Månad: augusti 2008

Det var det

Lika bra att klara av resten av resan, så är den bortgjord.

Nordvästra delen av ön är lugnare och lantligare med små stränder.

Vi tog oss den slingrande serpentinvägen upp till den högt belägna byn Erice. En by med 350 permanenta innevånare och ett dussintal kyrkor. Utsikten var värd alla femtielva hårnålskurvor.

Andra hållet: Trapani med saltbassänger.

Serpentinvägarnas kurvor är numrerade: 1 tornato, 2 tornato osv. Inte för att jag fattar vitsen eftersom man inte har en aning om hur många kurvor det är totalt.

Efter lunch i Trapani bestämde vi oss för att bli lite kulturella och stannade vid Segesta, där man kan beskåda ett doriskt tempel.

På kullen ovanför ligger en grekisk amfiteater.

(Det pågick en festival så man förbereder kvällens föreställning. )

Både teatern och vyn från den var imponerande och vi kunde se motorvägssträckningen ända till hotellet.

När vi lämnade tillbaka bilen ville handläggaren självklart kolla att allt var OK. Egentligen var den bara en sak hon var intresserad av: reservhjulet. Låg det kvar på sin plats? Eller hade vi haft fräckheten att sälja det?

Medan hon checkade vår bil kom en amerikansk kille, som just kvitterat ut sina bilnycklar. Han var väldigt bekymrad eftersom han just konstaterat att den Fiat han förväntades köra, inte hade automatlåda.

Först hade han svårt att få kvinnan att begripa vad bekymret var och när hon gjort det, ryckte hon på axlarna och meddelade att något annat än manuellt växlade bilar fanns inte att tillgå.

– Då tror jag inte att det är någon mening för oss att hyra bil, sa den stackaren.

Annons

Slå ett slag för ömheten

Allt går sin gilla gång och livet snurrar vidare medan man är borta. AB har en artikel som kommenterar en debattartikel av Zandén-Gyllenhammar om macho- kontra mesmän. Belinda Olsson tycker tydligen att de har rätt i sak men utrycker sig klumpigt. Men hur oplumt är det här:

– Det var klumpigt skrivet, men jag tror att de menar att det inte är så passionerat med jämställdhet alla gånger. Jag tror Cecilia Zandén och Jessica Gyllenhammar vill ha just det. Passion. En man som bär iväg en över axeln och knullar stående mot en vägg utomhus, säger hon. …
Det säger väl sig självt att jämställda svenska män inte orkar göra det efter en hel dag på öppna förskolan.

Min undran är hur svenska kvinnor, jämställda eller ej, orkar med utomhusväggar, ståendes efter en hel dag på öppna förskolan? Och hur fixar man barnvakt? Och hittar man en lämplig vägg?

Bortförklaringar

Det finns illasinnade människor i min närhet, som tycker att jag är extremt glömsk. Jag skulle snarare kalla personlighetsdraget för lättdistraherad. Så här brukar det gå till.

– Just det, jag skulle ha med mig låneboken också, tänker jag och styr stegen mot bokhyllan.

På vardagsrumsgolvet ligger ett par svettiga strumpor. Inte mina och klart distraherande! Ut med dem i smutstvätten och på den vägen är tanken på låneboken som bortblåst.

Och det var verkligen inte mitt fel att kabeln, som kopplar ihop kameran med datorn, aldrig kom med. Jag hade lagt den på köksbordet där det låg andra sladdar, som skulle ned i packningen.

– Är det här verkligen kamerasladden, undrade Maken.

– Jupp!

– Men den här är ju grå. Den nya är svart.

– Spelar roll! Den kan vara från gamla kameran. Men jag vet att den funkar, eftersom jag just tog bort den från datorn.

Om nu färgen var så viktig, varför letade han inte rätt på den nya? Var det verkligen mitt ansvar? Jag som inte brydde mig. Nu kom ingen kabel med. Men det gör inte så mycket eftersom den italienska Internetleverantören var uslare än någon svensk dito, så det blir några bilder nu istället.

Tillbaka till rundturen

Vi tog in på ett litet hotell i den lilla orten Nizza, Nizza di Sicilia, för att undvika eventuella missförstånd. Vårt fönster vette mot havet och stenstranden och i vänstra hörnet såg vi två tredjedelar av en stor filmduk. Wow! Utomhusbio på självaste Sicilien.

Men inte kunde vi se någon intressant italiensk rulle, typ Cinema Paradiso. Nej, det var en dubbad version av Hellboy. Inte min tekopp. Omgivningen verkade också kallsinnig; bara en handfull personer satt på de gröna plaststolarna.

Om ingen har sagt det förut, så är det dags: Italien kommer definitivt på sista plats i skylt-EM. Sanningen att säga så kommer Sverige inte särskilt heller högt. Både Italien och Sverige skulle ha nytta av några studiebesök i Tyskland.

Så nu kan vi lägga Taormina till listan över nästanbesök. Plötsligt upphörde pilarna till parkeringen för linbanan. Flera vilsna turister frågade andra vilsna turister om vägen. En blind, som leder en annan blind; det har aldrig fungerat.

Istället stannade vi och badade vid den lilla ön Isola Bella och stället var verkligen vackert.

Efter det ägnade vi oss åt att virra runt i Catania några timmar. Målet var en mysig fiskerestaurang, men vi hittade ingen restaurang alls. Varken med eller utan fisk. Utan det hela slutade som det brukar; det blev snabbmat på en stormarknad. Det går, det också.

Ännu en missledande skyltning på tillbakavägen fick oss att hamna fel. Men då hade vi å andra sidan inte fått se den här lilla fårskocken.

Generaliseringar

När vi förflyttar oss på okända vatten har vi våra givna roller: Maken sitter vid rodret och jag läser sjökorten. Mest för att han är fruktansvärt dålig på att komma ihåg ortsnamn och blir totalt förvirrad om en skylt innehåller två orter som börjar på samma bokstav. Dessutom finns det vissa brister i orienteringen mellan höger och vänster. Nej, det var lite elakt. Jag är inte lika bra på förflyttningar i sidled. Enligt Maken även framåt och bakåt, men det lämnar jag därhän. Däremot har jag lokalsinne, så man kan säga att vi kompletterar varandra.

Om italienarna vanligtvis är stolliga, så är det inget mot hur de uppför sig i trafiken. Trafik är egentligen ett slags sofistikerat jättelikt grupparbete: Ledaren är regelverket, som alla har kännedom om och anpassar sig till. Om fransoserna är individualister så är de omkörda av sicilianarnai 200 knyck, minst.

Fastslagna regler är helt enkelt till för att diskuteras. Blir en italienare t ex tillsagd att den här delen av matsalen är avstängd gör han inte som svensken. En svensk skulle, inbillar jag mig, backa och be om ursäkt. Italienaren försätter inte ett sånt tillfälle att stå på sig och påtala varför han tycker att man borde öppna eller att det helt enkelt är korkat att ha den stängd. Sen spelar det ingen roll hur många och hur bra motargument han får. Han ger sig inte i första taget.

Den livsinställningen syns tydligt i trafiken. Som i Palermo. Där har man en "ringled". Enligt skyltar och vägmarkeringar är den tvåfilig väg med vägren. Tjohej du! Enligt praxis är den fyrfilig. Går det att pressa sin lilla Fiat genom en glipa, så gör man det. Om glipan inte finns, så tutar man; vem vet, utrymme kanske uppstår.

Förutom tutan, så använder man blinkers flitigt. Inte för att visa att man vill förflytta sig i sidled, det verkar inte behövas. Det är när man vill köra om som man lägger i vänster körriktningsvisare. Vare sig omkörningen är möjlig eller inte.

Första ingivelsen är att "Vi tar motorvägen, så vi kommer någonstans." Efter några mil av tristess och tunnlar ledsnar man och bestämmer sig för landsväg. Efter mindre än två kilometer förbannar man det valet . Man kommer ingen vart. Om man inte är italienare, vill säga och lägger sig på tuta, blinkers och när det verkligen kniper; blinkar med helljuset.

Maken, även känd som skrivbordstrappern, hade googlat på Decathlon och hittat två adresser på Sicilien. Michelin brukar köra med ett stjärnsystem:

*** = värt en resa

** = värt en omväg

* = om ni har vägarna förbi.

Om Maken får bestämma, har Decathlon, det franska friluftsvaruhuset har en självklar *** på den listan. Men denna gång var det en besvikelse. Slut på säsongen och kvar hängde kläder i XS och skor i storlek 48. Inte ens ett par strumpo hamnade i varukorgen.

Jag är tydligen en människa som lever i nuet. Och litar på kartor. Så till den milda grad att när vi kom till Messina och såg land på andra sidan vattnet var jag tvungen  att tänka två gånger innan jag begrep att vi skådade italienska fastlandet. På min papperskarta fanns bara Sicilien.

Vi tog höger och tuffade förväntanfullt kusten söderut mot Taormina.

Bäst före 2008-08-26

(Tänkte lägga ut detta i tisdags …)

Lite semesterspaning

Böcker

Semestermottot brukar var en bok om dagen. Dag ett blev jag klar med en gammal Nesbö,och dag 2 tog jag senaste delen i Damernas detektivbyrå. Fortfarande samma trevliga ton om fullständigt triviala saker. Nu har jag gått i barndom och börjat med en Ed McBain. Kanske inte riktigt i barndom, men återfallit till tidigt 80-tal då vi hade en riktig Eddanperiod under en semester.

Den aktuella heter Fat Ollies bok, och för varje sida blir jag mer och mer övertygad att Leif GW Persson fått hela idé med omöjlige kommisarie Bäckström från fat Ollie. Samma ohälsosamma kroppshydda, självgodhet, samma fördomar och dumhet. Trots det lyckas de båda snubbla över lösningar på fall de har hand om.

Badbyxor

Jag såg i bladet förra veckan att Justin Timberlake har gjort en krumelur i en film. Han stoltserade med ett par riktigt skämmiga speedos. Skämmiga i USA och hos oss. En journalist påpekade vid ett intervjutillfälle att den typen av badbyxor inte alls är ovanliga i södra Europa. Dagens uppskattning är att ställningen är 50/50. Många iItalienare gillar fortfarande kroppsnära saker.

Musik

Klockan har passerat 22.00 och vi har flera musikscener inom hörhåll från vår balkong. Västerut spelar ett jazzkapell. Det låter inte alls oävet. Hade jag inte varit så däst och orolig i magen hade vi gjort en avstickare dit efter middagen.

(Jag har väntat hur länge som helst på att få anledning att använda ordet kapell ihop med musik. En släkting pratade gärna om barnbarnet som spelade i ett musikkapell. Kusiner och andra yngre bara rös eftersom han var en relativt framgångsrik rockmusiker.)

Västerut har magdansen börjat. Gnäll, gnäll, klapp, klapp, skrammel, skrammel fyller luften. Vi hamnade vid samma middagsbord som underhållningsavdelningen och jag tvivlar starkt på att tjejerna i den gruppen har så mycket mage att dansa med.

Cikakadorna filar på med sin musik i pinjéträden och skiter fullständigt i publiken. Den mänskliga vill säga.

Väder

Jo, det har vi haft hela tiden. Strax över 30 skulle jag tro.

Ur På Sicilien – del 2

Déjà vu
Italien och USA påminner om varandra; man har varit där förr innan man ens kommit dit. Första gången i USA, 1987, var vi i Florida och New York- plus en avstickare till Niagarafallen. Och absolut, vi hade varit där tidigare. Vi hade sett Florida med träsk och flamingos, art decohusen, stränderna, broarna, uppvinschade båtar och alla dessa trassliga luftledningar längs gator och vägar.

I New York hade vi sett gula taxibilar komma ingenstans, folk äta frukost i farten, vattenånga pysa upp ur gatubrunnar, trappor upp till portarna i Brooklyn och välklädda människor i joggingskor. För att inte tala om Niagarfallen.

Och italienare är precis som italienare klippt ur någon Fellini- Traviani- eller Tornatorefilm. Den ene galnare än den andre och den andre gapigare än den ene. Små feta grabbar kutar runt och bråkar med varandra. Föräldrar skriker åt sina barn och kallar dem kretiner, ger dem örfilar alternativt överöser dem med kyssar och kramar. Svettiga  gubbar i fläckiga linnen. Charmigt på film, men i verkligheten kan man bli tokig för mindre!

All inclusive kan låta lite som All exclusive, men exklusivt är det verkligen inte. Inte ihop med semestrande italienare. Måltiderna kräver nästan öronproppar. En svensk skolmatsal kan knappast ha en värre ljudnivå inbillar jag mig. Och det är lite Egyptens gräshoppor över dem. De länsar fat utan tanke på andra, för att sen inte äta upp hälften av det man tagit åt sig.

Jag har sett samma beteende i andra Medelhavsländer, som Spanien och Grekland. Man beställer in en massa rätter för att lämna en hel del oätet. En spanjor menade att det var ett sätt att visa att man hade råd och att man inte var glupsk. Nej, för mig känns det precis tvärtom. Att ta åt sig mat och dryck man inte tänker konsumera det är bara så glupskt det kan bli.

Så imorgon hyr vi bil och ger oss ut på egen hand. Det känns lugnare så. Framförallt för den begynnande tinnitusen

Ur På Sicilien – del 1

Vägen dit

Den här veckan börjar ju bra, sa han som skulle hängas en måndag.

Planet var väldigt försenat och lättade inte från Arlanda förrän två på natten. Infon "på grund av tekniska orsaker" upprepades som ett mantra och när vi väl startade höll en dam några rader bakom oss fullständigt på att gå upp i limningen.

– Åh, gode Guuud! Åh, gode Guuud! hördes det med jämna mellanrum tills vi var uppe på marschhöjd.

Italienare må vara bra på design men de är knappast i teknikens framkant eller har någon organisationisk förmåga. På flyget gällde kontantaffärer och handskrivna kvitton. En flygvärdinna tog upp och expidierade beställningar och en steward lyssnade, skrev kvitto och tog betalt. Bara dryckerna tog mer än halva flygtiden. Taxfreeförsäljning? No way!

Resten av flygtiden ägnade sig en steward åt att försöka växla en tjuga i två delar, vilket misslyckades. Konsekvensen blev att han bjöd en passagarere på lite snacks. Något som vilken rationell människa hade gjort för flera timmar sedan.

Lysande utsikter

Det är inte bara på småorter förfallet pågår mitt framför ögonen. Så här ser det ut norröver från mitt jobb. Ful tunnelbanestation. Fult hus, som bara blir fulare och fulare.

Folk bor i lägenheterna med persienner på trekvart och fula gardiner. Folket är nog fult, också.

Riv skiten! Eller något annat radikalt.

(Taget med mobben efter inspiration av Rutan & Annaa)

Alla dessa dagar …

På vägen hem igår gick jag, som vanligt över Skanstullsbron och reflexmässigt drogs blicken ner mot huset där Treans familj bor, alldeles intill kanalen. Under en nanosekund fick jag hjärnsläpp och tänkte tankar, som om Trean levde. Sen slog det mig att det var på dagen fem månader sedan han dog.

Maken hade det inte så kul han heller. Under eftermiddagen gjorde han jobb ihop med en kille som Trean jobbade hos under flera år. En man som verkligen gillade Trean och hjälpte honom på alla sätt och vis. Till och med betalade hans körkort. Och där gick Maken och han med varsin stor klump i halsen och sa saker som "Här vet jag att Trean och jag var och kollade ledningarna för fem år sedan".

Så vi ägnade kvällen åt att sitta i soffan och slöstirra på en film som säkert var jättebra. Ang Lee brukar göra bra ifrån sig, men jag vet inte. Koncentrationen var inte på topp.

Osorterat

Härmed lovar jag högtidligen att aldrig använda begreppet bloggosfären och inte heller gammelmedia. Framför allt inte i samma mening. Även om jag tycker om att dela in företeelser i olika grupperingar, så finns det gränser.

Nu är det bara två dagar till avresan och då inträffar en rejäl flygolycka. Inte alls bra för mina franska nerver. Vi ska flyga med Mistral Air, som ägs av italienska postverket, och jag blev tvungen att gå in på airdisaster.com och kolla statistiken. Där fanns inga incidenter noterade.

Rent statistiskt borde det vara lugnt. Vad jag vet kommer inte flygolyckor i skov.

Kioskvältare

Nej, min blogg kommer aldrig att bli någon större succe. Jag är helt enkelt för snäll.

Du är 10% ond!

Du är så himla god. Så god så att onda människor skrattar åt dig. Akta dig så att du inte blir trampad på!

Ett test från testportalen.se

Pronomen

Hur jag hamnade på den här hemsidan minns jag inte men jag tycker att det är konstigt att en firma som sysslar med kommunikation lägger ut sådana här formuleringar:
"Våra tankar går till de omkomna och deras anhöriga. SAS är snabba med att lägga ut information på deras hemsida."

Jag hoppas verkligen att SAS lägger ut saker på sin egen sajt.

Vardagsfundering

Livet är som en tillställning utan placeringskort. Var jag än hamnar verkar man ha trevligast just där jag inte satt mig. Vad beror sånt på?

Maken ringer och undrar varför Blondinbella kan, men inte jag. Hennes blogg är värderad till fem mille enligt Expressen. Och jag tjänar inte ett korvöre på min. Min misstanke är att den mannen vill bli försörjd.

Dags för förändring?

Semper Paratus

God morgon!

Jag visste väl att klockan skulle ringa redan vid sex och jag skulle vara lika aptrött som vanligt. Nu är jag påklädd i alla fall och ska kamma mig. Sedan blir det jobba av! Här är det som jag har på mig idag i alla fall:


Randig top – halva reapriset KappAhl
Jeanskjol – 30 % Lindex
Svart ryggsäck – Decathlon, Nantes
Svarta sandaler – förra årets Ecco

Impade?

Puh!

Större delen av gårdagen hade jag assistens på jobbet. My tyckte att kontorsmiljön verkade mer tilltalande än en verkstad och ägnade dagen åt att pyssla på mitt rum. Whiteboarden blev Åke och hans värld med en lång trappa upp till tokiga Ann-Marie och sen befolkade hon tavlan med filmens alla skrämmande människor.  Att rita och måla verkar vara ett bra sätt att bearbeta saker, för henne.

Under gårdagskvällen var det full rulle med alla tre barnbarnen som kutade runt i lägenheten. Jag misstänker att grannens kristallampa riktigt kom i svaj. För många år sedan, när våra barn bodde hemma, var Maken inne i lägenheten under oss för att göra ett jobb och plötsligt hörs världens oväsen från vår lägenhet och grannens taklampan kommer i gungning. Orsak: Ettan och Trean hade börjat bråka i vår lägenhet ovanpå.

Nuvarande grannar, Elaka morsan med sambo och barn, har ännu inte klagat. Och gör de det så kan jag berätta att jag nog hört ett och annat.

Idag var sista lämnadagen. Hämtar gör Svärdotterns storebror och Svärdottern landar på torsdag. Så nu kan vi koppla av och förundras över hur vi förr i världen orkade med tre dygnet runt.

På lördag blir det andra bullar, andra platser och annat väder.  

100 höjdare

DN listar 100 barnböcker och jag är glad att man tagit med mina favoriter. Maken häcklade mig när jag köpte högläsningsböcker till barnbarnen: "Du tar ju bara gamla böcker."

Mina högläsningsfavoriter i listan

Frank L Baum: "Trollkarlen från Oz"

Lewis Carroll: "Alice i underlandet"

Barbro Lindgren: "Loranga, Masarin och Dartanjang"

Eric Linklater: "Det blåser på månen"

A A Milne: "Nalle Puh"
L M Montgomery: "Anne på Grönkulla" (hoppa över alla omständliga naturbeskrivningar)

Laura Ingalls Wilder: "Lilla huset på prärien" (hela serien)

Jag grunnar fortfarande på om det finns någon annan/ytterligare bok, som jag tycker borde vara med. Flera av böckerna vänder sig till riktigt små barn, som t ex Knacka på. Det skrivna innehållet är minimalt och boken gränsar till pekbok. Men värdet ligger kanske i att den ökar kommunikationen mellan läsare och åhörare.

Var finns det kvinns

Stackars, stackars alla dessa avfolkningsorter världen över. Är det inte Pajala så är det Mount Isa. Kvinnorna flyr och kvar blir alla unkisar, som utvecklar fler och fler egenheter och gör sig omöjliga i största allmänhet. För ett tag sedan sände svt en dokumentär på temat ungkarlar i byhåla söker kvinnor.

I den grekiska byn Zacharo, Grekland, hade en kandidat i borgmästarvalet lovat att se till att få nytt blod till byn. När han blev vald arrangerade man en resa till Ukraina för att sondera terrängen. Flera kvinnor visade inledningsvis intresse och besökte t o m byn på Peloponnesos.

Men ingen av kvinnorna från Ukraina nappade och den kvinnliga chefen för Ukrainas turistbyrå var mycket klarsynt om varför.

– Kvinnor tänker mer på vad det finns för framtidsutsikter. När de ser att här kommer mina barn inte ha några möjligheter till ett framgångsrikt liv, då är vad som helst bättre.

(På stranden i Zacharo åt vi den bästa pikilian någonsin. Trots att det inte var säsong öppnade man tavernan för ett dussin hungriga cyklister.)

Snöpligt

Stackars, stackars Susanna Kallur. Och länge leve Ångradion. Tidningarnas sajter blev överbelastade och svt:s os-bilder på webben visade nada. Men sr pallade trycket.

Måler för SOK var åtta medaljer. Nu är man uppe i 3,5. Varav två i en ickesport. Tycker många.