Räckviddsångest, typ

Vi har goda förutsättningar för att för att hålla oss varma. För de behövs även här vid Medelhavet. Vintermånaderna, när solen står lågt dagtid, är ganska kalla. Även inomhus. Speciellt när man sitter still. Och det gör man ganska mycket så här års, särskilt i rörliga bilders sällskap.

Vi har golvvärme och AC Inverter. Alltså en luftkonditionering med termostat, som kan värma upp om det skulle krävas för att hålla den rätta temperaturen. Kruxet med båda dessa lösningar är att de drar ström. Och elen är minst sagt dyr.

Kylan föranledde en av förra vinterns investeringar, Manhattan Fireside. En gasdriven kamin. Eller som spanjoren säger: estufa de butano.

Den värmer så gott när vi sitter och maratontittar på tv-serier. Ja, vi har både HBO och Netflix. Och har sett varenda avsnitt av The Queen’s gambit, the Crown, the Undoing. Med mera. Plus mycket av det som rör sig på svtplay.

I förrgår tog vi fram kaminen. Den har stått i gästrummets skamvrå sen sist. Ingen har gästat oss sen oktober förra året, så den har inte stått ivägen för någon. Men då är frågan: hur är det med gasen? När fyllde vi på senast? Inte en susning.

Så nu sitter jag timme efter timme och gruvar mig för att butanon ska ta slut. Det stör upplevelsen lite grann. Reservplanen är att i så fall hämta ner gasen från grillen. Om orken finns. Annars får vi ta till golvvärmen. Det har vi nog råd med tills vi kommer iväg till Cepsa där man kan skifta till en full flaska.

Men nog ska återstående gas räcka att hålla värmen under kvällens På spåret-premiär.

Annons

Fördel Postsyd

Spanska posten har egna brevbärare. Det verkar i alla fall så. De flesta knattrar runt på gula mopeder och delar ut försändelse lite på måfå, typ. Kanske mer på förekommen anledning, när det dyker upp ett brev eller annat som går att pressa ner i brevlådan.

Vi har ett litet postfack ihop med kvarterets alla andra boende. Förra veckan fick jag ett efterlängtat paket från öronpropp.se med 25 par gula proppar. Jag är stamkund där sen några år tillbaka. Och lo and behold! man levererar även till Spanien.

Paketet med propparna var egentligen lite för stort för vårt postfack, men brevbäraren lyckades på något vis pressa in en tredjedel av försändelsen. Med konsekvens att vi nästan fick montera isär brevlådan för att få ut paketet.

Idag plingade det till på vår ringklocka och där stod postisen med ett paket i handen. Ett stort paket, så han kom inte farandes på moppe utan i en paketbil. ”Pasaporte!” sa mannen lite uppfordrande. Sí sa jag och visade mitt i utbyte mot kollit.

En enda gång har jag behövt ta mig till postkontoret för att hämta ut en större försändelse. Då låg det en avi i brevlådan. Antagligen för att vi inte råkade vara hemma när brevbäraren ringde på. Och postmannen ringer inte alltid två gånger.

Vad som fanns i paketet? Sonen hade uppfyllt diverse önskningar: sirap, diskborstar, panelborstar, tandborstar och wettexdukar. Så många trasor att de antagligen räcker livet ut. Plus bonuspresenten: torkade trattkantareller. Allt vad en expat kan behöva och som jag inte hittat här.

Ont i foten

Efter att ha konsulterat Dr Google drar jag slutsatsen att jag drabbats av gikt. I höger stortå. Tåleden är svullen och röd och det värker konstant. Utan att jag ens har druckit en enda droppe portvin. Öl vågar jag knappt titta på. Inälvsmat som lever, blodpudding, njure, bräss har inte stått på menyn de senaste 55 åren. Om någonsin. Är boven i mitt drama måhända vin och ost? Eller att jag dricker för lite vatten? Vad vet jag?

Följetången ”Makens iPad” irriterar med nya avsnitt. Jag löste visserligen problemet med den ständiga nedsläckningen. Den person som bytte batteri hade gjort något som tydligen fick skärmen att tro att fodrallocket las på i tid och och otid. När jag tog bort autolåsfunktionen upphörde det problemet.

Nu är bekymret snarare att få plattan att ladda över huvud taget. Det är antagligen glappkontakt någonstans: laddsladden måste vinklas på ett underligt sätt för att kontakt ska uppstå.

Dagarna blir kallare, men det är svårt att säga hur. Vår termometer tycker att det hela tiden är 19 grader ute men det har jag svårt att tro på. Kanske dags att införskaffa en ny. Annars inga våldsamma regn ännu. November brukar vara blötaste månaden på året.

Det är väldigt lite folk i byn. Norrmänen har sin karantän, spanjorerna får inte överskrida provinsgränserna och svenskar gruvar sig över kostsamma coronatester. Hör man andra språk än spanska är det engelska. Britter verkar göra lite som de själva vill.

Det här med korsande av provinsgränser ställer till det. Vår närmaste Lidl ligger inte särskilt långt bort, men för att komma dit måste vi korsa gränsen mellan Alicante- och Murciaprovinsen. Den butiken är väldigt välbesökt så vi brukar åka några kilometer ytterligare söderut till en mindre frekventerad affär.

Inte för att vi har sett några poliskontroller i gränsområdet, men finns det regler så är de till för att följas, kan man tycka. I fredags valde vi en Lidl norrut, med förhoppning om att det inte skulle vara så mycket folk i den butiken eftersom in- och utfart ligger i en vältrafikerad rondell. Och vi lurades av att parkeringen såg förhållandevis tom ut.

Det var knökfullt! Och flertalet var av engelsk härkomst. Det där med att hålla distansen verkade inte vara deras tekopp. Jag gav onda ögat till flera av dem. Speciellt till två tanter som köade upp efter mig till kassan. Men de verkade inte fatta mina mördande blickar.

Nästa gång vi behöver handla tar vi nog en av butikerna på andra sidan provinsgränsen, vad reglerna än säger. Och om min stortå fortsätter att krångla skickar jag Maken med en inköpslista.

Tur och retur

Den här sträckan mellan oss och San Luis har vi åkt åtskilliga gånger senaste veckan. Alldeles för många, om ni frågar mig. Första gången var det för att byta batteri i Makens mobil. Några dagar senare var det dags att ersätta batteriet i min telefon.

Sen började Makens platta krångla: den laddade inte som den skulle. Var det knas med batteriet eller eller glapp i paddans kontakt? Svårt att veta.

Vi åkte till fixeributiken och de lovade att byta batteri. ”Kom tillbaka i eftermiddag” vilket vi gjorde. Men allt var obytt. Vid närmare kontroll hade inte killarna rätt sort hemma. ”Kom tillbaka på måndag” och då gjorde Maken det. Men plattan behövde än annan version än den de hade fått.

På tisdag fanns rätt modell och rätt version hemma. ”Kom tillbaka i eftermiddag” sa Jack/Tom. Och voilà! där blev plattan äntligen med nytt batteri.

Men säg den glädje som varar beständigt? Imorse blev skärmen svart stup i kvarten. Det gick att tända upp den igen med hemknappen. Men det funkar knappast när man vill spela spel. Och inte hjälpte det med omstart.

Tillbaka igen. Och ”Kom tillbaka i eftermiddag” ännu en gång. När vi kom menade Jack/Tom att han inte kunde upprepa felet. ”Den tuffar och går. Men kom tillbaka om det händer igen, så tar vi isär apparaten och rengör den ordentligt.”

Så typiskt! Som att komma till bilverkstan med en bil som krånglat i flera dagar, men som plötsligt visar sig från sin bästa sida.

Nu har Maken hårdkört med iPaden i dryga två timmar och den har ännu inte dött en enda gång. Vi får hoppas att plattan lever och har hälsan ett bra tag framöver. Jag vill helst inte se sträckan på väg 332 och 905 på ett tag.

Inte lätt alla gånger

Det är alltid lika knepigt att göra en sak för första gången. Speciellt i främmande land där man inte behärskar språket. Även om man gått igenom liknande procedurer ett antal gånger hemmavid.

Vi tog bilen till Bilprovningen för att boka tid på plats eftersom vi inte kunde boka på nätet. Inga problem att hitta, vägen dit var föredömligt skyltad. Ovanför en dörr på gaveln stod en skylt: Oficina. Jodå, där bakom ett plexiglas satt en receptionist.  Reserva??? sa jag. Documentatíon??? undrade hon och jag räckte fram det gröna inspektionskortet och papperet som ger en rätt att cirkulera med fordonet.

Det går bra att kolla bilen på studs, sa hon och vi rundade anläggningen och ställde oss i den så gott som obefintliga kön. Då dök en förvirrad man upp som inte hade fattat var man skulle anmäla sig och betala, trots att det var så tydligt utmärkt. Det finns alltså större amatörer än vi. Skönt att veta.

Jag hoppade ur bilen och bänkade mig på en soffa. Ett engelskt par köade upp bakom oss. Kvinnan hoppade också ur och satte sig också på soffan. ”Not so close” vrålade mannen. ”Keep calm and keep the distance” tänkte jag och flyttade mig en bit bort.

Killarna som kollade bilen kunde prata bil-engelska. Problemet var bara att Makens skol-engelska inte räckte riktigt till. ”Steering wheel” sa mannen. ”Ööh” sa Maken. Till slut kom en annan inspektör och beordrade Maken att kliva ur. Och sen gick kontrollerna hur smidigt som helst.

Inspektören var så nöjd med patienten att vi fick både friskhetsintyg och bokmärke! Kalaset kostade 47€ och nu får vi cirkulera i ytterligare två år innan det är dags igen. Och då kommer vi att vara experter på hur man gör.

Väder är ingen lek

Det regnar inte ofta här i Spanien. Och oftast kommer det bara en liten lätt skur som det inte är mycket att orda om. Men den här veckan har det regnat ordneligt två gånger och har det varit surt. Alltså inte själva surhetsgraden på regnet, men konsekvensen är att det har skapat ett mindre muntert sinnestillstånd.

Vi har en inofficiell arbetsfördelning här hemma: jag tillhör innelaget och Maken utelaget. Alltså jag ansvarar för tillståndet inomhus och Maken för det utomhus.

Alldeles innan regnet gick Maken lös med högtrycken. Både på takterrassen och på markplanet. Grindar, trappor och grill fick också sin beskärda behandling. En matta åkte i soporna och tusen, säger tusen löv sopades upp.

Bortkastad möda så här i backspegeln. Spanskt regn är skitigt. Riktigt skitigt om vinden ligger på från Sahara. Och det gjorde den tydligen den här gången. Allt är sandigt. Till och med klädnyporna, som numera sätter smutsmärken på tvätten.

En av innelagets uppgifter är att sköta kontakten med bland annat myndigheter. Härom veckan fick vi en påminnelse om att det är dags att boka tid på itv (Inspección Técnica de Vehículos), det vill säga spanska Bilprovningen.

Det går att boka tid på nätet. Och provställena ligger tätt och har hur många tider som helst, visar det sig. Men kruxet för vår del är att nätformuläret har ett antal obligatoriska fält, bland annat mobilnummer. Där sprack det. Vi har kvar vår svenska operatör och våra svenska nummer. Invalida på hemsidan, hur jag än skrev det.

Vi får väl ta oss fysiskt en halvmil och boka på plats. Vädret lovar att bli vackert den närmsta veckan.

Vinden är vresig

Den nordostliga vinden blåser så det viner om knuten. Men jag skulle inte säga att kölden är sträng. Nej, det är 19 grader. Däremot började det att regna precis när jag var på väg upp på taket. Min intention var att hänga tvätt. Lakan som snurrade klart i maskinen redan i går eftermiddag.

Nu får hängningen anstå till i eftermiddag. Förhoppningsvis. Enligt två olika väderappar ska det sluta regna vid lunchtid. Det är bara yr.no som är av avvikade åsikt: enligt norrmännen regnar det inte alls och vinden är knappt laber.

Häromdagen blev det ännu en tur till mobilfixarna. Då gav batteriet på min mobil upp. Två veckor efter Makens. Våra telefoner köptes samma dag, 25/2-2017. Vi har inte hanterat laddandet på samma sätt. Jag vill helst ha mobilen fulladdad så mycket det går. Maken däremot har låtit sin ligga utan att vara uppkopplad till elnätet, så den laddat ur totalt ett par gånger i veckan.

Nästan så att jag tror att Apple kodat in någon form av självdestruktion i sina mobiler. Ännu ett sätt att öka omsättningen. Förutom att lansera nya modeller.

Nu börjar även Makens iPad muppa sig. Han brukar spela fåniga spel, som gör att plattan blir superhet. En konsekvens han försökte motverka genom att lägga den på en kylplatta, tagen direkt ur frysen. Inte att rekommendera. Paddan protesterade å det bestämdaste genom att släcka ner sig.

Jag frågade mobilfixarna om de även byter batterier på plattor. Yes, box! sa killen. Men det kostar lite mer. Ja, ja, inte helt oväntat.

Min Ipad är nog ett halvår äldre än Makens och än så länge uppför den sig exemplariskt. Men jag spelar inte på den, utan läser bara DN, Svd och AB stillsamt liggandes i soffan. Inte alls lika upphetsande som Diggy och Angry Bird.

Kritiskt självupptagen

Att låna e-böcker på bibblan har sina begränsningar. Man får bara låna fem stycken på en sjudagarsperiod och jag har just avslutat min tredje. Inte så att jag är någon snabbläsare, men de tre senaste har varit lite väl korta.Alla under 300 sidor. Annat var det med Ken Follets 1900-talstrilogi. Men så orkade jag bara med två av dem. Alldeles för mycket kättja för min smak.

Jag läste Kaj Schuelers 277* sidor långa En kibbutz i Falun. Där rekonstruerar han sin mors liv, framför allt genom de brevväxlingar hon och släkten hade. Och slogs av tanken att den bedriften skulle aldrig jag kunna göra om. Dels för att brevskrivning aldrig varit min familjs starka sida och dels för att vi alltid varit duktiga på att slänga.

Efter det tog jag mig igenom Frida Boisens Berätta aldrig det här (299* sidor). Jag som tyckte min mamma var en jobbig typ, som hade en massa synpunkter på hur man levde sitt liv. Bara en beige kopia om man jämför.

Under förmiddagen klämde jag En ny värld utanför mitt fönster av Theodor Kallifatides på ynka 97*. Inte många ord för det lånet. Men tänkvärda. Jag bär speciellt med mig det polska uttrycket: ”Inte konstigt att det regnar skit, när man höjer kossor till skyarna.”

Nu har jag lånat min fjärde bok: Klas Östergrens Renegater. Det står att den är på hela 646* sidor. Hoppas den är bra. Och att den går att läsa utan att ha läst Gentlemen och Gangsters. Bara sett filmatiseringen.

*** Min erfarenhet av antalet sidor är att det är ett ungefärligt mått; ju fler angivna sidor, desto fler består av tack. Fasen och hans moster räknas upp. Sida upp och sida ner.