Slut på semesterfasoner

Jag är hungrig som en varg. Och skulle lätt kunna äta en häst eller två. Inte alls konstig eftersom jag inte käkat på 23 timmar och 52 minuter. Men vad gör man inte när man tillhör den fetlagda delen av mänskligheten? Greppar varje halmstrå, helt enkelt.

För fetma är en klassfråga (läs underklass), leder till långtidsjukskrivningar (läs kostar samhället massa pengar), feta människor är korkade och borde interneras. Jag menar, hur många överviktiga fanns det i koncentrationslägren? Och då pratar jag inte om personalen.

Så jag har genom tiderna följt alla tänkbara dieter på modet. Flygvärdinnedieten, Scarsdale, Viktväktarna, Atkins, GI. You name it. Käkat ägg, banan eller kålsoppa. Druckit äppelcidervinäger, intagit chilipulver.

Och som den moderna människa jag är kan jag inte låta bli att dras med i det allra senaste: 5:2. Inte så att jag är drivande. Det var faktiskt Makens idé. Så nu har vi svultit nästan ett helt dygn. Men om mindre tio minuter ringer mat- och sovklockan och meddelar att det är lunchdags.

Jag lever på hoppet att jag inte svimmat innan dess.

Annons

Gamla paltor

När farmor hade dött i slutet av 1970-talet, omsatte Styvpappan omedelbart alla hennes saker i reda pengar. Därefter inbjöds vi syskon till den enorma våningen högst upp i ett höghus på Hedinsgatan, Östermalm. Det var en trea med två balkonger, den ena mot Tessinparken, där vi brukade leka efter söndagsmiddagarna.

Vi syskon skulle välja ut varsin minnessak. Lillsyrran visste precis vad hon ville ha; det som återstod av farmors kinesiska teservis. Tre lövtunna koppar med fat och en tekanna. En servis som vad jag vet aldrig användes, men som ändå decimerades med åren. Vad Syrran och Brorsan tog vet jag inte, det mesta var ju redan borta.

I vardagsrummet på drygt 80 kvadrat låg den stora persiska mattan kvar framför öppna spisen.
– Men gick inte den att sälja? Frågade jag och pekade på mattan.
– Prova att lyfta den, sa Styvpappan.

Då tog jag tag i ena hörnet och lyfte. Och förstod varför den fortfarande låg kvar. Det som följde med upp i luften vägde ganska lätt. Med upp följde bara mattfransarna och nätet av varpen. Resten, själva knutarna och mattmönster låg kvar på fiskbensparketten.

Så jag bestämde mig för att ta den gamla brödrosten av märket Helios. En fullständigt livsfarlig historia där man fick vända brödskivorna genom att öppna luckan som klämde fast brödet, så att skivan gled nerför luckan och vände sig själv.

Luckhållaren var dåligt isolerad, så man var tvungen att använda en grytlapp för att inte bränna sig. Om man inte passade sig så kunde grytlappen hamna innanför luckan istället för brödskivan och det hände ett antal gånger. Vilket orsakade mindre bränder och brännhål i grytlapparna.

Varför berättar jag denna långrandiga historia? Jo, för jag kom att tänka på farmors persiska matta när jag tog fram den bikiniunderdel, som jag fått med mig i packningen. För att vara säker på att jag ska hitta badkläderna när jag behöver dem så förvarar jag dem alltid på samma ställe. I hyllan ovanför smutstvättskorgen, som står i smala garderoben i hallen.

I vanlig ordning greppade jag Makens och mina badkläder från hyllan när vi skulle packa. Problemet var bara att jag fick med mig fel underdel till mig; ett par gamla brallor där lycran gett upp så att hela bakdelen snudd på är alldeles genomskinlig.

Inget större problem i sig, så länge jag är kvar vid poolkanten. Det går att ligga på rygg i solsängen och lägger jag mig på mage, drar jag ett tygstycke över rumpan. När jag badar tar jag tygstycket om mig och lägger det vid bassängkanten när jag hoppar i. Och är snabb att dra om mig det igen när jag kliver upp.

Alltså ingen större katastrof. Utom igår. Då hade jag gärna varit i besittning av ett par schysta bikinibyxor. Vi tog en båtutflykt längs Karpathos ostkust och besökte en pittoresk bergsby. På tillbakavägen gjordes ett badstopp i en vik. Alla som ville fick klättra ner för en badstege i båtens akter och simma runt i det turkosblå vattnet.

Om jag ville! Men inte med en blottad bakdel. Så jag satt kvar på däck. För inte hoppar jag i spat endast iklädd varpen till farmors persiska matta.

Semester

Dag 1
Upp i ottan och taxi till Arlanda. Ja, det var enda alternativet till Fakirflighten med stort F. Alldeles för tidigt för att tunnelbanan skulle ha dragit igång sina tåg. Och taxi till centralen och buss därifrån kändes inte lockande.

Jag har ett nervöst förhållande till resor och vill gärna vara ute i god tid. Det har hänt flera gånger att vi har haft glädje av det. Som den gången vi upptäckte i sista minuten att Treans pass hade gått ut. Eller den gången jag kollade flygbiljetterna på väg ut till Arlanda och drog fram ett par konsertbiljetter ur fodralet. Då var vi glada över väl tilltagen tidsmarginal.

En del av tiden på Arlanda botaniserade vi i Pocketshopen och till min glädje hade Susanna Alakoskis Oktober i fattigsverige kommit ut i pocket. Den och ytterligare några titlar inköptes. Gammalt djungelordspråk: Man kan aldrig ha för många böcker med sig på semestern.

När vi bänkat oss i flygplanet tog jag fram Alakoskis bok och den föll upp av sig själv på sidan 160. Vilken besvikelse; mitt i utgåvan var 16 sidor felskurna. De sex översta raderna saknades helt enkelt.

Äsch, den gick att läsa ändå. Men jag vore inte fröken Tjatlund om jag inte reklamerade boken. Den får åka med hem igen och jag ser till att få ett nytt exemplar. Jag har ju fått nästan 5800 bokstäver för lite för mina 79 kronor.

Om boken var bra? Ja, det tycker jag. Även om hon blandar ihop flera olika typer av fattigdom. Dels den som hon själv upplevde under sin egen uppväxt och som egentligen hade sin grund i föräldrarnas missbruk. Och dels dagens, med låg A-kassa, jobb med extremt låga löner, FAS-3, dåliga pensioner med mera. Olika orsaker men liknande verkningar. Dessutom har jag svårt att se vad samhället skulle mer skulle kunna ha gjort för hennes familj.

Alakoski refererade ett antal gånger till Kristian Lundberg och Yarden. Inte konstigt i sig; likartade teman och det kändes som hon influerats av hans sätt att skriva.

Eftersom vi åkte tidigt var vi framme mitt på torsdagen. Hotellet har väl sett bättre dagar, men det är rent och personalen är trevlig och tillmötesgående. Men efter många greklandsresor har jag en teori: greker är självplågare. Man hör det i musiken, i röstläget och man känner det i stolar och sängar.

Deras vanliga, flätade tavernastolar är ju alldeles omöjliga att sitta på. Åtminstone för en bredarslad människa. Och sängarna är alltid stenhårda. Min vänsteraxel värker bara efter en natt. Det finns helt enkelt inget för axeln att sjunka ner i när jag ligger på sidan.

Men jag kom ihåg öronproppar och vi har luftkonditionering. Alltid något!

Dag 2
Bok nummer två från en lättsammare genre: Fredrik Backman och En man som heter Ove. Han som är radhusets självutnämnde ordningsman och håller koll på sin omgivning. Ja, jag kan känna igen vissa Ovedrag i mig själv. Hur jag kan störa mig på cyklister och återvinnare. Inte dra mig för att uppfostra andra när jag känner att det behövs.

Ganska kul och underhållande. Och förutsägbar. Jag stör mig lite på beskrivningen av Oves uppväxt. Han är i min ålder och ändå låter det som om han växte upp på 1940-talet. Pappan jobbade på järnvägen och Backman kallar högsta hönset på arbetsplatsen för direktör. Det tror jag inte var en titel på SJ eller banverket.

Backman tackar sin redaktör i eftertexten. Han som gett råd angående språkliga brister. Ja, det står så. Ändå går Ove omkring i bara underbyxor vid åtminstone tre tillfällen. Det tror jag knappast om en man med Oves karaktär. Plus att en man han möter är rundlätt. Det heter rundlagd eller möjligen rundnätt. Men det skulle jag knappast säga om en man.

Och nu är jag halvvägs igenom Här ligger jag och blöder av Jenny Jägerfeld. En ungdomsbok som inte är så oäven.

Det var mina böcker så långt. Annars är det hett så in i helsicke. Vi har ätit smårätter som grekisk sallad, saganaki, bläckfisksallad, kalamares, moussaka och spenatpaj. Hotellet ligger högt och man måste forcera en djävulsk backe för att komma tillbaka. Och det har resulterat i middag bestående av mandlar och oliver.

Och jag tror att det blir något liknande idag till kvällsmat.

Återfall

Nu har jag bostadsknarkat igen. Inte på lägenheter på Södermalm den här gången utan på bostäder i Spanien. Det vore inte mer än rätt att jag någon gång i livet skulle få bo på marken. Och varför inte någonstans där man kan dra nytta av markboende mer än på våra breddgrader.

Slutsats 1: För samma pris som för en sprillans husbil kan man få ett hyfsat boende någonstans runt Alicante. Det ser i alla fall ut så i annonserna på nätet.

Slutsats 2: Spanjorerna kan inte stava till Home Styling. Det ser i alla fall så ut i annonserna på nätet.

Saker jag undrar över

Varför Coop Zinken säljer halvrutten isbergssallad till fullt pris? För att inte säga fult pris. Mitt i skördetid när salladen borde vara som bäst och billigast.

Varför förlägger man en arbetsplats för blinda i ett hus där entrén har en snurrdörr? Det är snudd på lyteskomik när man ska in på jobbet. Och för att öka svårighetsgraden är det två trappsteg upp till själva dörren och kommer man före kl 08:00 på morgonen måste man hålla upp passerkortet mot en läsare två meter från dörren. Inte helt lätt att koordinera för en seende ens.

Och varför får jag så ofta öronmask? Alltså en låt på hjärnan som sjunger så irriterande i öronen och jag kan ge mig på att det är något jag inte gillar.

I flera dagar har Lundells Jag trivs bäst i öppna landskap ljudit i mina öron. Och jag har aldrig tillhört kategorin Gör-Jag-trivs-bäst-i-öppna-landskap-till-Sveriges-nationalsång. Inte ens på 80-talet. Mest för att jag stör mig på strofen ”Jag trivs bäst i fred och frihet”. Så originellt och som om flertalet tyckte precis tvärtom. Krig och förtryck, det är grejer det.

Enda botemedlet mot öronmask, som jag känner till, är att byta ut själva masken mot någon annan. Men det kan vara vanskligt. En gång när jag var drabbad satte jag på radion i hopp om att mota bort låten ut ur mitt huvud. Och vad ljöd det ur högtalarna? Han har öppnat pärleporten. Ur askan i elden, typ.

Så jag tar inga risker. Köper min sallad på Ica, kommer till jobbet så tidigt jag bara kan, innan det är dags för de blinda att anlända och sätter på Spotify och kör några låtar med Adele. Hennes låtar har jag inget emot att få på hjärnan.