Ovanligt klantigt

När vi bokade decemberresan till Spanien ville jag att vi skulle vara så effektiva som möjligt. Inte behöva vara borta fler arbetsdagar än nödvändigt. Plus att flygbiljetterna inte skulle kosta skjortan. Därför bokade jag utresa på kvällen den 4 och hemresa den 8. På det viset gick det bara åt två arbetsdagar.

Oj, oj, oj vad det har gnällts. Maken har varit på mig som en hök. Varför så kort tid? Jo, för att jag tyckte att det räckte med en förmiddag hos byggföretaget för att bestämma kakel, klinker och diverse annat smått och gott. Eftermiddagen kunde användas till visit hos advokat och notarie. Alltså räckte det med måndagen. Trodde jag.

Men där hade jag fel. För i Spanien firar man andra helgdagar och det hade jag inte en tanke på. Och självklart lyckades jag pricka in två stycken. Både den 6 (Spaniens författningsdag) och den 8 (Obefläckade avlelsen) är helgdagar. Eftersom den 6 infaller på en söndag, har de flesta ledigt den 7, som kompensation. Det skulle betyda att hela resan vore bortkastad. Och så kan vi inte ha det.

Nej, nu har vi bokat om. Förlängt vistelsen med två dagar och det gör att vi kommer att se till att vår nya bostad blir både ljus och fräsch. Och att alla lagar och förordningar fullgörs.

Annons

Tillbaka på min gata i stan

En resa med arbetskamrater är inte helt olik en skolresa. Alltså vuxna människor i grupp tenderar att bära sig åt som ett gäng högstadieelever. Det uppstår grupperingar i gruppen och folk kan vara ganska nedriga mot varandra. Själv är jag en ordentlig kvinna och går och lägger mig i tid. Innan samvaron spårar ur och andra börjar visa sitt rätta jag. Med förevändningen att de bara skojar. Utan att vara särskilt roliga.

På min arbetsplats finns det människor från alla möjliga länder. Somliga har bott länge i Sverige, andra en kortare tid. Och så finns det vanliga svenskar, förstås. Följande utspelade sig sent en natt när jag hade dragit mig tillbaka till mina rum. En svensk man ställde en fråga till Mafalda, en kvinna ursprungligen från Mellanöstern.

– Mafalda, när ska du åka hem?
– På onsdag, som alla andra.
– Alltså, jag menar hem, hem, där du kommer ifrån.
– Vad menar du? Jag kom till Sverige när jag var 15 och det var för 30 år sedan. Sverige är mitt hem.

Efter ett tag kom samtalet in på sommarställen och Mafalda berättade att de köpt ett torp. Då fick svenske Kasper luft igen.

– Det lönar sig tydligen att köra svarttaxi.
– Du vet mycket väl att Hanan kör för Taxi Stockholm och vi jobbar båda heltid. Det är våra pengar vi köpt torpet för. Inte dina.

Som sagt, jag hörde inte samtalen själv men jag fick en helt annan bild av Kasper. Som jag tyckt var riktigt rolig och underhållande tidigare. Men som innerst inne visade sig vara en smygrasist.

Men som helhet var studieresan väldigt givande. Och rolig. Vi fick inblick i hur det fungerar bakom kulisserna på resmålen. Vara turister på riktigt med All Inclusive, till och med göra en utflykt och vandra  i en ravin. Åtta kilometer utför. Vilket gav rejäl träningsvärk i lårens bromsmuskler. Det tog ett par dagar innan jag gick nedför trappor obesvärat.
Ett extra plus: vädret visade sig från sin bästa sida; solen sken och det var närmare 30 i skuggan. Inte illa för att vara oktober.

Mest för syns skull

Några veckor innan Tvåan skulle födas kom Svärmor till oss i Dalarna. Hon skulle ta hand om Ettan när det var dags för förlossning. Men så blev det inte. Året var 1974 och Svärmor hade hunnit bli 53 år. Det vill säga på det stadiet i livet då armarna är för korta när man ska läsa. Dessutom var hon närsynt. Så alldeles innan hon kom till oss hade hon skaffat sig progressiva glasögon.

Redan första dagen gick det på tok. Vi skulle ta en sväng runt Grönland. Ja, kvarteret i Malungs centrum heter så. Svärmor gick före ut ur huset. Porten låg ett trappsteg upp från gatunivån och när hon skulle ta ett kliv ner på trottoaren missbedömde hon nivåskillnaden totalt. Och stod på öronen och slog sig rejält. Allt för att brytningen i nedre delen av glasögonglasen förvred synintrycket.

Nu är jag själv där, men tio år äldre än Svärmor var 1974. När vi var i Florida insåg jag bilkörning inte var något för mig, så illa som jag såg även på håll. Därför har jag investerat i ett par progressiva brillor. Lockad av erbjudandet ”Köp ett par glasögon så ingår ett par extra plus ett par att ge bort”. Plus att synundersökning ingår. Det låter gentilt men innan man är klar har det gått på 15000. Men det är jag värd. Även om jag uppnått den ålder då man redan sett det mesta.

Idag hämtade jag ut mina progressiva och bestämde mig för att ha på mig dem när jag promenerade hem från butiken. Jag höll ut i 50 meter, sen åkte glasögonen ner i sitt fodral. När jag bröt benet för halvannat år sedan la jag mig till med vanan att hålla ögonen på underlaget. Allt för parera ojämnheter. Och titta ner i marken med progressiva glasögon på näsan är inte alls optimalt. Jag tänkte på Svärmor och vill absolut inte göra om hennes vurpa.

Så här ser de ut. Lägg märke till hur glasögonbågarna har växt bara på några år. Mina gamla läsglasögon ser fånigt små ut i jämförelse.

Och hur gick det med hjälpen från Svärmor? Tvåan envisades med att hålla sig kvar i magen alldeles för länge. När jag passerat tre veckor över tiden behagade hon att se dagens ljus. Men då hade Svärmors ledighet redan tagit slut och hon var tvungen att åka tillbaka till stan. Så Maken och Ettan fick klara sig på egen hand.

Vilket inte gick så bra. Alltså med Makens högerhand. Han brännskadade sig ordenligt. Men det är en annan historia.

recept.nu

Dottern, även kallad Tvåan, tycker att jag ska ta upp tråden från 80-talet när min bästa vän och jag skissade på hur vi skulle skriva böcker. Inte något som skulle rendera ett Nobelpris utan mer ge mat för dagen.

På den tiden läste kvinns oftast inte deckare som underhållning. Nej, det var mer usla kärleksromaner som gällde. Själv var jag tvungen att läsa dem på engelska för att stå ut. Jag har åtskilliga alster av Catherine Cookson på mitt samvete. Kompisen gillade Barbara Cartland, men hennes böcker var mer än vad jag klarade av. Till och med på engelska.

Syrran och Morsan läste Harlequinromaner, som de skickade vidare till Tvåan och hon slukade dem fortare än kvickt. Inför en semester fick hon en hel papperskasse full och det gick åt ett par, tre stycken per dag.

Och låt mig presentera Dotterns grundrecept på en god Harelquin:
– man och kvinna träffas
– han är en skitstövel (notorious) tycker hon
– missförstånd uppstår, syster/kusin misstas för älskarinna
– missuppfattningen klaras ut
– han tar ner månen åt henne för att vinna hennes hjärta
– hon kapitulerar

Och därmed har jag något att fylla ut tiden med om 19 månader. Klämma in handling mellan ingredienserna. Gärna med exotiska och erotiska kryddor. Då kanske pensionen räcker lite bättre och längre.

Hårklyverier

”Inte ska man odla det i ansiktet, som växer vilt i röven” tänkte jag när jag kom tillbaka till jobbet efter semestern. Det var min brorsa som kommenterade folks ansiktsbehåring, trots att han själv alltid har haft en rejäl mustasch. I stil med Stalins.

För jag slogs av att nästan alla män på jobbet låtit skägget växa så det knakar under sommaren. Inte alltid med ett lyckat resultat om ni frågar mig. Och några av dem kan inte låta bli att pilla på skäggväxten. Hela tiden. Nästan lika irriterande som när de sitter och hoppar med benet under sammanträden.

Själv för jag krig mot min mustasch. Som tur är har den bleknat och grånat med åren, precis som håret och ögonbrynen så det räcker med att jag tar fram pincetten lite då och då och rycker bort de strån som letat ut över överläppen.

Men det finns andra, som är betydligt aggressivare mot sin behåring. En av mina kvinnliga arbetskamrater t vaxar bort allt hår – och då menar jag verkligen allt utom huvudhåret – en gång i kvartalet. Men å andra sidan går hon till frissan betydligt oftare än jag. Plus att hon lägger en massa pengar på nagelbehandlingar.

Efter att ha jobbat bara en vecka känns det som det var evigheter sen jag var ledig. Semestrar bleknar snabbt när man är tillbaka i vardagen. Då är det tur att jag har lite avbrott att se fram emot.

Om knappa två veckor ska min avdelning åka iväg på en kombinerad konferens och studieresa. Få se på plats några av företagets produkter. Och platsen i fråga är Kreta. Ytterligare en månad framåt i tiden ska jag till Köpenhamn och lära mig ett och annat. Hoppas både jag och företaget. Det blir bara en kortis på två dagar. Och i december åker Maken och jag till Spanien. Med det angenäma uppdraget att bestämma kakel, köksluckor, golvmaterial och väggfärger till vårt ”lantställe”.

En utflykt i månaden! Så skulle en alltid ha det.