Jamen, vad glad jag blir! Ett hormon som fixar det som alla vill uppnå, brun, smal och lysten. Men varför får man ingen trisslott på köpet? Den som ger 50.000/månad i 25 år eller jobbet som programledare i Allsång på Skansen?
Är det 1 april redan? Eller är det bara en norgehistoria?
Min tandläkare gick med håven och ville ha beröm. Beröm en amputerad tandrot? Skulle aldrig falla mig in, speciellt inte som jag fick betala en massa tusenlappar för ingreppet. Men Gunnar, the Dentist, var nöjd med att tanden fortfarande satt kvar.
Nu fick jag ett sånt där Kostnadsförslag igen. Inga hål den här gången, men en gammal amalgamfyllning är sprucken och behöver ersättas.
– Nej, nej, ingen billig plastfyllning. Det kommer aldrig att hålla, utan det får bli porslin.
Jag är nöjd att det inte blev guld, men porslin är inte heller gratis. Det kommer att kosta 4.500 kr för en enda liten klutt i munnen. För ett par år sedan fick jag en hel Dinéservis i benporslin för den summan.
Varje gång jag besöker mottagningen brukar jag räkna hur många gånger mannen i vita rocken använder sitt favoritord. Han säger gott i var och varannan mening.
– Det var verkligen gott att se att din tand fungerar så bra. Allt är så gott, det är gott att det är fredag, gott att det inte regnar, jag mår så gott och det gör säkert han också.
Personligen är jag lite misstänksam mot män över 40 som färgar håret mörkt. Det gör min tandläkare. Det är inte snyggt och verkar både självupptaget och självmedvetet.
Jag bara älskar forskning, speciellt i den psykologiska sfären. Man kan dra sådana långtgående slutsatser av ingenting. Ta den här undersökningen t ex.
"I facktidskriften Journal of Child Psychology uppger forskarna nu att det är vanligare att mammor som vaggar barnen med höger arm lider av stress än de som använder vänster arm."
Tacka sjutton för det! Flertalet mammor är högerhänta och att i det läget bära barnen på högra höften är att ge sig själv ett allvarligt funktionshinder. Bästa handen är upptagen av statiskt arbete och precisionsjobbet överlämnat till den klumpigare vänstra handen.
Kurs 1 i barnavård: Lyft upp barnet med båda händerna. Sätt barnet så det grenslar vänster höft. Kläm barnet mot sin kropp med vänster arm. Ansträng dig för att få barnet att själv hjälpa till att hålla sig kvar med en "bensax". Voila! Du har bästa handen fri och kan fortsätta steka pannkakor.
Idag tog hemtransporten på krafterna. Först var det dagishämtning, utfodring och lek innan Trean behagade komma hem. Sen småhandlade jag lite vid Ringen. Hösten har kommit och jag köpte säsongens första strumpbyxor. Dessa förhatliga kliande plagg; jag drar mig för att dra på mig dem så långt det bara är möjligt.
Förresten hade jag jackpremiär redan igår. Vinden är kall på morgnarna och temperaturen sjunker efter vägen. Hemma kan jag ha 10°C, Eriksdalshallen lägger sig under och blinkar 8°C och tredje mätpunkten, Hammarbyverken påstår att det är 5°C. Och ändå förflyttar jag mig söderut.
Åter till dagens handlande! Jag känner mig ofta totalt oinspirerad när det gäller matlagning, speciellt vardagsmaten. Det enda jag kunde komma på i affären var varmkorv. Varför får jag med jämna mellanrum varmkorvsug? Så nu sitter jag här en dryg timme senare och rapar korv och senap.
Tvåan tipsade från dn om det ultimata restaurangbesöket på Fredsgatan 12, men jag ser att alla sittningar redan är utsålda och besöket är kort. Bra på sitt sätt; då slipper jag beslutsångesten om en måltid verkligen kan vara värd 6.000. Säkert är den det, i alla fall om någon annan betalar.
Mina varmkorvar kostade en 10 kr och visst är det prisvärt med tanke på att jag emellanåt fortfarande känner smaken av dem.
Det verkar som de flesta bilister resignerat över trängselskatten och kör in och ut ur stan, som om inget hänt. Förra vändan gjorde en märkbar skillnad på min gata. Nu är det full rulle.
Ett annat tecken är att jag hittills bara sett en enda fuskare. Skyltkepsar eller plastlinser som omöjliggör kamerabilder verkar inte lika populära. Dagens bluffare var en liten ful pluttbil med registreringsnummer ORN 085 på bakre skylten; på främre stod det ORN 875. Människan hade helt sonika brutit av en skylt på mitten och tejpat dit högerhalvan över sina originalskylt. Buuuu! för honom.
Nu ska jag riskera livhanken genom att ta mig ut bland alla vilda cyklister, som cyklar på trottoarer och gångbanor, pratar i telefon och/eller kör mot trafiken. Samtidigt som jag gläds ut att jag slipper punga ut 20 kr när jag passerar Skanstull.
De pengarna ska jag lägga på något roligare än förbifarter.
Hjälp, nyss hamnade jag i 55+gänget. Det står inte på förrän jag sällar mig till de riktigt gamla, de som håller sig i spannet 57-85, de som enligt dn blir föremål för forskning. Då ser jag fram emot att bli uppringd av någon från ett gallupföretag, som ställer riktigt närgångna frågor.
– Hur ofta har du sex?
– Aldrig, skulle jag svara.
– Min enligt våra uppgifter är du gift. Har ni verkligen aldrig sex?
– Nej, vi har aldrig någonsin haft det.
– Men det står i underlaget att du har tre barn?
– Och?
Så där skulle jag hålla på och blåneka, av den enkla anledningen att jag avskyr formuleringen att ha sex. Det låter fel i mina öron. Man kan ha feber, polotröja, gröna köksluckor eller tjockt hår. Men sex, det har man inte. Vill man göra något i den stilen, så gör man det mer aktivt och ligger t ex med varandra.
Vilka är det egentligen som tror att äldre människor lägger sexlivet på is? Jag minns kompisarna som retades för att vi var fyra barn i familjen.
– Ha, ha, din mamma och pappa har gjort DET fyra gånger.
När jag beklagade mig hemma sa modern
– Vilka idioter! Deras mammor och pappor gör DET flera gånger i veckan, hoppas jag.
Varför gör man en sådan här undersökning? Är det människor, likt min barndoms retstickor, som någonstans i 30-35-årsåldern betvivlar äldres kapacitet och behov i den vägen? Egentligen tror jag att de blir lite illa berörda över fantasibilder med gamla, skrynkliga kroppar. Eller så tar det fortfarande emot att tänka sig föräldragenerationen i intimare situationer.
Flera störande moment hopar sig. Ett mejl berättar helt sonika att projektledaren är utbytt. Nya snubbar är tillsatta och det är från gamla företaget. Förmodligen betyder det att hela tidplanen skjuts i sank och att vi kommer att få en massa skitrutiner på halsen.
Stora ombyggnationen har dragit igång med rivningsarbeten några meter från mig. Man bryter och bänder, sågar och dunkar. Sånt påverkar koncentrationen.
Förutom det sitter företagets mest snacksaliga handläggare och fikar i utrymmet intill. Hon kan verkligen prata; ibland vill jag bara säga
– Andas! Risken för svimningsanfall p g av syrebrist förefaller överhängande.
Stora delar av min arbetsplats är väldigt enkönad. Det finns avdelningar som består av 95 % kvinnor. Senast vi hade ombyggnad hände det saker. En av de morgontidiga damerna fick ihop det med en morgontidig byggare. Det blev familjedramatik med skilsmässa som följd.
Fikarummen har surrat av teorier om varför sådana saker händer.
– Jag, som trodde hon var lyckligt gift.
– Det var inte så många år sen hon gifte om sig. Tredje gången, att hon orkar.
– Hennes äktenskap var nog redan på utförslöpan.
– Ingen får in en fot i dörren, om den inte står på glänt.
Nu har byggarna klippt strömmen till min belysning och valet står mellan att ha persiennen uppe och störa mig på eftermiddagssolen eller att treva mig fram i halvdunkel. Det får bli hemgång.
I filmen This is England kallas en av flickor Smell. I själva verket heter hon Michelle, men accepterar sitt öknamn. Filmscenen när hon försöker förklara hur det kommer sig, fick mig att minnas klasskamraten Margita.
Margita kallades oftast för Skita, speciellt av grabbarna. Det gick så långt att hon svarade på det tilltalet. Hon var ett sådant där mobbingfall, som inte fick det stöd hon behövde i skolan. Största orsaken var nog att hon var så extremt utagerande och stökig.
Vi tyckte att hon gjorde vad som helst för att få uppmärksamhet. Framförallt destruktiva saker, som gjorde att ingen, trots pushningar från lärare, orkade vara hennes kompis.
När vi skulle till skolsköterskan någon gång i mellanstadiet fick föräldrarna fylla i ett formulär med lite sjukdomshistoria. På sista sidan fanns rutan Övrigt. Där hade Margitas mamma fyllt i flickans hela sorgliga bakgrund; hur och varför hon kommit till det barnlösa paret redan som tvååring och att det såg fram emot att få adoptera henne.
Medan vi satt i skolsköterskans väntrum läste Margita själv upp vad hennes fostermamma skrivit inför oss häpna flickor.
Jag undrar hur det har gått för henne; om hon har lyckats tvätta bort lukten från skoltiden?
Det hjälpte inte att jag förde över bilpengarna till sparkontot, vi förslösade flera hundralappar på restaurangbesök i alla fall. Mest för att få mat i oss före biobesöket.
Vi såg höstens måstefilm This is England, som var väldigt bra. Även om jag inte tyckte att den riktigt nådde upp till utlåtandet av svd:s recensent. Någonstans på mitten tappade filmen fart under en period, men sen kom den loss igen. Enligt M var min upplevelse väldigt mycket min. Han tyckte att temponeddragningen var helt i sin ordning och väldigt europeisk.
Jag brukar alltid försöka tjuvlyssna på vad andra i publiken har att säga. Tjejen bredvid oss tyckte att filmen inte angrep problematiken på Djupet. Men det tyckte jag var hela poängen; grabbar på den tiden behövde inte jättestarka och uttalade skäl för att börja gå runt och se hotfulla ut i Doc Martens, bomberjackor och rakade huvuden.
Trean var och tassade där i utkanterna en period under 80-talet och vi hade riktiga bataljer om musiken, som han ville spela hemma.
Det var en genomgående 80-talskänsla i hela filmen. Rekvisitörerna hade gjort ett hästjobb med att få till rätt musik, frisyrer, kläder, möbler, bilar och framför allt alla dessa jätteglasögon.
Precis som arbete fyller den tid som finns till förfogande, så tömmer konsumtion gärna pengarna på kontot.
För att inte alla pengarna vi fick för bilen ska kladdas bort på nya telefoner, restaurangbesök och annat bestämde jag mig för att flytta pengarna från lönekontot till sparkontot. Jag trodde att det var så jag gjorde när jag klickade på mina konton i Internetbanken, men i verkligheten gjorde jag precis tvärtom: tog pengar från sparkontot och dubblade summan på lönekontot.
Inga större katastrofer, det var bara att göra om överföringen. Denna gång dubbelt så stor men åt rätt håll. Sen slog bankens regelverk till. Aja baja, man får inte ostraffat göra hur många uttag som helst på ett år från ett sparkonto. Då blir det avgifter.
Min personliga bankman hade gått i pension, sen jag senast hade anledning att reda ut pengatransaktioner. Men en glad liten norska begrep efter ett tag att här har vi att göra med en riktig klanttant och tog bort kostnaden.
Om man ändå hade gjort den här uträkningen 1971 så skulle jag ha varit halvmiljonär om tio år. Nu är det kört!
Men jag är inte det minsta lagd åt matlådehållet. I själva verket låter det som ett grymt straff att äta matlådemat vareviga dag i 40 år. Tristess är för klent för att beskriva känslan som griper mig.
För att klara den uppgiften krävs både uthållighet och planering, två egenskaper som jag inte har i tillräckligt mått. Dessutom brukar flertalet lunchlådebrukare bära med sig middagsrester till jobbet, något jag aldrig eller väldigt sällan har.
Min egen matteori går ut på att ju fler personer det finns i hushåll, desto fortare äter man. Alla i vår familj är snabbätare. Vem vet, någon annan kanske äter upp min andel om jag inte håller mig framme. Så inte ens när barnen var små hade vi några rester. Av någon anledning kallade Billy och Lena vår familj för Los Lobos. Och de är våra bästa vänner!
De gånger jag haft mat med mig kan räknas på en handens fingrar och fortsätter jag i den här stilen har jag sparat in 500 kr på mina matlådor om tio år. Vad kan det kallas för? Halvtusenär?
Nu går jag ronden och nattar jobbet. Det är dags för journättar och klockan är midnatt och allt är lugnt!
– Hur stavar man till earth?
– Vet du vad vattenlås heter på engelska?
– Vad är det för kod på Krukis?
– Har du numret till Bengtssons?
Inte nog med att folk på stan tror att jag kan ge besked om hur man tar sig hit eller dit, jag är som ett alltiallo för omgivningens udda frågor. Ett slags lokalt 118 118. Framförallt är det M som vill veta saker, speciellt hur man stavar till olika saker.
– Det heter papperet, omständligt och öppenhjärtigt. (Utdrag ur mitt mobilsvar.)
Jag kanske skulle göra en affärsidé av det hela. Köra en typ av FAQ på vanliga dumma frågor och koppla ihop det med stavfel. Det verkar vara en lönsam bisyssla.
Hur gammal är jag egentligen? Eller man är inte äldre än man gör sig. Ibland är jag väldigt barnslig, på gränsen till infantil. I mitt nya rum har jag ett alldeles nytt skåp och på det skåpet finns ett lås. I själva låset satt en nyckel och den nyckeln gick jag ofta in i.
Det gjorde lite ont när jag gick in i nyckeln eftersom den och låskolven stack ut en bit, så jag tog ut nyckeln och la den i en låda inne i skåpet. Efter det gjorde jag mig illa på själva låskolven.
– Varför sticker den ut flera centimeter från skåpet? Den skulle lika gärna kunna vara intryckt, tänkte jag och tryckte till låskolven.
Hoppsan! Det var så man låste skåpet, det krävdes ingen nyckel. Nu ligger min nyckel i skåpet jag inte kommer in i och intendenturen hade ingen huvudnyckel. Det enda jag egentligen skulle behöva ha ut från skåpet är mina strumpor, men jag får väl trava hem barfota i skorna.
Om det fanns någon form av certifiering för att få handha barn skulle Maken aldrig någonsin kunna kvalificera sig. Värre uppfostringsfördärvare får man leta efter.
Idag brunchade vi med några barn och barnbarn. (Tips: På Enskede Värdshus äter barn 0-6 år gratis.) Noa är inne i Kung Fu och Ninja Turtles-åldern och ställde frågan till Farfar
– Har du slagit någon som var mindre än du själv?
– Bara din pappa när han var liten.
Stella ville komma hem och leka hos oss efter restaurangbesöket. På vägen hem sa hon
– Säg till mig att tvätta händerna när vi kommer fram.
– Äsch, hos oss behöver man inte tvätta händerna.
Jag är ingen bullbakare och kakor lyser också med sin frånvaro i vårt hem, men Stella vet att med lite tur kan skafferiet innehålla Digestivekex. Det fanns två kvar.
– De där kexen är så goda så jag tar gärna med mig några hem
– Men det där var de sista som fanns. Då griper en rådig morfar in.
– Jamen, köp ett paket till på Konsum.
– You known that our daughter does not want us to feed her with sugar.
– OK, men ta russin. Jag säker på att jag köpte några småpaket häromdagen.
Den här annonsen i dagens dn vore trots allt något för M. Är det något han har så är det i alla fall ålder.
Flera semestrar under 90-talet cyklade vi Peloponnesos runt. Efter övernattning i Olympia brukade vi rulla utför backarna, genom skogen ner till kusten. Det var inte mycket trafik i bergen men man fick hålla koll på sköldpaddorna. Det fanns vilda sådana som i sakta mak tog sig över vägen.
Sandstranden vid Zaharo var så gott som tom och serveringen öppnade bara för vår skull. Pikilian där var precis så som en grekisk plocktallrik ska vara. Några friska i sällskapet vågade på sig ett dopp, men inte jag. Medelhavet är inte så inbjudande i maj.
Efter lunch trampade vi vidare söderut längs kusten mot Pilos.
Nu undrar jag hur det är i Olympia, när det brinner i skogarna norr om Zaharo. Hur går det för de antika olympiska idrottsarenorna? Och hur har sköldpaddorna det?
Expressen har så konstiga debattartiklar. Senast var det Monica Jonssons artikel om Stureplan. Den här veckan får en "hemmafru" utrymme.
Har Elsie Claesson varken hört eller läst vad Messing har för framtidsplaner, när hon välkomnar Messing till hemmafruklubben. Är den före detta jämställdhetsexperten totalt förblindad av sitt eget hemmafrubudskap? Hur gammal är människan? Framlever hon livet med skygglappar?
Har hon inte sett att man inte kan lita på män? Nej, faktiskt inte kvinnor heller. Det är så mycket en människa inte rår på. Sina egna känslor t ex. Hur många av 50-talets hemmafruar blev inte övergivna av väldigt pålitliga män? Och i det läget fick kvinnan knappast någon betald utbildning som tack.
Döden kan också drabba den mest ordhålliga och det när som helst. Då står de efterlevande där med sina bullar, långkok och sockerkakor. Alla vet hur svårt det kan vara att ta sig in på arbetsmarknaden efter några års frånvaro.
Nej, det är inte den svenska skattelagstiftningen som fick mig att avstå från att vara hemma på heltid. Det var ren och skär realism.
Man kan dela in tråkiga människor i två kategorier; de genuint trista och de enerverande. Första kategorin, de genuint tråkiga, är riktigt trista typer, som aldrig eller väldigt sällan har något roligt eller intressant att komma med.
Grupp två, de påfrestande, är personer som är tråkiga men som själva tycker att de är riktigt festliga typer. De har inga problem att bryta en spirituell konversation och dra en obegriplig alternativt bättre begagnad ordvits, som bryter tankeutbytet totalt. Det blir tyst och någon kanske skrattar lite artigt, men det är garanterat inte jag.
Nu när yngsta medarbetaren sa upp sig, så blir det lite omstuvning av höstplaneringen. Hon och jag skulle t ex åka på konferens i slutet av september. Nu får jag annat eller inget sällskap. Annat är antingen en mindre social man eller en person som tillhör kategori två.
Den mindre sociale var osäker på om han kunde de aktuella dagarna. Jag undrade vad han begärde i muta för att rensa i almanackan. Det blir så fruktansvärt pinsamt att tillbringa tre dagar med en skojfrisk människa utan att kunna skratta åt ett enda skämt.
Smakprov från morgonbönen
– Hur har vi det med Gustavsberg?
– Det funkade inget vidare, så vi backar dem till gamla systemet.
– OK, då spolar vi dem tillsvidare.
– Va?
Jaha, i Gustavsberg gör man muggstolar, kom vi på efter ett antal pinsamma sekunder. Skitkul!
– Jag vill också träffa en miljardär och gå i pension. Så där som Ulrika Messing, sa fröken Tjatlund.
– Äh, du skulle dö av ren tristess. Fråga mig; jag gick hemma flera år. Det var den värsta perioden i hela mitt liv, påstod Långkoftan.
– En miljardär har säkert råd med ett vackert stenhus i Provence. Där skulle jag kunna bo och åka och storhandla på Carrefour. Fylla kundvagnen med den ena delikatessen efter den andra, för att inte tala om allt vin.
– Kallar du det för utmaning? Här på jobbet händer det i alla fall saker hela tiden.
– Jag får väl skaffa hundar som hoppar glatt bredvid mig när jag tar mina långpromenader.
– Men du gillar ju inte hundar.
– Nej, det har du rätt i. Då får jag väl åka till Israel och genomgå provrörsbefruktning. Där har man gjort sånt tidigare på överåriga morsor.
– Va, det var det knäppaste jag hört på länge.
– Det var inte jag som hittade på det. Tvåan pratade med en kurator, som sa att det var ett vanligt resonemang.
– Att genomgå provrörsbefruktning i Israel?
– Nej, men att tristess är ett vanligt motiv till att vilja ha barn. Tråkigt jobb t ex; bli gravid och du slipper sitta i Konsumkassan ett par år. Men hit med en trevlig miljardär, inte kommer jag att ha tråkigt.
Först trodde jag att Stockholms alla magsjuka hundar hälsat på i närmiljön. Brun, kläggig sörja fettar ner trottoarer i omgivningen och nu har stadens sopmaskiner smetat ut geggan i ett oljigt lager.
M aka Kalle Blomkvist kom med lösningen på mysteriet. Det var inte diarréiga djur som varit i farten. Nej, vid målgången på Midnattsloppet fick deltagarna kaffeglass. Som redskap för att inta produkten bifogades ett sugrör, men eftersom glass inte är särskilt flytande innan den tinat, så föredrog löparna bananer (inte för att de flyter, men de är mer lättintagliga, om man säger).
Längs husväggar och rännstenar dumpade man kaffeglassen och nu inväntar jag ett uppfriskande regn så jag slipper äcklas av konsekvenserna av helgens glassdumpningar.
Först en morgonsamling, sen ett möte, ett besök och därefter en sittning. Och med det var den arbetsdagen i stort sett slut. Vi hann med några tester på slutet, innan det var dags för dagishämtning.
Även lat farmor får jobba. Jag erkänner utan omsvep att barnen fick ett lyckligt mål mat på macke-donken. Det jobbiga uppkom när Noa villa ha hjälp med leksaken och sträckte ut mot mig. Apelsinjuicen kom i vägen och sköljde över mig och gulfärgade dagen outfit. Jag var dyngsur in på underkläderna. Tredje tvättprogrammet rullar fortfarande.
Bilen är nu såld till Ärlige Harry, den lokale bilhandlaren. Vi orkar inte med några egna försäljningsförsök och då får man ta skeden och förlusten i vacker hand.
Nu pågår vad-ska-vi-göra-med-pengarna-bataljen. Mitt förslag är att vi ska spara till ett litet torp och M vill resa upp pengarna. Jag fick lite hjälp från Trean som tände på husidén som ett gemensamt projekt; han fixar, vi betalar.
Men M brukar vinna den här typen av slag. Ska jag ha minsta chans måste jag ha eldunderstöd från flera håll.
frktjatlund 