En sammanställning av 2014 är lätt fixad. Det räcker med ett par rader.
Första halvåret inleds med ledighet. Vad det lider anländer barnbarn och stannar tills vårterminen är avklarad. Den 19 mars säger jag upp mig.
Andra halvåret inleds också med ledighet och därefter börjar jag på nya jobbet. Och på årets sista dag kommer barnbarnen att dyka upp igen.
Das war alles!
Där hamnade jag på pottkanten. Direkt. Saken är den att jag varit fruktansvärt dålig på att läsa det senaste halvåret. Saknat ro i kroppen och den koncentration som behövs för att uppslukas av en bok. Just nu läser jag Den stora matchen av Arnaldur Indriðason. Inte hans bästa, men tillräckligt bra för att vara läsvärd. Han utnyttjar teknik och musik för att förflytta läsaren tillbaka till början av 1970-talet, så att man tror på det.
Nej, men om jag ska rekommendera något så får det bli en bok jag tidigare puffat för. Kjell Westö med Hägring 38 platsar på min top-100-lista. Spännande, gripande, intressant och lärorik. Kan det bli bättre än så?
Dottern läste den under semestern och håller med. Hon läste dessutom Julie Otsukas Vi kom över havet, som jag också tyckte var otroligt bra. Och hon har lovat att jag ska få låna När kejsaren var gudomlig.
Skriven av samma författare och på liknande tema.
Bokus tycker att den boken passar bra ihop med Lilla smycket av senaste nobelpristagaren. Det återstår att se. Om jag köper den och om jag kan få igång läslusten.
En kan tycka att 44 års erfarenhet av eget hushåll skulle sätta sina spår. På somliga, men inte på andra. Mig till exempel. Igår ville jag ha rotsaksgratäng; palsternacka, potatis, jordärtskocka, lök skalades och skivades och placerades i en glasform tillsammans med riven parmesanost och grädde. Sen vet jag inte vad som flög i mig. Jag fick för mig att ett lock på formen skulle förhindra att gratängytan blev bränd.
Det hade jag alldeles rätt i. Ytan på gratängen blev inte bränd, däremot kokande anrättningen över. Hela ugnsbotten blev alldeles svart av bränd grädde och ost. Den ugnen går ingenstans, tänkte jag och struntade i att göra något åt problemet igår kväll.
Men i morse visade jag musklerna. Inte mina utan Mr Muscles. Sprayade ugnsrengöring med största försiktighet, lät giftet verka och torkade ur ugnen. MED gummihandskar på händerna. På den punkten var instruktionerna på sprayburken nästan hotfulla.
När jag ändå hade ångan uppe bytte jag till en ny ugnslampa. Den gamla slocknade för flera år sedan. Något som säkert bidragit till att jag inte skött om ugnen, som jag borde. Jag minns en lammstek, som var alldeles för stor så att hela skånken inte rymdes i långpannan. Själva benbiten stack ut en bit och blev som en kran. Fettet färdades via benet ut över ugnsbottnen. Det osade något förfärligt en lång tid när jag använde ugnen efteråt.
Men nu är ugnen så gott som ny och för att fira går jag då och då fram till spisen och sätter på ugnsbelysningen och bara njuter.
(fick tips på fejan om ett betydligt mer skonsamt sätt att fixa ugnen)
Nu är det dags för mig att skärpa till mig. Och det gör jag lättast med en krävande lista, där en helst ska publicera något varje dag. Även om dagens rubrik var lite knepig eftersom jag fortfarande hasar runt i morgonrock. Skyller på hosta, heshet och katarr. Hursomhelst, jag kommer antagligen inte gå ut överhuvudtaget. Därför gjorde jag det enkelt för mig och fotade sovrumsvyn ungefär när solen stod som högst idag.
Årets kortaste dag bjöd i alla fall på lite solljus. Även om det bara räckte till vindsvåningarna. Hos mig lär det dröja ett par månader innan jag ser solstrålarna igen. Trots att jag bor på fjärde våningen.
SMHI: 2014 … [inträffar] vintersolståndet … den 22 december
Spanarna i P1: 22 december
Sveriges television: 21 december årets kortaste dag firas med kortfilmsfestival
DN: idag går solen upp 8:45 och ner 14:47; imorgon 8:46 14:48 det vill säga dagarna är lika korta
Wikipedia: 2014 21 december 23:03
Prognosen.se: 21 december
Att sen de Synskadade kommer med ytterligare ett bud när de anger den 20/12 i sin almanacka, tar jag med en nypa salt. De missade dessutom några flyttbara röda dagar under året. Jag skulle till och med kunna antyda lite lyteskomik, men avstår eftersom jag inte är ett troll.
Det här gör att jag känner mig lite vilsen. Inte för att jag hade planerat något blotande, men jag brukar ha ett litet mentalt firande. Alltså glädja mig åt tanken, att nu vänder det. Nu går vi mot ljusare tider!
Allt kanske beror på hur man definierar solens upp- och nedgång. ”Det finns olika sätt att definiera tidpunkterna för soluppgång och solnedgång. Definitionen som används här är att tidpunkten för soluppgång är då den övre delen av solskivan skymtar vid horisonten.” Saxat från prognosen.se.
Jag vet inte heller om jag jämför äpplen och päron. Det är möjligt att årets kortaste dag inte alls sammanfaller med vintersolståndet. Och jämförelsen i korthet kan handla om sekunder och inte i minuter. Vad vet jag?
Men som vanligt vill jag gärna ta glädjen i förskott eftersom det är säkrast. Annars blir det kanske ingen glädje alls. Så: NU vänder det! Kanske.
Vi har blivit modernare numera. Alltså vi har Netflix vilket kan verka trevligt. I alla fall på papperet. Men inte i praktiken hemma hos oss. Vi har haft abonnemanget i två dagar och Maken och jag har redan hunnit med att bli osams tvenne gånger.
Första kvällen ville Maken se Marco Polo. Okej, vi gör väl det, sa jag eftersom jag på ytan är ganska saktmodig. Men efter 20 minuter stod jag inte ut längre. Män, män och åter män. Det kan gå an ibland, men idel män på Uppdrag med stort U är mer än jag klarar efter en hård dag i verkligheten. Jag som inte ens pallade med Gladiator.
– Välj något bättre, du som har sånt fantastiskt omdöme, sa Maken sarkastiskt
– Har du sagt det så, sa jag och satte igång första säsongen av Line of Duty. Som varken han eller jag sett. Jag följde säsong två och gillade det jag såg.
– Båååring, genljöd det från grannsoffan efter tio minuter. Så vi övergick till SvT.
Igår kväll ville Maken se en film och valde en helt meningslös historia om en grupp amerikanska män som tränades för att bli elitsoldater. En veritabel orgie i idiotövningar, för att inte säga nära döden upplevelser.
– Stopp och belägg, sa jag. Jag trodde att vi var överens om vissa grundläggande principer. Som att inte förhärliga militarism. Och så övergick vi till en inspelad film. Den totalt oförargliga Romancing the Stone från 1984. Som vi såg på bio, när det begav sig.
Veckans brott med Leif ”men det ska du veta”/”i vart fall” GW Persson lär hindra oss från att hamna i något hårdare förhandlingsläge de närmaste timmarna, men jag lämnar inga garantier för hur stämningen kommer att bli efter kl 22.
Tvättmaskinen har tagit sitt förnuft tillfånga och låser igen frontluckan igen. Det är skönt med maskiner, som fungerar. Även om jag vet att små fel brukar varsla om att det kan finnas större fel på gång. Så var det till exempel med diskmaskinen.
Däremot hade SL problem som sammanträffade med dagens hemgång. Totalstopp på röda linjen. Nu hade jag tur i oturen, som fick för mig att ta fyrans buss från Odenplan istället, utan att veta om stoppet vid T-centralen. Bussen var knökfull och jag kommenterade det högt. Så där som äldre människor brukar göra. Då sa en annan äldre kvinna: ”Det är för att folk vill komma förbi t-banestoppet.”
In och utpassering vid busshållplatserna tog evigheter och kändes som rena femtonspelet. Och bussen masade sig långsamt fram i den täta trafiken. Nobelfestligheterna gjorde att bussar och bilar tvingades ta andra vägar än vanligt. Att ta sig hem tog över en timme. Som dessutom kändes ännu längre på grund av att en gammal kvinna läxade upp folk till höger och vänster för att de kom åt hennes onda knä i trängseln. Som om de gjorde det med flit.
Jag hade en arbetskamrat på mitt tidigare jobb, som när hon gick i pension sa att hon skulle handla i affärer på lunchtid. Vara riktigt långsam med sina beställningar i delidisken, fumla med pengar i kassan, bre ut sig i gångarna med sin dramaten. Allt för att irritera den hårt arbetande befolkning, som bara skulle passa på att köpa lunch. Precis som alla pensionärer före henne hade gjort.
Om två och ett halvt år funderar jag också på ge utlopp för hämnd. Åka allmänna kommunikationer i rusningstid. Släpandes på både rullator och dramaten. Kräva sittplats och sucka och gnälla över allt och alla. Precis som en massa pensionärer före mig har känt sig fria att göra.
Jag har en pärm där jag sparar kvitton på saker, som kostar lite mer eller som har garantitid. Och den kan vara intressant att bläddra i för att se när vi köpte prylar, som vi har och vad vi betalade för dem. Speciellt när de går sönder. Finns det garanti kvar, till exempel? Eller hur mycket har saken kostat per år.
Mitt stora problem är bara att jag sällan hittar pärmen när jag behöver den. Som nu. Tvättmaskinen börjar nämligen krångla. Frontluckan vill inte gå i lås när man stänger den. Handboken säger så här: ”Ett säkerhetsfel har uppstått. Ring service.”
Lätt för den att säga! Och det är nu jag skulle vilja titta i min pärm. Hur gammal är maskinen och vad kostade den? Är det verkligen lönt att ringa efter en reparatör? Då kan man ge sig på att något annat går sönder om någon månad eller två. Eller är det dags att kasta in handduken och köpa en ny maskin?
Jag hittar inget i bloggen om något tvättmaskinsköp, så jag gissar att maskinen är runt tio år. Priset låg någonstans runt 7000 kr om jag inte missminner mig. Det betyder att den har kostat cirka 700 per år. Om jag kontaktar service så antar jag att reparationskostnaden skulle gå på 2000 kr. Minst. Och det betyder att maskinen skulle behöva fungera ytterligare tre år. Minst. För att inte bli dyrare per år.
En sak som talar för reparation istället för köp är utrymmet tvättmaskinen står i. Dörrhålet är så smalt att det inte går att ta ut eller in en tvättmaskin utan att skada dörrfodret.
En annan sak som istället talar för ett byte av utrustningen är att det är en Cylinda. Inte så att jag är missnöjd med hur den har skött sig, men vår tvättpelare är rasist. Typ. Min torktumlare heter Sverige Torken, med särskrivning och en borttagen svensk flagga, och det står ”SVENSKTILLVERKAD” med versaler både på torktumlarens front och på tvättmaskinens.
Nu väntar ja med spänning på nästa sak, som kommer att gå sönder. Min erfarenhet är att prylar har en tendens att paja i sjok om tre. Försten ut var det hårddisken till tv:n och nu tvättmaskinen. Vad kommer härnäst? Keramikhäll, espressomaskin, dammsugare, skrivare, dator, mobil, eller kan det vara ugnen? Lampan i den slutade lysa för länge sedan. Och det var lika så bra. Med tanke på hur sorgligt ostädad insidan är.
frktjatlund 