Det finns grader i helvetet

Jag borde egentligen bo i ett hus med halvannan kilometer till närmsta granne. Med tanke på hur andra människor kan reta gallfeber på mig. Nu när flertalet länder börjat lätta på pandemirestriktionerna, så dyker det upp fler och fler människor i våra kvarter. Och vad gör de? Allt vad de kan för irritera. I alla fall om ni frågar mig.

För några dagar sedan dök grannarna under oss upp. I sällskap med ett par vänner. Välkomna, sa vi. Fast vi egentligen ville säga: ”När åker ni?” Så där som barn brukar göra. Deras AC står på vårt tak och låter värre än vår kaffemaskin, tvättmaskin och dammsugare tillsammans. Plus att den sprutar ut en flera meter lång värmekvast över vår matplats på takterrassen. Våra 60 kvm utomhus blir helt enkelt obrukbara så länge som de behagar köra sin appamojäng. Vi har faktiskt funderingar på ett framtida sabotage.

Förutom olägenheten på taket så är grannarna av den mysigare sorten. Som gillar lyktor. Med ljus. Och inte vilka ljus som helst. De ska lukta! Olika parfymer och gärna vanilj, som står och stinker på deras uteplats. I hate it! Vårt sovrum ligger alldeles ovanför.

I går pratade grannarna med en annan granne, tvärs över poolområdet.
– Jag hoppas att ni inte blev alltför störda av vårt hemmadisko i natt? Ja, vi höll på fram till tvåtiden.
Varför bekymra sig över om folk på andra sidan kvarteret? När det finns människor på närmre håll? Tur för dem att jag sover med öronproppar. Annars hade jag gått i taket! Eller snarare nedför trappan och sagt några sanningens ord.

Och då är det bra att tänka på ”Mitt liv som hund”. Att det alltid finns de som har det värre. Våra vänner som bor inne i Torrevieja, till exempel. Deras grannar är ett gäng säsongsarbetande killar. Som gärna festar loss. Röker gräs och spelar musik nätterna igenom. När de är på plats. Så till den milda grad att våra vänner tvingades byta sovrum, till det i andra änden av huset.

Ja, det är bara att lugna ner sig. I morgon åker våra grannar med sällskap tillbaka till Stockholm. Och vi kan pusta ut!

Vi bilägare

– Han har så pigga ögon.
När barnen var små slukade jag artiklarna i Vi föräldrar. Jag minns speciellt mamman som just varit på BVC med den halvårige sonen och citerade sköterskans kommentar. Alltså den om de pigga ögonen. Hur föräldrar suger i sig komplimanger om sin avkomma. Samtidigt tänkte jag: stackars barn! Och mamma! Fanns det inget annat positivt att säga om det lilla livet?

Ungefär där har vi hamnat igen. Fast ändå inte riktigt. När vi startade bilen på långtidsparkeringen efter tre månaders bortavaro, talade motorn till oss. Inte hörbart, men det stod ”Inspektion inom 23 dagar” på displayen. Meddelandet, med nedräkning, dök upp varje gång vi startade bilen. Då är det bäst att göra Golfen till viljes innan tidsfristen löper ut.

Inspektionen ägde rum för en vecka sedan. Inspektören var så nöjd med allt. Förutom däcken. De började sjunga på sista versen. Okej, de kan funka ett tag till. Kanske till nästa servicetillfälle. Sa han och gav oss ett erbjudande på nya gummiringar. Vi tar det, sa vi. Det handlar ju i alla fall om säkerheten.

– Ska vi ta det på en gång? När ni ändå är här?
Opp, opp, opp. Vi är faktiskt pensionärer. Då kan man inte klara av två saker på en och samma dag. Vi tar det nästa vecka.

I går satt de nya däcken på plats. Balanserade och fina. Verkmästaren var nöjd när vi hämtade bilen. Ja, även däckbytaren själv kom ut från verkstan och log med hela ansiktet.
– A very nice model. Sa verkmästaren. I can’t understand why Volkswagen only made it one year.

Inte vi heller, sa vi. Och sög åt oss berömmet, som om vi på något sätt var ansvariga för modellen. Ja, vår lilla Golf har verkligen pigga ögon. Fortfarande, efter nästan 5000 mil.