Stora barn – stora bekymmer

Det är en prövning att ha hand om barn. Och då snackar jag inte om barnen. Utan det är Maken som prövar mitt tålamod. Han är helt enkelt alldeles hopplös. Själv är han uppfostrad av en mamma som var vegetarian och hälsofreak. Det sötaste, som tilläts hos familjen Sannberg, var morötter. Godis var otänkbart. Och det har satt sina spår.

De små barnbarnen får äta godis så ofta de vill och så mycket de vill. Och det spelar ingen roll vad jag säger. Som att det strax är matdags till exempel. Och att de antagligen vill ha godis för att de är hungriga.

Igår kväll var Tvåan ute på vift med sin make. Vi passade barnen och de fick spaghetti och köttsås till middag. Stella petade bara i maten och förklarade sig mätt efter några tuggor. En halvtimme senare började tjatet.

– Kan jag få ta lite av godiset, som vi köpte på semestern?
– Men jag tror inte mamma vill att du ska äta godis en tisdag.
– Men det är ju mitt godis. Jag har jättemycket kvar. Kolla själv.
– Du åt ju knappt någon mat. Det är därför du är sugen. Du kan få en macka istället.

Det är då Maken träder in i konversationen och säger att hon kan ta lite ur skåpet. Och ge några bitar till Sally när hon ändå är igång. Efter tredje skåpattacken säger jag att det är nog nu. Men vem gör sin röst då? Jo, den ohjälpsamme herrn. Igen.

– Men hallå. Du måste varna innan. Säga att det här är sista godiset. Annars är hon inte beredd.

Gissa om barnen lär sig vem de ska fråga om vad. Till och med Sally, knappt två år, har fattat att det är till morfar man ska säga Nam, nam i uppfordrande och lite gnällig ton.

Sommarnöje

Enligt DN är det hyrfilmer populära på sommaren. Vi tillhör dem som hyr film oavsett årstid och det är mycket möjligt att vi hyr fler på sommaren. Orsaken är inte att det släpps så många bra filmer, som artikeln vill ge vid handen. Nej, snarare att tv-tablåerna är så usla. Många kvällar finns det helt enkelt inget man vill se. Och skulle man mot förmodan vilja se något program, har man antagligen redan sett det.

Förresten såg vi Cornelisfilmen igår. Hyrd på Filmkedjan. Inte hela, det orkade vi inte för den var inget vidare.

Allsången

Jag såg på Allsången igår och envisas fortfarande med att
tycka att Anders Lundin var bättre som programledare än Måns Zelmerlöw. Det
som är Måns fördelar är hans utseende, ålder och sångförmåga. Men lika bra som programledare är han inte. Anders Lundin var mycket mer avspänd och lättsam. Kunde ställa frågor till artisterna utan att det kändes som han läste innantill. Och en allsångsledare behöver inte ha världens bästa sångröst. Om ni frågar mig.

Nu känns det som publiken, inklusive jag själv, sitter och
håller andan lite lätt under mellansnack och intervjuer. Liksom för
att hjälpa Måns på traven och andas ut när nästa sångnummer dragit igång.

Jag blev lite förvånad över att så många yngre i publiken sjöng
med i Galenskaparnas låtar. De kan knappt ha varit födda när det begav sig.

Själva har Maken och jag ett stört förhållande till Det ska va gött å leva.
Året när den sången slog igenom höll en av våra bästa vänner på att dricka sig
fördärvad. Just för att hon tyckte att det inte var gott att leva längre. Och
att då kunde det kvitta helt enkelt. I november samma är lyckades hon verkligen
med sin föresats och dog 43 år gammal. Så jag gillar inte tankegången i låten.
Det ska inte kvitta i alla lägen.

Utmattad

Jag är tröttare än ett helt äldreboende. Ännu en natt förstörd av människor i grannfastigheten. Om det ändå hade varit i vårt hus då hade jag kunnat ringa störningsjouren. Men hur gör man när det är folk i en bostadsrättsförening med höga murar runt sin del av innergården och med kodlås på portarna?

När klockan passerat 23, vrålade vår lättstörde granne Stentorp att det var dags att hålla truten, då lommade folket in i trappen bara för att återvända ut igen kl  4:05. Tur att vapenlagarna ser ut som de gör i det här landet annars hade jag börjat skjuta skarpt. Nu sköt jag in öronpropparna istället och försökte slumra så gott det gick.

Annars är stan tom på folk, så när som turister och de håller sig i allmänhet inte på Söder. Om de inte har husbil och ska till grusplanen under Västerbron. Där passerade Maken och hans arbetskamrat igår förmiddag, samtidigt som två italienska familjer ville checka in på ställplatsen för husbilar. Men där var det complet.

Arbetskamraten är invandrad italienare och de avvisade husbilsägarna kom från Italien. Och folk därifrån är en sort för sig. Enzo kom till Sverige som sjuåring, men lever som om han bodde i Italien. Ser inte på svensk tv utan på Rai, läser bara italienska tidningar. Har full koll på italiensk fotboll, gillar Berlusconi, är sexistisk, tycker att italienska köket är oöverträffat med mera, med mera.

Enzo ställde sin hjälp till förfogande och förklarade för turisterna hur man skulle ta sig till Bredängs camping. Husbilsägarna blev så tacksamma.
– Tack ska du ha! Det är så svårt att ta sig fram i Sverige. Ingen här pratar ju italienska.
– Ja visst är det underligt. Italienska är ju ändå ett världsspråk. Och det var både turisterna och Enzo rörande överens om.

Och det är så många italienare uppfattar sig själva och sin nation. Men hallå, landet är ingen stormakt, bara en stövel och språket talas knappt någon annanstans.

Upp i rök

Yrken kommer och går, precis som DN säger. Och där jag tog mina första staplande steg på arbetsmarknaden är det mesta ett minne blott

Sommarjobbet på Konsum i Midsommarkransen, som jag fick genom mammas väninna tant Pia. Jo, vi sa tant och farbror till vuxna. Där på Konsum var min uppgift att prismärka. På tisdagar kom nya varor och de skulle prismärkas och ställas upp i hyllorna. Nästan varje dag kom dessutom nya gröna listor med prisändringar. När man ställt om priset på märkapparaten fick man trycka fram två gånger i luften innan det kom ut en lapp med det rätta priset. Och fort skulle det gå.

Ibland fick jag förtroendet att sitta i kassan. Då gällde det att hålla priserna på omärkta varor i huvudet. Toarullarna såldes en och en och kostade 73 öre. En burk TT fick man för 1,07. Nuförtiden är det PLU-koder man ska komma ihåg. Eller åtminstone veta vad grönsaken heter.

Kassaapparaterna var mekaniska och hette Sweda. Det fanns fyra lodräta rader med knappar från ett till tio; en för ören ental, en för ören tiotal och likadant för kronor. Ändå fanns det folk som kunde slå in priset utan att titta. Så långt kom aldrig jag.

Nästa sommar fick jag jobb i växeln på Domus i Skärholmen. Jag påstod att jag kunde snörväxlar, för att mamma var växeltelefonist. Som om proppandet satt i arvsmassan. Tristare jobb har jag aldrig haft. Det kunde gå dagar utan att en enda människa ringde. Inte konstig att yrket snudd på har gått upp i rök.

Mitt första riktiga jobb var på Posten. Som postkassörska. Med frimärken, stämplar, lack och sigill för värdepost, klistermärken i olika valörer som klistrades in i postsparbanksböcker när folk satte in pengar. Och så fick man ta reda på vad ett small parcel till Australien kunde kosta. Ganska kul jobb. Men när skickade jag själv ett paket senast? Och rullen med 200 frimärken för brev, som jag köpte 1991 är inte slut än.

Nu finns det streckkoder, självskanning, mobiler och direktnummer. Folk mejlar och skajpar, är sina egna kassörer i butiker och på Internet. Så det var tur att jag bytte yrkesinriktning. Mitt jobb lär nog stå sig i några år till.

Unter den Linden

Det här året är ett klibbår. Lindarna längs Ringvägen släpper ifrån sig klet. Eller det är visst insekter, som lever i lövverket som är pappor till att det blir kladdigt under träden. Parksofforna längs Tantolunden ser ut som om de är panerade eftersom nedfallande lindblommar fastnar på kletiga bänkarna.

Längre ner, närmre Skanstull, står lindarna och parksofforna en bit ifrån varandra. Men där ser det ändå nedkladdat ut. Någon eller några darrhänta målare har bättrat på färgen på soffornas träribbor och drällt med grön färg överallt. Till och med på trottoaren mellan sofforna har det droppat. Man kunde tro att de hade hål i färgburkarna.

Jag tog en promenad längs Ringvägen, trots att jag inte skulle till jobbet. Nu har det gått tre veckor sen jag tömde skafferiet, så jag räknar med att mjölbaggarna har svultit ihjäl och nästa helg kommer barnbarnen. Då behöver jag köpa spaghetti, mjöl och knäckebröd. Och min tanke var att införskaffa tättslutande förvaringskärl.

På Åhléns hittade jag en plastburk för spaghetti. Det stod till och med pasta på den. Varför det nu gjorde det? Vad skulle man annars förvara i ett runt rör? Så var det på alla burkar; det stod något typ kakor, bröd, kaffe, te. Det begränsar användningsområdet och det sa jag till expediten, som himlade med ögonen över min invändning.

Jag tog en tur på Götgatan och skannade av Bolagret, Stockhome, Granit och Designtorget. Utan att få napp på något som passar runda knäckebrödskakor eller Finn crips. För jag vill inte behöva plocka ur sakerna ur sina förpackningar utan ställa hela paketen i en behållare.

Men jag fick med mig några fiffiga lunchboxar från Designtorget, där locket har en inbyggd kylklamp.

Inte riktigt så smart

Det blev en ny tv. En sån som svärmor skulle kunna tänka sig. Om hon hade levat. Hon fällde nämligen ett yttrande i slutet av 50-talet: Jag tänker då inte köpa en tv förrän den hänger som en tavla på väggen. Det fick hon äta upp 1962 när familjen köpte en tjockis från Philips.

Vår nya apparat är så tunn och har bara en liten tunn ram och hänger som en tavla på väggen. En stor tavla på 55” men den ser inte mycket större ut än den förra på 42″. Maken är så nöjd med sin smarta Samsung-tv och glor mer än vanligt. Och då snackar vi om många timmar i soffan.

Och nåde mig om jag säger något negativt om hans bebis. Då blir han sårad personligen. För allt är inte så himla smart. Tv:n har inbyggd digitalbox och det går att spela in program om man vill. Men då kan man inte titta på något annat än det som är på inspelning. Det kunde man med gamla boxen. På den kunde man spela in två program samtidigt. När jag andades att det var en försämring, blev han sur. Men varför i all världen skulle man vilja spela in det man redan tittar på? Frågar jag mig.

Frustration är bara förnamnet

Jag är så hjärtinnerligt trött på mitt jobb just nu. Och så förbannad så jag kokar. Kunderna kan inte göra vettiga beställningar, inte skriva specar och projektledarna tittar hellre på sport än leder projekt. Och som en självklar följd av det ger jag fel instruktioner till folk jag ska handleda och framstår som allmänt inkompetent.

Och precis som tidigare i livet börjar jag gråta när jag blir arg. Fast jag nästan är 60. Inte särskilt konstruktivt.

Imperfekt

Jo, jag såg klart Black Swan. Fast jag tyckte den var läskig eftersom jag är en väldigt lättskrämd människa. Det räcker med att någon säger Bu och jag hoppar högt. Och ännu räddare blir jag när reflektionen i spegeln rör sig annorlunda än människan själv.

Filmen var bra och välgjord, men hade redan från första minuten stämpeln Det kommer att gå åt helvete över sig. Och det gjorde det.

Natalie Portman var väl värd sin Oscar och nu vill jag också ha nyckelben som syns. Bli av med gumfläsket på axlarna. Göra piruetter över parketten i laxrosa skor. Lyftas upp, lätt som en plätt, av en stilig man i trikåer. Ha överarmar utan gäddhäng och långa, slanka ben. Vifta med armarna graciöst, som en fågel.  Forma långa håret i en stram knut. Bli perfekt helt enkelt. Och varför inte 30 år yngre när jag ändå är igång.

Länge leve nattkylan

Nattens svalka var mer än välkommen. Det är betydligt skönare att sova i en temperatur under 25° än över. Dessutom är det lugnt på gården. Inga människor som grillar och stojar till midnatt. Jag klarar visserligen av att filtrera bort dem med öronproppar, men jag skulle helst vilja sova utan dem.

Vad som är ännu värre än kvällsfolket, är nattrumlarna. De som kommer hem från fester och annat någon gång mellan 4 och 5 och bestämmer sig för att ta en cigg på gården. Den giftpinnen brukar ta halvannan till två timmar att suga i sig. Under brölsång och hjärndöda konversationer.

Jag vaknar av sånt, trots att jag har proppar i öronen. Både måndagens och tisdagens morgonsömn förstördes av dylika festprissar. Och jag var alldeles för trött för att masa mig ut och huta åt dem. Och antagligen skulle varken Anders, Martin, Fredrik eller Malin bry sig om en morgongrinig kärrings åsikter.

Mer skav

Förresten irriterar jag mig också på reklamen för 3. Den med balettläraren som ska ha en man att dansa billigare och billigare.

När jag ändå är inne på ämnet billigt, så blev det ingen ny tv igår. Säljaren på Siba tryckte på helt fel knappar. Han trodde att Maken var ute efter att handla billigt och återkom hela tiden till det låga priset. Men är det något som är direkt avtändande när Maken är ute för att konsumera, så är det ordet billigt. Det får gärna vara prisvärt men aldrig någonsin billigt.

Så antagligen blir det något svindyrt istället. Som vi kan sitta och störa oss på reklamen. I 50”.

Skaver

Det enda positiva med tv-reklam är att det ger tillfällen till annat. Som att gå toan eller fylla på i glasen. Annars är det mest störande. Speciellt irriterande är för tillfället Göteborgs kex med sitt gofika. Jag anar en strävan att försöka skapa ett begrepp av typen fredagsmys. Men det går jag inte på. Och förhoppningsvis inte övriga mänskligheten heller.

Lite sen sist

Igår gjorde vi slag i saken. Äntligen. Vi har inte varit vid Treans grav sen i början av maj men, som sagt, igår blev det av. Vi promenerade fram och tillbaka i det osedvanligt vackra vädret. På vägen dit stannade vi och köpte blommor vid Gullmarsplan. Blomsterstånden vid Skogskyrkogården brukar vara betydligt dyrare.

Vår vanliga väg där vi brukar korsa Nynäsvägen var spärrad av en hårdrockskonsert och Globenområdet kryllade av tatuerade människor med svartfärgat, stripigt hår. Var finns alla de där utstyrda människorna i vanliga fall?

Några av penséerna vi satte förra gången hade mirakulöst överlevt. Till och med Tvåans lilla blomster var vid liv. Trots att det verkligen var snustorrt. Vi hällde på sex kannor vatten och vid vattenposten stötte jag på en man som letade efter Greta Garbos gravsten. Den skulle visst finnas i krokarna. Inte visste jag att Trean numera frotterar sig med världsstjärnor.

På hemvägen tog vi matpaus på Kamarina, greken på Gotlandsgatan, och käkade lammkotletter. Lite kompensation för de 1000 kcal vi spenderat under dagen var vi värda.

Idag tänker vi också nöta lite skosulor. Jag förordar Kungsholmen runt medan Maken röstar för Sickla köpkvarter. Han vill köpa ny tv – en större, minst 50”. Och känner jag oss rätt avgår han med seger.

Petitesser

Visst, det är billigt att handla på Ullared. Men precis som på andra lågprisbutiker får man köpa det som finns. Så jag blev glad när jag såg att de hade kuddar med Yes maskindiskmedel, samma sort som jag vanligtvis handlar. Nu har jag börjat komma in på Ullaredsköpet. Visst det är samma typ av kuddar täckta med ett geléskal. Bara det att de hänger ihop två och två så jag måste klippa isär dem.

Tandkrämen jag köpte är av också av samma sort som jag brukar inhandla. Bara att förpackningen är nästan dubbelt så stor. Jobbigt. För det blir liksom så mycket dödtramp när man ska klämma ut något ur en mer eller mindre luftfylld plasttub. Förr i världen, när tuberna var av metall kunde man visserligen reta sig på folk som klämde tuben på mitten, men det gick att mangla ur hela innehållet. Nu  är det stört omöjligt och ännu värre ju större tuben är.

Jag köpte Ajax också. Där skryter man med att man ändrat förpackningen så att det går åt mindre plast. Bra i och för sig. Men nackdelen är att flaskan är så mjuk att man överdoserar. När man vänder flaskan för att hälla ut medlet klämmer man instinktivt om den och vips kommer det mer än man tänkt sig. Och då måste man köpa nytt oftare. Jag misstänker en baktanke i den förbättringen.

Fyller min dag

Nu har jag blivit med ny dator igen. Den är dubbelt så snabb som förra. Och för att kunna jobba i den takten fick jag två bildskärmar.

Men hittills har det kännts som en splittrad upplevelse. Snudd på schizofrent.

 

Appamojänger

Nej, jag ligger verkligen inte i teknikens framkant. Men jag har piffat till min mobil med en app, RunKeeper, så att jag kan hålla koll på hur jag rör mig på stan. Rör jag mig fortare än förra gången på samma sträcka får jag ett gratulationsmejl. Och lite uppmuntran tackar jag inte nej till.

Det ser lite vingligt ut på Ringvägen men det är inte jag som tar snedsteg. Det måste vara något med GPS-mottagningen.

Förutom att tala om var man varit så kan appen beräkna hur många kalorier man gjort av med. Och är man social av sig kan man lägga upp sin profil på nätet, blogga, chatta, twittra och fasen och hans moster.

Och apropå piffa till: Nu har jag på kort tid och vid flera tillfällen stött på begreppet ”fiffa till”. Bland annat i boken Niceville. Heter det verkligen så? Jag har alltid sagt piffa till eller piffa upp, aldrig fiffa.

Google ger mig rätt med 1450 träffar på fiffa till och 201000 på piffa till.

Något avslagen

Jaha, vad har hänt sen sist? Inget ovanligt. Jag har handlat mat, ätit, sovit, jobbat, gjort lite morgonjympa, promenerat, städat, tvättat kläder, tvättat mig själv, klippt mig – inte mig själv, lagat kläder, handlat kläder, köpt skor, köpt böcker, läst böcker, hyrt filmer, sett filmer plus en massa annat.

Skor. Mina urgamla Eccosandaler hade begått självmord på hallmattan utan att jag märkt det så jag blev helt enkelt tvungen att införskaffa nya skodon. Skoaffären på Hornsgatan reade men där fanns inte något par som passade min smak eller mina fötter. Maken däremot kunde förnya sig på skofronten. Själv hittade jag två par till ordinarie pris inne i city. Jag köpte båda.

Böcker. Jag har just påbörjat Niceville av Kathryn Stockett. Efter 150 sidor kan jag knappt slita mig.

Filmer. Vi har hyrt ikapp oss efter semestern och sett en massa mindre inspirerande filmer varav två var besvikelser: Cohens True grit och P Augusts Svinalängorna. Speciellt Svinalängorna. Jag visste att det var fritt från boken, men inte så fritt. Barnets perspektiv kändes helt borta. Nu har vi King’s speech kvar. Om jag orkar med lite rojalism.

Kläder. Utnyttjat ännu en 25% kupong på KappAhl. Eller KappHal med betoning på Hal, som ett barnbarn tror att affären heter.

Annars har jag fått konstig värk i benen. Lite som träningsvärk fast jag inte tränat det minsta. Jag känner ingenting så länge jag rör på mig. Däremot när jag ligger. Inte hela tiden men då och då. Kan det möjligen vara restless legs?