Kommunikation

En hälsning från en besviken kollega. Upptejpad på rumsdörren. Han saknar sin ena bildskärm. Väldigt mycket. Funderar på att skicka bilden till Arga lappen.

Annons

Somliga grisar är mer jämlika än andra

På jobbet har vi ägnat oss åt grupparbete på temat Värdegrunder. Med stort V. Ambitionsnivån har verkat hög. Mycket prat om allas lika värde, vikten av återkoppling, vänligt bemötande och hur vi ska arbeta med företagets visioner.

Projektet ska avslutas med att alla avdelningar var för sig ska gå igenom hur man ska arbeta med frågorna i den egna gruppen. Jag har ingen aning om när det är dags för oss på systemutveckling att stöta och blöta ämnet. Vår grupp består av folk som inte är särskilt kommunikativa. Om man säger.

Andra avdelningar ligger före. Säljgruppen till exempel. En av mina kompisar på fejan har även rollen som arbetskamrat och tillhör Marknad sen ett par veckor tillbaka. Och då vankas det andra bullar. I förmiddags checkade hon in på facebook.

Värdegrundsarbete och lunch men nya arbetskompisar — i/på Wermdö Golf & Country Club.

Så nu ska det bli intressant att se hur övriga avdelningar tar sig an uppgiften. Och med vilken budget. Min gissning är vi övrig personal får hålla tillgodo med något av våra konferensrum. Lunchen blir antagligen till självkostnadspris. Jag skulle bli förvånad om det bleve annorlunda.

Och därmed visar man vilken värdegrund, som gäller. Egentligen.

Pigg hemmafru gör sig besvär

Fråga mig inte hur det gick till, men på något sätt hamnade jag på Spårvägsmuseets flickr-konto och bläddrade runt bland en massa gamla Stockholmsbilder. Mitt bland alla gråtonade kullerstensgator fanns några reklambilder. Som den här.

Jag gissar att den är från första halvan av 1960-talet. Den kan inte vara yngre än från 1967, för då bytte lokaltrafiken namn till SL. Min mamma blev tvungen att lämna sin hemmafrutillvaro efter skilsmässan 1962. I två år levde hon på underhållet från styvfadern och sen var det marsch pannkaka ut i arbetslivet. Utan dagis och fritids.

Annonsen visar tydligt hur kvinnors arbetsinsats värderades. Deltid, god timlön, inget söndagsarbete, okvalificerade uppgifter. Och det där med god lön tar jag med en stor nypa salt. ”Fin chans att dryga ut hushållskassan” låter inte som det handlar om några svindlande summor.

Och vad tjänade man 1965. Om man var man hade man dubbelt så stor lön som kvinnor. Åtminstone i det privata näringslivet. Hur mycket en offentliganställd fick månadslön, orkar jag inte sätta mig in. Deras lönesystem var alldeles för komplicerat. Men en privatanställd kvinna hade cirka 7 kr per timme,  vilket motsvarar 65 kr i dagens penningvärde.

Men SS var inget alternativ för mamma. Hon blev växeltelefonist istället. Det passade henne bättre. För snacka kunde hon.

Varning bara: Telefonnumret i annonsen går inte längre till SL. Istället hamnar man hos ett konsultföretag, som måste ha någon form av rekord i ordbajseri.

Det går utför

Både här och där. Här på bloggen verkar det bli mindre och mindre gjort. Och då går det utför även där. Hos läsarna, alltså. De blir bara färre med åren vad det verkar. Helt naturligt. För skriver man inte så finns det inget att läsa. Och då ruttnar läsarna. Och blir det heller inte några kommentarer. Så enkelt är det.

Det få bli en summering sen sist
Torsdag
Dagen avslutades med diverse klädinköp. Maken fick ny kostym, ny skjorta, två matchande slipsar, en livrem och några kallingar. Jag köpte Tag tre toppar betala för två och en bolero. Boleron tänker jag lämna tillbaka. Den var inte jag, som man brukar formulera saken. Jag kände mig bara obekväm och utklädd i den.

Fredag
Anledningen till framförallt Makens garderobsförnyelse var fredagens festiviteter. 75-årsjubileum för företaget, som betalar ut Makens lön. En ovanligt trevlig tillställning i Grand Hôtels spegelsal. Trerättersmiddag med underhållning före, mellan och efter rätterna. Tillbakablickar i företagets historia kryddat med gammalt skvaller om kändisar, som varit hyresgäster.

Om jag ska leka halv åtta hos mig och bedöma själva maten, så ger jag förrätten 10 poäng. Nässelsoppa med confiterad äggula och varmrökt makrill smakade mums. Varmrätten får 7 poäng. Kalvfilé, kalvbräss inslaget i ett litet paket och potatis toppat med sås efter eget behag. Köttet var lite väl genomstekt och smaklöst för min smak. Potatisen var behållningen. Den var i form av en kaka med lager på lager av potatis skuren i lövtunna skivor.

Efterrätten får ynkliga en poäng. Glassbomb med smak av choklad och apelsin med maräng stod det i menyn. Glass är inte min starka sida. Speciellt inte chokladglass. Bomben i sig var enorm och eftersom jag bara tog en pytteliten smakbit blev jag orolig att den nedsmälta mängden skulle översvämma tallriken. Men det klarade sig.

Vitt vin till förrätten, rött till varmrätten, dessertvin till efterrätten och slutligen konjak till kaffet. Totalt ger jag tillställningen 8 poäng. För de som hade ork kvar blev det dans och barhäng efteråt. Det hade inte vi. Ork, alltså. Företaget var dessutom så gentilt att de bjussade på taxi hem åt alla. Oavsett var man hade sitt lilla hem.

Lördag
Målarna blev klara med fönsterarbetet under veckan och på fredagen tätades alla fönster med ny tätningslist. Tack och lov slut på tre veckors oväsen och nedsmutsning. Men det gjorde att en strålande solig dag förmörkades av fönsterputs och städning. Maken tvättade fönster och jag städade efter honom och andra hantverkare. Och det tog större delen av dagen.

Söndag
Förmiddagen lovade att bli vacker så vi tog en långpromenad ut till Skogskyrkogården. På vägen dit handlade vi blommor till Treans grav. Vi var inte ensamma på kyrkogården. Jag vet inte om det var Mors dag eller det fina vädret som orsakade en mindre anstormning. Men man fick köa till spadarna.

Lagom till vi planterat klart började regnet. Vi åkte kommunalt tillbaka hem. Dels på grund av det vissna vädret och dels för att Makens brutna ben började protestera mot ansträngningen. Resten av dagen tillbringade jag i soffan. Läsandes. Med några kortare avbrott för matlagning, mat och dryck.

Over and out!

Att mötas är att dö en smula

Jag har sagt det förr och nu säger jag det igen. Trots att jag inte gillar upprepningar. I hate telefonmöten. Vi har då och då den typen av sammanträden på jobbet. En kund kan befinna sig i Ludvika, en utlokaliserad underavdelning ligger i Östersund, vi huserar i Johanneshov och alla har behov av att höra samma saker. Då ringer man och loggar in på någon telefonkonferenstjänst.

Det finns knappast någon sämre deltagare än jag. Eller bättre. För jag säger just ingenting utöver Hej! när vi börjar och Hej då! när det är slut på lidandet. Idag prövades jag värre än vanligt. En telefonkonferens på engelska. Där jag inte kunde komma undan med Hallo! and Good bye! Eftersom jag var huvudpersonen.

Det började inte heller bra. Folket i UK hade fått för sig att jag heter Victoria Sundberg och mejlade därför telefonnummer och inloggningsuppgifter till henne. Som by the way inte existerar. I alla fall inte på min arbetsplats. Och när de kom på sitt misstag och skickade rätt uppgifter till rätt person började tekniken krångla.

Nåja, efter många om och men hittade vi varandra i etern. Gordon i Scotland, Ian i London, Mike vars tillhåll jag känner inte, och så lilla jag. En lite förvirrande upplevelse eftersom jag inte riktigt har klart för mig till vem jag ska skicka vad. Jag lider nog inte bara av ansiktsblindhet. Tre gubbar låter förvillande lika i en raspig telefon.

Jag lovade att mejla ett preliminärt utkast till ett provisoriskt förslag, typ. ASAP. Det får bli imorgon förmiddag. Och då skickar jag det till alla tre. För säkerhets skull.

På eftermiddagen imorgon ska jag också på ett möte. Men då ska vi träffas i köttvärlden. Fast jag skulle helst vilja slippa det sammanträdet. Också. För på kvällen blir det rajtan tajtan med Makens jobb. Och folket där tänker lägga ner verksamheten redan vid tretiden och värma upp i förväg på någon trevlig lokal.

Och det blir jag snuvad på. Det tänker jag inte glömma i första taget.

Ett ovanligt dåligt byte

Helgen försvann i ett nafs. Utan att vi ansträngde oss det minsta för att göra något vettigt. Tänk förr i världen, på den tiden även måndagen var en röd dag. Då hände det att vi tog cyklarna och rullade ner till Stadsgården tidigt lördag morgon för att sticka i väg till Åland.

Väl framme i Mariehamn var det bara att hoppa upp på hojen och börja trampa. Efter något backiga 35 kilometer kom man fram till Bomarsund och Puttes camping. Putte, som jag aldrig träffat, hyr ut pyttesmå stugor. Och inte behöver man släpa med sig lakan för sänglinne går att hyra.

Anläggningen är enkel, men det finns restaurang så man behöver inte lägga sig hungrig. Men jag hoppade över deras specialitet, Ålandspannkaka. Pannkaka är verkligen ingen favorit och jag det skulle aldrig falla mig in att beställa stekt mjölk när jag är ute på lokal.

På söndagen kunde man se diverse historiskt intressanta platser, som Bomarsunds fästning. Om man är lagd åt det hållet. Eller så går det att hyra båt eller ta en vandringstur i den vackra omgivningen.

Nästa morgon, det vill säga måndagen och tillika Annandagen, fick man ställa klocka och gå upp så att man hann trampa de där backiga kilometrarna tillbaka till Mariehamn innan Viking Line la ut från hamnen.

Ja, sånt kunde man göra innan några klåfingriga politiker fick för sig att byta Annandag Pingst mot Nationaldagen. Rena förlustaffären för hårt arbetande människor.

Jag kräver helt enkelt att beslutet rivs och en folkomröstning i frågan! För alla efterkommande släkten, om inte annat.

Nu fattas bara P som i pizza

Det var ett halvår sedan jag stekte pannkakor senast. Och det märktes igår. På flera sätt. Mitt uppdrag för dagen var att hämta barnbarn. På förskola och fritidshem. Och jag kom ihåg att utföra det jag lovat. Det är min stora skräck nämligen. Att telefonen ska ringa vid sextiden och någon på förskola eller fritids ska undra var jag håller hus. Ett scenario inte alltför otroligt; så virrig som jag kan vara.

När vi kom innanför dörren ville barnen ha mat. Gärna mat som börjar på bokstaven P. Precis som dagens barn plägar. Jag kokte pasta och stekte köttfärs och bacon. Stella åt med god aptit medan Sally påstod att hon inte kunde äta så mycket. För det kan man inte när man varit sjuk. Och hon hade minsann haft ont i örat.

Sen ringde faderskapet och meddelade att han fått problem i Malmö. Vem har inte det. Fråga Reepalu, tänkte jag. Budskapet var att han bokat om hemresan till ett senare plan. Och där någonstans började de resultatlösa skafferiräderna. För jag är inte en mormor med skåpen fulla av kakor och kex. Och det var då jag stekte pannkakor.

Jag fick börja med att diska soppsleven. Den som vanligtvis står i bunken på köksbänken. En halvfylld slev är precis lagom för en pannkaka. Men igår var den alldeles fet på utsidan efter att ha stått oanvänd så länge. Efter det fick jag ta mig en funderare på receptet på smeten. Är det 1-2-3. Nej, det är nog ett kakrecept, om jag inte missminner mig. Vad sägs om 4-4-2? Spelsystem i fotboll, tror jag.

Nej, mitt pannkakssystem är 2-4-2. Två deciliter mjöl, fyra deciliter mjölk och två ägg. Och i den ordningen. Det blir runt nio pannkakor. Precis lagom för två barn. Och då kom vi till nästa P. Barnkanalens program Partikelmysteriet. Som gjorde att jag fick hoppa Halv åtta hos mig. (Nu reparerat)

Sen kom faderskapet farande från Bromma flygplats och hämtade upp sina ättelägg och jag kunde vädra ut pannkaksoset.

Besvikelse är bara förnamnet

Nu blev jag sur. Som jag har väntat på den här dagen. Och på det mejl, som jag förväntade att Bokus skulle skicka till mig. Idag är nämligen dagen då Göran Rosenbergs Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz skulle komma ut i pocket. Trodde jag. För så stod det på Bokus hemsida.

Det var säkert ett halvår sedan jag la boken på bevakning hos Bokus och när jag inte hade något mejl i inboxen, gick jag in och kollade bokens status. Klockan 9:15 stod det att boken skulle ges ut 2013-05-14. Men det märkliga var att nu, en timme senare, står det

”Den här utgåvan av boken är tillfälligt slut. Klicka ”Bevaka” nedan för att få ett mejl så fort boken går att köpa igen.”

Men hallå, Bokus och Bonnier! Jag hade ju redan lagt boken på bevakning. Hur kan den ha tagit slut innan det kommit ut? Jag anar ugglor i mossen. Eller så är det någon hund begraven.

I väntan på Rosenbergs bok har jag samlat på mig en lista med böcker som jag tänkte beställa samtidigt. För att slippa fraktavgiften. Men nu skiter jag högaktningsfullt i Rosenberg och hans bok. Beställer övriga titlar så att jag är säker på att ha semesterlitteratur

• Johan Hedenberg: Lill-Tarzan å jag – en berättelse från världens bästa land,
• Lena Andersson: Var det bra så? (Stockholm läser)
• Jonathan Tropper: Boken om Joe
• Kristian Lundberg: Och allt skall vara kärlek
• Douglas Kennedy: Ögonblicket
• Carl-Johan Vallgren: Havsmannen
• Karin Alvtegen: En sannolik historia

Och Pricken kan ändå inte vissla

Jag har varit förespråkare för att det inte behövs mer matte i skolan. Alla behöver inte lära sig hur man löser komplicerade matematiska problem. Med reservationen: Om man inte ska jobba med den typen av frågor. Inte kommer jag ihåg vitsen med sinus och cosinus och annat som jag fyllde skallen med i gymnasiet. Och jag har ändå klarat mig hyfsat.

Men igår, när jag tittade på mitt favoritprogram Amazing Race på kanal 6, blev jag betänksam. I programmet tävlar elva tvåmannalag mot varandra. De ska ta sig till olika platser på jorden och lösa uppgifter så snabbt som möjligt. Det par som kommer sist i mål på etappen, åker i regel ut ur tävlingen.

Igår var man bland annat på en boskapsmarknad i Argentina. En massa kossor trängdes i olika fållor och en i varje lag skulle räkna ut medelvikten på djuren i en fålla. En auktionsutropare skrek ut totalvikten och pekade ut fållan. Runt omkring stod människor och förde oväsen. Låtsades lägga bud på korna, typ. Dessutom rörde sig djuren hela tiden. Och det gällde att vara klar med beräkningen innan auktionsförrättaren gick till nästa fålla.

Flera tävlingsdeltagare hade uppenbara svårigheter. Inte bara för att det var en rörig miljö. Ett par stycken visste inte hur man räknade ut ett medelvärde. Och när en av dem fick klart att man ska dividera totalvikten med antalet djur, sa hon: Men jag kan inte division. En annan deltagare, som i och för sig visste hur man skulle räkna, kunde inte runda av resultatet korrekt.

Då blir jag lite mörkrädd. Eller kanske ändå inte. För jag är övertygad om att man även i det amerikanska skolsystemet lär ut division, avrundningsregler och hur man räknar ut ett medelvärde. Antingen hade programdeltagarna aldrig tagit till sig kunskaperna eller så hade de tappat lärdomarna på vägen.

Och här har jag anledning att återanvända seriestrippen som Långkoftan och jag hade på sista sidan i utbildningsmaterialet när vi slet som instruktörer för mer än 15 år sedan.

Samling vid pumpen

pumpen

Här blir man hånad i sitt eget hem. Bara för att jag är fäst vid en detalj i köket. Det handlar om glasbehållaren där jag förvarar mitt diskmedel. Den är frostad och försedd med en förkromad pump. Svagheten i konstruktionen är själva pumpen. Den beckade igen efter ett par år. Och då började jakten.

Jag letade i alla upptänkliga affärer efter en ny pump. Alltså bara själva pumpen utan behållare. Eftersom jag är nöjd med den jag redan har. Lagom stor och man kan se hur mycket diskmedel som återstår. Men det verkar vara omöjligt att hitta någon.

I två omgångar har jag köpt behållare i genomskinlig plast. Och båda gick sönder efter ett tag och på samma sätt. De gick upp i limningen mellan kropp och lock. Eller hur jag ska beskriva det. I förra veckan hände det med exemplar nummer två och då tog jag fram den gamla i glas och skruvade på plastbehållarens pump.

En halvbra lösning. Gängen är densamma, som på den trasiga men pumpens rör räcker inte ner till glaskroppens botten. Så behållaren måste hela tiden vara mer än halvfull.

Igår skämdes Maken ögonen ur sig när jag gick in på Clas Ohlson och frågade om de hade lösa pumpar. Det hade de inte.
– Fattar du inte att det bara är kärringar som frågar efter den typen av reservdelar. Alla andra köper en ny pump ihop med en ny behållare.

Må så vara. Men det är den typen av kärringresonemang som ligger mig varmt om hjärtat.

På hallmattan

Hej kära grannar!
Lördag 11/5 kommer vi ha en överraskningsfest hos oss, så vi hoppas ni kan ha överseende med lite högre ljudvolym denna kväll. 🙂 

Stort tack på förhand!
Mvh, Almström/Haglund 4 trappor

Jag avskyr när folk tror att man kan överträda ordningsregler bara för att man har förvarnat om det. Och nu funderar jag på att skriva en lapp och peta ner i brevlådan hos grannen en trappa upp.

Hej på er själva!
Överraskningar ska vara trevliga och mitt överseende står i relation till hur hög volym ni tänker överraska med. Och framför allt hur länge. 😦

Stort tack på förhand!
Mvh Stingslig/Granne 3 trappor 

Snopet

DN skriver idag att fickstölderna ökar. Och det kan jag verkligen hålla med om. Till 100 %. Maken kom hem igår, moloknare än vanligt efter en hård arbetsdag och en ännu hårdare träning. Under arbetsdagen hade hans nya fina mobil fått fötter. Fickan han haft telefonen i, var kvar på arbetsbyxorna, men den var tömd på sitt innehåll.

Jaha, inte hjälper det att sitta och tjura. Nej, det är bara att ta itu med problemet steg för steg.

1. Polisanmälan
Tack, Polisen för att man numera kan anmäla förluster på nätet. Även om vi har Södermalms polisstation två kvarter bort, så är det skönt att slippa gå dit. Man får till och med ett ärendenummer omedelbums och det underlättar i steg två.

2. Försäkringsbolaget
Det gick att göra en anmälan på nätet även hos If, men eftersom deras kundtjänst hade öppet till 21 så ringde jag. Fick prata med en skadereglerare, som sa att eftersom telefonen var alldeles sprillans så ersatte man det fulla värdet minus självrisken. Men vänta tills efter helgen, om utifall mobilen skulle dyka upp. Vilket skulle förvåna med tanke på att telefonen var nyladdad och trots det kunde den inte nås. Alltså var den avstängd eller så hade någon tagit ur SIM-kortet.

3. Tre
Teleoperatören tog emot kundärenden på sin hemsida och Maken kunde snabbt och enkelt döda det existerande SIM-kortet.

Efter det gav jag ett gentilt erbjudande:
– Du kan få låna min gamla HTC.
Men det besvarades bara med en grymtning.

Nygammalt

Jag är så besviken på min mobil. Förr i världen kunde man lita på telefonerna. Man visste att de var som tidsinställda bomber. Någonstans runt apparatens tvåårsdag slutade den helt enkelt att fungera. Och då visste man att det var dags för en ny. För en reparation kostade alldeles för mycket.

I november 2010 fick jag min senaste telefon av min arbetsgivare. Det är två och ett halvt år sedan. Mobilen är en HTC Desire. Jättehet då, men nu känns designen helt ute och telefonminnet är fullt så det går inte att ladda ner några fler appar eller uppdatera dem jag redan har. Men eftersom själva ringfunktionen fungerar kan jag knappast insistera på att få en ny.

Maken älskar ny teknik och köper gärna en ny mobil så snart det bara går. Och när bindningstiden för hans Xperia gått ut, köpte han sig en nyare modell. Jag fick ärva hans begagnade. Den är både snyggare, nyare och fungerar bättre än min. Så jag är nöjd.

Ettan är av samma skrot och korn, som sin far. Så fort en teknisk nyhet dyker upp på marknaden så kan han inte heller bärga sig förrän han har den i sin ägo. Problemet är bara att placera ut den gamla prylen, som fyller samma funktion.

Häromdagen kom han över till mig med sin platta MS Surface. Den gamla alltså. För han hade köpt en ny. Så nu är jag ägare till en läsplatta med touch-skärm. Och eftersom jag är den enda i familjen, som inte redan har en sådan så är jag nöjd.

Ovanstående mobil och platta har gjort mig till Makens driftkucku. – Nöja sig med andras gamla prylar. När det finns nya på marknaden. Är inte det lite patetiskt?

Nej, det tycker inte jag. Varför alltid köpa nytt när det man redan har fungerar? Konsumtion till varje pris, kan inte hålla i längden.

Alla gamla sanningar är slut

Förr i världen, när våra barn var små, så fanns det vissa bestämda regler för hur telningarna skulle hanteras. De skulle sova på mage och de skulle äta välling. Inte gröt. De skulle pottränas och nåde den unge som inte var torr runt tvåårsåldern. Då fick mamma skämmas.

Nu är det andra regler som gäller. Barn ska absolut inte sova på mage. Det är rent av farligt. Och gröt är att föredra framför välling. Och visa mig en unge idag som är torr före sin tvåårsdag.

Men mest omtumlande är nog den undersökning, som DN citerar. Forskare i Göteborg har studerat konsekvensen av att föräldrar rengör barns nappar genom att suga på dem. Något som man absolut inte fick göra när jag hade nappsugande telningar. Med hänvisning till att det var den mest effektiva metoden att sprida karies. Men nu kommer man fram till helt andra resultat.

”Undersökningen visade att de barn vars föräldrar sög på deras napp mera sällan utvecklade eksem än de andra barnen.”

Jaha, inte konstigt att våra barn fick allergier och eksem. Så mycket som jag ägnade småbarnstiden åt att spola nappar under vattenkranen.

Nu väntar jag med spänning på ytterligare en studie. Gärna från Kina eller Australien. Och den kommer att behandla nyttan av att äta snorbusar. Ju färskare och såsigare desto bättre. Tänk, de måste ju vara en guldgruva för immunförsvaret.

Hög ambitionsnivå

Av flera skäl försöker jag lämna hemmet varje vardagsmorgon i ett tillstånd, som gör att jag gärna kommer tillbaka. Sängarna ska vara bäddade. Disken undanplockad. Smutstvätten i tvättkorgen eller i tvättmaskinen. Och maskinen inställd på att starta två timmar in i framtiden. Allt för grannsämjan.

En annan orsak till att hemmet ska se anständigt ut, är att Maken använder vår bostad som visningslägenhet. Som till exempel när någon firma ska räkna på en offert och vill in och titta på hur standarden är i fastigheten. Eller som i torsdags då några hantverkare ville in och påbörja den planerade fönsterrenoveringen.

Det var snickarna Gunde och Sniklas som behövde fylla sin arbetsdag. Så heter de inte alls. Vad Gunde egentligen heter har jag ingen aning om. Namnet kommer sig av att han är från Dalarna och det hörs verkligen.

Maken ville gå in först genom vår ytterdörr. Bara för att kolla läget. Äsch, sa Gunde. Inte behöver du göra det. Du kan inte märka ut dig mer än grannen snett ovanför dig. Hon hade en dildo i bautaformat liggande på nattygsbordet.

Jaha, aldrig får man vara värst. Snickarnas uppgift var att slita bort all tätningslist runt fönstren. Så att målarna kan koncentrera sig på själva målningsjobbet. Och det fick konsekvenser.

Under de dryga 20 åren som vi bott på Hornsgatan, har jag trott att det varit treglasfönstren som gjort att vi inte märkt av trafiken utanför. Men det var fel. Det är tätningslisterna som dämpat ljudet. Nu låter det som om alla fönstren mot gatan står vidöppna. Och målarna kommer inte förrän om tre veckor.

Så vi får uthärda oväsendet. Och draget. Jag torkar varje dag i fönstersmygarna och trasan blir alldeles svart.

Jag lovar, det var mindre än ett dygn sedan jag torkade i köksfönstret. Och nu vet jag hur det är att bo på stans smutsigaste gata. Efter 20 år.

Dags för trevligare saker

Här har vi lillebror, redan halvannat år och som snart även är storebror.

Själv fick jag inte honom att fastna på bild utan kortet är taget av gossens moster veckan innan vi kom. Och stulet av mig från FB.

I bakgrunden ser man storasysters fötter. Jag kan ge mig på att hon sitter och fipplar med paddan. Hon brukar nämligen göra det.

Det började med en skakning på nedre däck

Eller det var snarare skakigt på övre däck. Först. När jag satt på Skavsta och väntade på flyget mot Spanien, kollade jag jobbmejlen en sista gång innan det var dags att gå ombord på planet.

Informationsmöte idag torsdag kl. 13.00 för alla medarbetare i rum Vita havet. Vi ser gärna att alla prioriterar detta korta informationsmöte.
/HR

Det lät illavarslande i mina öron. Den typen av alla-medarbetare-på-samma-plats-möten brukar innebära dåliga nyheter. Ska vi säljas igen? Eller ska verksamheten flyttas helt och hållet till låglöneland? Eftersom jag skulle befinna mig 10 000 meter upp i luften vid ettiden, så messade jag Kontorschefen, även kallad Långkoftan, och bad henne briefa mig med sms efter mötet.

Jag ringde upp så snart vi landat i Malaga. Jo men visst, det var högsta hönset i Sverige som fått avsked på grått papper. Fast det sa man inte rakt ut. Nej, att mannen med största ansvaret skulle sluta, berodde på en omorgansation av den europiska marknaden. Som gjorde att svenska verksamheten hamnar direkt under UK. Och deras högsta höns. En man som inte drar sig för att leka ångvält, trots att han bara är en tvärhand hög.

Och som han manglar. Beslut genomdrivs hur knasiga de än är för den svenska verksamheten. Även om vi inte har tid eller resurser till att åstadkomma det som begärs. Trots att medarbetarna får gå på knäna. Själv har jag några chefslager mellan honom och mig. Vi delar inte ens våningsplan så jag kommer lindrigt undan. Kan nicka lite nådigt i korridoren och hävda att I’m fine, thank you när han undrar How are you?.

Men även nedre däck skakades som en följd av rockaden i toppen. Det var Långkoftan, som bestämt sig för att begära avsked. Efter moget övervägande och under diverse kval. Strongt jobbat, måste jag säga. Och helt otippat av omgivningen.

Jag var förvarnad och det är jag glad för. Vi har jobbat nära varandra i 20 år. I början med likartade  arbetsuppgifter och senare i olika gemensamma projekt.

Det ska bli intressant att se utvecklingen framöver och hur vi ska klara alla pågående arbeten. Och jag säger som jag brukar: Tack och lov har jag bara fyra år kvar i ekorrhjulet. Om det vill sig.

Och hur fann ni Andalusien?

Det blev mycket på P hos Svärdottern. Som dessutom innehöll mycket kolhydrater. Mathållningen ser gärna ut på det viset när barn är inblandade.

Dagen började med Pan och Pregott. Brödet från pagarn och smöret från den skandinaviska putiken. Affären som även tillhandahöll middagsmat i form av fryst Pytt i panna och som vi åt sista kvällen. Uppvärmd förstås och spetsad med bacon, falukorv, stekt ägg och inlagda rödbetor. Det mesta även inhandlat i ovan nämnda butik.

Till lunch vankades det Pasta med Pesto och när vi gick ut och åt var det alltid minst tre personer som beställde Paella. ”Con una cerveza grande” för Maken och mig. Fyra dagar med den dieten utan minsta halsbränna. Otroligt!

Det är knappa två månader kvar tills nästa barn är beräknat och föräldrarna har inte bestämt sig för hur de ska göra: förlossning här eller där. Och vi kan inte erbjuda något bistånd när det är dags, eftersom vi är på semester i juni. Om inte jobbet lägger hinder i vägen, vill säga.

Vädret? Jo, det var väldigt växlande. Soligt och varmt, växlande molnighet och mindre varmt, mulet och kyligt, plus regn och kallt. Från 25° ner till 11°. Så när vi lämnade landet var det ungefär som här.