Det är en prövning att ha hand om barn. Och då snackar jag inte om barnen. Utan det är Maken som prövar mitt tålamod. Han är helt enkelt alldeles hopplös. Själv är han uppfostrad av en mamma som var vegetarian och hälsofreak. Det sötaste, som tilläts hos familjen Sannberg, var morötter. Godis var otänkbart. Och det har satt sina spår.
De små barnbarnen får äta godis så ofta de vill och så mycket de vill. Och det spelar ingen roll vad jag säger. Som att det strax är matdags till exempel. Och att de antagligen vill ha godis för att de är hungriga.
Igår kväll var Tvåan ute på vift med sin make. Vi passade barnen och de fick spaghetti och köttsås till middag. Stella petade bara i maten och förklarade sig mätt efter några tuggor. En halvtimme senare började tjatet.
– Kan jag få ta lite av godiset, som vi köpte på semestern?
– Men jag tror inte mamma vill att du ska äta godis en tisdag.
– Men det är ju mitt godis. Jag har jättemycket kvar. Kolla själv.
– Du åt ju knappt någon mat. Det är därför du är sugen. Du kan få en macka istället.
Det är då Maken träder in i konversationen och säger att hon kan ta lite ur skåpet. Och ge några bitar till Sally när hon ändå är igång. Efter tredje skåpattacken säger jag att det är nog nu. Men vem gör sin röst då? Jo, den ohjälpsamme herrn. Igen.
– Men hallå. Du måste varna innan. Säga att det här är sista godiset. Annars är hon inte beredd.
Gissa om barnen lär sig vem de ska fråga om vad. Till och med Sally, knappt två år, har fattat att det är till morfar man ska säga Nam, nam i uppfordrande och lite gnällig ton.