskap som knappt används längre. Min tideräkning baserar sig på diverse hållpunkter; en är före och efter flytten in till stan. Jag vet att våffeljärnet var med i flytten och jag kan bara erinra mig att jag gräddat våfflor en enda gång sedan dess. Och det var på barnbarnens begäran.

Mixern däremot är inköpt efter flytten. Maken fick för sig att han skulle bli bartender. Därav köpet. Men de gånger det mixats kan räknas på ena handens fingrar. Om vi fixar någon drink så blir det en simpel GT. Och den blandar sig så lätt på egen hand.

Glassmaskinen är inte heller gammal. Och använd högst tre gånger. Det är inte värt besväret att göra egen glass, om ni frågar mig. Både dyrt och krångligt. Speciellt om man inte gillar glass. Som jag inte gör. ”Fryst välling” är en bättre beskrivning av den produkten.

Jag har hittat lite dubbla uppsättningar av saker. Längst in i ett av köksskåpen, bakom våffeljärnet, låg en rostfri purépress, vars existens jag inte hade en aning om. För den press jag kände till och använder är den som ligger i nedersta kökslådan.

Sen undrar jag vem som köper alla värmeljus? Och lagrar dem på flera olika ställen? Jag som har ett nervöst förhållande till levande ljus och aldrig vågar tända några. Och förresten har jag läst att det inte heller är nyttigt. Det räcker så bra med att bo i ett hus på Hornsgatan. Då behöver man inte mycket mer luftföroreningar än så.

Allt åker inte i soporna. Inte direkt. Tvåan har ett relativt nyförvärvat fritidshus och de kan säkert behöva ett våffeljärn, en mixer eller en glassmaskin både där och hemmavid.

Vi har bokat sommarsemestern. Drygt tre veckor som vi tänker använda till att boa in oss i lägenheten på Costa Blanca. Den ska vara färdigbyggd i slutet av juni, men sen ska de byråkratiska kvarnarna mala och det kan ta upp till tre-fyra veckor. Men byggherren har lovat oss tillträde vecka 29 oavsett om det är färdigmalt eller inte.

En sak till: hen som tror eller tycker att Sverige är byråkratiskt, vet inte vad hen talar om. I Spanien är Notarius Publicus och fasen och hans moster är inblandade i allt. Och allt kostar pengar. Hur ska annars de stackars advokaterna överleva? Moms tillkommer förstås. Plus en stämpelavgift. Och det lär säkert dyka upp mer omkostnader innan allt är klart.

Annons

Tappade sugar

Tillvaron känns lite som ett vakuum. Eller som en väntan. Lite som en graviditet. Det gäller att få tiden att gå. Varje dag tänker jag: det här är sista vintern på Stockholms breddgrader. Det var kanske onödigt att köpa nya vinterkängor för en säsong. Även om jag är riktigt förtjust i dem.

Egentligen borde vi börja rensa i skåp, garderober och lådor. På allvar. Vi började lite halvdant för flera månader sedan med bokhyllorna utan att gå i mål. Nu står det en ikea-kasse med gamla kartor gömd bakom soffan. 

Det enda konkreta jag gjort är att låta bli att göra något. Nämligen att köpa saker. ”Den där vasen skulle jag vilja ha. Passar alla gånger utmärkt till ett tiopack med tulpaner.” ”Nej, låt bli. Det blir bara ytterligare en sak att få beslutsångest över. Slänga, låta vara kvar, ta med är bara några alternativ.

Vi har räknat lite och kommit fram till att vi klarar oss utan att jobba ända in i kaklet. När väl lägenhetslånet är en verklighet, kan vi säga hej då till arbetslivet. For ever. Det räcker gott med att ha jobbar i 45 år. Det är mer än någon i min familj gjort än så länge.

”Ska ni flytta för gott?” undrar folk. Nja, prov i alla fall. ”Hur blir det då med lägenheten här?” Vi bor i en tjänstebostad och vi vet inte om vi får behålla den. Somliga fastighetsskötare har fått bo kvar, medan andra fått flytta till en annan bostad. Hur som helst, kommer vi ha en lägenhet här i stan. Och den går säkert att hyra ut i andra hand.

Idag hade jag i någon mån nytta av fastighetsskötaren. Även om han var själva orsaken till problemet. Våra lakan snurrade runt i tvättmaskinen och när programmet nästan var klart började pumpen låta mer som en betongblandare. Det skramlade förskräckligt och jag kastade mig på stoppknappen. Det var evigheter sen vi tömde rensluckan.

Maken la sig på badrumsgolvet och kämpade som en tok innan han kunde få upp pumpen. Peangen, syster skrek han och jag hämtade polygriper, skruvmejslar och tänger. Ut ramlade en guldtia, en femkrona och tre enkronor. Några spikar, tandpetare och bits till skruvdragare. Bland annat.

Själv skrupulöst noggrann när jag tömmer fickor. Men blåbyxor har förfärligt många fickor och dem tvättar Maken oftast själv och han är mer bohemiskt lagd. Nu lyckades han fixa pumpen och det var inte mer än rätt att han fick ligga där och kämpa på det våta golvet.

Och vi erinrade oss min brors reaktion när Maken fick jobbet för 24 år sedan. ”Märkligt att han fick jobbet. Särskilt händig har han aldrig varit.”

Nåja, snart är det slut med kravet på händighet. Och jag slipper sitta på ett kontor och känna att jag nog uppnått min inkompetensnivå med arbetskamrater som är yngre än mina barn.