Lunchmöte

I slakthusområdet där jag arbetar, finns det skumma företag.  Visst anser många att krogen är rena rama köttmarknaden, men inte visste jag att det gick att göra affärer på det.

Undrar just hur mycket en fransyska kostar i dagsläget?

image286

Schlimmerwisser

image287
Det är inte bara hemma jag är hemmablind för alla skavanker. Även på jobbet kan jag plötsligt upptäcka fel som funnits framför mina ögon i evigheter. Sen 1998 har jag arbetat med ett utvecklingsverktyg för programmering och idag nästa 10 år senare upptäcker jag att graverande fel.

När man högerklickar på en fil så får man upp en pop up-meny som känner igen filtypen och ger olika förslag vad man kan tänka sig vilja göra med den. Först stavar man fel och sen menar man tydligen att en oöppnad fil kan vara öppen. Inte så förtroendeingivande.

Hur länge felen har funnits är oklart. Vi har växlat programversioner några gånger. Men det är åtminstone ett år sedan vi bytte senast.

Är det så att felfinnaren fröken Tjatlund alldeles håller på att tappa greppet? Skärpning!

Morgonmöte

Äntligen hade det kompakta molntäcket fått ge vika för en härligt molnfri hösthimmel. Vintersäsongen kröp med all önskvärd tydlighet närmre. Konstgräset på Zinkens IP hade ersatts av konstisen och nu for Dahlander runt med ismaskinen i var efter varv. En uppgift som han föredrog, framför att hålla efter en massa korpgubbar som ägnade morgnarna åt meningslösa fotbollsturneringar.

När Victoria passerat uppfarten till SÖS kom hon just på att frukostägget låg kvar på diskbänken. I hörnet på nästa höghus gick hon in på fiket Bisquit och köpte en macka. Framför stod två personer, undersköterskan Emma Wahlberg och byggaren Stefan Ekdahl.

– En mörk med ost och skinka, beställde undersköterskan. Bra val, tänkte Victoria eftersom hon tänkte köpa en likadan.

– Det blir 16 kronor. Emma lämnad över en tjuga.

– Har du en krona, undrade Slavenca som hade ont om växel.

Stefan stod och trampade otåligt. Hans vräkiga pick-up stod dubbelparkerad och hindrade trafiken.

– Är det oliver på den där stora med brie och salami, frågade han med en min som visade vad han hade för uppfattning om oliver. Svaret var negativt.

– Då tar jag en sån.

– Det blir 47.

En tanke slog Victoria med kraft: Män är bildligt talat stadsjeepar och kvinnor är på sin höjd cyklar. Män förbrukar en massa energi utan att ge tillbaka i motsvarande mån. Kvinnor är energieffektiva ekonomimodeller, som utför 70 % av arbetet på den här jorden.

Undersköterskan Emma åker kommunalt till jobbet och Stefan tar sin brontosauriusbil, Emma nöjer sig med lilla mackan medan Stefan självklart ska ha en som är minst dubbelt så stor. I väskan har bär Emma på den matlåda som efter uppvärmning i mikron, kommer att fungera som lunch. Stefan och polarna tar bilen till WKB vid Globen, och blandar glatt fläsk och löksås med wokad kyckling eller ärtsoppa och annat från buffédiskarna.

I bilen mot jobbet satt Stefan och tvinnade fundersamt på sin breda, manglade halskedja i guld.

– Det vore inte fel med ett riktigt fint armbandsur. Tag Heuer eller Breitling, hmmm.

Dn hade en artikel i ekonomidelen; exklusiva handväskor till uthyrning.

– Det vore nåt, tänkte Emma. Jag kanske ska gå in och kolla på fnitter. Tänk att få gå runt med en sån där riktigt svindyr väska, även om det bara är till låns.

Annars tänker Stefan mycket på sin hälsa, det är inte tu tal om det. Träning är en viktig det av livet och för att bygga muskler krävs det mycket mat. Och inte bara mat; proteindrycker och andra tillskott är ett måste. Att det tär på ekonomin är sånt man får ta, brukar han försvara sig med.

Emma är också medveten om att motion är viktig för hälsan och tar en promenad ihop med Sandra, en gammal kompis från vårdgymnasiet. Båda fick varsitt par stavar i julas och strosar runt lite lätt i Hagaparken ett par kvällar i veckan.

I ett vanligt hem i en vanlig stad en alldeles vanlig höstkväll

image284Här hade jag tänkt att ägna kvällen åt ett tvåårsjubileum, men där blev jag snuvad av Handelsbanken.
Min inloggning på Internet fungerade inte och eftersom jag var ute så här i de sista skälvande timmarna var jag inte ensam om att vilja ha kontakt med supporten.

Efter en halvtimmes väntan och ytterligare 10 minuter hade en småländska assisterat mig att ladda ner säkerhetsprogramvara så nu kommer alla få sina pengar.

Själva jubileet, som nu blev lite rumphugget är vår köksrenovering. Jobbet påbörjades i oktober 2005 och väggarna har haft det här ruffiga utseendet sen dess. Vem vet, det kanske blir modernt med oslipade, spacklade väggar innan vi är klara.

Lägg speciellt märke till den nakna dimmern, som hänger i sin sladd. Barnbarnet Stella spänner ögonen i Morfar och frågar varför han inte gör något den, varje gång hon är här. Av någon anledning ställs inte jag till svars.

Dagens gnäll

Idag ledsnade jag på någon eller några medarbetare som inte är skapta som andra. Modern skulle helt frankt ha påstått att de har en stång i röven. Någonting är det som är ivägen när de passerar ut genom dörren..

Utrymme med toa och duschrum ligger tvärs över min korridor. Dörren dit in öppnar sig själv helt om man inte stänger den ordenligt. Flera gånger om dagen står utrymmet vidöppet och lamporna lyser för fullt. Det känns både ofräscht och slösaktigt.

image284

Så idag frångick jag mina egna principer och tillverkade en egen skylt, som pryder insidan av dörren. Hittills har den käcka uppmaningen fungerat alldeles utmärkt; ljuset är släckt och dörren stängd.

Huvudvärk kan komma plötsligt

image282På ett av eftermiddagens möten, drog vi upp planerna för tester i Perplexprojektet. Nu när Yngsta Kollegan rymt till London, har jag fått rollen som Single Point of Failure eftersom jag blivit ansvarig för 80 % av utvecklingsarbetet. Beställarna blev plötsligt väldigt bekymrade över mitt hälsotillstånd.

– Se mig inte som en möjlighet misslyckas bara för att jag är en nyckelperson. Jag kan inte komma ihåg den dag jag senast var sjukskriven. Nej, det är nog så att jag helt enkelt inte varit borta från jobbet på grund av sjukdom sen jag började här.

Men det skulle jag aldrig sagt. Planeringsmötet avlöstes av ett uppföljningsmöte i ett annat projekt. Då kände jag hur huvudvärken kom krypande och ett svagt illamående fick mig att helt tappa koncentrationen.

Cirka 45 minuter senare hämtade jag Stella på dagis, tog en magnecyl, stekte några pannkakor, satte på en Simpson-dvd och la mig på soffan med ryggen mot tv:n. Där håller jag fortfarande till.

Det vore ju för hemskt att behöva ringa sig sjuk efter 20 prickfria år. Speciellt som jag var så styv i korken på planeringsmötet.

Flipp eller flopp?

Jag vet inte om politiska bloggar floppar eller inte. Det beror nog på vilka ambitioner skribenten har. Men en sak är jag säker på, de flesta är fruktansvärt tråkiga. Man vet precis vad bloggaren kommer att ta upp för ämne och vilka åsikter personen kommer att ventilera.

Jag har inget emot politiska åsikter, men när samma saker ältas om och om igen så tappar jag intresset. Den typen av opersonliga bloggar intresserar nog bara de närmast sörjande, dvs andra politikerbloggare.

Att skita i det blå skåpet

Jag kämpar vidare med Stieg Larsson och Millenniumtrilogin. Man vill väl hänga med. Nej, jag är inte imponerad. Det kan bero på högt uppskruvade förväntningar efter alla överord, men när han skriver att Lisbeth Salander inhandlar ett par rejäla vinterskor på Din Sko kan jag inte göra annat än protestera.

När fanns det rejäla skor på Din Sko? Min spontana reaktion är att det är helt riktigt att hans sambo, Eva Gabrielsson, blir utan arv efter honom. Och det av flera skäl. Varför inget äktenskap? Varför inget testamente? Om man väljer att inte gifta sig av säkerhetsskäl, så borde man åtminstone kosta på sig några rader om den yttersta viljan.

Sen det här med de rejäla skorna; hade människan inget att säga till om i researcharbetet? Din Sko säljer ingenting åt det rejäla hållet. Det vet alla kvinnor, som har något på fötterna.

Och dialogerna lämnar mycket övrigt att önska. Folk, yngre än jag, pratar slang som skulle glädja min döda mor. Man kinesar hos kompisar och hororna gnor. Sånt slutade man med redan 1985.

Dessutom är allt iMac, PowerBookpladdret extremt tröttande. Var mannen sponsrad av Apple?

Nu över till nästa hädelse. Mikael Nyqvist fick rollen som Blomqvist. Är det någon svensk skådis som är överskattad, så är det just Mikael Nyqvist. Ta bara hans insats i Den bästa av mödrar; den är så pinsamt medioker. Speciellt i konkurrens med den alltid lika lysande Maria Lundqvist.

Men å andra sidan, det kanske inte har så stor betydelse att en medioker skådis tar sig an en rollfigur i en medelmåttig bokserie.

Regression

image281Fröken Nordqvist skulle gråta om hon såg min handstil idag. Annat var det i trean, när vi ägnade timme efter timme åt att fullända krumelurerna i lilla r och stora Z. Tänk vilken bortkastad möda, om man ser på det så här i backspegeln.

När vi fått godkänt på alfabetet i blyerts, var det dags för att få till det med en riktig bläckpenna. Vi kunde köpa reservoarpenna och bläck genom skolan. Det var otänkbart för min kompis Lena och mig. För Lenas del berodde det på att hennes mamma prioriterade annat, så Lena plitade på med en kulspetspenna. För min del berodde det på Styvpappan.

Styvpappan tyckte inte om kollektiva lösningar; det var otänkbart att jag skulle få köpa en penna genom skolan. När det var dags att skriva med riktig bläckpenna, åkte vi in till stan och jag fick välja ut en penna och bläck på NK.

Min penna var förmodligen mycket finare än mina klasskamraters och mitt bläck hade en vacker turkos ton. Men inte var jag glad för det. Nej, i den åldern ville jag till varje pris vara som alla andra och det jag hade skrivit stack ut mot övrigas resultat.

Veckans skrivövningar visade att jag är som alla andra; det inte bara var jag som legat av mig på skrivfronten. Flera deltagare fick bistå med läsningen när deras lappar redovisades.

Dagens Outfit

Vi har inhandlat nya skobeklädnader; i mitt fall ett par fina skinnstövlar med dekorativa spännen. När jag kom hem studerade jag kvittot lite noggrannare och blev lite undrande över vad jag egentligen köpt: Ett par breda? Är inte det lite väl oförskämt av Eccobutiken; inte är mina vader såå tjocka?

image279

Nej, jag sätter mig över sådana påhopp och bär mina skodon utan att skämmas det minsta.

Kära dagbok

Igår ringde en skakad Trea och berättade att en av killarna, som jobbar åt honom hade segnat ner under pågående arbete och dött på fläcken. Mannen var i 40-årsålder och levde ett hårt liv och nu ville inte hjärtat vara med längre.

Lägenheten, som de höll på att renovera fylldes med ambulanspersonal och poliser och Trean fick det tvivelaktiga nöjet att ringa kunden och be familjen att hålla sig hemifrån några timmar till eftersom det hänt en olycka i deras bostad.

Trean var självklart tagen av händelsen och då lurar min oro som gäddan i vassen. Imorse ringer telefonen redan strax efter sju. Första tanken är att nu har det hänt något allvarligt. Varför ringer man annars så tidigt en lördagsmorgon?

Nu var det inte något krångel runt Trean. Det var bara en hysterisk hyresgäst, som inte kom ut genom porten för att låset konstrade.

Där la hon, hyresgästen alltså, ytterligare ved på brasan till utnämningen Jobbigaste kunden. Hon har fyra små hundar, som hon låter skita inomhus. Det är så illa att hantverkare vägrar att överhuvudtaget gå in i hennes bostad.

Ut ur dimman

Rökförbudet på krogar och pubar har bara haft positiva effekter, är min bestämda uppfattning. En win-win situation, som man brukar säga nuförtiden. Jag, som ickerökare, sorterade raskt bort alla infall att slinka in och ta en öl tidigare. Det var helt enkelt inte värt besväret. Förutom skadan av att utsättas för passiv rökning, så tog allt extra tvättande emot.

Håret var värst. Kläderna gick ju att hänga ut på vädring, men håret satt fast alldeles för nära näsan och inför utsikten att behöva lägga sig med vått hår gjorde att jag hellre avstod från spontana utsvävningar.

Rökarna gjorde också en vinst. Det är lite besvärligare att gå ut och blossa, men i gengäld ger rökpauserna tillfällen till att knyta nya kontakter.

På mitt jobb råder rökförbud. Personalen står och huttrar under ett tak och blossar, som värsta skolelever i en rökruta. Det har gått ut stränga order om att de inte får stå meddetsamma utanför porten.

De flesta respekterar reglerna, det vill säga så länge de är instämplade. På morgonen får man hålla andan när man tvingas passera flera rökare, som står och blossar alldeles utanför porten. De tycker tydligen att de inte behöver bry sig, arbetsdagen har inte börjat ännu. Likadant är det vid hemgång.

Men som man också brukar säga: rökare är också människor, men inte lika länge.

Snålheten bedrar visheten

image278

Efter tips från Tvåan vill jag säga BUUU till de snålisar, som går runt på stan och är fuskgivmilda. De är inte bara snikna utan även dumma. Har de inte sett att man varje år byter mönster på det rosa bandet?

Och sitter det så långt inne att köpa ett nytt exemplar? Tjugo spänn är väl inget att huttla med! Det räcker inte ens till två askar Läkerol.

(Testar att flytta bloggen till Söder)

Jag har placerat min blogg i Södermalm på bloggkartan.se

Underhållsfri

Då var det bara slut kvar på serien Gynekologen i Askim. Den var en riktig höjdare och jag gillade speciellt Jacob Nordenson i huvudrollen, som övertygade med sin minimalistiska framtoning.

Jag kunde inte låta bli att se likheterna med de karaktärer som William H Macy brukar få gestalta; riktiga losers som trots det går till hjärtat.

image277

Annat är det med 4:ans Labyrint. Jag gjorde ett tappert försök med andra avsnittet, men den snuttiga klippningen parat med ideliga reklamavbrott gjorde att jag varken fick upp stämning eller hittade någon tråd.

När det är reklamdags brukar jag lätta från soffan och fixa smågrejer, som att plocka in eller ur diskmaskin, vika tvätt, fylla på ny, gå på muggen och annat. Sånt gynnar inte koncentrationen. Nej, TV4 får nog visa den typen av påkostade produktioner i ett svep, på samma vis som 1:an och 2:an om de ska få tittare som återkommer.

Avkopplande

Vi hade en lärare i ämnet fysik, som var medveten om att de flesta eleverna lärde sig för skolan och inte för livet. En eftermiddag skulle ägnas åt en speciell laboration fristående från övriga kursen. Fysikläraren Karlemyr inledde det hela med orden:

– Jag vet att de flesta av er inte kommer att minnas särskilt mycket från mina lektioner om sådär en trettio år. Men om ni inte kommer ihåg den här laborationen, så kommer jag att bli gruvligt besviken.

På katedern stod det flera lådor; i en av dem låg det el-sladdar, i en annan olika typer av kontakter, nästa innehöll diverse strömbrytare och i den sista kartongen låg det lampor. Vi ägnade resten av skoldagen åt att lära var man skulle fästa blå, bruna och gulgröna sladdar, för att få lampor att lysa och slockna efter önskemål.

image277
Ja, det är en lektion, som jag fortfarande kommer ihåg och har nytta av. Men helt sannspådd blev inte Karlemyr. Jag kommer ihåg en annan fysiktimme, när han skulle förklara varför allt som var jobbigt inte var arbete i fysisk bemärkelse, som t ex att bära en tung resväska 100 meter. Rena rama nonsens, tyckte jag.

Varför kom jag att tänka på den här historien? Jo, M fick en felanmälan förra veckan. Två 25-åriga flickor, som delar lägenhet mejlade om att hallbelysningen inte fungerade och det var helt riktigt; det var beckmörkt hos dem.

Jag tycker synd om alla som inte hade lika framsynta lärare, som jag. Många armaturer och lampor säljs utan kontakter idag och vet man inte hur man ska koppla så kan det både bli mörkt och rent av farligt. Tjejerna hade kopplat en strömkabel på jorden. Inte konstigt att sakerna inte funkade.

Omtag

Gäster och fisk luktar efter tre dagar. Men vissa gäster kan lukta redan efter tre timmar.

Jag är en mycket krävande kvinna, som lätt hänger upp mig på mina medmänniskor. Speciellt om de hela tiden upprepar samma saker.

Min ena Svägerska är sådan. Så fort man äter något, säger hon minst tre gånger

– Åh guv va gott!

Det spelar ingen roll vad det är fråga om. Redan frukostens fralla med marmelad prisas ljudligt. Vid middagen är hon nästan i extas.

Den här Svägerskan jobbar i en skola norr om stan, där kommunen tydligen beslutat att skolan inte får använda kyrkan för avslutningar, adventsfirande och annat. Det här stör henne otroligt och varje gång vi träffas kommer ämnet på tapeten. Trots att hon vet min åsikt.

Lördagens bastubad blev hett på mer än ett sätt. Jag tycker att kommunen gör helt rätt. Svenska skolan ska vara konfessionslös och traditioner ska upprätthållas i familjen, inte av utbildningsväsendet. Det måste finnas angelägnare saker att ägna sig åt är min åsikt.

Svägerskan, däremot tycker att det är helt i linje med att assimilera människor in i det svenska samhället. Men det handlar inte om svenskhet, det handlar om livsåskådning och där ska skolan vara neutral.

Ja, ja, vi kommer aldrig någon vart i den diskussionen och jag begriper inte varför hon så gärna återvänder till ämnet.

Men det är som somliga inte får nog av traditioner och bemärkelsedagar. Jag hörde att det finns förskolor i stan, som återinfört en ny dag, Mickelsmäss, då barnen ska ta med sig grönsaker. Vem vet, innan vi vet ordet av, står nog Midvinterblotet för dörren.

Nej, nu ska jag inte vara elak mot Svägerskan. I det stora hela har vi trevligt ihop, det är bara ibland som det kan bli för mycket.

Åter till oordningen

Helgens fälttåg är avslutat och vi har retirerat till sofforna. Allt fungerade, som planerat, även om tidsschemat hela tiden spräcktes. Varför måste alltid alla tidplaner alltid i verkligheten multipliceras med π (pi=3,14)? Det spelar ingen roll om det gäller jobb eller annat? Fredagens mathandling tog en hel evighet och vi var inte ute i Gustavsberg förrän klockan var 21.

Huset vi lånat tillhör M:s företag och ligger så alldeles vid en "egen" vik med en vedeldad bastu nere vid vattnet. Utsikten är rent störande. Vi gjorde ett tappert försök att sitta och läsa på altanen, men funkade inte alls. Vyn pockar hela tiden på uppmärksamhet, så vi satt där och glodde fåraktigt i flera timmar under lördagsförmiddagen.

image274

Klockan 13 skulle bröderna anlända och då var det Körschemat med stort K, som gällde där maten var prio ett. Prio två var underhållning och efter en sen middag vidtog karaoke. Vi hade lånat Tvåans Playstation och alla skrålade sig hesa fram till klockan två på natten.

Dagens frukost sträckte sig från 9 till 11 och efter en sen lunch sparkade vi iväg gästerna och städade ut huset. Hyrbilen skulle återlämnas 16:30 men inte heller där lyckades vi hålla tiden. Men allt som allt funkade det mesta bra och korten från Svärmoderns fotoalbum har fördelats så rättvist det bara gick.

image275

Bl a den här bilden, troligen från slutet av 1920-talet, tillföll oss. Svärmor står längst ner till höger.

Plötsligt

image273
Nej, det har inte hänt något särskilt och det är inte något uppbrott på gång. Tack för omtanken! Jag kände mig bara så medioker och drabbad av känslan att jag inte har vad som krävs för att blogga.

I helgen ska vi ha arvskifte efter Svärmor. Det är inget värdefullt, som ska delas upp utan bara ett par gamla fotoalbum med bleknande instamaticbilder. Vi har lånat en stuga och svågrarna med respektive är inviterade. M är riktigt i gasen och oroar sig för att jag ska göra bort mig på matfronten.

Visst, jag är inget vidare vid spisen, men jag brukar köra några säkra kort. Det har jag gjort hela livet, korten har bara växlat. Det var till och med så illa på 80-talet att Billy, i Billy och Lena, sa ifrån att de inte ville se någon mer moussakaform hemma på vårt köksbord.

Den här gången gick jag ut hårt med Tjälknöl, men min dumma ugn har en demensfiness, så den stänger av sig själv efter 4 timmar och det gjorde den mitt i natten. Då är det svårt knöla till köttet. Så nu har jag dragit igång ett annat säkert kort, lammpaté.

Nej, någon mästerkock blir jag aldrig även om vi hade en trevlig kvällsövning igår. En leverantör bjöd på konferens och femrätters middag, en middag som vi deltagare själva fick göra i ordning. Allt var noga förberett så att inget kunde gå fel. Jag var chefskock för efterrättsavdelningen och trots benäget bistånd från riktiga mästerkockar så brände vi såsen.

Gårdagens förrätt var pilgrimsmusslor, så den idén tänker jag knycka och bjuda bröderna Brothers på. Det verkade så enkelt att fixa.

Annars var det Yngsta Kollegans sista dag på jobbet och det kändes lite vemodigt. Men inte hindrade det mig från att lägga beslag på hennes rum redan före lunch. Flyttgubbarna hade inget bättre för sig och genom rumsbytet kom jag ytterligare några meter bort från fikakacklet.