Hutter

Jag vet inte hur många dagar om året som det regnar på Fuerteventura, men särskilt många kan det inte vara. Ändå har vi lyckats pricka in åtminstone tre av dem. Det tyder på en viss begåvning. Och det är varmare på Costa Blanca än här.

Idag har vi lekt sanatorium. Suttit insvepta i filtar på balkongen och läst medan vädret växlat mellan regn och en gnutta solsken. Jag har tagit mig igenom en konstig bok, som jag inte förstod mig riktigt på vad den gick ut på. Men jag är säkert skadad av alla deckare jag kränger mig över. Ond bråd död är så mycket lättare att begripa sig på än skruvade uppväxter och amerikanskt universitetsliv.

Tur att jag har ytterligare några deckare på lager. Och att det finns bar i lobbyn, spa med sauna så man kan värma upp sig både inifrån och utifrån.

Bakvänt eller uppochner 

Vad vore en semester utan pocketböcker? Speciellt när regnet behagar ösa ner. Då är jag glad över alla olästa och lästa sidor och att vi har ett rum med balkong. Enligt specifikationen med havsutsikt. Det är en sanning med modifikation. Visst, man ser havet när man står upp men om man sitter ner, vilket jag föredrar att göra när jag läser, behöver man nog vara minst 2 m lång för att se över räcket.
Dagens  utlästa bok är Öppnas i händelse av min död av Liane Moriarty. Flyhänt och underhållande skriven, men jag var tvungen att läsa om de första 50 sidorna ett par gånger innan alla personer var på plats. Boken var klart läsvärd; det var bara en detalj som störde mig. En ung kvinna blev dödad på Långfredagen. Flickans mamma brukade lägga blommor på platsen för mordet. Enligt boken på årsdagen, som beskrevs som just Långfredagen. 

Men hallå, påskhelgen är ingen bra helg för årsdagar. Den flyttar sig hela tiden. Första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämning. Kommer jag ihåg från mellanstadiet. Trean dog  på en långfredag men jag kan inte erinra mig att datumet stämt sedan dess.

Men boken utspelar sig i Australien och vad vet jag, det kanske är annorlunda där. När påsken trots allt infaller på hösten.

Tiden lider

Klockan är 12 och allt är lugnt. Så när som på en slumrande Make på solsängen bredvid. Han sover så ljudligt att det närmaste engelska paret flyttade femton meter österut.

– Folk flyttar på sig, som du låter.

– Lika bra det. Då slipper vi höra dem skrika till varandra. Är Makens obekymrade kommentar.

Vi är alltså på en veckas semester. Det blev en vecka istället för två. Och till Fuerteventura istället för Goa. Ett dåligt byte kanhända, men bättre än inget. Tanken var att vi skulle nyttja min förmånliga personalrabatt. Problemet var några semesterdagar som vi inte hade. Och en småpåve på Makens jobb sa nej till tjänstledighet. Bara för att han kunde och ville jäklas. Det är min konspiratoriska tolkning.

Nåja, nu är vi här och får göra det bästa av det. Som att ligga vid en pool och fördjupa oss i pocketböcker. Maken hann några sidor innan han föll i djup sömn. Till glädje för två tyska tjejer intill. Och förtret för andra.

Vi har klarat av vår 45-åriga bröllopsdag, som vi firade i dagarna tre. Minst. Först med svåger och svägerska eftersom Ettan var i USA. Sen med barn, barnbarn och änkan efter Trean. Båda gångerna på lokal. Och vår nuvarande semester ingår i firandet. Dessutom presentade barnen oss med biljetter till Schyfferts och Rheborgs föreställning ÄGD.

Men ibland undrar jag om äktenskapet håller 45 år till. Med tanke på formen. På Maken. Inte visste jag 1971 att jag gifte mig med Georg Schweiz.

Okej, den riktige har visserligen gått ur tiden för många år sedan, men ibland tror jag att han reinkarnerat. I Maken. Dålig kondis, fötter som låser sig mitt i steget och ideliga tupplurer. Det enda som saknas är aktiviteterna i köket. Den verklige Georg var en hejare på kåldolmar med gräddsås. Eller äppelkaka. Det skulle jag se fram emot. Som kompensation.

Fixering

Jag har utseendet emot mig. På fler än ett sätt. En gång var det en man som beskrev mig som ”hon som ser ut att kunna vara morsa till tio ungar”. Vad han nu menade med det? Och jag som brukar säga att hälften vore nog om de tre jag lyckats klämma fram.

På mitt jobb har gruppen gemensam fika på tisdagar. En entusiastisk medarbetare gör ett schema för vår- och hösttermin. Där står det vilka som är ansavariga för veckans fikabröd. Man behöver inte ha hembakt; det går lika bra med köpebröd. Men om man bakat ”själv” får man en extra lott i vinlotteriet. Själv kan vara mamma, syskon, make eller barn; det viktiga är att det är hembakat.

Jag är ingen hejare på bakning. Ganska nyligen gjorde jag slut på en förpackning med bakplåtspapper, som jag vet var över 24 gammal. Den ingick i flytten 1992. Dessutom gillar jag inte bakverk eller överhuvudtaget inte söta saker. Även där har jag utseendet emot mig. Min runda kroppshydda kan få omgivningen att tro att jag klämmer i mig en hel del av den varan. Men så är det inte.

mittkok

Hur som helst, imorgon är fikabrödet mitt ansvar. För att vara ute i god tid fixade jag det redan igår. Två semmelkladdkakor tyckte jag skulle passa bra. Nu när det är fettisdag och allt. Det var snudd på en överloppsgärning. På eftermiddagen idag gick det ut ett allmänt mejl om att företaget bjuder alla på semla. Typiskt, när jag gjort mig till.

Om mina medansvariga fixat något fikabröd vet jag inte: ena killen har semester och den andre vabbade hela förra veckan och idag. Nå ja, jag har i alla fall gjort mitt för den här gången. Förslösat tre bakplåtspapper på en och samma dag. Snudd på personligt rekord.

I gamla fotspår

I morse hade jag anledning att ta gamla vägen till jobbet. Inte riktig till förra arbetsplatsen utan snarare förbi. Idag och imorgon var och är vikta för konferens i Tele2-arena-komplexet. Det betyder att jag tar mig via Ringvägen till Skanstull, över Skanstullsbron och vidare mot Globenområdet. Gamla gångstråk med andra ord.

För flera år sedan skrev jag ett mejl till Trafikkontoret om hur de kunde öka säkerheten för gångtrafikanter på brons västra gångbana. Det var med livet som insats man tog sig över bron på hemvägen. Cyklisterna söderut visade ingen pardon utan tog även gångbanan i anspråk. Oavsett om folk gick där eller inte.

Våren 2014 uppfyllde man nästan mina önskemål. En av bilfilerna söderut blev cykelbana och gångbanan fick bre ut sig över den tidigare delen som cyklisterna disponerade. Själv hade jag ingen glädje över den förändringen eftersom jag bytte jobb i samma veva.

Idag kunde jag gå lös och ledig över bron. I båda riktningarna. Även om cyklisterna föredrog att hålla sig så nära gångbanan som möjligt trots att de hade flera meter till godo på bredden. Lite halt och osandat var det på morgonen men jag höll mig på benen hela vägen.

Konferenser är alltid ett trevligt avbrott i arbetet. Även om det kan fresta på att sitta på obekväma stolar en hel dag. På eftermiddagen satt jag längst ut på stolsraden för att kunna resa mig om sittställningen blev alldeles outhärdlig.

Dagens föreläsningar var en blandad kompott och kvalitet. Somliga lite väl enkla. Men det håller jag tyst om eftersom det kan betyda att vi inte kommer att få konfa framöver.

Men en sak störde jag mig på. Auditoriet bestod mest av män, som det brukar göra när systemutvecklare samlas. Men det var inte det som var störande. Däremot ett par av de manliga föreläsarna. Som körde så låga skämt för att piffa upp sina tal. Ni vet, gubbar som säger att de måste höra med ”regeringen” eller ”ledningen” när de syftar på sina fruar eller sambos. Och i de här fallen var det inga gubbar om man ser till åldern. Om inte män under 40 räknas dit.

Eller så är det som män brukar säga om kärringar, det har varken med kön eller med ålder att göra. Gubbe kan vem som helst vara nuförtiden. Oavsett ålder.