Synopsis till min nästa film

Malin och Lenny är gifta sen drygt tio år tillbaka och har två små barn. Malin har vuxit upp i en stabil svenssonfamilj. Villa i närförort och föräldrarna har hållit ihop under alla år. Lenny, däremot, har en stökig bakgrund med en risktagande finsk mamma, som föredragit icke-nordiska män. Tre barn med tre olika pappor. Och det är något som Malin inte varit sen att kommentera. Giftigt.

Malins mamma gick ganska nyligen i pension och för att fira det åkte hon och några väninnor till Ghana. Och självklart hände det som inte borde hända. Malins mammas träffade en 28-åring som tog henne med storm. Drabbad av den stora kärleken återstod bara skilsmässa för hennes del.

– Men fattar du inte att han har andra kvinnor när du inte är där?
– Du är ju mer än dubbelt så gammal.
– Inte för att jag vill vara negativ, men tror du verkligen att ert förhållande har en framtid?

Alla argument bara rinner av henne. Som vatten på en gås. Med påståendet: Ni är bara avundsjuka. Och missunnar mig kärleken.

Det blir skilsmässa och den gemensamma villan säljs. Alldeles för billigt, om man frågar Malin. Som ser sitt kommande arv krympa mer och mer. Och säger upp bekantskapen med sin mor.

Pappan, nu med pengar på fickan, drar till Thailand. Och vad hittar han där? När Malin pratar med sin far via Skype, ser hon någon röra sig i utkanten av kamerabilden. Det är 45-åriga Toy, en kvinna som mer än gärna tar hand om en man. Malin säger att hon vill prata med Toy. Samtalet liknar mer en monolog. Det enda Toy har att säga är: ”Your daddy has a good heart!” Och det upprepar hon gång på gång.

Så nu sticker mamma titt som tätt till Ghana och för att träffa sin unge älskare och pappa stannar i Thailand. Lenny har svårt att dölja sin skadeglädje, efter alla år där hans familj tillhört de stökigas skara. Som Malin inte har varit sen med att tala om.

Based on a true story. Fast Malin och Lenny heter något helt annat.

Annons

Fnurra

Noa ringde från Spanien och lät allmänt olycklig.
– Kan jag bo hos er ett tag?
– Klart att du kan. Men när och varför?

Han ville inte gå in på några detaljer, men förstod samtidigt att mamma måste vara med på noterna. Om det uppstått någon konflikt, så vill vi att de löser den. Inte att han flyr ifrån den.

Jag som just i helgen tyckte att det blivit så tomt på helgerna och skulle gärna se att både Noa och My dök upp hos oss lite då och då. Det känns som rummet deras bara står där och gapar tomt. Och det enda som sängen används till är att härbärgera tvätthögar i väntan på invikning.

Leksakerna känns ganska inaktuella numera. Tre av fyra barnbarn har vuxit ifrån dem. Och när Sally tappat intresset är det dags för omdisponering av rumsytan.

The Office

Idag slutar hon som under många år haft ansvaret för lönerna på mitt jobb. Eftersom jag är ledig så jag kan inte vara med om avtackningen. Inte för det gör mig något. Lisa på lönekontoret har inte varit en av mina större favoriter sen hon ljög mig rakt upp i ansiktet utan att blinka. Om en ren struntsak.

Min kollega Åke är långsint och det har drabbat Lisa. En gång i tidernas begynnelse gjorde hon ett misstag som resulterade i att Åke fick mindre i lön än han var berättigad till. Lisa ursäktade sig och rättade till felet och sa: ”Du som har så hög lön, kan väl vänta till nästa lönetillfälle med att få in pengarna på kontot?”

Inte nog med att Lisa gjort fel, hon hade fräckheten att kommentera Åkes lön. Den skulle hon enbart skita i! menar Åke. Fortfarande. Och berättar gärna episoden trots att det måste vara 15 år sedan den utspelade sig.

Själv la jag en slant till Lisas insamling och efter det gick jag in på Åkes rum bara för att jaga upp honom lite.
– Jag såg inte ditt namn på kortet till Lisa. Sa jag och försökte låta lite förvånad.
– Du är inte klok! Aldrig i livet att jag skulle ge en spänn till den människan. Det var hennes blotta närvaro som fick mig att avstå ifrån att gå på Hammarbys bandymatch igår.

Så långsint är alltså Åke att han inte klarar av att tillbringa ett par timmar i hennes närhet. Trots att det är hundratals andra på samma plats och det är hans älsklingslag som spelar.

Blått är flott

Enligt DN skrattar svenskar åt bland annat skoskydd. Den blå typen man tar på sig för att inte smutsa ner inomhus. Men man skrattar inte åt dem när man har på sig dem inomhus, utan när någon går omkring med dem utomhus.

Jag har skrattat åt de blå skoskydden vid flera tillfällen. Som en gång när en gammal man kom ut från vårdcentralen och hade skoskydden kvar om skorna. Och vid ett annat tillfälle när en annan förvirrad man gick omkring på stan med skoskydd på ena foten. Det var nästan ännu festligare.

När man hämtar barn på förskola finns det i allmänhet en skogräns. Alltså bortanför den linjen ska man gå i strumpfötterna, för att inte smutsa ner. Det betyder att man ska ta av sig sina fotbeklädnader. Om det inte finns skoskydd, för då kan man dra på sig ett par och passera över skogränsen med skorna på.

Men alla dagis har inte skoskydd. Eller så kan alla befintliga redan vara upptagna av andra barnhämtare. Därför fick jag en praktisk present av Långkoftan, före detta kollega. Hon hade blåa skydd hemmavid eftersom distriktssköterskan en period kom hem till dem och la om ett sår på Långkoftans moder. Och ett av hennes begagnade skoskydd är numera i min ägo.

När jag hämtade Sally häromdagen kom mina skoskydd till pass. Mina vinterkängor är alldeles omöjliga att få på sig utan skohorn och det gör att jag undvikar att ta av dem. Speciellt om jag befinner mig på ett ställe där det saknas skohorn. Så innan jag passerade skogränsen tog jag fram skoskydden, satte på dem på kängorna och gick in och letade upp Sally.

– Menar du att du gick runt med skoskydd? När ingen annan gjorde det? Fy, vad skämmigt. Tyckte Maken.

Och det är väl där skon klämmer. Blå skoskydd är okej om det är fler som hasar runt i dem. Men själv skäms jag inte det minsta om jag är ensam om det. Är snarare stolt över att vara så planerad och proaktiv med mina skoskydd i ryggsäcken. Även om somliga, till exempel Maken, muttrar tantvarning.

Kvällsdopp i barnkanalen

Barn är inte längre barn utan små vuxna. Ungefär som förr i världen. När barn kläddes som de vuxna, fast plaggen var i mindre storlekar. Den slutsatsen drar jag efter två timmars intensivstudium av SVT:s barnprogram.

Jag hämtade Sally på förskolan så jag skyller på henne. Hon gillar rörliga bilder och pannkaka. Gärna ihop med varm choklad. Eller varm sokla, som hon säger. Och vad var det vi såg?

Bulldogg
”Amy Diamond leder dejtingprogrammet Bulldogg, där hundar och hundägare hittar varandra.” Så står det på SVT:s hemsida. Och det är just vad det är. Ett slags Tur i kärlek/Kär och galen, fast inte med kvinnor och män utan med barn och hundar. Har man tur kan man vinna en dejt med en jycke.

Entusiastisk programledare och engagerad publik. Precis som i förlagan.

Labyrint
”Labyrint är ett tävlingsprogram i en fiktiv fantasivärld. Tre barn tävlar i varje program mot Daidalos och hans skapelser i labyrintvärlden. Barnen ska samla livspuckar och klara sig ifrån att bli slajmade.”

Programmet börjar ungefär som Idol. Massor med barn köar för att få delta i tävlingen. En entusiastisk programledare hejar på. Ett tremannalag lottas fram och sen blir programmet en underjordisk version av Fångarna på fortet. Gåtor ska lösas, ”nycklar” är gömda och ungarna kan bli fast om de inte hinner ut i tid.

Fredagkväll med Malin
Jag har inte sett programmet, bara en trailer för det. Och det ger en förklaring till varför det är barnen, som ser till att familjen väljer Melodifestivalen. Den riktiga på lördagkvällarna. För Malin använder tydligen sina 15 minuter för att pusha för nästa deltävling tillsammans med de tävlande.

Sen har vi förstås kopian, Lilla Mellon. Plus Lilla aktuellt. Tecknade Mr Bean. Och Bolibompa är väl lite som pensionärernas Go’kväll fast för de yngsta.

Idag var en bra dag

* Vaknade inte av väckarklockan utan av koltrastens sång på innergården
* Uppehållsväder och knappt någon motvind
* Gatubelysningen släcktes innan jag var framme på jobbet (första gången i år)
* Stämplade in 07:33. Med kod ”Pappaledig”. Hur det nu gick till?
* Åke var tillbaka från semestern och vi kunde dra upp planen för veckan
* Jag påbörjade min del av projektet Mini-Bris
* Lunch
* Åke och jag ägnade halvannan timme åt att reda ut ett problem orsakat av Pinochet
* Övervakade tester av program som en annan programmakare gjort ändringar i
* Fortsatte på Mini-Bris och hade riktig programmerings-flow
* Gick hem 17:25 och passerade Bibblan på Medis och fick en pinkod till lånekortet
* Stannade till på Sushibaren och inhandlade middagsmat
* Kollade mobilen och såg att Aleksej, smått desperat, både ringt och mejlat
* Ringde jobbet & ryssen och hjälpte honom att avsluta produktionsdagen
* Åt 10 bitars laxsushi
* Lånade en e-bok på Bibblan med lånekortet och pinkoden jag hämtade på vägen hem

Igår, när jag låg i soffan och läste, fick jag ont i armarna av att hålla boken på rätt köl. En inbunden bok på 630 sidor väger en del och då slog det mig att paddan måste vara betydligt lättare. Men jag har ingen lust att köpa en bok vi redan äger. Därav boklånet. Och då slår jag två flugor i en smäll eftersom jag kan utvärdera om digitala böcker är något för mig.

(Somliga namn är utbytta. Åke och Aleksej heter något helt annat och Pinochet är inte ens från Chile.)

Gråväder

Nu får det vara nog med moln, dis och regn. Den här helgen har det liksom aldrig varit dagsljus. Och jag har knappt varit utanför dörren. Jag gav i kast med Lotta Lundgrens bok. Igen. Och somnade igen. Då bytte jag spår och började på Leif GW:s Pinocchios näsa. Med samma resultat. Knoppade in efter 27 sidor. Det gav upphov till tre teorier om varför. Kanhända samverkande.

1. Jag har börjat tröttna på Bäckström. Det känns som GW har honom som ursäkt för att ge uttryck åt diverse inkrökta åsikter. Sådant som han egentligen själv tänker och tycker rent spontant, men vanligtvis filtrerar.
2. Det är för lite dagsljus för att jag överhuvudtaget ska vakna, trots att jag sovit hur länge som helst i helgen.
3. Det är åldern som tar ut sin rätt. Jag har märkt det i andra sammanhang. Bilkörning och bilåkning är numera tröttande på ett sätt som det aldrig varit tidigare. Det krävs inte någon längre sträcka innan jag börjar klippa med ögonen.

Vad kan man göra? Jag har beställt en ny omgång med böcker från Bokus. De kanske kan pigga upp mig. Och visserligen får vi ytterligare 35 minuter dagsljus för var vecka som går, men nog kunde det vara bättre kvalitet på ljuset än vi sett den senaste tiden? Och yngre lär jag inte bli, så jag tar till klyschan att det bara är att gilla läget. Även om jag ogillar det. Både klyschan och läget.

Genant

Billy och Lena är två av våra bästa vänner de kommer ifrån Dalarna. Billy är målare och som många andra hantverkare har han gärna radion på hög volym när han jobbar. På 1980-talet härjade en falubo i radion, Bengt ”Polo” Johansson, som Billy tyckte var så pinsamt dålig. Varje gång Polo var programledare tänkte Billy: Hoppas att det bara är i lokalradion. Annars skämmer han ut dalmasarna inför hela svenska folket.

Igår erfor jag lite av samma känsla under OS-invigningen. Den var så pinsamt kommenterad på TV 3 att Maken och jag nästan dog av ställföreträdande skam. Den enda som tillförde något var Anja Pärsson. Nu vill jag inte raljera över ålder, eftersom jag snart själv är där, men Göran Zachrisson lät ungefär som huvudpersonen i filmen I huvet på en gammal gubbe. Sa fullkomligt obegripliga saker. Utan filter.

Och då tänkte jag: Vilken tur att man måste förstå svenska för att inse hur pinsamt dåligt det är. Annars hade Viasat/TV 3 skämt ut Sverige inför all världens befolkning.

Tur att SVT och På spåret kom som en räddare. Så man blev av med den otäcka bismaken. Duktiga deltagare i ett väldigt trevligt och lärorikt program.

ICA Aptiten 17:10

Väntar på min tur i kassakön. Bakom mig står en mamma med dotter. Flickan, ~5, pekar på en tidning i stället bredvid.

– Mamma, är inte det där Daidalos?
– Jo, det är Leif André, skådespelaren som spelar Daidalos i Labyrint.
– Va, finns han på riktig?
– Ja, han bor faktiskt bara ett par portar ifrån oss.
– Men snälla, kan inte vi hälsa på honom?

Och så gick diskussionen över på att man inte kan hälsa på folk hur som helst. Speciellt om man inte är bekanta med varandra.

Varken snålhet eller förvirring – miljötänk

Min Svägerskas mamma blev väldigt gammal. Och förvirrad. Ibland befann hon sig Andra världskrigets Finland trots att kriget var slut för över 50 år sedan. Och hon själv kom till Sverige i slutet av 1940-talet.

Svägerskan besökte henne varje dag och kunde hitta henne vid köksbordet där hon satt och grät över Finlands barn och hur eländigt de hade. Och på toaletten fanns det bara tidningspapper att torka sig med.

– Nu är du bara sekunder ifrån att ha tidningspapper på muggen. Eller att gråta över några stackars ungar. Säger Maken om mig. Bara för att jag tycker att man kan använda saker tills de är utslitna. Det tycker jag är orättvist.

Den senaste veckan kastade jag sista arvegodset från Svärmor. En rutig kökshandduk med hål lite här och där. I helgen bytte jag lakan och när jag tog ut ena underlakanet ur tvättmaskinen var det en lång reva mitt på, längs med hela lakanet. Och i morse tog Maken fram en badhandduk ur linneskåpet. En stor frottéhandduk som var fransig i stadkanterna.

– Usch, jag skäms. Varför kan du inte kasta saker innan de går sönder alldeles. Säger Maken till mig.
– Men varför ska jag kasta saker innan de är utnötta? Och hur ska jag veta att ett underlakan, som ser helt ut, inte kommer att klara nästa tvätt? Förresten var din morsas gamla nötta kökshanddukar mina bästa.
– Jamen, badhandduken hade du väl kunnat kasta för länge sen. Den fick vi helt gratis.

Just det. En jättefin handduk, stor och fluffig, som man slängt i soporna på NK:s Bädd & Bad. Bara för att någon programmerat fel när man skulle sy på ett monogram. Det skulle inte stå KR utan KP kom man på när man nästan var klar. Och det fanns inte en chans att sprätta bort de tätt sydda stygnen.

Och i säkert 20 års tid har handduken fungerat alldeles utmärkt trots att ingen av oss har KR eller KP, som initialer.

Dags igen

Knäckebröd med leverpastej och inlagd gurka är en personlig favorit. Och det ska vara en bit normalgräddat Leksandsknäcke med ugnsbakad leverpastej och Mor Annas tunnskivade gurka. För en kvart sedan uppstod ett sug efter min favoritmacka och det krävde att jag öppnade en ny förpackning med leverpastej.

Jag brottades i säkert tio minuter med byttans lock innan jag fick av det. Och det väckte rättshaveristen i mig. I botten av asken står adressen till Scans hemsida och jag skickade via den ett mejl.

Kära mamma Scan!
Vår familj är storkonsumenter av er ugnsbakade leverpastej. De senaste åtminstone minst fyra förpackningarna har varit stört omöjliga att öppna utan att bruka våld. Plastflärpen som man ska dra i har gått av utan att locket öppnats. Man har varit tvungen att bända upp locket med kniv och vid ett par tillfällen har blodvite uppstått i kampen mot förpackningarna.

Leverpastejen är inhandlad på olika ställen. Den senaste har förpackningsdatum 15.01.2014.

//frk Tjatlund

Inga krav på ersättning av kroppskada, men det svider fortfarande på ett av ställena i handen. Träffpunkt för spetsen när jag slant med kniven. Det ska bli intressant med återkoppling. Presentkort mottages tacksamt!

Uppdaterat: Jo då, det låg ett brev från mamma Scan och väntade på hallmattan. Med en varucheck på 50 kr bifogad.

I valet och kvalet

Ettan och Svärdottern har en Crock Pot. En sån där långsamkokare som man med fördel använder för att göra Pulled Pork. De demonstrerade underverket när vi hade familjehelg på Ingarö och den dragna grisen smakade suveränt. Jag försöker bara fastställa om det går att göra tjälknöl i den. I så fall tänker jag investera i en egen potta. Eller är den bara 2010-talets bakmaskin? Eller jämförbar med glassmaskinen, som vi bara använt två gånger.

Samtidigt har tvättmaskinen börjat låta lite konstigt. När den är fullmatad med tvätt och ska vända och köra trumman motsols, så gnäller den lite dovt. Tänk om den ger upp endera dagen. Det vore inte roligt. Inte bara för den utgift som uppstår. Vår badrumsdörr är så smal att det är omöjligt att ta ut och in en tvättmaskin utan att skada dörrkarmarna.

Och som jag skrev för några dagar sedan, så borde vi antagligen investera i ny spis eftersom spishällen inte funkar som den borde. Det som tar emot i den frågan är att vi antagligen kommer att behöva flytta inom några år när det är dags för Makens pension. Lägenheten vi bor i är en tjänstebostad och utan tjänst ingen bostad. I alla fall inte den här. Och vi kan knappast ta ugn och häll med oss.

Lättast är bara att låta tiden gå. Då kommer framtiden tvinga fram beslut på ett eller annat sätt.