Ring, ring!

– Jag vill bara tala om att Josef vaknade med utslag i morse. En massa blåsor på magen och det är antagligen vattkoppor. Så sa Amanda när hon ringde Tvåan för 14 dagar sedan. Och självklart vaknade Stella med feber och utslag i torsdags morse.

Svärsonen börjar också känna sig risig. Är detta släktens första fall av svininfluensa? Själv var han övertygad. Kanske hade han rätt, han som åker runt och träffar en massa kunder dagarna i ända. Nå, vad säger mamma Lisbet? Har han haft vattkoppor?

Modern är inte riktigt säker. Hon kommer bestämt ihåg att storasyster haft kopporna, men är inte hundra på hur det är med Svärsonen.

vattkopporPlupp, där dök det upp en blåsa på skuldran. Plupp, plupp, två till på magen. Nej, det var inte flunsan, bara en 37-årig man som drabbats av en barnsjukdom. Och det kändes positivt eftersom Tvåans graviditet går in i sista månaden.

Tvåans kommentar om Svärmodern kändes lite uppfordrande: Det är en mammas självklara plikt att hålla reda på vilka barnsjukdomar hennes barn genomlidigt!

Jag är inte heller helt 100, men vet att alla tre hade vattkoppor, mässlingen, tredagarsfeber och röda hund. Plus scharlakansfeber i omgångar men aldrig kikhosta.

Men jag skulle aldrig våga svära på saken.

Äckel

Om din port är granne med en pub så kan du ge dig på att någon stått och pissat i portsmygen en lönehelg.

Om din port är granne med en pub och portlåset dessutom är trasigt, kan du ge dig på att någon eller några klivit innanför dörren och låtit sitt vatten. På stengolvet inne i porten.

Vad är det som fattas hos vissa somliga?

Barnlur

wiialamy

My är påhittig och älskar att rita och pyssla. När storebror spelar Wii konstruerar hon egna spel. Spel som hon tejpar upp bredvid tv-skärmen och sen spelar hon och jag. Farfar och Noa får hålla till godo med Nintendos prylar.

På förmiddagen spelade vi hennes egentillverkade Bratz. Man fick välja mellan shopping, matlagning, sport, disco och sova. Behövde man lite frisk luft gick man bara ut på balkongen. Ja, ni kan själva se de olika stationerna på hennes bildskärm. Vi köpte skor och handväskor och åt lunch ihop. Och när vi sportade fick hon av någon anledning alltid bättre poäng än jag. Trots att jag kämpade febrilt med fjärrkontrollen. En pappremsa med piltangenter och andra nödvändiga knappar.

 Hemma tittar barnen på obskyra barnkanaler. Om ni frågar mig. Där bombarderas de med reklam från BR och Toys are Us. My har förälskat sig i några tredimensionella kompisar. Små hundar och annat som man ”gör själv” med hjälp av utstansade klisterlappar och en svindyr maskin. Något som absolut passar det kreativa barnet, tycker tillverkaren. 

magicfabricFarfar köpte och bar hem. Men inte befrämjades hennes kreativitet det minsta. Snarare tvärtom. Istället för att hitta på själv, ville My göra precis efter beskrivningen. Satt rosetten i pannan på hunden i bruksanvisningen, så skulle den göra det på hennes hund. Allt annat var mot alla oskrivna lagar.

Så bevare mig väl för utvecklande leksaker!

Black Army

Omflyttningsprojektet går mot sitt slut. Den här veckan har folket från Liljeholmen flyttat hit och i mitten av veckan kom även halva Solna över till Globen. Och då försvann min mjölk. Jag vet inte om det egentligen finns något samband, men eftersom jag är konspiratoriskt lagd så drar jag den slutsatsen.

Jag brukar ha en förpackning med hållbarhetsbehandlad mjölk stående i ett av kylskåpen. Morgonteet kräver det. En liter brukar räcka i två till tre veckor beroende på om tjuvaktiga medarbetare tar sig friheter eller ej. Sånt kan jag acceptera.

Men inte att HELA förpackningen får fötter. Dessutom var den fortfarande halvfull. Nu har jag införskaffat en ny liter och denna gång är det fet mjölk. Förhoppningsvis är tjuvarna fettskrämda och låter den vara.

Å andra sidan kommer resten av Solnagänget hit under helgen och då vet man aldrig vad som kan hända.

Gammalt

Sextiotalet är hett bland mina barn och deras kompisar. Inredning och konst går i sparsmakad stringstil. Nu budar Tvåan och hennes kompisar hej vilt på Lars Norrmans alster och åker land och rike runt för att hämta upp traderavinster.

Och jag erkänner: Jag har smittats och har av nostalgiskäl just lagt ett bud på en litografi. Hemma hos min bästa kompis var väggarna nedlusade med Lars Norrmans verk så jag har fått intrycken inpräntade i själen med eftermiddagens mellanmål. Hennes föräldrar var nära vänner till konstnären och gillade det han producerade.

 larsnorrman

Så nu ska det bli intressant om jag blir ägare till detta tryck.

Det var inte igår!

Nej, snarare minst en månad sedan. Jag kan nästan inte minnas när jag hade egen tid. Tid hemma, där jag kan göra precis vad mig lyster.

Tisdagar och helger har jag haft delad vårdnad om två barnbarn, onsdagskvällar har vikts för möten, då och då vill Maken ha mitt sällskap av någon anledning och resten av tiden har fyllts av arbete. På jobbet och hemma.

fiffirutorMen i kväll är jag barnlös, mötesbefriad, Maken är på pubafton med jobbet och jag struntar i arbete. Både hemma och på jobbet. Smulorna från fiffirutorna får ligga kvar i soffan och Myndigheten får vackert vänta på återkoppling. Lite samma mynt.

Och nu vet jag inte riktigt vad jag ska hitta på. Ovan som jag är …

Turordning

Inloggningen på Internetbanken har envisats med att påstå att jag har fel lösenord. Om och om igen, trots att jag använde precis samma som jag alltid gjort och Stefan på supporten kunde inte hjälpa mig.
– Du får gå till banken och aktivera tjänsten på nytt.

Bankbesök på lunchtid är inte någon rolig historia. Inte på min bank. Där har de en människa i kassan. Resten håller på med annat. En kvinna satt till exempel och svarade på kundsamtal. Flera stycken och det tycker jag är märkligt.

Varför prioriterar man människor, som ringer? När man har flera fysiskt närvarande kunder som väntar på att bli servade? Borde inte vi, som är på plats få förtur?

Till slut ruttnade jag och tog ytterligare en nummerlapp och stegade fram till telefonissan.
– Ursäkta! Nästa som ringer får det här numret. Vi är flera här som väntat länge nog.

Nej, det gjorde jag inte alls. Jag bara önskade att jag gjort det. Istället stod jag och övriga besökare tålmodigt och väntade på vår tur och efter 17 minuters irriterat trampande fick jag min nya kod.

Däremot jag har varit med om att en man resolut gjort på det viset i en butik. Tagit en nummerlapp, satt den på butikens telefon och sagt att ingen expedit fick svara förrän det var uppringarens tur. Men jag är inte lika morsk av mig.

Mörkt

Hösten kan ingen hejda. Även om gångna helgen var fantastisk så brer mörkret ut sig och nu måste jag tända lampan på morgnarna. Och det har börjat mörkna innan jag är hemma från jobbet. Men det beror mest på att det blir övertid nästan varje dag.

Min ena kollega får sura telefonsamtal hemifrån, precis som jag. Mutter, mutter: Har du inget hem? Har du inte kommit iväg? Ännu! Nu får du ge dig. Folk undrar om du inte har något liv.

Den andre medarbetaren har inga sådana problem. För det första är han man och då får man arbeta sent. Dessutom tycker han att det är dags för lite payback time, eftersom frun sliter hund när det är bokslutsdags.

En i gruppen lovade att supa sig rejält full när projektet är avklarat. Om det nu blir färdigt.  Och måste man verkligen vänta så länge?

Tätnar

Joels Sambo verkar inte ha rent mjöl i påsen. Det finns flera brister i hennes berättelse om Joel sista dygn i livet. I hennes version hade både hon och han tagit lugnande tabletter på fredagskvällen. Så mycket att hon var utslagen till lördag eftermiddag och då upptäcker hon att Joel ligger död på badrumsgolvet.

Innan Svågern och Svägerskan tagit sig till Lund hade sambon städat. Inte bara i lägenheten utan också Joels mobil. Alla mottagna sms var raderade. De skickade hade hon missat och konstigt nog hade Joel dragit iväg flera sms till henne när hon sa sig vara mentalt borta men fysiskt i samma rum som Joel.

Ett sms hade Joel skickat till sin syster på lördagsförmiddagen. Fick 8000 för musikanläggningen så jag kommer och hälsar på.

Nu blev det ingen påhälsning och alla pengar är puts väck. Sambon vet inget och säger att han måste ha köpt hasch för alltihop. Och var gräset har tagit vägen har hon ingen aaaning om.

Svågern och Svägerskan vill egentligen bara förstå vad som hände. Inte så att de tror att hon är ansvarig för sonens död, men det verkar ligga mer än en hund begraven.

Avslut

Jag trodde att det skulle vara värre än det blev. Att dagens begravning skulle få känslorna att löpa amok och gamla sorger skulle leta sig upp till ytan. Så blev det inte riktigt. Det vara bara den jätteledsna systern som fick mig att gråta. Inte för att allt påminde om Trean utan just för att hon var så genombedrövad.

Största skälet var nog att begravningen var så opersonlig. Inte alls som vår. Prästen inledde med: ”Jag kände inte Joel personligen, men …” och det genomsyrade framställningen. Sen körde han hela ritualen med jordskovel och allt.

Efteråt var det kaffe och de flesta konversationerna inleddes med Trevligt att träffas. Det var inte igår. Synn bara att det ska vara vid ett såna här tillfällen. Och så utbytte vi lite tankar om livets förgänglighet i största allmänhet och det tragiska i att alla inte är rädda om sig. Och att vi alla borde leva mer i nuet och ta vara på livet medan man har det. 

När vi klev av bussen på väg till kyrkan, kliver det fram en kille som försynt undrar om vi ska på begravning. Han var en gammal arbetskamrat till Joel. Hans fadder när de jobbade på IF och som rest upp från Lund. Annars var det mest släkt och vänner till föräldrarna. Plus ett antal gamla skolkamrater.

Joels moster tog till orda under kaffet och ville berätta om sin egen bild av Joel. Hur rättrådig och modig han varit. Rör inte min kompis var mottot och om någon muckade gräl med kompisen så fick han med Joel att göra.

Då fnissade skolkamraterna. Det var allmänt känt att Joel skydde alla konfliktsituationer och la hellre benen på ryggen än att ta riskera bråk. Kompisen fick röra på sig själv för att komma undan.

Men alla döda är helgon. Precis som det brukar det vara.

Because I’m worth it! Igen

Nej, jag har inte tagit semester. Inte ännu, men i december bär det iväg. Bokat och klart så jag hoppas att resan blir av den här gången. Det blir en riktig långresa till Sydafrika nu när vi har en massa semesterdagar kvar att ta ut. Tre veckor på rundtur mellan Johannesburg och Kapstaden. Med både safari och vingårdar, plus en massa annat när man ända tagit sig så långt. Ja, dräggla ni bara.

Svärdottern går på utbildning en kväll i veckan så inatt sover barnen hos oss. Och jag har sovmorgon i morgon. Det kan jag behöva bara huvudet låter mig koppla av så jag har någon glädje av det. Plus att Noa kan låta bli att vakna 5:30.

Jag har tagit ledigt eftersom begravningen för Makens brorson är på eftermiddagen. Eventuellt blir det lite smygjobb hemifrån under förmiddagen. Det är svårt att låta bli när situationen ser ut som den gör.


Uppdaterat: Hur stavar jag, egentligen?

Sällsamt skimmer

Lugnet lägrar sig. Barnbarnen är tillbakalämnade och Maken sover på soffan. Tvättmaskinen sköljer dagens sista omgång, torktumlaren brummar och alla smulor är uppätna. Av dammsugaren. Och jag kan gulla med tangentbordet  ifred.

Jag och My åkte till jobbet för att kolla varför jag inte fick någon kontakt. Datorn hade helt enkelt stängt av sig själv av någon outgrundlig anledning. Så kan vi inte ha det. Inte när jag har jour.

Maken och Noa åkte till Gallerian i City och där stod Noa och klämde på mobiltelefoner. Hans enda intresse just nu. Eller snarare förälskelse. Han kan fingra på dem forever. Det duger inte att kolla i en katalog eller på nätet. Det är just att hålla i telefonerna och väga dem i handen, som är viktigt.

När vi strålade samman säger Maken: Har du fått någon glass, My? Vi åt just varsin. Men hallå? Det är lunchtajm. Först. Därefter kommer dessert och genom ett trollslag blev jag elaka farmor. Personifierad.

Vår eviga konflikt! Jag vill att barn ska äta mat först. Sen kan det bli lite lull-lull i form av godis, bullar, kakor eller glass.

My ville inte ha glass utan valde en bautamuffins. Efter det var allt fel. Hon tjöt hela vägen hem över livets  alla oförrätter. Ända tills hon fick i sig något vettigt. Då blev hon from som ett lamm igen.

När ska Maken lära sig?

Long time – no see

Det senaste jobbprojektet är rena rama självmorduppdraget. Om jag inte är på jobbet så smygjobbar jag hemifrån. Och sitter jag inte vid en dator så arbetar hjärnan vidare utan att jag vill det.

Nu tyckte till och med min uppkoppling till jobbet att det blev för mycket och slängde ut mig och vill inte släppa in mig igen.

Annars då? Jo, vi klarade av Räkfrossan i onsdags med livet i behåll. Även om det blev precis som jag trott. Högljudd musikunderhållning med Janne U. U som i usel. Han mördade bland annat flera av Dire Straits/Mark Knoplers alster. Men jag bestämde mig för att sänka kraven och kastade mig ut på dansgolvet istället. Det kändes som ett mer positivt alternativ än att sitta och vara kritisk.

Och jag är på inskolning. Så är det alltid när jag ska samarbeta med nya människor. Jag behöver tid eftersom jag behöver genomgå en anti-förälskelseprocess. I början av en förälskelse svävar de inblandade på moln och ser inte alls den andres fel. I mitt fall är det precis tvärtom. Utgångsläget är att jag retar mig på folk.

Ta min chef till exempel. I början la jag bara märke till saker jag störde mig på; hans ideliga harklande, hans dåliga vitsar, hans sävliga sätt, hur han sitter under sammanträden, hur han vispar runt med musen på bildskärmen så jag blir åksjuk under Power Point-presentationer. Allt! Nu är jag nästan hemmablind och märker knappt något av det jag retade mig på tidigare. Det är bara musvispandet som återstår och då säger jag ifrån.

Senaste veckorna har jag varit på invänjning hos Joel. Han som mumlar i skägget så att man har svårt att fatta vad han vill och menar. Skägget är verkligt och har mjäll. Och dessutom vill han gärna ändra på saker efter eget huvud. Bara för ändrandet skull.

Nu tror jag att jag kommit över den värsta irritationsperioden och Joel och jag jobbar bra ihop.

Jag gjorde ett riktigt klavertramp med en av de nya killarna. Jag vet ju inte alls hur deras familjesituation ser ut. Alla beklagar sig över hur trötta de är. Förutom jobbet, så pockar annat på uppmärksamheten.

Fredrik var tveksam om han skulle hänga med på räkturen. Hans dotter hade öroninflammation och hade hållit familjen vaken. Med att trava runt och gnälla hela natten. Då ville jag visa mig intresserad.

– Jaha, du har en dotter. Hur gammal är hon?
– 14.
– Och jag tyckte att det snarare lät som hon var i fyraårsåldern.
– På sätt och vis har du rätt. Hon är visserligen 14 solår, men mentalt är hon fyra eftersom hon är förståndshandikappad.

Och där dog konversationen.

Beryktad

Billy och Lenas dotter ska ha barn i samma veva som Tvåan. Billy ringde och var skandaliserad över de blivande föräldrarnas namnfunderingar. De övervägde allvarligt Nixon om det blir en pojke.

– Varför drar ni inte till med Hitler, när ni ändå är igång.
– Vaddå? Vad är det för fel på Nixon?

Födda i slutet av 1970-talet fattade de inte alls reaktionen. Om det nu är någon ursäkt för historielösheten. Födelseåret alltså.

Vankelmod

Jag tycker inte om att upprepa mig. Även om det nog är femtielfte gången jag skriver just det. Men så är det. Ändå avslöjar WordPress då och då att mina tankar går i cirklar.

Rubriker på inlägg ska helst vara korta. Idealet är ett enda ord. Jag kan sitta och grunna både länge och väl och till sist klämma fram Ambivalent. Det blir en jättebra titel! Hela inlägget andas tvehågsenhet.

Men så fort jag klickat på publiceraknappen är jag avslöjad. WordPress räknar upp om jag använt rubriken tidigare och kallar helt fräckt inlägget för /2009/09/01/ambivalent-4. Det är är alltså fjärde gången jag sätter den rubriken. Sen januari 2006 och nära 1800 inlägg.

Och det finns säkert flera inlägg med rubriker som Kluven, Osäker eller Tveksam. Jag är helt enkelt en mycket velig människa.

Buss på villovägar

Jag tog bussen hem från jobbet. Igår klev jag på en påse av misstag och eftersom den innehöll trasigt glas skar jag upp en långt sår i hålfoten. Så jag känner mig inte så sugen på att anstränga mig alltför mycket. Dessutom var det visst lite bråttom, Tvåan skulle komma med sushi.

När bussen stannade vid Blomsterfonden på Ringvägen, skulle en liten krumryggad dam med rullator försöka krångla sig ut ur den överfyllda bussen. Det gick inte alls bra. Hon föll raklång ut genom bakersta dörren och landade på ansiktet.

En resenär vrålade Idiot till chauffören, som om det var hans fel. Föraren kallade i sin tur passagerarna för lealösa grönsaker, som bara satt på häcken och förväntade att någon annan skulle göra något.

Alla fick gå av och invänta nästa buss. Som självklart blev mer än överfull. Plus ännu mer försenad eftersom flera passagerare skulle förklara för nästa busschaufför vad som hade hänt. Och ifrågasatte om det verkligen var vettigt att ringa efter ambulans. Med tanke på att skadan inte var så stor och SÖS så nära.

Det kan inte vara kul att köra för SL. Trafiksituationen och patienterna, förlåt jag menar passagerarna, tär verkligen på tålamodet.

Och det tog längre tid med bussen än att gå. Plus att jag ännu inte sett röken av någon sushi.

Flykten från hönsgården

Nu är det äntligen slutkacklat efter två år och en månad! Idag sa jag farväl till rum C538, det som ligger granne med Kundtjänst fikarum och rum B414 en trappa ner hälsade mig välkommen. Nya rummet är dubbelt så stort, men i gengäld ska det möbleras för tre personer. Men först till kvarn får välja bästa platsen. Och jag var först till kvarn.

Mona, hon som är projektledare för Herrejössesprojektet, har utverkat en MidOff på onsdag. Tanken är att det även ska vara lite Team Building för oss utvecklare och andra i projektet. Harmonisering för bättre samarbete mellan nya ägarnas medarbetare och oss. Synd bara att man valt Räkfrossa på båt och med ett coverband. Jag har varit på sånt förr och ljudvolymen gör all konversation meningslös.

Andra medarbetare hade synpunkter på att evenemanget slutar så sent, med tanke på att det är arbetsdag efteråt. Särskilt som det är på en båt, så man kan knappast gå hem när man känner för det.

Men jag tackade ändå Ja. Man vill ju inte verka omöjlig. Speciellt som Mona fick jobba för att det skulle bli något överhuvudtaget.

På väg ut från jobbet hade jag sällskap av Marknadsmannen, som undrade hur det gick för oss.
– Det går framåt med myrsteg. Eller framåt i jenkatakt; tre framåt och två bakåt.
– Oj, blir vi inte färdiga i tid?
– Skulle inte tro det.
– Men ni har ju skickat testfiler?

Men hallå! Det är skillnad på att handjaga ett dussin dokument och sen skicka några fjuttiga småfiler till Myndigheten. Där man kollat innehållet bokstav för bokstav. Mot att hantera 30.000 akter om dagen. Sånt fattar inte en säljare.

Så nu hoppas jag att Marknadsmannen också kommer att vakna vi fyratiden och vrida lakanen till svettiga dragspel. Utan att få en blund i ögonen. Precis som jag och flera andra inblandade. Det vore inte mer än rätt.

La familia

Treans fru har varit på återbesök hos psykologen för en eftersommarensummering. Och rådet var Var inte rädd för att be om avlastning. Så vi kommer att ha barnbarnen oftare och mer planerat. En övernattning varje helg, antingen fredag-lördag eller lördag-söndag.

– Ja, för jag är fortfarande ung. Det kändes lite som ett psykologeko som Svärdottern spann inte vidare på, men jag förstår henne. Änka och 27 år. Då gissar jag att man vill träffa någon ny och skapa nya förutsättningar. Inte oss emot. Även om jag gruvar mig för konkurrensen av nya barn och nya farmödrar och farfäder.

Svågern har fått sista behandlingen med strålning och cellgifter. Nu avvaktar de röntgen och resultatet från den. Dessvärre har Försäkringskassan flaggat upp att de inte tänker godkänna någon mer sjukskrivning av Lillsyrran. Ytterligare förlängning strider mot regelverket.

OK, jag kan förstå principen. Lillsyrran är inte tillräckligt sjuk för att uppbära sjukpenning. Ännu. Men vem är det som sett till att Svågern fått sina mediciner varannan timme och kommit iväg på behandlingarna på KS? Om inte Lillsyrran.

Nu ska uppgifterna övergå kommunens hemsjukvård istället. Och Lillsyrran ska gå på jobbet och oroa sig över om att allt kommer att klaffa. Hur bra blir det? Och det blir knappast billigare totalt.

God jul!

Taika_mug_0_4L_red

Äntligen fick jag ändan ur vagnen. Förra årets företagspresent var ett presentkort på 400 kr på NK och Maken fick hedersuppdraget att inhandla nya temuggar. Mot sin vilja. Mitt val föll inte honom på läppen.

Men presentkortet var mitt och jag blir glad av den röda färgen på kopparna. Muggen är tillräckligt stor för te gjort på två tepåsar och den är smal och så att drycken håller sig varm länge.