En kan ju aldrig säkert veta

Under sommaren stänger kommunen en del fritidshem och koncentrerar verksamheten till de som fortfarande håller öppet. Sallys hörde till ett av de sommaröppna och det betydde att många nya och okända barn tillslöt.

Flera av nykomlingarna kom från särskoleverksamheten och Sally tyckte att det var jobbigt. ”De är så bråkiga och stökiga” menade hon. Hennes mor, tillika min kloka dotter, försökte förklara varför. Att det inte var för att de är elaka eller dumma.

Efter ett tag frågar Sally ”Mamma, är min hjärna som den ska?”

Annons

Gå på knäna

Det är nitton trappsteg från gatuplan upp till vår lägenhet och ytterligare sjutton innan man är uppe på takterrassen. ”Hur går det för Lasse och hans knän?” undrar Syrran. ”För han har väl problem med knäna med tanke på vikten”.

”Efter sig själv dömer man andra” tänker jag och hävdar bestämt att hans knän fungerar alldeles utmärkt. Vilket de gjorde ända tills häromdagen. Då satte en djävulsk värk in i det vänstra knät. Så till den milda grad att han knappt kunde gå. Och varje gång det skar till i benet muttrade han och småsvor över Syrran.

”Jag ger mig sjutton på att hon sitter hemma i soffan och sticker nålar i en voodoo-docka. Bara för att lära mig en läxa.” ”Förlåt, Monica. Jag ska aldrig vara så övermodig mer. Jag lovar” ”Har du verkligen inget bättre för dig än att plåga en gammal man?”

Ovanstående gjorde att jag tog en promenad på egna knän runt byn och passade på att föreviga Stadshuset.

Stadshuset

På väg

Arbetslösheten är visserligen hög i Spanien men det är ändå sorgligt att se dem. Rondellhundarna som Maken vanvördigt kallar dem. Jag har bara sett dem i Italien tidigare och då inte i rondeller. Mest för att italienare inte är lika förtjusta i att snurra runt i trafiken, som spanjorer och fransmän. I Italien sitter eller står de i regel vid landsvägskanten på en plats där eventuellt intresserade kan bromsa in bilen.

Vid en av de mindre avfarterna till landsvägsrondeller sitter det kvinnor under parasoll. En rondell, ett parasoll, en kvinna. Och vad jag har sett säljer de varken frukt eller bär. De sitter där på sina fällstolar, ofta fipplande på sina mobiler. Min enda slutsats är att det handlar om prostituerade som väntar på kunder. Speciellt på helgerna. Och det känns som en väldigt deprimerande sysselsättning.

Vår semester går mot sitt slut. Tre veckor går fort. Vi vinkade av Ettan på flygplatsen idag. På lördag är det vår tur att ge oss iväg. När vi kommer hem ska vi beräkna kostnaden. Som det ser ut nu blir vi nog tvungna att gneta på i arbetslivet till the bitter end. Annars kommer vi gå in i pensionstillvaron med noll i buffert. Och det känns mindre kul.

Vi har gjort av med pengar i rasande fart. Men det var ingen överraskning att det kostar att fixa till ett hem. Och ett tag får vi helt enkelt räkna med dubbla boendekostnader med allt vad det innebär. Det är bara att bita i det sura äpplet.

Ingen fara på taket

Här pågår det fortfarande småprojekt. Makens kärlek till rörliga bilder gör att hans liv är otänkbart utan en tv. Även om vi inte har några kanaler så kan man alltid se på Netflix. Hur som, vi köpte först en på 32 tum. För liten tyckte vi när Maken och Ettan kopplat in den. Ja Ettan, det vill säga äldste sonen, har kommit hit för att assistera sina gamla föräldrar.

Männen åkte och bytte upp tv-apparaten till en betydligt större. Och sen utvecklades det till ytterligare en tur till Ikea. Den femte hitintills. Tv, modem och annat behövde en hylla. Gästrummet behöver en säng. Det är nog första gången jag har ett gästrum. Sovrum nummer två och uppåt har benämnts barnrum. Alltså barnnamn + s + rum. Eller som extrarummet i Stockholm: barnens rum.

Vi bor i zon A, den närmaste från varuhuset i Murcia, som har 24-timmarsservice. Bra tänkte vi, då kan Ettan vara behjälplig med att skruva ihop sängen. Okej, man kan få beställda prylar inom ett dygn. Men det förutsätter att det finns ledig transportkapacitet. Nu blev det 144-timmarsservice istället. Sängen kommer att dyka upp på fredag förmiddag och Ettan vänder hem på torsdagen. Och jag hoppas att Ikea håller vad de lovat eftersom vi själva drar hem på lördag.

Aldrig trodde jag att jag skulle hemfalla till att konstatera att vi behöver mer förvaring. Men nu är det dags. En säng utan extraförvaring existerar knappt på spanska Ikea.

 

Det stora tunga matbordet lyckades vi få upp på takterrassen genom att hissa upp det utanför fasaden. Utan missöden. Om vi hade tappat det på vägen skulle Ettan ha legat risigt till. Han stod en våning ner och höll hela tyngden på axlarna medan han klev upp på en pall så att Maken och jag, en våning högre, kunde dra upp bordet över räcket.

Fortfarande återstår det saker. Pergolan är ännu inte på plats och jag misstänker att den kommer att monteras efter att vi lämnat landet. Vi fick en bonuscheck av mäklaren som vi kunde använda på ett lokalt företag. Vi bestämde oss för att använda den på något skuggande på taket. Men eftersom det inte finns några gratispergolor verkar företaget inte precis vara på hugget för att serva oss.

Så taket används mest för att torka tvätt men när solen gått ner söker vi oss dit för att grilla. Middag intas tidigast 21:30 med andra ord. Det gör att jag numera begriper varför frukosten söderöver är så frugal. Man har helt enkelt inte hunnit bli hungrig.

(När jag körde stavningskontrollen fick jag en erinran på barnrum. Korrigeringen föreslog barnrumpa istället.)

¡Hola!

Precis som i Sverige hälsar kassapersonal och andra i butikerna en med ett ”Hej!”. Men där upphör likheterna. Om personen fortsätter att prata vet man med säkerhet att det inte är mig som kund man vill ha ytterligare kontakt med. Nej, det är någon kollega de kan ha långa konversationer med. Även när de ska lösa komplicerade problem.

När vi var på banken började Mercedes ropa tvärsöver lokalen till en annan banktjänsteman. Mitt i en förklaring på hur vi skulle göra för att byta PIN-kod till bankkorten. Och när jag ville göra ett återköp på Carrefour var alla tre bakom kundtjänstdisken inbegripna i en högljudd diskussion. Så är det hela tiden.

Det kan vara så att spanjorer i gemen är bättre än andra att ha flera saker på gång samtidigt. Men som kund blir jag orolig. Speciellt som jag inte kan uttyda om kvittot visar att pengar satts tillbaka på mitt bankkort. Och som svensk av typen ”En man som heter Ove” tycker jag att detta pratande över kundernas huvuden är väldigt oartigt.

En annan sak som Ove skulle reta sig på är när vi fick terrassmöblerna levererade. Killarna radade upp allt på vår uppfart. När de hade stuckit sin väg, såg jag att de lämnat alla kartonger ute på gatan. Visserligen istoppade i den största lådan, som tog upp en parkeringsplats. Utan att säga något till oss.

Som tur är verkar inte de spanska sophämtarna vara av samman kynne som de svenska. Vi drog iväg lådan till närmaste sopcontainer, utan att stoppa ner skräpet eftersom det inte skulle få plats. Nästa dag var allt borta.

Flyt eller bara ren bonntur

Ibland har man tur utan att veta om det. Eller kalla det magkänsla. När vi letade efter en lämplig lägenhet på Costa Blanca hade vi några önskemål. Vi ville ha nyproduktion, två sovrum, takterrass och gångavstånd till havet. Mäklaren visade oss ett antal alternativ och vi fastnade för ett parhus som uppfyllde våra krav.

Men innan vi slog till bad vi om att få se huset igen. ”Men ni ser inte riktigt så där glada ut som folk brukar göra när de bestämt sig” sa mäklaren. Nej, för att vi gillade läget på alternativ två bättre, men den lägenheten hade inte samma planlösning. ”Jo”, sa hon. ”Nä” sa jag. ”Då åker vi dit, så får du förklara”.

Jag förklarade och mäklaren förstod vad jag menade. Vi stod på takterrassen och tittade oss runt och konstaterade att grannlägenheten verkade vara planerade på ett bättre sätt. ”Men den är redan såld” sa mäklaren. Med på taket stod byggaren, som grep in: ”Nej, den köparen hoppade av igår”.

Försynens skickelse, som Anne på Grönkulla skulle ha sagt. Vi bytte objekt på stående fot och det var tur för oss. Den lägenhet, som vi först hade tänkt oss har aldrig blivit byggd. Det står helt andra hus på den tomten. Och den lilla trädgården framför visningslägenheten är helt igenväxt av högt ogräs och huset står fortfarande obebott.

Sensmoral: Be alltid om att få se några av byggarens avslutade projekt. Det borde vi ha gjort. Det var bara rena turen att vi klarade oss ur en riktigt dålig affär.