I söndags var vi på bio. Efter flera översvallande recensioner som stått i tidningarna var jag helt enkelt tvungen att se den tyska filmen ”Min pappa Toni Erdman”. Trots att jag numera stör mig på biopubliken och har problem med att sitta still i flera timmar. Men jag tänkte att en tysk svart komedi dra en annan mindre stökig publik än amerikanska action filmer.
Filmen var smått bisarr och bra. Lite väl långsamt berättad i början, men det ordnade upp sig. Och publiken var inte minsta stökig. Bara en och annan som avvek och kom tillbaka, antagligen för att gå toa. Inte så konstigt eftersom filmen är 2:42 lång. Plus att det säkert var en halvtimme med reklam och trailers innan den drog igång.
Om jag ska nämna något negativt om publiken så är det längden på några av dem. Jag är en magnet. Inte en skitmagnet men jag drar garanterat till mig en eller flera människor på dryga två meter över havet. Självklart satte sig en jätte framför mig och hans huvud klippte textremsorna i två delar och gjorde att mittpartiet blev oläsligt.
I vanliga fall när detta händer brukar Maken och jag bara skifta stolar. Han klarar att överse med långa eftersom han själv är betydligt närmare två meter än jag. Men den här gången hade vi valt ytterplatser för att Maken skulle kunna sträcka ut vänsterbenet med det onda knät.
Salongen var så gott som fullsatt, men två platser på raden framför stod tomma. ”Gör det nåt om jag sätter mig där” väste jag till Maken. Men i samma ögonblick kom två och satte sig där. Då hämtade jag en kudde som är avsedd för små barn. Den gjorde ingen större nytta. Jag tror att den typen av kuddar förväntar sig lättare personer; jag tryckte nog ihop den alldeles för mycket.
När filmen hade pågått ett tag upptäckte jag att två platser snett bakom mig fortfarande stod tomma så jag smög mig dit. Och satt nervöst och väntade på att den rättmätiga biljettinnehavaren skulle dyka upp och kräva att jag flyttade på mig. Men jag klarade mig. Den här gången.
frktjatlund 