Ruttnar

Idag ser jag fram emot leveransen från Ikea. Aviserad ankomst 9.00-19.00. På nätet är statusen ”on its way” och förhoppningsvis blir det före 17.30 då vi har ett zoom-möte.

Vi beställde två hyllor till entrébalkongen. Som kändes angelägna för två veckor sedan. Idag känns de annorlunda. Min basilikaodling är uppäten av något oidentifierat och oreganon har gått upp i blom. Prydnadsblommorna visade sig vara suicidala och borde kastas vid det här laget.

Hur som helst, vi får vackert hålla oss hemmavid tills paketen kommer. Inte för att det spelar så stor roll. Det blåser rejält i byarna. Speciellt i vår by. Slussentavlan lättar då och då från vardagsrumsväggen i korsdraget.

Vad som jag upplever som värre är de förbaskade munskydden, som är påbjudna nu även på allmänna platser oavsett om det går att hålla avstånd eller inte. Det har dessutom visat sig att våra flergångs med andningsventiler inte är tillåtna. Orsak: ventilerna filtrerar bara på inandning, inte på utandning. Och tanken med munskydden är att du inte ska sprida smitta till andra.

Ja, jag begriper argumenten. Men de påbjudna maskerna är inte roliga. Glasögonen immar igen och man blir alldeles svettig i nyllet. På papperet ska maskerna användas en gång. Och bara 3-4 timmar. Så det kan bli ganska dyrt. Men jag gissar att de flesta använder samma massor med gånger. En slutsats baserad på att när masken inte används sitter den som ett armband på sin ägare eller hänger i backspegeln i bilen. Som vikarierande Wunderbaum.

Vi promenerade längs stranden igår och där patrullerade vakter som gick på alla utan ansiktsmask. Och vi fick en åthutning för att vi försökte gå ner på stranden där det stod ”Salida”.

Om Ikea-leveransen dyker upp inom kort får vi se om energin räcker till hyllmontage eller inte. Det är 29 grader och sol. Parasollet klarar inte att vara uppfällt i blåsten. Balkongen är i skugga först vid fyratiden. Det kan gå hur som helst, med andra ord.

Annons

Oops!

I början av Corona-karantänen, när spanska nedstängningen var total, lyckades jag tappa en av stekpannorna i stengolvet. Det var inte alls bra. Pannan fick sig en rejäl kyss i kanten och blev alldeles skev. Händige Herrn tog fram polygripen och bände tillbaka skevheten något så när, men helt plan blev inte pannan.

Jag köpte stekpannan Trovärdig på Ikea-butiken i Murcia för fyra år sedan och på hemsidan står det att det är fem års garanti på den. Men det blir nog svårt att åberopa eftersom jag inte har kvittot kvar. Dessutom hade man stängt och det skulle kosta 39€ att få varor hemlevererade oavsett hur lite man beställde över nätet.

Härom dagen lutade Maken sig mot ena hyllan på balkongen när han skulle resa sig. Det var inte alls bra. Hyllan fick sig en rejäl kyss av hans armbåge och övre hyllplanet blev alldeles skevt. Polygripen åkte fram igen, men hyllan kan knappast kallas plan längre.

Kanske dags för en liten bilutflykt? Till Murcia 64 km bort. Först sökte jag på Ikeas svenska hemsida och hittade hyllan Hyllis. Spanska Ikea har visserligen sidor på både spanska och engelska, men det är trots allt lättare att leta på svenska. När jag kollade efter Hyllis  på Murcias lager så fick jag beskedet: not in stock. På plats tidigast 29/7.

Hyllis fanns dess bättre online. Inte nog med det, man hade ändrat taxan för hemleverans så att kostnaden står i proportion till hur mycket varor man beställer. Säga vad man vill om Ikea, men där sitter man inte fast i gamla hjulspår.

När jag ändå var igång beställde jag förutom två Hyllisar, en ny Tovärdig stekpanna, en Vörda brödkniv  och fyra små Vardagen pajformar. Maken ville dessutom ha en ny huvudkudde, som nästan gick på lika mycket som allt det andra tillsammans. Men den kudden saknades helt och hållet. Svenska standardmått för kuddar är udda här i Spanien, så jag blev inte förvånad.

Efter ett antal Oops! felmeddelanden tog jag min varukorg och gick till kassan, betalade och nu kan jag förvänta leverans om två veckor.

Lite lång väntetid, men ändå tidigare än 29/7. Och det skulle det kosta betydligt mer att bila 13 mil. Plus att risken för smitta skulle vara större i en fysisk butik. Så jag är nöjd ändå.

 

DIY

Senaste månaden har det sjudit av aktivitet i byns gamla kvarter. Gamla och gamla är väl en definitionsfråga. Jag skulle gissa att de äldsta byggnaderna är från mitten av 1980-talet. Men sol, salt, sand och vind bryter effektivt ner det mesta på förhållandevis kort tid.

Många hus och lägenheter har rivits ut under våren och renoverats totalt. Ibland undrar man om det inte vore idé att riva skiten helt och hållet och börja om från början. Men det gör man sällan.

Färgaffären vid tretrettiotvåan (N332)  är en välbesökt butik, eftersom folk har anledning att bättra på ytskikten oroväckande ofta. På vår takterrass, eller vårt solarium, som man säger här, har väggarna changserat rejält. De är inte alls vita längre utan alldeles smutsfärgade och randiga efter bara fyra år. Jag frågade byggföretaget vad man använt för färg på väggarna där, eftersom de såg så mycket värre ut än de på fasaden. ”Färg?” sa byggaren. ”Ingen färg alls. De är bara rappade.”

Vi köpte en stor burk med vit färg på den välbesökta butiken vid landsvägen och Maken ägnade några dagar åt att fräscha upp terrassen. Motvilligt. Vitsen med att köpa bostad i nyproduktion är just att man vill slippa fastighetsskötsel, tycker Maken efter 25 år i den branschen.

Den här helgen verkar hela Murcia och alla i Albacete ha lämnat inlandet till förmån för kusten. Inte konstigt att det är knökfullt med folk i byn när närmare en miljon vill ha lite svalka vid havet. Och nu börjar även nordbor dyka upp. I grannkvarteret står två svenskregistrerade bilar, som inte varit här tidigare. Och idag dök första göteborgarna upp i vårt kvarter. Via flyg. Och i nästa vecka har ytterligare några aviserat sin ankomst.

I Spanien räcker det inte med bara gatuadresser, utan de flesta byggnader heter något. Så även vår urbanisation. Och några sociala människor har bildat en nordisk facebookgrupp med vårt kvartersnamn. Den gruppen har även jag gått med i. Och där har några meddelat sina framtidsplaner. Vem vet, det kanske blir mer livat här i sommar än vi trott.

Give me five

När jag vill konversera Maken börjar jag inte prata där jag går och står, utan jag förflyttar mig inom hörhåll. Det är jag ensam om i vårt hushåll. Han börjar prata där han går och står och förväntar sig att jag ska flytta mig inom hörhåll. Om jag säger ”jag hör inte vad du säger” får jag ofta reaktionen ”det kanske är dags för hörapparat”.

Jag har ventilerat problemet med Svägerskan och hon säger att det är likadant hemma hos dem.

Jag ber sällan om hjälp med saker. Kan jag göra det själv så gör jag det. Men om det handlar om att ta ned saker som är placerade över min räckvidd, får jag ofta till svar ”Ge mig fem minuter”. Trots att Maken knappast håller på med något tidskritisk. Mycket irriterande, speciellt som det snarare blir 15 minuter.

När det är över 30 °C känns det mesta som kräver fysisk ansträngning ganska knäckande. Som idag när vi behövde skifta lakan. Maken rev ut sänglinnet och jag satte på tvättmaskinen. Så långt var allting okej. Men när jag skulle bädda med rena lakan, fick Maken för sig att sängarna skulle dammsugas ordentligt. Inte fel i sak, men man behöver inte vara orakel för att fatta vad som väntade.

Dammsugaren åkte fram och jag backade ut i vardagsrummet. ”Kan du komma hit och hjälpa till” hörde jag tydligt från sovrummet. Jag hade god lust att säga ”Ge mig fem minuter”. Att brottas med madrasser i värmen är inget att rekommendera. Jag blev sur och sa ”Var det nödvändigt att dra igång det här. Just nu”. Varvid Maken ledsnade och slängde ifrån sig dammsugarrör och drog ur kontakten.

Och efter att våra spanska grannar badat klart i poolen hoppade han i medan jag hängde tvätten på taket.