Handlingsförlamning

– Hello! How are you today?

– Madame, we got your size, Madame.

– Wellcome, Madame. Want massage?

– Want jeans? I have very good price for all kind of brands.

Inne i Hua Hin är man ännu mer slipad.

– Where are you from, Sir?

– Oh, Sweden. Tjenare, Mannen! Want suit?

Nej, vi är norra Europas sämsta shoppare på ställen där man ska pruta. Det bär mig emot. Speciellt när jag egentligen inte är ett dugg intresserad av att köpa vare sig märkeskopierade jeans eller väskor. Idag lät vi oss knådas på stranden och betalade glatt 200 Bath/pers och timme. Alltså 40 spänn per person. Inte kan man ha mage att ha synpunkter på det priset?

Jo, det kan man. En fransk kille var betydligt mer driven och började diskutera.

– Over there you only have to pay 100 Bath.

– Well, why don’t you go there then, Sir?

Vad är det som får folk att bråka om en tia? Det är mindre än vad en ask Läkerol kostar. Somliga tycker tydligen att det är en sport att pruta, men mig ger det mig bara en dålig känsla.

Förutom kroppar, så knådar massagedamerna även tvätt. Men kilopriset är betydligt högre; 100 Bath för ett kilo. Någon udda spärr gör att jag kan inte förmå mig att låta andra ta hand om min smutsiga byk, så jag imorse handgnuggade jag mina sista underbrallor för den här resan. Nu borde lagret räcka tills jag har tillgång till min egen tvättmaskin.

Vi har trots allt köpte lite t-tröjor och annat, så jag misstänker att bagagevikten är betydligt högre på hem- än på hitvägen. Ändå tänker jag kasta några uttjänta paltor.

Maken är väldigt störd över att jag envisas med att vi kan ta den fula gratisväskan från optikern för att få plats med nytillskotten. Han vill inte ens ses död i ett dike med den. Men hallå! Varför inte vara lite praktisk? Det går ju att slänga den sen. Eller så kan vi låna ut den och glömma till vem. Så brukar det gå till när saker försvinner hemma hos oss.

Mindre ansträngande

image330

Trots en viss hushållning med läsningen är jag nu inne på de sista skälvande sidorna i den sista medhavda boken. Och för en gång skull är jag riktigt nöjd med alstret. Nästan så jag upplever en viss besvikelse. Det är så mycket lättare att vara negativ och såga andra av någon anledning.

Så nu kan jag stolt meddela att min första bok av Jo Nesbø inte kommer att bli min sista. Jag är riktigt belåten med det norrmannen åstadkommit och är tvungen att medge att Maken hade alldeles rätt i sitt omdöme. Det är nästan att han överträffar islänningen Arnaldur Indriðason.

Makeni sin tur, har helt slut på läsning och har tagit sin tillflykt till en bok från hotellet allmänna hylla av kvarlämnade böcker. Ni vet den där som har lite sönderfallande svenska böcker i form av Sidney Sheldon, tredje delen av Grottbjörnens folk, en udda Kallifatides och annat som folk inte orkat släpa med sig hem.

Nu läser han fjärde delen i en serie om romarriket av en bortglömd författare. Jag får väl ge mig på Kallifatides, när Frälsaren är helt uttömd.

Vattenvägar

Mekongflodens bruna vatten flöt, tvärtemot vad jag föreställt mig, väldigt snabbt genom deltaområdet. Inget stillastående mangroveträsk alltså Men det är vattenvägar som gäller. Det finns betongvägar längs kanalerna, men de är bara breda nog för moped- och gångtrafik.

Båtar är alltså det självklara fortskaffningsmedlet. Det finns allt från långa, långa pråmar för tunga transporter till låga roddbåtar. Här kommer lite smakprov i bild.

image320

Propellern sitter praktiskt på en höj- och sänkbar axel för att kunna anpassas till vegetation och djup.

image326

Mor ror självklart. I Vietnam stående och färdriktingen.

image322

Far är rar och tar oftast motorn till hjälp.

image323

Ska man handla är det givet att man tar båten till den lokala flytande marknaden.

image324

Skolskjuts över Mekongfloden.

image327

Män och pojkar badar gärna och sköter hygienen i floden. Kvinnorna gör det mer i skymundan.

image328

Men disken måste förstås åtgärdas.

image329

Efter så mycket ansträngning är det dags för en tupplur i hängmattan.

Landtransport

Det som inte går att frakta på en vietnamesisk moppe är ännu inte uppfunnet. Är godset omöjligt att göra fast, tar man med en kompis som håller i prylarna. Vi såg åtskilliga glastrasporter, där passageraren höll själva rutan. Levande grisar, getter och kalvar är heller inga större problem att få med sig.

image314

Har man inte råd med moped, så löser man trasportproblem med cykel.

image316

Och många försäljare använder sig av den gamla metoden med en slå på axeln, med en korg i var ände. Den som ger bäraren en alldeles speciell schvung i gången.

image317

I Hanoi sorterar man sopor, men inte riktigt på samma sätt som vi. Många kvinnor letade i papperskorgar och skräphögar efter återanvändbart material. Här är det några kollegor som tar paus med en gemensam lunch på en trottoar.

image318

Packad

Eftersom mitt ressällskap är en fullfjädrad skrivbordtrapper är jag tvungen att hålla packningen till ett minimum, 25 liter är största tillåtna volym. Vad betyder det i praktiken? Jo, om jag omvandlar det till en kollolista i locket på resväskan (läs ryggsäck) så skulle det stå

1 kofta

2 t-tröjor

1 sovtröja

1 linne

1 par byxor

1 kjol

5 underbyxor

1 regnponcho

1 par sandaler

I övrigt tillgrep jag Heidipackning. I första boken om Heidi finns det en beskrivning av hur hon för att inte behöva bära så mycket på resan till morfar har det mesta på sig. Jag hade en hel del på kroppen på resan och det var jag glad för. Hanoi var inte särskilt varmt. Alla huttrade och frös och jag genomled kylan med dubbla koftor och strumpbyxor under brallorna. Jacka var bara något för mesar.

När guiden sa att det var helt OK att byta om till middagen, vände jag ena koftan ut och in.

image313

Det var inte bara kallt och stökig trafik i Hanoi. Jag begriper inte hur de fick elektriciteten att funka. Luftledningarna gav mycket övrigt att önska. Men de kanske inte var elen som var tilltrasslad utan telefonledningarna. Vad vet jag? De flesta lokala verkade förlita sig mer på sina mobiler än det fasta nätet.

Otack

image312Vi hade gemensamma intressen med ett par på resan. De bodde i Göteborg, men kom ursprungligen från Värmland. Vid flera tillfällen träffades vi på hotellbaren med varsitt glas GT i handen. Mannen fick täcknamn Pölsa. Det var helt enkelt oundvikligt eftersom han hade precis samma dialekt som Pölsa i Smala Sussie.

När vi beskrev var vi bodde, visste han exakt var och han hade flera gånger varit i korsningen Hornsgatan-Ringvägen tillsammans med olika polare. Ända sedan tonåren hade han och kompisarna varit hängivna Lundellfans och då och då vallfärdat till Lundells stockholmsadress.

Nu var det slut med det. Inte bara för att Lundell sålt lägenheten behagat flytta till Österlen. Nej, det hade varit konserten i Göteborg, som varit helt avtändande. I början av uppträdandet hade Lundell skådat ut över den entusiastiska publikhavet och plötsligt fixerat en man långt fram i publiken och sagt:

– Är du här ikväll igen! Har du verkligen inget bättre för dig?

Det träffade rakt i hjärtat på Pölsa. Det var visserligen inte han som fått kommentaren, han hade inte ens varit där någon tidigare konsert. Den här turnén. Men det hade hänt att han gått på flera tidigare. Är det så Lundell uppfattar sina fans, som människor utan egna liv.

Pölsa och polarna bestämde sig för att lämna konserten till förmån för baren. Där satt de och grämde sig över hur mycket pengar de lagt på skivor, böcker och olika konserter. Pengar som bekostade boende, uppehälle, diverse barn och förhållanden för Lundell. Och det enda de fick, som tack var förakt.

Flockdjur

image311Har jag nämnt att rundresan i Vietnam var en gruppresa? Inte? Jo, vi var ett trettiotal män och kvinnor i vår bästa ålder, d v s i min som fogligt lät oss fraktas runt på en massa intressant och några mindre intressanta sevärdheter.

Det här med gruppresor har sina sidor. Man kan inte välja när och var man ska äta. Sånt kan vara en plåga eller också en välsignelse. Det beror på.

För oss brukar det här med maten vara en konfliktkälla. Vi blir sällan hungriga samtidigt och när vi väl ska äta har vi svårt att komma överens om var vi ska inta födan. Jag vill gärna välja ett ställe där det redan sitter lite folk, med motiveringen att då har man alla gånger lite ruljans på råvarorna. Maken har en annan inställning och avskyr egentligen att göra som alla andra och har inget problem att bänka sig på ett helt tomt ställe.

Nu slapp vi det problemet och åt snällt och prydligt där den mindre än hälften så gamla reseledaren sa att vi skulle äta. Ibland blir det lite dagis över det hela. Under bussfärderna fick vi då och då en vattenflaska och ibland var det t o m dags för fruktstund.

Självklart fanns det några deltagare som alltid var sist. På vår resa var det en kvinna, som hade just trätt in i digitalkameraåldern och skulle föreviga allt i jpgformat. Hon hade inga problem med att låta trettio man vänta på att hon skulle fota när hotellstäderska bäddade sängarna.

Men väljer man gruppresa får man ta det onda med det goda. Allt är ordnat utan att man själv behöver fundera; hotellrum, restauranger, flygbiljetter, anslutningsbussar och man får se alla "måsten" utan större ansträngning.

Veckans ord

Igår fick jag mina nya glasögon så dagens bassängkantsbok är avklarad och den gav mig uppslag till en ny karriär. Jag ska bli skräpboksredaktör. Det passar min kanske mindre sympatiska felfinnarpersonlighet.

Boken, som verkligen skulle behöva en redaktör värdig namnet, är en deckare av Willy Josefsson. Inget större fel på plotten förutom att det är uppenbart för läsaren vem som är skurken redan från sida 7. Det jag vänder mig mot är Josefssons förtjusning i vissa ord. Jag vet inte hur många gånger orden sinistra och lugubra upprepades.

Sen bytte skurken plötsligt helt kort namn från Krister till Sten. Sånt går inte en självutnämnd korrekturläsare förbi. Vår minimala packning tillät inte några större utsvävningar på bokfronten; vi valde bara några exemplar vardera och jag har läst mina egna alternativ och nu ägnar jag mig åt att  terra maken med synpunkter på hans.

Skolskjuts

image310Den vietnamesiska skolgången är sexårig och lärarbristen gör att det är skiftgång; fyra timmar sex dagar i veckan.

Självklart har man skoluniform. I de obligatoriska skolan har man adidasliknande overaller, men i High School är det den traditionella Ao Dai, som gäller för flickorna.

För att klara transporterna utan att trassla in kläderna i cykelhjulen, stoppar man in bakre änden av släpet i byxlinningen och håller ena hörnet av det främre tygsjoket i ett fast grepp vid ena styrhandtaget.

Det hela ser väldigt tjusigt ut när hela skolor är på väg hem efter avslutade lektioner.

Flickan på bilden är inte ansiktslös. Hon har på sig munskydd, som enligt lokala guiden skyddar mot sol och förorening. Eftersom Vietnam fortfarande är ett jordbruksland är vit hy vackrare än solbränd.

Vad pojkarna i samma ålder hade på sig har jag ingen aning om.

Mindre missöde

Vi hade ytterligare ett litet intermezzo till på vägen mot Hue. Efter en slingrig färd på serpentinvägar över ett bergspass körde busschauffören plötsligt av på en mindre väg. Problem, sa han och vi hoppades på att det inte handlade om bromsar.

Det var en sten som var problemet och det orsakade punka på bakhjulet. Gummiverkstan låg ute i det fria längs huvudvägen och på en kvart var hålet åtgärdat. Under tiden passade chauffören på att ta igen sig på huk. Får en vietnames några minuter över så sätter han sig självklart på huk och tar en cigarrett. Och precis som överallt annars är det väldigt intressant att titta på när andra arbetar.

image309

Det mesta arbetet utförs av hukande människor ute på trottoarer och gator. Även familjens tvätt och matlagning. Var finns ergonomerna?

Tillbud

En resa är inte en resa utan incidenter. Den här resan har varit ovanligt befriad från missöden hitintills. En oväntad händelse var en kvastspya över lunchbordet på Arlanda. Inte över vårt, men väl över bordet bakom. Jag slapp se den men maken körde ett livligt referat, som skapade bilder i huvudet jag gärna avstått från.

Ett halvt dygn på flyget gick oväntat smidigt. Alla småbarn var rena rama änglarna. De enda som utmärkte sig var ett berusat danskt par som bråkade sig igenom resan. Det vill säga när de inte var i koma.

Vi blev lite vilse på flygplatsen i Bangkok. M hade i ett svagt ögonblick tagit ur linserna bara för att inse att glasögon och linser låg i incheckat bagage, men med lite assistens hittade vi anslutningsflyg. Sen får jag krypa till korset och erkänna att jag gick vilse totalt i Hanoi. Trots eller snarare p g a värdelös karta. Vi fick ta taxi några km för att komma rätt. Jag vill bara påpeka att jag sätter en ära i att ha perfekt lokalsinne, så detta var en riktig näsbränna.

På vägen ut till Mekongdeltat blev vänsterhalvan av bussen vittne till en fruktansvärd trafikolycka. En mopedist hade hamnat under en buss och offrets huvud låg några meter bort från kroppen och ytterligare lite längre bort låg hjälmen. Jag satt på höger sida och slapp tack och lov oönskade synintryck.

På flyget mellan Ho Chi Minh City och Bangkok tappade jag ner besticken på golvet. So what, jag hade ätit klart så jag brydde mig inte. så här med facit i hand borde jag kollat bättre. Mina glasögon försvann förmodligen samma väg. Den goda nyheten är att glasögon är bara så mycket billigare i Thailand och när vi ändå var igång beställde M ett par nya. Hans var minst två år gamla och jag köpte för första gången ett par riktiga solglasögon.

Så några borttappade bestick kostade oss  ca 7 lax. Men vadå, betalade man cash fick man varsin käck väska som belöning.

Infrastruktur

Det som gjorde största intrycket i Vietnam, var trafikmiljön. Eller oftast bristerna i den. Vägarna var fullständigt igenkorkade av ilsket tutande mopeder. Hjälmtvånget är knappt en månad gammalt och verkar inte riktigt ha gått in i det allmänna medvetandet. Alla vuxna hade hjälm, men hakbandet var sällan knäppt.

image308

Hur många personer som skulle kunna få plats på en moped vet jag inte; fem personer var nog det mesta jag såg. Två vuxna och tre barn där barnen självklart åkte hjälplöst.

Guiden sa att hjälmlagen tillkommit för att få ner dödstalen i trafiken; 40 döda per dag. Det skulle motsvara cirka 15000 döda per år i Sverige. Men mopparna har självklart (beep, beep) företräde överallt t o m i trånga marknadsgångar.

Puh!

Vi ligger helt utslagna på balkongen och läser. Mycket mer orkar vi inte efter tio intensiva dagars rundtur i Vietnam. Vi har haft tillgång till nätet här och där på vissa hotell, men datorn har ockuperats av maken, som tagit 200-500 bilder per dag. Minneskort måste tömmas och bilder sorteras. Sånt tar tid och är av högsta prio, i alla fall för somliga.

image306

Resan började i Hanoi och efter det en båttur i skärgården utanför Ha Long Beach fortsatte vi söderut till Danang, Hoi An, Hue och slutligen Saigon. På flyget till Danang kände vi oss som värsta amerikanska turisterna. Den vietnamesiske flyggrannen undrade vad vi skulle göra i Danang och tyckte att vi skulle ta oss till Hoi An istället. Vi hade inte alls koll på att det var till Hoi An vi skulle.

Nu pustar vi ut utanför Hua Hin, Thailand, på ett jätteflott hotell där vi har en egen jacuzzi på balkongen. Igår kväll tog vi första bubbelbadet i fullmånens sken och kunde konstatera att vi nu själva har sett "kaninen-i-månen".

image307

Jag återkommer med mer detaljer när jag samlat lite mer ork.

Moss!

Tänk så mycket som ryms i en 25-liters ryggsäck. Och nu rymmer Maken, säcken och jag till Asien på tre veckor. Lilla datorn är med i packningen, så det kanske blir några inlägg när vi kommer i närheten av något trådlöst eller hittar någon annan uppkopplad maskin.

Fortfarande tungt

Nu är jag nere på detaljnivå i förberedelser. Det betyder att jag har inhandlat mitt livs första stödstrumpor och M har tagit sin heparinspruta, så Asien here we come.

Vi hämtade barnbarnen för lite lunchutflykt och Svärdottern berättade detaljer från mammans död, som bekräftade mina misstankar. Mamma och mormor har hela sista tiden varit helt införstådda med sakernas tillstånd, men velat undanhålla barnen allvaret i situationen.

Det var hon som insisterat på att Lillasyster skulle åka med på resan till Asien.

– Hon behöver ta en paus från all sjukdom.

Men dagen efter att de åkt hade hon sagt till sin väninna.

– Jag är glad att de kom iväg. Nu kan jag bara ligga i sängen och vara precis så dålig som jag egentligen är.

Det tog fem dagar för henne att släppa taget totalt. Hon lyckades verkligen hålla bilden av "kvinnan som fixar allt" uppe inför barnen. Så här efteråt kan inte Svärdottern begripa hur både hon och Storebror kunnat förneka hur illa det var. Bara dagen innan mamman dog hade Storebror sagt något i stil med

– Du borde försöka var uppe lite. Inte kan du ligga i sängen hela dagarna.

– Men snälla Storebror; jag orkar knappt gå på toa själv.

Inte heller det faktum att 85-åriga mormor stannade kvar efter helgerna eller att mamman hade en riktig sjukhussäng i sovrummet fick dem att ta in läget.

Barnbarnen är så små att de inte riktigt förstår vidden av det hela och när vi skulle gå ut ur porten stötte vi på en granne som spontant sa

– Va, är ni redan hemma?

– Ja, mormor dog så vi åkte hem tidigare, svara Noa.

Grannen visste inte riktigt vilket ben hon skulle stå på efter det uppriktiga svaret.

Slutstädning

I morse kom Trean är hem igen från Thailand. De var helt slut på alla fronter. Lillasyster hade pendlat mellan panik och förtvivlan efter meddelandet om mammans död. Jag åkte över med lunchmat.

Svärdottern var hemma i moderns lägenhet tillsammans med övriga familjen. Inget är bestämt ännu vad som ska hända med Lillasyster. Pappan har inte hört av sig på över fem år då han flyttade hem till Sydamerika, så man kan säga att hon i praktiken är helt föräldralös. Det finns ett syskon till förutom Svärdottern, Storebror som är gift och har ett barn.

Nedräkningen för vår egen semester pågår, även om det känns lite konstigt under rådande omständigheter. Vi tog sista sprutan i torsdags och på mottagningen väntade en familj också på sin tur. Det var mamma, pappa, flicka 2 år och pojke 5. Barnen var sjövilda och gick ut hårt med att panga sina McDonaldsballonger för att sen välta det mesta i väntrummet.

Jag väste till M, som kom några minuter efter mig

– Vet du att det är den familjen, som har platserna bakom oss på flyget. Det var inte sant, men det skulle inte alls förvåna mig om det visar sig vara så.

På jobbet är skrivbordet rensat, telefonen omkopplad, frånvarohanteraren i Outlook aktiverad och all källkod incheckad. Morgontidningen är avbeställd, men jag vet inte riktigt hur jag ska göra med månadens räkningar. Det är bara två som har dykt upp så övriga får väl vänta tills vi är tillbaka.

Dagens expedition

Jag tror att jag ska börja jobba på Systembolaget. Bolaget på Gullmarsplan har nummerlappssystem och där jobbar en man som är så där oförskämd mot kunder, som bara en expedit på en icke konkurrensutsatt arbetsplats kan vara.

Kring nyår ville många ha lite bubbel och kom med beställningen

– Två Chapel Hill, tack.

Expediten sa ingenting utan avvaktade.

– Två Chapel Hill. Beställningen upprepades en gång till, men mindre tacksam.

Först ingen reaktion, sen kom uppläxningen.

– Chapel Hill! Det är som att gå in på Konsum och beställa två Arla. Chapel Hill är ett företag med flera produkter. Ta reda på vad du egentligen vill ha, så plockar jag gärna fram det.

En annan kund undrade vilket rödvin som skulle passa bra ihop med saffransrisotto med lax.

– Ska du ha rödtjut till det, då kan du lika gärna ta vad skit som helst. Allting passar lika dåligt. Chardonnay däremot, det är rätt val.

Dagens rätt för vår del blev rödspätta med curry, ugnstekt potatis, jordärtskockor och Chapel Hill Sparkling. Inte alls illa!

På Ica fick jag äran att hålla en snabbkurs för snabbköpskassörskan:

– Det är jordärtskockor.

– Leta efter fänkål.

– Du hittar säkert rätt kod på bokstaven "O". O som i ostronskivling.

Eoner

Härom morgonen, när jag stretade uppför Skanstullsbron i motvinden, slogs jag av en förfärande tanken: Nu är det mindre än fem år tills jag blir 60! Det är inte klokt; vid 60 är man ju Gammal och fem år försvinner i ett nafs. Jag hade åldersnoja i flera minuter.

Inte känner jag mig många dagar äldre än vid den här tiden för 35 år sedan. Så här såg det ut hemma hos oss då. Lägg märke till den gamla Haldan mitt på bordet och håret på M:s huvud. Ingetdera finns kvar idag. Inte heller Ettans kläder.

image305

Vi bodde i en liten tvåa och hade så lite förvarningsutrymme att det var meningslöst att vika tvätten. Den fick i alla fall inte plats i något skåp. Nu har vi skåp så det räcker, men inte är vi särskilt bra på att vika tvätt ändå.

Spörsmål

Är det något Maken är fenomenal på så är det att konsumera. Och man kan ge sig på att allt vi planerar att göra inspirerar till nya köp. En resa t ex stimulerar fantasin.

– Borde vi inte investera i en ny kamera? När man åker så långt vill man ta schyssta kort.

– Men den gamla är inte ens speciellt gammal. Högst tre år. Dessutom fungerar den alldeles utmärkt.

Då griper Ödet in i form av Svärsonen.

– Du kan köpa en genom mig. En som skulle passa perfekt. Tål både stötar och vatten. Den är mycket mindre och ger ändå minst lika bra bilder, som den du har.

– Det låter jättebra! Min nya arbetskamrat är beredd att betala hela 10 % av inköpspriset för vår gamla.

Då undrade jag om 90 % värdeminskning på tre år inte var lite väl mycket.

Har M kommit så långt som till att hitta en kandidat att överlåta den gamla prylen till, så är han omöjlig att hejda. Vad vi nu ska med en vattensäker kamera till? Vi som aldrig badar. Men då ser M till att börja bada och imorgon ska kameran få följa med till Sturebadet för provdykning.

– Varför det? Tänk om den läcker in vatten?

– Det är väl bättre att få veta det innan vi åker. Förresten får vi låna Svärsonens systemkamera om vi vill. Den är ännu bättre.

Då undrade jag varför vi köpte en ny kamera in the first place.

Sen undrar jag var alla kommentarer till gamla inlägg kommer ifrån och vad som är vitsen? "Very nice site!" från alla möjliga håll. Varför? Och hur lyckas de ta sig förbi Y3k2-bilderna?

Dåliga nyheter

Nu hörde Trean av sig från Thailand, men det var ett tungt samtal. Han åkte dit tillsammans med familjen för en vecka sedan. I sista stund bestämdes det att fruns 14-åriga lillasyster skulle åka med. Hon kunde behöva lite avbrott från vardagen eftersom deras mamma var dålig. Men nu hade de fått meddelande om att Svärdotterns mamma avlidit idag, så nu jobbar försäkringsbolaget på att boka om hemresan.

Mamman har behandlats för cancer och varit intagen på sjukhus sen slutet av november, sista tiden på en hospiceavdelning. Under julen hade hon permission men var tvungen att återvända till sjukhuset i förtid, eftersom hon hade svårt med andningen.

På något sätt har det inte gått in hos Trean med familj att prognosen inte var lovande. Mer än en gång har jag haft lust att säga "Men fattar ni inte? För den som hamnar på hospice handlar det bara om när."

Det känns lite jobbigt att ha en långresa planerad, när familjen skulle behöva lite extra stöd och hjälp.