Puh!

Semester, åter den 23 juli. Så svarar jobbtelefonen från kl 13:30.

Nu har jag farit runt på jobbet som en skållad råtta för att lämna över prylar, boka höstkonferens, fixa tidrapport, paniksammanträtt, avtackat en pensionär, svarat och författat mejl, plus en massa annat. Min egen lilla gå-på-semestertradition strök jag från att-göralistan; på skrivbordet ligger det drivor med osorterade papper. Jag får städa inför nästa semester.

Nu återstår det att rusa runt här hemma och se till att det mesta kommer med. Om inte, så får vi köpa nytt. Hittar jag någon uppkopplad dator under min ledighet kan det hända att det blir några rader.

Annons

Språkbråk nu igen

Nu är han igång igen, den polskfödde professorn som vill avskaffa svenskan. Visst, fler och fler jobbar i en engelskspråkig miljö, men ett språk man lärt sig i barndomen är något helt annat.

 

Det är inte hjältarnas och ärans språk utan hjärtats språk; det språk man verkligen kan behärska alla nyanser. Så självklart kan aldrig ett språk bli som man lärt som mer eller mindre vuxen av människor som inte själva har det som modersmål.

 

Tänk bara på hur många svenska ord det finns för vattendrag, där själva ordet anger storleken och hastigheten på flödet. Allt från rännil, bäck, fors till älv och flod. Den förståelsen är inte lika självklar för mig på engelska.

 

Nej, jag vill ha både och. Svenska och engelska och gärna ett par språk till, så är jag nöjd.

Sportmannamässigt beteende

Nej, det blev inga knappar isydda igår kväll. Det fanns andra krafter i rörelse, krafter som tyckte att familjen skulle ta några farväl-inför-semestrar-öl på lokala puben. Inte mig emot, sådana förhalningar är precis i min smak.

 

Vi träffades på Southside och det var mycket folk i rörelse på gatan och polispiketer for förbi med blåljusen på. Ett dussintal svartklädda män motades ut från puben och när vi just beställt in andra ölen gick en i personalen runt bland gästerna och meddelade att de omedelbart tänkte stänga.

 

Jag förstår åtgärden. Southside har ju en gång tidigare fått stället demolerat av fotbollshuliganer. Hellre tar man smällen av missade intäkter än ökade kostnader.

Dagens gåta

Vad är det för likhet mellan programmering och sömnad?

 

Jo, gammal kod och gammal tråd är sorgliga saker. Alltså, det är bra mycket roligare att sy nya plagg än att laga gamla. Och det är mycket skojigare att göra nya program än att rätta till gammal kod.

 

Ännu tristare är det att fixa till andras prylar. Sy i egen knapp är tråkigt men sy i någon annans känns ännu motigare. Så är det också med kodning; blir jag tvingad att gå in i någon företrädares alster, då tar det verkligen emot.

 

Vadan denna skarpsinniga utläggning? Jag blir nog tvungen att ta fram nål och tråd ikväll. En knapp hänger på trekvart på en av M:s semesterskjortor.

(Vissa könsroller håller vi hårt på)

Mer barnkläder

Treans lilla My hade på sig en jättesöt klänning när vi hämtade barnen på dagis häromdagen. En röd klänning med rosa blommor, trodde jag. Det var inga blommor; vid närmare granskning bestod mönstret av små rosa döskallar.

 

Och ännu fler döskallar planeras. För tillfället håller Trean på att fixa varsitt rum åt barnen. Väggarna i Mys rum ska målas vita med rosa döskallar och i Noas rum blir det svarta kranier. Ändå sa Noa

– Svart, det är en ond färg.

 

Jag gillar inte modet, det känns väldigt makabert och luktar lite dödskult. Även om en av mina lunchkamrater kan ha rätt i att det är en Pirates of Carribeaneffekt.

Gr-br-gr

Trean har en byggfirma med ett antal underhuggare. En av killarna hade speciella önskemål om arbetskläder; byxorna skulle vara i kamouflagetyg.

– Nämen ge dig. Kolla runt vad det är för typer som går runt på byggen och tror att de är legosoldater. Ett gäng losers. Kom igen; om du om tre veckor fortfarande vill ha spräckliga brallor, så visst varsågod.

 

Ibland kan sonen förvåna mig. Han har lite omdöme, trots allt. Men det kanske snarare beror på att vi för en gång skull tycker lika.

 

Jag har undrat vad det är för föräldrar som styr ut sina barn i kamouflagekläder, men en arbetskamrat redde ut frågan. Hennes femårige son ville absolut ha ett par spräckliga byxor. Själv var hon lite tveksam; krigsutrustning kändes inte rätt. Barnet stod på sig.

– Men jag skulle verkligen älska ett par dinosauriebyxor!

 

Så kan det vara, barn har inte alltid samma associationer som vuxna.

On the Cover of the Rolling Stone

(Baby Foxtrot by Miss Nag)

Framåt

Mitt mejl för att avsluta prenumerationen på Ica-Kuriren fungerade! Jag har fått besked om att autogiroavtalet är uppsagt och det borde också betyda att tidningen slutar komma.

 

Bakåt

Det förlorade körkortet kommer förmodligen inte att hinna ersättas av ett nytt före semestern. Längst ner i högen med räkningar låg inbetalningskortet på 150 kr. Den betalningen skulle trigga igång själva körkortstillverkningen. Nu får M köra och jag vara kodrivare; inte så mycket mig emot. Jag är bättre på kartor än han.

 

Framåt

Semesterlitteraturen ligger i staplar på golvet. Nu återstår bara inköpet av Marian Keyes senaste, sen är lyckan fullständig. Min hjärna är inte mottaglig för intellektuella djupdykningar.

 

Bakåt

M:s fot är inte återställd efter stegtävlingen så det blir nog inget Midnattslopp. Första målbilden var annars Bayern med alpvandringar och cykling. Nu har vi styrt om det hela till Spanien, gärna atlantkusten. Blir det för regnigt pekar vi näsan mot Medelhavet istället.

 

Framåt

En läsare gav en vink om att tidningen Laura tipsade om min blogg. Det kändes inte oävet. Jag var tvungen att köpa tidningen för att riktigt gotta mig åt upphöjelsen. Något annat vore helt emot bekräftelsetorsken natur.

 

Nu funderar jag på att använda Ica-Kurirens 59 kr till en liten Lauraprenumeration. Så lätt är det att få mig att nappa på kroken.

(Uppdaterad)
Tanten, som jag brukar läsa och som också var med i tipslistan hade hittat länken till Lauras hemsida.  Rolfner.se har min inskränkta hjärna dragit slutsatsen: en man vid namn Rolf. Däremot har jag då och då läst elizabeta.

Ligger det något i min koppling att Laura publiceras av Allersförlaget, samma förlag som köpte blogg.se/webblogg.se och att de flesta tipsade bloggar där?

Nedräkningen fortsätter

Det är mycket att tänka på inför flera veckors frånvaro. Ett nytt bekymmer tornar upp sig. Ska jag stänga kommentarfunktionen under min bortavaro? Tänk om någon trångsynt person har åsikter om något av mina harmlösa inlägg och jag inte tar bort synpunkterna i rimlig tid? Konsekvensen kan bli att polisen bankar på dörren.

 

Äh, det mest infama hittills är att någon tyckte att någon annan var en idiot. Jag begrep aldrig om det var jag som var korkad eller någon av dem som kommenterad inlägget.

 

Lite korkad är jag, trots allt. Vi åkte till Ikea idag med det rationella resonemanget

1. Det är fortfarande midsommarhelg
2. Vädret är vackert
3. Lönen kommer imorgon

 

Vi var inte ensamma om den tankegången; lätt panikslagna tog vi alla genvägar som var möjliga och ryckte åt oss vinglas, knivar, trasmatta, skålar, servetter och andra livsnödvändigheter.

 

Nu börjar semesterpackningen växa i hörnet av vardagsrummet och den annalkande ledigheten blir mer och mer påtaglig.

Djupa intryck

Jag befinner mig i allmänt chocktillstånd. Först köpte Maken Markoolioskivan och den har han torterat mig med. Lömsk som han är ligger den och snurrar i bilen och där sitter jag fastspänd. Nu är jag i behov av seriös hjärntvätt för att bli av med strofen som hembränt och Cola i en uppblåsbar pool och andra djupsinniga formuleringar.

 

Igår drabbades vi dessutom av 80-talet och några andra tal. Lillsyrran bjöd på grillning på inglasade verandan i radhuset i Östra Norrby. Läget oss emellan har varit lite frostigt några år och det är kanske dags att visa upp lite prov på försoning.

 

Möblemanget hemma hos dem var i stort sett intakt sen vi senast var där. Det fanns lite fler konstgjorda och torkade blommor. Annars andades hemmet förtätning. Sen vi var hos dem senast har Styvpappan, Lillsyrrans pappa, dött. Hemma hos honom stod Farmors möbler och de fyllde nu hall och ett rum hemma hos Lillsyrran.

 

Gamla Hauptbyråer, speglar med guldramar, ekskåp, vitrinskåp med kristallglas och ett enormt skrivbord gör sig i jättevåningar på Gärdet men knappast i ett radhus från början av 80-talet. Övermöbleringen tog nästan andan ur oss.

 

Men jag kan förstå henne. Hon hade ingen kontakt med sin pappa, han var totalt ointresserad av henne och sina barnbarn. Lillsyrran har en halvbror som Styvpappan egentligen ville skulle ha alla prylar.

– För kontinuitetens skull, som han sa.

 

Motiveringen kändes verkligen märklig med tanke på att halvbrodern är homosexuell och är gift/bor ihop med en man och har knappast några planer på barn. Nu kom Lillsyrran och halvbroder överens, trots att de inte knappt träffat varandra före dödsfallet och i Lillsyrrans ägo är nu alla Farmors prylar som pappan hade kvar i sitt hem.

Hörselskada

Jag har ett väldigt bra hörselminne. På något vis kan jag spela upp gamla samtal i huvudet. När jag läste en artikel som framhöll negativa konsekvenser av att ge barn allt de önskar sig, dök en konversation mellan sönerna upp i skallen. Samtalet ägde rum under Stockholm Marathon.

 

Trean säger till Ettan

– Just det, ni köpte ett sommarställe. Var ligger det någonstans?

– Det ligger utanför Trosa, men vi har inte tillträde till det förrän om två veckor.

– Schysst!

 

Sen blir det prat om avlopp, brunn och andra teknikaliteter. Trean har en liten byggfirma och Ettan dristar sig att säga

– Förresten, vi ska riva ut all inredning och bygga om kåken totalt. Skulle du kunna hjälpa mig med att hämta byggmaterial med din pickup?

 

Nu skulle man förvänta ett positivt gensvar. Ettan är familjens dataguru och är alltid hjälpsam, framförallt mot sin bror. Ett tag hade Trean en server igång för något nätspel och jag vet inte hur många timmar Ettan la ner på att få sakerna att funka.

 

Men icke; utan att blinka säger den bortskämde yngre sonen

– Beställ hemkörning från byggvaruhuset. Det kostar inte en förmögenhet.

 

Trean, som hela tiden förväntar sig att andra ska ställa upp när han behöver hjälp, verkar sorgligt nog inte själv villig att lägga två strån i kors för någon annan.

Proffsprylar

I mitt föräldrahem saknades vettiga redskap, som användbara saxar, hammare, hålslag, vassa knivar och annat väsentligt. Dammsugaren var nog den enda pryl som alltid var i tipptoppkondition.

 

Om vi behövde spika, så tog vi närmaste träsko men helst inte vår egen. Det fanns ju alltid en viss risk att skon inte skulle hålla för behandlingen. När man var i behov av en sax hittade man inte någon och om man gjorde det, så fungerade den inte något vidare. Det är därför jag är fena på att vika papper och riva av raka kanter.

 

Värst var det att vi saknade pennvässare. Istället använde vi en morakniv för att spetsa till pennuddarna. Jag skämdes enormt för att ta fram en hemvässad penna i skolan. Min dröm var att ha en riktigt, grön skolpennvässare hemma på skrivbordet.

 

M är uppvuxen med riktiga prylar. Svärmor jobbade på Sica, Skolornas inköpscentral, och de hade alla proffsverktyg, t o m pennvässare av chicagotyp. Mest imponerad blev jag över håltagaren, en sån som man kan välja hålstorlek och stansa nya hål i livremmar och annat.

 

De hade också flera Palinspel, som jag fick överta när våra barn kom upp i lagom ålder. Men jag är urusel på att förvalta mitt pund, så spelen lånades ut i omgångar till släkt och vänner och nu har jag inte en minsta aning om var de befinner sig.

 

Jag googlade på saken och ser att sica fortfarande finns, likaså Palinspelen. Hmm, man kanske skulle beställa några? Barnbarnen börjar närma sig rätt ålder.

Evakuering

Jag har ett praktiskt förslag till Krisberedskapsmyndigheten om det till äventyrs skulle bli ett behov att utrymma Stockholm snabbt, effektivt och under lugna former: Snabbförklara dagen som Midsommarafton!

 

Då kommer det visserligen bli väldigt trångt på Bolaget dagen innan; till och med kö ut på gatan som det var på Rosenlundsgatan. Sen blir folk sura om de inte får tre sillburkar för 30 kr eller att det inte är säsong för jordgubbar, men känner jag svenskarna rätt så är det inga skäl för upplopp.

 

På själva utrymningsdagen kommer stans gator vara kantande av människor med varsin bag och systempåse, gärna i klungor om tre och tre, där de står och småpratar medan de inväntar en Volvo. Allt går lugnt och smidigt tillväga och på eftermiddagen stänger alla affärer, trots att stora skyltar säger Öppet 9-22.

 

Hornsgatan töms på bilar, möjligen står ett ynka fordon parkerat på handikappruta. Kvar i stan finns bara losers; människor som saknar stödjande nätverk.

 

Där är vi och vi har påbörjat nedräkningen inför semestern. Saker måste fram för kontroll och eventuell uppdatering. Nytt campingkök på Fliesbergs t ex. Primus bifogad extramaterial i form av en instruktionsskiva för datorn. Hela dagen har tvättmaskinen gått för fullt.

 

Dessutom har vi lovat vännerna i Göteborg att de får låna vår lägenhet när vi är borta. För skam skull kan vi inte nobba med tanke på att vi flitigt våldgästar dem, men det kräver en viss uppryckning på städfronten. Plötsligt blir smulorna i besticklådan så mycket mer störande.

 

Vi klämde in en buffélunch för Trean med barn. Svärdottern har sommarjobb på Häktet och sonen är inte särskilt påhittig på egen hand.

Om jag blev snuskigt rik

Det är bara att direkt säga som det är; jag tar helt enkelt inte hand om mig själv.

 

Frissan

– Brukar du ta hårinpackningar? Jaså inte? Det borde du verkligen göra. Det här verkar så trött.

 

Tandhygienisten

– Den här fickan ser inte bra ut. Använder du tandtråd regelbundet? Jaså inte? Det borde du verkligen göra. Endera dan är det här början till tandlossning.

 

Företagsläkaren

– Kolesterolet är på gränsen för medicinering. Det är inte bra; hur ser dina matvanor ut?

 

Idag fick jag ytterligare en dom. Den här gången var det en fottant. En tjatig make och en värkande hälspricka fick mig att äntligen komma till skott. Människan pysslade om mina fötter i halvannan timme. Under tiden fick jag bastning för hur illa jag skötte om mig.

 

Så den dag jag av okänd anledning kommer över en nätt förmögenhet ska jag omge mig med hushållsnära tjänster. Gärna en eller flera trevliga människor som kan ge mig ökad livskvalitet genom att fixa med håret, flossa tänderna, sköta mathållningen och fila på mina fötter.

 

Kan man få skattejämkning för det?

Väskmysteriet

Kvinnors behov av väskor verkar vara omättligt. Dagens handväskor är större än någonsin och ändå verkar de inte räcka till. Så gott som alla under 40 bär en stor handväska på axeln. Oftast är det en säckig typ, som borde rymma det mesta man behöver över dagen.

 

I andra handen hänger en liten kasse med snoddhandtag och det är den som jag undrar över. Det verkar inte ha någon större betydelse var kassen har för logga, om den härrör från en exklusiv butik eller så. Imorse såg jag bl a en kasse från Cederroths, en från Vodafone och en från Ordning & Reda.

 

Undrar just vad alla dessa människor bär omkring på stan och varför kan män strosa omkring så sorglöst? Allt de behöver tycks rymmas i fickorna.

Utvecklande

Nu har jag slitit hund flera dagar på jobbet och varit värd varenda krona i lönekuvertet, om jag får säga det själv. Det mesta har legat på is under våren medan vi har vimsat runt åt alla möjliga håll utan att kunna avsluta någonting. Ett delprojekt ser dock ut att bli klart före midsommar.

 

Min förre chef levde i tron att vi var en del av den seriösa bankvärlden och är man det så gäller Ändringsstopp. Det är heligt och under perioden 16/6 – 16/8 fick inga justeringar göras, knappt korrigera en felstavning. Möjligen buggrättningar för att förhindra större katastrofer.

 

Nye chefen är inte riktigt införstådd i hur det brukar vara, så nu ändrar vi friskt. Speciellt efter 16/6. Det känns annorlunda och nästan lite uppkäftigt, som att lipa gamle chefen bakom ryggen.

 

Varje dag brukar chefen göra en liten runda i gruppen. Han ställer sig på dörrtröskeln, lutar sig mot dörrkarmen, fattar tag med höger hand om vänster handled och frågar:

– Hur lejver lijvet mä däj då? (det ska föreställa malmöitiska)

 

Man hör samma fråga eka i alla fyra rummen och jag har svårt att formulera ett vettigt svar. Jag gissar att han vill veta vad jag håller på med och hur det går med det jag gör.

 

Nej, folk som säger samma saker hela tiden blir lätt irriterande. Jag lovar högtidligen att själv avstå från formuleringar som

• skitit i det blå skåpet
• ta höjd för
• klä skott
• missförstå mig rätt
• Härligt!
• Läget?
• Inga större fel; bara en massa små, men tätt, tätt
• ta en stol och sätt dig i soffan

 

Det finns faktiskt folk i min omgivning, som jag misstänker inte kan prata utan verkar dra igång en bandspelare, som sköter snacket åt dem. Fram för lite variation, tack!

Svagaste länken

Nu är det dags att ge sig på Primelabs/twinglyanalys av bloggvärlden. Där framkommer att mest länkade kategorin är politiska bloggar. Nu tillhör jag inte länkarna; jag länkar väldigt sällan, men jag läser en massa bloggar. En blogg som jag aldrig skulle komma på tanken att läsa är Alla dessa dagar. Finns det någon tristare människotyp, som jag känner honom, än Bildt?

 

Saken är den att jag vill bli överraskad. För 100 år sedan, när Stockholmtidningen gick i graven för sista/senaste gången jobbade jag på Skådebanan. Någon försökte få folk att stödprenumera när en medarbetare sa:

– Jag vill inte veta vad jag ska tycka redan vid köksbordet.

 

Så tycker jag att många politiska bloggar är; man vet redan i förväg vilka kommentarer och åsikter de kommer att upprepa. Är bloggaren en man, vilket det oftast är fråga om, så är inläggen desto ordrikare. Så fort det dyker upp en nyhet om porr/religion/skatter/miljö så rycker han bara i snöret på magen och ut kommer minst 549 välformulerade ord.

 

Jag gillar folk med åsikter, men en ren åsiktsblogg är trist i längden.

Fäst vid mig

Ett dygn i Skärgården och vi har redan hittat varsin fästing på onämnbara ställen. Jag har tidigare berättat om mitt nervösa förhållande till dessa spindeldjur, så Borrelia: Vik hädan!

 

Trean är sig lik eller jag har slutat förvåna mig. I lördags kom han plötsligt på att det var deras bröllopsdag. Det blev mer eller mindre panikåtgärder; middag på lyxrestaurang med alla tillbehör och en svindyr klocka till frun.

 

På ett dygn brände han 15000:-, något som han tillstod motvilligt. Jag bet mig i tungan och sa inget om skulden till oss.

Test av utfall

Vad ser man! Blogg.se har skärpt sig under min frånvaro och justerat statistiken. Inte en dag för tidigt. Tidigare tillkom det varje dag 1024 nya bloggar utan att totalantalet ökade.

 

Som alla andra seriösa bloggare var jag tvungen att pröva min egen insats i det vederhäftiga testet "Vilken bloggare är du" och Tahraah

Vilken bloggtyp är du?

Dagboksbloggare Din blogg är din offentliga dagbok. Du skriver om tentor, mensvärk, godissug, barnuppfostran, tandläkarbesök, ångest, spindelfobi och relationsproblem. Du skiter fullständigt i huruvida dina inlägg innehåller korrekt grammatik, kommatering och tangentbordsmissar. Din blogg är ändå bara till för vardaglig ventilering och att ingen läser den bekommer dig inte det allra minsta.

How do you compare? Take this test! | Tests from Testriffic

Skit också! Inte en siffra rätt.. Det enda som stämde var tandläkarbesök. Jag försöker faktiskt skriva grammatiskt korrekt.

As a Tribute to the BairnBairns; speciellt flickorna gör att jag hellre kör en test på "Vilken Disneyprinsessa är du?"

Saker jag förträngt

Ääääntligen fattade Trean den ofina vinken att han skulle ta barnen med sig och lämna området. Vi är helt enkelt, helt slut! Barnbarnen är väldigt lätthanterliga och snälla mot varandra. Ändå tar det på krafterna.

Kladd

De här barnen har påbrå. Ett arv som gör dem väldigt kladdiga, mer kletiga än andra och innan man hinner dra efter andan har de torkat av sig på sina egna kläder.

 

Deras far utmärkte sig som liten inom området. Vi hade tygklädda köksstolar och när han blev klibbig på fingrarna, stoppade han in handen mellan stolssitsen och låret och torkade av sina händer. Jag trodde att jag överlista honom med att lägga en lös dyna ovanpå, men konsekvensen blev att han stoppade in handen mellan dynan och sitsen istället.

 

Sand

– Får vi leka i tältet?

– Visst, ta bara av er skorna innan ni går in.

 

Hur mycket sand kan två små barn lagra, egentligen? Man skulle kunna tro att de varit panerade av någon österrikare. Madrass och sovsäckar var totalt nedsandade och jag som är diagnostiserad smulallergiker.

 

Decibel

Min hörsel är verkligen 55+ på mindre än en månad. Inget bråk och ändå skar ljudnivån då och då i öronen.

 

Kravlöshet

Allting är roligt och intressant för en femåring. Eld t ex är väldigt fascinerande.

– Det där som ploppar upp, vad är det?

– Ploppar upp, vad menar du?

– Det som gör att det brinner. Där flög en iväg.

– Jaha, gnistor menar du?

 

Tankar

Vi stod alla genomvåta och huttrade i väntkuren imorse och Noa håller upp tummen och säger

– Om jag var så här lite, vet ni var jag skull vilja ligga då?

Inga förslag.

– I fickan på Farfars tjocktröja.

Ingen dramatisk helg

Vi har några vänner som då och då har vänligheten att bjuda på grillning i sin trädgård. Vi cyklade dit och hade tänkt oss att bryta vid tiotiden, medan det fortfarande var ljust; dels för att vi saknar cykelbelysning men också för den kommande tältövernattningen.

 

Familjen vi gästade har ett tvillingpar på 9 år. En gästande pappa utsågs av barnen som allmän lekfarbror och hoppade studsmatta när han inte jagade och brottades med barnen. Kvällen fick ett snöpligt slut när tvillingflickan tog lekfarbrorns skor, strumpor, plånbok och nyckelknippa, kutade runt i trädgården och gömde alla prylar på olika ställen i buskar och rabatter.

 

Allt återfanns snabbt utom nyckelknippan. Åtta nycklar till olika firmabilar och flickan som gömt dem hade ingen aning om vad hon lagt dem. Alla irrade runt i trädgården över en timme och till slut hittade flickans mamma knippan.

 

Lättnaden var stor för alla. Flickan storgrät och värdparet var mer än tacksam att festen slutade positivt. Vi cyklade hemåt, trots att vi saknade cykellampor och det var så mörkt det bara kan en juninatt i Stockholm. Vårt försvar var att 95 % av sträckan var på cykelvägar.

 

Tältövernattning

Nej, jag vann inte förhandlingen även om den blev dramatisk. Vi tog packningen ryggsäckarna. Ingen dramaten, med andra ord. Treans barn var uppspelta inför utsikten att få se det berg som deras pappa trillat ned för som liten. Ett fall som bjöd M och honom själv på en helikopterfärd.

 

Solen sken, även om temperaturen i ytterskärgården inte når några högre höjder så här års. Barnen vågade till och med sig på några dopp och lekar i vattenbrynet. Sen grillade vi självklart korv och satt och matade elden med upphittat virke.

 

Vi har ett tremanstält, men mansstorleken baserar sig nog på pygméer. Två madrasser fyller hela tältutrymmet, så första tanken var att M skulle sova ute i det fria. Men molnen började rulla in och väderprognosen spådde regn. Det gjorde att vi knökade in oss alla fyra.

 

På morgonen ösregnade det så redan klockan åtta satt i Waxholmsbolagets smutsiga väntkur och fixade frukost, trots att första båten gick kl 10:30. Men alternativen kändes ännu mindre tilltalande; ligga kvar i tältet eller bli dyngsur.

 

Vårt barnvaktsåtagande är inte slut ännu, men vi gjorde det lättare för oss och hyrde Peter Pan.