Månad: september 2008

Förvecklingar

Jag har gnällt lite på dagispersonalen. Över hur osynliga de är. Idag har jag sett flera stycken. Det var knytis på dagis och köruppträdande under eftermiddagen. My gillar att sjunga och var med i kören, även om hennes blyghet gjorde att hon inte riktigt tog ut svängarna. Det gjorde däremot två av grabbarna, som överröstade alla andra när sjöng-skrek sig igenom "Jag hade en gång en båt". Riktigt underhållande.

Egentligen skulle Svärdotterns, Lillasyster Linda och Storebror med familj också ha varit med. Men nu håller Soc på och krånglar och kallar till möten stup i kvarten.

Lite bakgrund: I januari dog Svärdotterns mamma av en galopperande bröstcancer. Kvar i den stora lägenheten fanns Lillasyster Linda 14 år. Plan A var att Trean med familj skulle flytta dit och ta hand om Lillasyster, men det sprack av kända orsaker. Då sålde Storebror sin lägenhet och flyttade dit istället.

Hela arrangemanget är en stor uppoffring för Storebror med familj. Förutom allt annat, har alltihop kraschat ekonomin. Mammas lägenhet är egentligen alldeles för dyr. Den person som formellt är Lindas vårdnadshavare är hennes chilenske pappa, försvunnen i Sydamerika sen 2002. Det betyder att barnbidrag och annat ekonomiskt stöd är fryst av myndigheterna.

Nu vill Soc att Storebror ska bli vårdnadshavare. Det har han inget emot, men han skulle vilja att Linda familjehemplacerades hos dem. Det vill inte Soc eftersom det kostar pengar. Jag vet inte vad ersättningen är, men nu håller Storebror och fru på att jobba ihjäl sig för att klara skivan. De tar varenda övertidstimme de kan få.

Men tänk om de går in i väggen på kuppen; vad skulle inte det kosta. Sjukpenning, familjehemsplacering någon annanstans och allt vad det för med sig.

Annons

Dimman lättar

Första nattfrosten och jag höll på att stå på öronen. Träbron vid Årstalundens Båtklubb var snorhal. Mälarens vatten ångade i den kalla morgonluften och jag var inte ensam om att plocka fram mobilen och knäppa ett kort över den trolska Årstaviken.

Varje morgon sitter en pappa och en liten pojke och äter frukost på en av bänkarna längs strandpromenaden. Idag hade de, förståndigt nog, med sig ett liggunderlag. Lite närmre Skanstull mötte jag Skuggboxarn. Han går där med sin hund och gör utfall mot osynliga motståndare.

Hur man än vänder sig …

Vilken lösning man än väljer på bankkrisen, så är det fel människor som får betala. Går staten in med ett krispaket, ja då får skattebetalarna stå för smällen. Väljer man att göra ingenting, ja då faller ekonomin ihop som ett korthus och alla drabbas mer eller mindre. Vanligt folk mer.

Min omöjliga önskan är att man skulle kräva pengarna av dem som tjänat miljoners miljarder på att köpa och sälja luftslott. Göra dem riktigt barskrapade för omväxlings skull.

Hoppsan!

Nu är det bäst att lägga saker och ting tillrätta om utifall något skulle hända Ludvig. Då skulle kvällspressen få något att bita i och min glada profilbild skulle valsa runt i media. Ungefär som den hånleende tyskans. Eller så skulle man skaka fram en bild av mig där jag ser indolent och halvt utvecklingsstörd ut. Ungefär som Anders Eklund.

Nej, jag vill inte ta livet av Ludvig! Verkligen inte, men han toppade första veckans resultatlista i stegtävlingen. Tätt följd av Moi.

Det jag menade med formuleringen "då har han inget liv" var att en människa som har tid att åstadkomma fler steg än jag inte kan ha något riktigt liv.

Odysses

– Imorse när jag vaknade var jag så lite bakis att den första tanke, som dök upp i huvudet var: "Då är jag nog fortfarande full."

Sådana djupsinnigheter kan man få höra 20-åriga flickor uttrycka en lördagseftermiddag på stan. För irra på stan det har jag gjort både igår och idag. Allt för att jag har gett mig den på att vinna den förpepprade stegtävlingen. Tävlingsandan har helt enkelt kopplat greppet om mig.

Igår gick jag runt Riddarfjärden motsols, plus lite till och idag gick jag runt samma vatten medsols, plus lite till. Efter det tog vi barnbarnen på stadsvandring för barn. Temat var spöken och gengångare i Gamla Stans gator och gränder men det blev nog lite för mycket ond bråd död för My. Hon är, som sagt, lite känslig för det ämnet.

För den som är ekonomiskt lagd, så finns det flera restauranger med prima söndagserbjudanden. Dionysos t ex fixade middagen åt oss, barnbarnen och Svärdotterns till ett rimligt pris.

Allt som allt inbringade helgen närmare 48 000 steg. Nu återstår det att vad lille Ludvig har åstadkommit. Ligger han fortfarande före mig, då har han inget liv.

Sten på börda

Det verkar finnas högsäsonger i de flesta branscher, t o m för stenfirmor. Nu, när vi äntligen bestämt oss för gravsten, text och dekoration, säger damen på stenfirman: "Men ni kan nog inte räkna med att den ska vara på plats till 1 november." Vi hade inte räknat med någonting och inte haft en tanke på att stenbeställningarna kunde stocka sig inför Allhelgonahelgen.

My blev mycket bekymrad när hon insåg att de inte uppmärksammat Treans födelsedag och sa anklagande till Svärdottern: "Varför får jag aldrig gråta över att pappa är död?" Hon reflekterar mycket mer över det hela än Noa. När hon påminner sig händelser, ställer hon det alltid i relation till om pappa levde eller inte.

Det finns en flicka på Mys dagis, som jag skulle vilja knäppa på näsan eller nåt. Hon verkar gilla att strö salt i såren genom att upprepade gånger fråga My: "Du har ingen pappa, va?" Jo, din lilla elaka unge, det har hon. Alla har en pappa. Men du har ingen storebror och kommer aldrig att få någon heller.

Första dagen, när My kom tillbaka till dagis efter dödsfallet, hade personalen berättat för barnen vad som hänt. En grabb började springa runt och ropa: "Mys pappa är dööd! Mys pappa är dööd!" tills Svärdottern fick tag i hans arm och frågade vad han höll på med. "Säger du så där för att du är rädd att din pappa också ska dö?"

Det låg nog något i hennes antagande för han blev tyst på en gång.

Svärmorsproblem

Min granne, Store Finnen, åker hiss. Jag brukar undvika att göra honom sällskap. Dels för att han är så stor och hissen så liten och dels för att han luktar. Mannen sprider en odör av sur skurtrasa; snudd på den värsta lukt jag vet. Ska det vara så svårt att plocka ut kläderna ur tvättmaskinen i tid?

Mina första sura minnen härör från skurtrasor, som hängde på tork utanför Nedre Björken på Västra Edviks Flickskolekoloni. Egentligen hängde de bara där och blev surare och surare; torkade gjorde de verkligen inte mellan städningarna.

Vi, som sov ihop, städade våra egna rum. Varje förmiddag skulle vi sopa och torka av golven. Vattnet pumpades upp direkt ur brunnen och ner i skurhinken. Sen doppade vi den sura skurtrasan i det iskalla vattnet och torkade golvet. Ibland var det vårt rums otur att ta den långa korridoren. Hur mycket man än tvättade sig, hängde lukten från trasan kvar i händerna. Sånt skapar inte några ljusa sommarminnen.

Igår kväll kände jag den unkna lukten av sur trasa. Den här gången från en blå wettexduk på Svärdotterns diskbänk. Då var jag glad att hon inte var hemma, så jag kunde smygkoka trasan fräsch igen.

Den som tar han har

När Götabanken hade det skakigt i början på 1990-talet var jag på fackkurs på Bankmannaförbundet. En av deltagarna jobbade på ett av Götabankens kontor och berättade lite om hur kundernas oro kunde ta sig i uttryck.

En liten tant kom in och sa att hon ville ta ut sina pengar. Eftersom hon var god för några miljoner, sa bankkassörskan att de var tvungna att beställa pengarna och det skulle ta ett par dagar.

Tanten kom tillbaka, fick sina miljoner upplagda på disken, tittade på dem och sa:

– Då sätter jag in dem igen.

Hon ville bara försäkra sig om att hennes pengar verkligen fanns. Och där känner jag en oro. Tänk om alla Swedbanks kunder gör likadant. Eller ännu värre, inte sätter in pengarna igen och banken går ikull inte främst på grund av USA-investeringarna utan för att journalisterna piskat upp stämningen.

Nu har kärringen gått för långt

Inte kunde jag slösa bort en sån vacker eftermiddag, som gårdagens, med att sitta hemma och knyppla. Efter ett kundbesök i Värtahamnen bestämde jag mig för att ta turen Djurgården runt.

Många steg blev det, som jag för säkerhets skull förevigade med mobilen. Jag tog några bilder på vägen, ifall någon skulle tro att jag sitter i soffan och leker maracas med stegmätaren.

Tolv – på det trettonde

År 1965 var ett omvälvande år på flera sätt. Syrran gick i åttan och blev allmänt omöjlig. Först fick hon B i uppförande och ordning för att hon skolkade en eftermiddag i slutet av mars. Så allvarligt såg man på skolk på den tiden.

Det var hon och tre andra tjejer i klassen, som tyckte att Rolling Stones var betydligt intressantare än kemilaborationen. Så de drog till Arlanda för att ge Mick Jagger ett värdigt mottagande. Senare på sommaren, slogs hon och andra mods med poliser på Sergels Torg.

Jag höll mig lite lugnare och var upptagen med att stifta bekantskap med nya, nästan osynliga plagg. Linnet t ex fick ge vika för BH. Mamma demonstrerade hur man satte på sig bysthållaren på bästa sätt. Bakochfram och uppochned och det sitter fortfarande kvar i muskelminnet.

Sen blev jag för stor för kalasbyxor och de ersattes av nylonstrumpor när jag skulle vara finklädd. Det krävde också en liten kurs.

– Tänk på att du ska fila bort ojämnheter på naglarna först. Annars kan det bli maskor innan du ens har fått på dig strumpan. Och även om det inte blir riktiga maskor, så kan minsta lilla rispa ge fula tvärmaskor.

– Sen kavlar du upp hela strumpan på händerna och trär den försiktigt på tån. Hälen kräver extra uppmärksamhet. Var noga när du rullar upp strumpan längs benen, så att den inte snor sig. Det är både fult och obekvämt.

Höfthållare med strumpeband och knappar höll strumporna uppe. Knapparna hade en benägenhet att lossna från sina fästen och försvinna. Rätt som det var kunde man känna hur strumpan började kasa ner fram eller bak och då fick man raskt rota fram en tjugofemöring som nödknapp.

På vårterminen i sexan åkte vi på skolresa till Gotland. Själva avresan var på min födelsedag. Inte nog med det; den morgonen vaknade jag med en molande värk i magen. Inne på toaletten förstod jag varför och gick ut i köket till mamma och sa att jag minsann inte tänkte åka någonstans.

– Varför inte det? När jag under tårar berättade att det var omöjligt eftersom jag fått mens, avfärdade mamma snabbt det hela.

– Men är du inte klok? Det kommer du att få dras med i åtminstone 40 år. Tror du verkligen att du kan ha undantagstillstånd för en sån sak?

Så det var bara att ta med sig ytterligare en nyhet på klädfronten: ett gummiband med två fästen som gick under namnet sanitetsgördel. Plagget, om man kan kalla det för plagg, kunde plötsligt släppa greppet om knuten på bindan och titta upp ovanför byxlinningen. Mycket pinsamt för en trettonåring.

Men jag klarade skolresan och de kommande 40 åren något så när, utan större besvär.

För en femåring är allting möjligt

När Tvåan promenerade trottoaren fram i sällskap med Stella mötte de en man med flera småhundar.

– Oj, vad många hundar han har!

– Mamma, tror du han har snott dem?

– Nej, men han kanske föder upp hundar.

– Va! Kan människor verkligen föda hundar.

Sorry, Stella att jag säljer ut dig till offentligheten och läser ni om händelsen på Tjuvlyssnat så vet ni var den kommer ifrån.

Bäää

Maken och jag gillar verkligen lammkött. Och då menar jag fåravkomma och inget annat. Men det är inte ofta affärerna runt mig har något lammkött överhuvudtaget. Finns det så är priset orimligt. Inte är det rimligt att ta 79,90 per kilo för en massa oätliga ben i form av bringa.

Tidigare, när vi var bilburna, tog vi oss ofta till Munirs Livs i Skärholmens Centrum. Där finns det alltid lamm till rimligt pris. Maken liftade dit med Kusin Klas i fredags, så nu har vi haft rena lammfrossan i flera dagar. Kotletter för 89:-, det priset känns rimligt. Nästan lite väl rimligt.

Det blev en lammstek, också. Men jag fattar inte varför Mr Munir alltid skär bort fettkappan på steken. Den som gör köttet så mycket saftigare och godare. Synd!

Obegripligt nog finns det människor, som inte gillar lamm. Kollegan t ex gör inte det. Men å andra sidan tycker han att oliver är en personlig förolämpning. Folk som inte gillar lamm har helt enkelt barnslig smak, typ korv & mos eller spaghetti & köttsås.

Lammköttet är slut så jag får brottas med tankar på annan vuxenmat till dagens middag.

Snabbköpskassörskan i kvarteret där jag bor

Jacob Eklund tvekade och valde den gamla vanliga kassatypen. Men jag är gärna min egen kassörska och ställde mig i kön för Coops nya snabbkassor. I Konsumbutiken är man inne på upploppet i ombyggnationen och fyra självskanningskassor är nyligen installerade.

Principen är att man plockar ner varorna i korgen precis, som vanligt. Ingen handskanner behövs. I snabbkassan sköter kunderna själva inskanningen av streckkoder, väljer bland grönsaker och väger. En liten kassaassistent servar vid problem.

Jag tillhör de lättlurade och köper gärna två av samma pryl till ett lägre pris. Idag fick man två färska broccolin för en tia. På kassaskärmen kom det upp tre olika rutor för broccoli och det framgick inte vilken som hade erbjudandet. Då kom Malin till undsättning, men det var inte förrän tredje försöket som hon prickade rätt.

Det ska bli intressant att se hur det kommer att fungera. Det finns en hel del väldigt förvirrade människor i grannskapet. De har t o m svårt att klara av en konventionell, bemannad kassa.

Humor

Det finns folk som tror att de är roliga, men som missar målet för att de t ex

  1. Håller långa utläggningar om något självupplevt.
  2. Håller långa utläggningar om något någon annan upplevt.
  3. Håller långa utläggning om upplevelser man redan hört.
  4. Håller långa utläggningar om poänglösa komplikationer vid resor, inköp m m.
  5. Tar över med: "Precis det där var min sysslings brorsas svägerska med om!" när jag inte ens en gång är klar med min underhållande historia.
  6. Berättar roliga saker som våra barn sa när de var små. Saker som riktar uppmärksamheten på den själva. Och inte på de intelligenta barnen.
  7. Kan alla Hasse Alfredssons Lindemän utantill.

Alltså: De här månniskorna tror att de har humor, men är inte särskilt roliga. Jag gillar ett snabbt tankeutbyte åt slänga- käft-hållet. Inte långa monologer, där en person tar upp etern i tron att de är otroligt underhållande.

Punkt 1-3 tror jag de allra flesta, inklusive jag själv, någon gång då och då halkar in på. Det är just längden och upprepningen, som stör. Svågern tillhör toppskiktet. Ett tag funderade vi på att tillverka reprisskyltar, som vi kunde hålla upp för att hejda honom.

Kategori 5 stöter man på då och då. Vi hade en lunchkamrat, som trots att hon var medveten om sitt störiga historiestjälande inte kunde hejda sig.

Typ 6 är Syrran. Hon har massor av barnhistorier på lager; alla med fokus på henne själv. "Tänk att Ettan rättade Tvåan och sa: Hon heter inte Anka utan Anga."

Värsta kategorin är sista punkten. Jag trodde att den kategorin var utdöd, men i torsdags träffade jag på en dinosaurie i form av mannen på marknadsavdelningen. Innan förfesten var slut hade han lyckats med konststycket att relatera två av Magnus Härenstams monologer. Ett tjugotal skrattade lite artigt. Utan tvekan hade han dragit en till om inte tiden runnit ut.

(Inlägg enligt punkt 4)

Söndagspromenad

Är det stegtävling, så är det! Som lagledare för Utvandrarna har jag satt ett personligt mål på minst 20.000 steg i snitt. Kungsholmen runt uppfyller stegkravet. För att få lite vila, såg jag barnfilm med My. Hon tyckte Mamma Mu & Kråkan var jättebra. Men jag höll på att nicka till.

Tungt

Fram och tillbaka hit är det drygt 25 000 steg.

Det vet jag för jag gjorde den trippen under dagen. Vi måste bestämma oss för höjden på gravstenen och Svärdottern orkade inte följa med. Jag förstår henne. Det finns beslut man gärna undviker i möjligaste mån: 50, 75 eller 90 cm kan skita detsamma. Det bästa vore om vi inte hade behövt besluta varken eller.

Men nu är det som det är och imorgon är det på dagen ett halvår sedan.