Scener ur mitt äktenskap

Maken kan vara en riktigt kul typ emellanåt. Och det är tur för både honom och mig. Men ibland när han tror att han skojar blir jag bara arg. Inte bara en gång, utan två. Som i söndags till exempel. Då jobbade jag på förmiddagen och när jag var färdig kom vi överens om per telefon att sammanstråla på Götgatan. Jag skulle promenera norrut från Skanstull och han söderut från Slussen och någonstans vid Medborgarplatsen räknade jag med att vi skulle stöta på varandra.

Det gjorde vi inte och då ringde jag upp honom på mobilen. Inget svar. Bara det var irriterande. På tredje försöket svarade han.

– Var är du någonstans, frågade jag.
– Öh, jag har inte gått hemifrån ännu. Sa Maken och då tände jag på alla fyra. Det är så typiskt honom att inte komma iväg när han borde. Och överenskommelser med mig är så oerhört lätta att bryta.
– Men nu får du skärpa dig! Först svarar du inte när man ringer och sen har du inte ens fått ändan ur vagnen och tagit dig utanför ytterdörren.
– Ha, ha! Gick du på det? Jag är på Högbergsgatan.

Alltså 200 meter ifrån mig. Och då trodde den enfaldige mannen att jag skulle bli glatt överraskad. Det blev jag inte. Inte det minsta. Tvärtom. Bara arg ännu en gång.

Nej, den typen av skämt är inte det minsta skoj. Tycker jag. Och det fick han veta. Med besked.

Inre monolog

Brädor

– Vad ska jag med alla skärbrädor till? När jag egentligen bara använder två av dem.
– Ja, det undrar jag också. Kanske för att de står där de står. Inkilade bakom kaffemaskinen.

– De bakersta till exempel. Som jag fick tillsammans med några knivar, när jag beställde två kjolar på Ellos. De är ju helt värdelösa.
– En av kjolarna var okej. Den andra för liten, men den skickade jag tillbaka.
– Nu var det skärbrädorna resonemanget gällde. Fyra stora, sladdriga plastskivor, som är omöjliga att diska.
– Men det är ju diskhons fel. Det är den som är alldeles för liten.

– Okej, men den framför, då.
– Menar jag den kvadratiska i virrvarr-mönster?
– Just, precis.
– Men det är ju ingen skärbräda. Det är ett grytunderlägg. Som vi fick i present av barnen på vår 39-åriga bröllopsdag.

– Framför den står en med en skåra utmed kanterna.
– Den är jättebra när man ska skära upp något som kommer att läcka vätska. En hummer eller stek till exempel. Då rinner vätskan ner i skårorna. Först. Och när de är fulla, rinner resten ut på bänken. Och den är också en gåva. Inte bänken utan skärbrädan. Från jobbet. Tillsammans med en kniv och en brynstav.

– Nästa bräda. Den vita i plast?
– Det är den jag använder mest.
– Men ser den inte lite ofräsch ut?
– Det är morötterna och rödbetornas fel. Men om jag tror att jag skulle må bättre kan jag uppgradera till en ny.

– Och den framför?
– Den ingick i ett tvåpack. Vi köpte dem på en campingsemester, när vi hade glömt ta med oss någon bräda överhuvudtaget. Den andra, som var mindre, glömde vi i disken på någon tältplats. Sen kommer två till i tunn plats: en grön och en vit. Som jag köpte mest för den gröna färgen. Limegrönt gör mig glad. Helt enkelt.

– Den långa med läderrem i handtaget. Den ser knappt använd ut.
– Jag upptäckte att den var ganska känslig. Repas väldigt lätt när man skär på den. Så jag använder den inte.
– Men varför har jag då kvar den?
– För att vi köpte den på en marknad i Sydafrika. Av en man som såg helt frågande ut. Varför köpa en skärbräda i ett land på andra sidan jordklotet? Har ni inga hemmavid? Därför är den kvar.

– Den lilla vita längst fram?
– Ha! Den köpte jag för en vecka sedan.

Så blev jag överens med mig själv att jag skulle kasta de längst bak i raddan. De värdelösa gratisexemplaren från Ellos.

På tur

Igår voro vi på utflykt i svampskogen. Tvåan, Svärsonen, deras flickor och jag. Ja, de är omtänksamma nog att erbjuda en plats i bilen när svamparna utstöter sina lockrop från grönmossiga granskogar. Och på vägen ut mot spenaten brukar vi erinra oss gamla jaktmarker. Som den alldeles fantastiska skogen i Angarn. Eller den alldeles i närheten av Moderns lantställe i Öllösa. Skogar som år efter år gav goda skördar. Men som nu är såriga kalhyggen där svampen lyser med sin frånvaro.

Tvåan fick ett hett tips för några år sedan av en arbetskamrat, vars omdöme jag starkt ifrågasätter. Vem i hela världen berättar om fina svampställen för andra än närmaste släkten? Men det hindrar oss inte från att ta vara på informationen. Så numera åker vi söderut, mot Tullinge (jag tänker inte ge några GPS-koordinater, även om jag har dem) när vi är på svampjakt.

Och visst fanns det svampar i skogen. Både gula kantareller och trattisar. Hur mycket trattkantareller som helst. Det var bara en fråga om tid hur stor fångst man fick. Jag lyckades rycka åt mig runt nio liter. Och var glad att Maken inte fick plats i bilen. Han och jag har lite olika åsikt om hur man ska gå tillväga när man plockar svamp. Han rycker upp och slänger ner svamparna i korgen. Jag rycker också upp dem, men innan de hamnar i korgen, skär jag av fötterna. Så att det inte blir så skräpig skörd. Då går rensningen så mycket fortare och lättare.

IMG_20131012_142531För rensningen brukar jag stå för. Maken vill bara vara jägare. Och då kan jag jaga upp mig medan jag rensar. Varför, varför kan du inte lyssna och lära? Ska det vara så svårt att använda en kniv? Och göra grovjobbet redan i steg ett?

Nåja, svamparna är rensade och förvällda. Av de ursprungliga nio litrarna återstår två. Alltså 22%, resten har förångats och gått upp i rök. Men av det som är kvar åker det mesta in i frysen. Och kommer att förgylla en och annan framtida sås eller gryta.

Barnbarnens stående mantra i bilen är: Pappa, sätt på musik. Och då brukar Svärsonen göra som barnen säger. Igår var Sally, 4, väldigt bestämd; hon ville höra sin spellista. Som bestod av en enda låt.
– Jag vill höra rävsången. Om och om igen.

Och om ni inte hört och sett videon den, gör det!

Nu funderar jag på att dra en ko och spetsa anrättningen med trattkantareller.

Man saknar inte kossan

CV:et är författat och klart. Med Ettans benägna bistånd. Han är familjens expert på området och han brukar veta vad han talar om. Det låter i alla fall så. Men å andra sidan är det ett familjedrag. Att låta tvärsäker även när man inte är det.

Ettan gav handfasta råd om formuleringar. Hur man ska ge sig själv större ansvarsbörda på jobbet än man egentligen haft. Inte bara varit deltagare utan ledare. Ansvarat för projekt och förstudier. Lett arbetsgrupper. Med motiveringen: Så gör alla andra. Ungefär.

Mentalt känns det som regredierat under den här processen. Till 10 års ålder ungefär. Var morsan arg på mig brukade jag tänka: ”Om jag dog, då skulle du inte vara arg över en sån här liten skitsak. Då skulle ni stå och böla på min begravning. Allihop”.
Och nästan önska min egen död, tills jag insåg att jag som död aldrig skulle få uppleva triumfen i att se deras sorgsna miner.

Nu tänker jag: ”Vad snopna folket på jobbet skulle bli om jag sa upp mig. Bara sådär. Och ännu snopnare om det var för att jag gick vidare till en ny arbetsgivare. Då skulle de inte ha någon att ringa, när det skiter sig.”

Ja, jag tar ut skadeglädjen i förskott. Risken är stor att det inte blir mycket mer än förskottsglädje. Men då har jag åtminstone haft anledning att glädjas en gång.

Tiden lider

Åsså var det lördag. Igen. Och jag har inte hunnit med annat än jobb under hela veckan. Vi ska vara klara med Herrejössesprojektet på onsdag. Alltså projektet med stort H, som vi trodde att vi hade ytterligare några veckor på oss. Men så var inte fallet.

Har man Kunder. Alltså såna med stort K. Det kan vara Myndigheter, Banker eller Försäkringsbolag. Vilket som. Då gäller inte de vanliga spelreglerna. Nej, då spelar man Fia med Storasyrran. Hon som kan ändra reglerna under spelets gång.

– Om man förflyttar sig med en grön plupp och hamnar på en grön cirkel – då får man slå ett extraslag.
– Jaha, men varför fick inte jag göra det, när jag hamnade på en röd cirkel med min röda plupp?
– Men hör du inte vad jag säger? Det gäller grön plupp. Bara den. Fattar ’u?

Och Kunden kräver att vi ska vara klara tre veckor innan vi ska gå igång. Och därmed basta! Då är det bara att jobba på. Ända in i kaklet. Min gissning är att arbetstiden på måndagen och tisdagen blir väldigt lååång. Ingen får gå hem innan jobbet är klart.

Förresten samtalade jag just med Storasyrran. Hon mår inget vidare. Dålig hälsa och dåligt om pengar. Som vanligt. Hon och Lillsyrran hade surrat med varandra och kommit fram till att de ändå haft en viss tur när det gäller var och när de fötts. För om de fötts för 100 år sedan eller i någon annan, mindre utvecklad världsdel, så hade de förmodligen inte levt idag.

Lillsyrran hade antagligen dött i bröstcancer innan hon fyllt 45 och Syrran hade med all säkerhet strukit med i den allmänna blodförgiftning hon fick av mördarbakterier för 25 år sedan. Brorsan hade nog inte heller varit vid liv. Hans hjärta har krävt en del kirurgiska och medicinska insatser.

Enligt det resonemanget vore jag det enda syskonet som överlevt vår gemensamma mor. Om det varit andra tider eller andra platser.