Pinsam mamma söker …

Avsnitt 2

Nu börjar jag ruttna på Ylvas rännande i vår korridor. Hon gör sig ärenden titt som tätt in till Stellan och han verkar inte ha något emot det. Det är framförallt två saker jag retar mig på.

Kuttrandet

Ylva låter som en trånande duva och det är väldigt irriterande. Man hör ju inte vad människan säger. Hur ska man då kunna rapportera hur det hela utvecklar sig?

Stängda dörrar

Nu har de dessutom börjat skjuta igen rumsdörren, så jag varken kan se eller höra vad som försiggår. Ska jag behöva installera dold mikrofon eller webkamera? Som det är nu förgås jag snart av nyfikenhet.

(Avsnitt 1)

Konstigt kvällsnöje

Näst sista vardagen är helt enkelt den värsta jobbdagen på hela året. Hur kul är det att kolla på målarfärg när den torkar? Ungefär så har jag det ikväll. Vi var tvungna att bryta dagens jobb i förtid eftersom produktionsdatabasen höll på att spricka.

I mitt fall består målarfärgen av filer, som byggs och skickas till olika finansinstitut. Där försvann filen till Swedbank och nu börjar SEB-filen växa sig stor och präktig. Så håller det på ett par timmar till. Det är helt enkelt inte klokt hur många penningtransaktioner folk gör i ett årsskifte.

En gång är ingen gång – två gånger är två gånger för mycket.

Jag pratade med Lillsyrran. För andra gången på kort tid har Svågern fallit ihop i ett epilepsiliknande anfall. Ingen vet orsaken och han ska genomgå en större utredning efter helgerna.

Nej, det var absolut bättre förr. När alla var någotsånär friska och krya och lite huvudvärk inte nödvändigtvis betydde hjärntumör.

Nu är jag på det humöret

Det finns egentligen bara några typer av bloggar.

Åsiktsmaskinen

Oftast mankön, som i inlägg efter inlägg rapar upp sina åsikter. Det handlar om politik, religion, FRA, IPRED och alla länkar hit och dit i sina inbördes kotterier enligt principen "länkar du till mig så länkar jag till dig". Och en hel lång länkkedja bildar större delen av Bloggpanelen, gruppen som ska nominera till Stora Bloggpriset. Är det inavel eller är det inavel?

Dessutom: Har man läst 10 poster så har man läst alla. Sällan några överraskningar med andra ord.

Vill ha & klicka hem

Oftast kvinnor med meningslösa modebloggar där de skriver harmlösa inlägg om kläder och smink. Gärna med lite synpunktsfrågor här och där, för att öka responsen. Några återfinns t o m i Bloggprispanelen.

Dessutom: Har man läst 10 poster så har man läst alla. Sällan några överraskningar med andra ord.

Resten

Sen finns alla andra, förstås. Alla som skriver om allt möjligt och som man kan ha behållning av att läsa flera inlägg. Men de är snarare panelhönor än Bloggpanel.

Mina skolkamrater (6)

Som gubben ur lådan dök en kille från skoltiden upp. Han var den som testade sin nya kamera i Stjärnsund och lyckades fånga både Engla och Anders Eklunds bil och som vann Årets läsarbild.

Vi gick i samma klass i hela grundskolan. Han var liten i växten och som jag minns var han en elak typ. Speciellt mot klassens mobboffer, tjocke Billy. Där ledde han grabbarnas fettprover, genom att sticka pekfingret i Billys mage och konstatera "Fettprov – 3 cm". Undrar var han själv gör som biträdande rektor för att stävja mobbningen i skolan?

Bengts avgångsbetyg i nian var urusla och han skulle förmodligen inte komma in på gymnasiet. Men hans pappa var en höjdare på Socialstyrelsen eller liknande och skrev ett långt brev där han vädjade om att sonen skulle få gå om. Som han hade mognat och vuxit på sig under sommaren, var det inte mer än rätt. Tyckte pappan och rektorn höll med.

Min klassföreståndare var däremot lite upprörd. Här frångick man regelverket att man inte fick gå om bara för att höja betygen, för att föräldrarna var välformulerade och var lite mer att räkna med än övriga.

Nu känns det lite patetisk att Bengt inte vågat ta klivet ut ur skolvärlden och inte heller lämna den adress han växte upp på.

(Undrar just vad det var för kamera och om han är nöjd med den)

Jag har kommit av mig

Helger gör att annat än blogginlägg prioriteras. Människor och mat t ex. Sen finns det alla gånger en matematisk formel för hur det påverkar insatsen i form av disk och annat hushållsarbete. Dessutom drabbades jag av Nemesis och det tog ett par timmar av mitt liv.

I inlägget från 15/12 uttryckte jag mig oförsiktigt om beredskapen på jobbet "det var länge sedan jag behövde göra skäl för pengarna". Det straffade sig kl 10:18 i form av en databaskrasch, som gjorde 30 personer sysslolösa tills jag hade fått liv i den igen.

Nu är vi så välmatade efter allt ätande att det är dags för uppbyggelselitteratur av den här sorten. Inte för att jag tänker avge några nyårslöften. Är det något jag lovat mig själv, så är det att aldrig avge sådana. Möjligen gör jag undantag för ett enda det här året.

Jag ska sluta att riva av sårskorpor!

Bara för att komma ännu mer i stämning, så läser jag Otrohetsdieten av Eva Cassady även om den inte riktigt är i min stil. Speciellt inte översättningen. Alldeles för många meningar har omvänd ordföljd och börjar med ett adverb, typ "Långsamt lät jag …" eller "Kvickt klär jag på mig …".

Hungrigt fladdrar blicken vidare mot kylskåpet. Min blick alltså. Kan det möjligen finnas någon gravlax kvar?

Smekmånaden är över

Det märks att Treans barn börjar bli hemtama här. På gott och ont. Speciellt My stökar och sätter sig på tvären och det är svårt att veta på vilken nivå man ska lägga sig. När och hur ska man sätta hårt mot hårt. Ikväll var det nästan lögn att få dem i säng.  Var hon inte törstig, så var hon rädd eller så pratade folk alldeles för högt på gården.

Tvåan, som känner mina svagheter, presentade mig med ett second hand-loppisfynd från Jönköping. Palinspel med ram, vändskiva och tre spel. Så delar av helgen har jag tillverkat egna spel, som barnbarnen klarar. Jag hittade den här danska/tyska sidan med bilder i alldeles lagom storlek och ämnen för det behovet.

Ett av originalspelen – I affären – övade addition. Priset på två saker skulle adderas och ingen summa blev högre ön 1 kr.  "Hur mycket kostar bläckhornet och häftstiften tillsammans?" – 95 öre. Jag fick förklara både varor och priser.

Vi tog en promenad med Stella, som tyckte att vi skulle leka kull i Balooparken, Det gjorde vi och för den som inte vet, så handlar det om Ivar Loparken vid Bastugatan. Men vad vet en femåring om arbetarförfattare.

Jag såg i bladet att Gösta Krantz dött. Han bodde i kvarteret snett över och frekventerade samma Systembutik, som jag. På den tiden butiken körde med nummerlappar, så hände det ett par gånger att något rekorderligt fruntimmer i form av expedit sa
– Gösta – idag tror jag att du får gå hem.
Och då gjorde han det. Vände på klacken och lommade hem till lägenheten i kvarteret Mullvaden Andra.

Julstämning

Dagen före julafton är ingen bra dag om man ska på Bolaget. Folk är lite lätt uppjagade, minst sagt. Systemet på Rosenlundsgatan har fyra kassor, men det finns bara tre gångar man kan köa i. I normala fall används mittgången till båda mittenkassorna. Folk står i en gemensam kö tills man nästan är framme och där delar kön sig i två. Det kösystemet brukar fungera utan mankemang.

Men idag fick en man för sig att en av mittenkassorna bara hade en kö på två personer och ställde sig efter dem. Hur han nu kunde dra den slutsatsen när det stod åtminstone 15 pers i övriga köer. Oj, oj vilket hallå det blev. Nästan upplopp. Han som trängde sig idiotförklarade alla bakomvarande och vice versa. Tjafset upphörde i och med att en herre tog i och sa

– God jul! högt och ljudligt.

Incident nummer två uppstod när en något förfriskad man blev avvisad vid kassan. Han blev så förbannad att han greppade en tom vinkartong och i ilskan kastade den på kassören, som verkligen inte uppskattade tilltaget.

– Det var sista gången du satte din fot i den här butiken. Kommer du hit en gång till tänker jag personligen lyfta ut dig härifrån.

Och då var klockan bara halv tre.

Associationer

Kroppsligt är jag en mogen kvinna, men om jag inte passar mig regredierar hjärnan till någonstans i 12-årsåldern.

Eftersom det är generellt rökförbud i fastigheten där jag arbetar hänvisas rökarna till en rökruta utanför. I morse mötte jag Linkan på väg dit. Hon har en höftskada, som gör att hon släpar ena benet efter sig. Jag ser hur hon öppnar porten, tar sats i motvinden och skyndar sig över gårdsplanen. Då dyker en tanke upp bara sådär.

– Gå inte på det där viset. Du kan bli sån!

I rökrutan står redan Kate och blossar för fulla muggar. Hon är småvuxen eller dvärg, som vi sa när jag var 12. Tanke nummer två står inte att hejda.

– Vet du inte att rökning kan få en att stanna i växten?

Jag skyller alla barnsligheter på filmen vi såg igår kväll. Den fick mig att trilla tillbaka minst 40 år i tiden. Filmen Blue Sky där Jessica Lange spelar en kvinna, som har flera gemensamma drag med min mamma.  Och känslan från igår har nog inte riktigt släppt taget.

Minnesbeta

Nu har vi gjort slag i saken och bokat en resa med stort R. R som i rundresa, en rundresa på tre veckor i Kina. Bara sådär. Eftersom jag är tillförordnad avdelningschef idag och imorgon passade jag på att bevilja min egen semester. Tre veckor från 12 april, det kan väl ingen missunna mig?

Det är lika bra att göra av med pengarna när man har hälsa och krafter till det. Pensionssparande ligger inte för mig. Min erfarenhet av gamlingar är att materiella önskningar minskar med åldern. Tror jag, så vi får leva minnena istället när vi blir gamla.

Eller så kan det bli för oss, som det blev för Gudrun och hennes man Sten. De satsade på resor och upplevelser. Varenda VM- och OS-evenemang gav anledning till längre och kortare resor ända fram till Stens död. Sen fortsatte Gudrun resa på egen hand.

Men så började problemen komma. Gudrun fick konstiga symptom och framförallt huvudvärk. Det visade sig  vara den gamla gasspisen, som inte höll tätt. Efter att spisen bytts ut försvann huvudvärken så småningom. Men inte bara den, den tog också med sig alla minnen.

Hon tog fram ett av sina fotoalbum och pekade på några kort.

– Titta här! Det är Sten och jag som står på Himmelska Fridens torg. Tänk att jag har varit i Kina. Och jag minns inte ett dyft av resan. Och inte av de andra heller.

Äsch! Vi har i alla fall ingen gasspis.

Årets kortaste dag!

Min Brorsa, som är en sort för sig, begärde ett år att Idun och Torleif, hans två barn skulle få ledigt från skolan den 21 december. För Midvinterblot. Är det vintersolstånd så är det. Han har alltid gillat att sticka ut. De stackars barnen fick sina fornnordiska namn när alla andra hette Marcus, Joel, Sara och Johanna.

Förmiddagen upptogs av städning. I det egna hemmet och det var inte en dag för tidigt. Snarare tvärtom. En konstart, om man ska tro Reinfeldt. Som om städning skulle vara en konst. Det handlar mer om hårt arbete och att man vet var man ska sätta in stötarna. Knäskura? Nej, det är bara bortkastad möda. Bättre att öka på frekvensen istället. Då hinner det inte bli så nedgånget. Och jag undrar hur människan gör med heltäckningsmattan.

Nu var hemmet en prydnad, tills Maken tog fram lådan med kokosbollar.

– Vill ni ha efterrätt?

– Jaaaa! vrålade två barnbarn.

Noa åt fem bollar och My var nöjd efter en och en halv. Resten, 32-7=25, har Maken klämt i sig. På två dagar. Trots att de små liven och det stora satt i köket under orgien, så har kokosflingorna spridit sig i hela huset. Och nu får Reinfeldt gärna komma hit och knäskura.

Svärdottern tog inte illa upp med köksgardinen utan var riktigt nöjd med köket. Ja, det var kanske inte min förtjänst. Snarare mattläggarens.

Pyssel

Vi har ägnat dagen åt att fixa med Svärdotterns lägenhet. Mattläggaren var klar med det svart-vit-rutiga-köksgolvet och vitvarorna behövde komma tillbaka på plats. Och hur kul är det att komma hem mitt i natten till ett ekande tomt kylskåp?

Så jag fyllde på med lite matvaror och mot bättre vetande köpte jag en käck gardinkappa till köksfönstret, röd med vita prickar. Maken tog sig för pannan, "Du vet ju själv hur du avskydde när din mamma köpte saker till vårt hem". Absolut, men hon hade ju taskig smak. Det har inte jag. Tror jag.

Jag får väl säga något i stil med "Var inte orolig, jag kommer inte att bli sårad om du inte gillar gardinen. Då är det bara att ta ner den". Och behärska mig om motsatsen skulle inträffa.

Sen tejpade vi en stor välkommen-hem-skylt med ballonger på utsidan av ytterdörren. Så att de verkligen ska känna sig välkomna hem. Vi fick ett litet sorligt sms i veckan, om hur allt var bra men att hon saknade Trean.

Nu ropar mamma att maten är klar. Nej, det är inte sant, men den lilla äggklockan pinglar att det är dags att ta ut rotsakerna ur ugnen.

Grått & avslaget

Idag känner jag mig riktigt ensam och övergiven. Väldigt ensam om att jobba. Somliga har tagit ledigt. Andra "jobbar hemifrån", som idag antagligen betyder jobbar hemma. De som hasat sig hit har hasat sig hem igen, med sjuka motiv typ "Min hals blir bara värre och värre" eller "Fy vad jag snorar. Känn om jag har feber".

Andra är här, men bakis och oförmögna till konstruktivt arbete. Och inte blev det bättre efter att gänget tog pizzalunch; ett par stycken har hamnat i paltkoma.

Själv orkade jag inte gå ut i regnet utan åt chokladpraliner till lunch. Det var gott så länge de smälte i munnen, men nu börjar det likna illamående.

Det verkar inte vara mycket bättre på andra ställen. Jag mejlar den ena frågan efter den andra till ett par leverantörer, men det känns döfött. Ingen svarar, så jag kan lika gärna ta helg som alla andra. Om bara inte vädret såg ut som det gör.

Total förvirring

Jag var inne en sväng på det lokala bankkontoret och medan jag står och blåstirrar på skärmen med turnummer öppnar en kille dörren och ställer frågan:

– Är det nån som vet vart Handelsbanken har flyttat?

Alla tittade sig förvånat omkring, tills en sa:

– Det här är Handelsbanken.

För något år sedan gjorde man om kontoret och samtidigt flyttades entrédörren några meter norrut.

Saken är biff

Nu har jag bestämt mig!
I mitt nästa liv ska jag bli man. En mycket trevlig och charmig sådan utan att för den skulle vara flirtig. Vara positiv och öppen utan att vara familjär. Kunna lätta upp stämningen i trängda lägen. Skoja bort slarv, sen ankomst, långluncher och träning på arbetstid. För är man bara tillräckligt trevlig, så ursäktas det mesta. Ja, de flesta märker inte ens bristerna.

Precis så vill jag vara. Inte en jobbig kärring.

Scheissmücket

Maken vädrade morgonluft och drog till MediaMarkt för att kolla i varubeståndet. Ända sedan jag nämnde att min kollega köpt en 63" platt-tv har han inte haft någon ro i kroppen. Visserligen har vi redan en på 42:a upphängd på väggen men den är åtminstone tre år och betald. Och är inte 42 en damstorlek? Pryltorskar kräver större doningar än så.

Tydligen fanns det mängder av varor, men som tur var kom han bara hem med filmen om Winnerbäck sommarturné. Och det ville han ha beröm för. Både för filmval och den blygsamma utgiften.

Vi såg större delen av rullen och där fanns några klipp om Tjejerna längst fram. Tre flickor i övre tonåren, som entusiastiskt följde hela touren. Ett klipp var lite konstigt. En av flickorna ursäktade sig att hon inte hade varit med riktigt hela resan.

– Pappa ringde och sa att det inte fanns någon bot för mammas sjukdom, så jag åkte hem och var några dagar med henne. Men nu är jag tillbaka.

Bindgalen

Är svenskor dummare än andra?

Tanken slog mig när jag satt i ensamt majestät på jobbmuggen och mediterade över budskapet på sanitetspåsen. Eller ska jag tolka det som att tyskor, engelskor och fransyskor får dumpa bindorna i toan, bara de ger sjutton i att spola ner själva påsen.

Eller får svenskor kasta påse tillsammans med binda i toaletten?

Jag är glad att jag inte behöver ta ställning i frågan.

Punschig policy

Köp 5 och betala för 4 – det brukar jag göra med strumpbyxor. Närmare bestämt på Åhléns-Söder. Imorse öppnade jag femte och sista dubbelpacken, bara för att konstatera att ena paret inte var hopsytt i grenen. Det hela paret tog jag på mig.

På vägen hem från jobbet gick jag in på Åhléns och ställde mig i kassakön. Expediten gick och hämtade ett nytt dubbelpack, tog ut ett par och sträckte fram det till mig. Par nummer två slängde hon tillsammans med det defekta, i papperskorgen.

– Men om du ändå bara kastar det hela paret, så kan jag lika gärna ta det.

– Nej, det går inte. Vi har inte den policyn.

– Nähä, inte ens som kompensation för att jag var tvungen att ta mig hit och köa för att få rättelse för en felaktig vara?

– Nej!

– Inte ens för att det är ett slöseri med resurser att kasta användbara saker?

– Nej!

När jag gnällde på Guldfågelns kycklinglårfiléer hade de vänligheten att skicka mig en värdecheck på 100:- – dubbelt så mycket som jag hade betalat. Där hade man tydligen en helt annan policy.