Vad en liten gumma kan glo

Idag promenerar jag hemåt med korpgluggarna på vid gavel. Jag har ju gjort en del trottoarfynd tidigare.

Annons

Ingen bra början

Redan före halv nio på morgonen och har jag hunnit jaga upp mig hela trenne gånger. Först var det över trafiksituationen för gående och cyklister på Skanstullsbron. Det är alldeles för liten plats för att rymma trafikanterna på den västra sidan av bron.

Jag gick i min vanliga takt och filosoferade när en ung kille, som höll ett högre tempo ville komma förbi mig. För att göra det var han tvungen att kliva ut med ena foten i cykelbanan. I samma veva kom två cyklister farandes bakifrån och ville om. I hög fart och i bredd.
– Cykelvääääg, vrålade de i kör så att både killen och jag hoppade högt. För att inte tala om hur det påverkade hjärtverksamheten.

Kära trafikplanerare: Se till att det finns tillräckligt med utrymme för alla på Skanstullsbron. Inte bara för bilisterna.

När jag kom till jobbet en kvart senare var det dags igen. För att jaga upp mig. Toabesöken kan vara som en saga. Alltså som den om Guldlock och de tre björnarna. Jag har tre toaletter i min omedelbara närhet och det slår sällan fel att jag är tvungen att öppna alla tre dörrarna innan jag hittar en acceptabel mugg.

Kära medarbetare: Se till att vända er om och kolla muggstolen när ni gjort Tvåan. Och tveka inte att använda toaborsten. Hellre en gång för mycket.

Nästa morgonvana: Bära ut lunchlådan till ett kylskåp. Vi har fem olika att välja mellan. Men det är ingen större skillnad på dem. Egentligen. Vilket jagar upp mig en smula. För en massa matlådemänniskor ställer in sina pytsar ståendes i den påse de fraktat dem i. Det gillar inte jag. För jag har ingen aning om var de haft sina påsar. De kan mycket väl ställt ner sin kasse på marken när de väntat på bussen och då vill jag verkligen inte se den bland mina matvaror.

Kära intendentur: Kan inte ett av fem kylskåp skulle vara påsfritt? Jag har alldeles för livlig fantasi om kassars öden och äventyr när de är på väg hit.

Lite matprat

Helge och jag kommer att separera. Det ger upphov till en viss ångest, samtidigt som jag tror att frihetskänslan kommer att ta överhanden. Inga tider att passa eller anpassa sig till, bara rå sig själv och göra vad som faller en in.

Det är alltså säsongens sista vecka med Halv åtta hos mig och jag ska njuta av det kommande sommarlovet. Speciellt som jag kommer att koppla av och slippa reta mig på vinjetten. Varför får inte människan, som skivar champinjonerna med sig sista biten på skärbrädan? Det kallar jag kvalificerat resursslöseri.

När jag ändå är inne på mat, så gick årets vårfest av stapeln i fredags. Om man nu kan säga så om en fest. En förmildrande omständighet kan vara att vi åkte båt dit. Från Stockholms stadshus till Vinterviken. Ingen längre sträcka, men jag hann med flera glas bubbel.

Middagen hölls på gamla dynamitfabriken. En fantastisk lokal där kocken Markus Aujalay med fru håller i verksamheten. Trerätters: Kräftskagen, oxfilé och rödvinsbräserad oxkind med mera och yoghurtmousse med vit choklad och jordgubbar.

För en gångs skull åt jag upp efterrätten. Så god var den. Men så mådde pyton efteråt och ville helst promenera hem. Men det tyckte Maken bara var dumt eftersom företaget betalade taxiresan. Och mina protester var i lamaste laget så det blev åka av.

Matspaning: Det är andra gången på kort tid som jag serveras en varmrätt med två olika sorters styckningsdelar: en filébit och en annan köttdel från samma art men som kräver långkok. Köttet alltså. Verkar vara hett just nu.

På tal om fest, så är det dags för en sån på mitt företag: PacMan established 1972. Jag fick en inbjudan i dagens mejlskörd. Attans, tänkte jag. Den 29 juni är jag i Skottland. Men så såg jag rubriken: Välkommen till 40 års fest. Där kan vi snacka om fest. Mer än i dagarna tre. Jag kommer att vara död och begraven innan den är över.

Så ser det ut numera. Särskrivning på särskrivning. Förr i världen fanns det språkkunniga sekreterare som hade ett ord med i laget. Nu är envar sin egen assistent. Oavsett var hen befinner sig i hierarkin.

Förra veckan

Jag slet som en galärslav på jobbet hela förra veckan. Bland annat med statistik. Det är inte klokt vad ledningen ska räkna allt på längden och tvären. Och ifrågasätta det jag kommer fram till. För statistik är ungefär som städning eller kaffemaskiner. Alla kan ha en åsikt och ventilerar den gärna.

Största delen av arbetsveckan gick annars åt till att strukturera upp 63 formulär från Myndigheten. Blanketter som medborgarna ska fylla i efter bästa förmåga. Min insats är att få ett fiffigt program att känna igen inskannade blanketter och översätta det folk har skrivit på papperen. För hand. Till ettor och nollor så att Myndigheten vet var de har medborgarna.

Det påminner lite om stickning. Ganska enahanda arbete men det blir snyggt när det blir rätt. Och blir resultatet bra så sparar vi en massa arbetstimmar. Det känns tillfredsställande, men dubbelt. Färre arbetstimmar betyder mindre jobb och det är trist. Samtidigt som det förbättrar konkurrenskraften och det är bra. Bättre lite jobb kvar i Sverige än inget alls. Om man säger.

Men nu är det mindre än tre veckor kvar tills det är dags för semester. Förhoppningsvis kan jag trappa ner lite fram till dess. Göra så lite jag kan åtminstone sista veckan så jag inte ställer till något som andra får ta itu med under min ledighet.

Om jag finge bestämma

Då skulle jag inte varit här på jobbet idag. Vem kom på den urbota dumma idén att byta bort annandag pingst mot 6 juni? Varför kunde man inte välja trettondagen istället? När man ändå har så många helgdagar i jul och nyår.

Och när jag ändå är inne på ledighet: Sen jag började min nuvarande tjänst för 14 år sedan, har jag knappt tagit fikarast. Mest för att det inte finns några fikasugna på min avdelning. Eller det kanske handlar om att gubbsen och jag på gruppen inte är så intresserade av varandras sällskap. Utan vi hämtar kaffe och dricker det i all ensamhet vid våra skrivbord.

Enligt avtal har jag rätt till 2 * 10 minuters rast varje dag. Låt säga att det betyder att jag jobbat halvannan timme mer än jag behöver varje vecka. På ett år blir det cirka 70 timmar och på 14 år har jag gnetat mer än ett halvår extra.

Kan man få ut det retroaktivt på något sätt?

Ladda batterier

Eftersom vi lovat Tvåan Det Stora Barnvaktspaketet den här helgen funderade vi på hur vi skulle ro det hela i land. Stora paketet innebär ett dygns tillsyn inklusive övernattning. Här. Att natta Sally hemmavid brukar vara lätt som en plätt, men hon har aldrig tidigare sovit över hos oss. Och senaste gången jag hämtade henne på dagis så var hon inte riktigt med på noterna. Gick det henne emot så sa hon: Mommo inte hämta mej. Med gråten i halsen.

Sally gillar sina kusiner och varje gång vi träffas och Noa och My inte är med frågar hon efter dem: Va e Noa å Mu? Det blir Mu för Sally har lite svårt för bokstaven y. Trots att hon är en toor tjej på tå och ett hafft år. Det blir kanske lite lättare om alla barnbarnen sover här, tänkte vi. Det blev det, men ändå inte.

Jo, själva vakna tiden blev mycket lättare. Barnen roade varandra med kurragömma och annat. Men när det var sovdags gick det inte alls. Hela högen var alldeles för uppspelta. Det slutade med att alla barn utom My somnade i sofforna. Av ren utmattning. Då bar vi in dem i respektive sängar. Och de vaknade efter klockan nio.

När klockan var 13:30 idag fick jag ett rejält allergianfall. Eller kalla det spader. Kokosflingor från havrebollar, foliebitar från fyra Lakrisalförpackningar, diverse annat skräp från lördagsgodis, flatbrödssmulor, hallonbåtar, chokladlinser låg helt enkelt all over the place. Plus alla utspridda delar från olika spel, som spelats eller bara packats upp. För att inte tala om matrester högt och lågt.

– Nu är det du som tar barnen på lunch på Donken. Sa jag till Maken. Jag ska tvätta bort ett antal barn ur mitt hår. Och så skedde. Det tog 45 minuter att ta sig från spader till lugn som en filbunke.

Nu ser jag fram emot en avkopplande arbetsvecka!

Klämdag

Idag skulle jag vara ledig var det tänkt. Men det är inte alltid tanken som räknas. Speciellt inte när man kopplar upp sig mot jobbet för att läsa mejlen och hittar vädjanden om ett par akuta ändringar. Från folk, som tänker efter först efteråt. Så idag har jag använt förmånen att jobba hemifrån under förmiddagen. Men vid lunch kopplade jag bort mig och gav mig ut i hembygden.

Och ute bland gator, hus och träd kan jag konstatera att sommaren kommer med stormsteg. Magnoliorna och körsbärsträden har blommat över. Men nu tar de ståtliga kastanjerna vid. Med sina rosa och vita blommor. Träden framför Mariaskolans ingång imponerar verkligen.

Rivningen i kvarteret Grimman framskrider. Snart är alla hus inne på gården borta och Maria Plaza är helt urblåst. Endera dagen är det dags för rivningsföretaget att ta itu med demolera den öststatsaktiga huslängan. Anslaget vid arbetsplatsen anger inte närmare tidpunkt, men ger följande utfästelse.

”Vi kommer att göra vårt yttersta för att förhindra damspridning och oväsen.”

Jag hoppas att de håller vad de lovar. För Tvåans skull, som bor på andra sidan gatan. Man vill ju inte att det ska spridas en massa damer hur som helst i hemkvarteren.

När jag är på det humöret

Det händer lite då och då att jag stör mig på folk. Som alla säkert redan vet eftersom jag ofta använder bloggen som säkerhetsventil. Mest för att jag inte blir motsagd på samma sätt som i verkliga livet. För i verkliga livet är jag omgiven av människor som är mycket mer balanserade än jag och som vill ta fram goda sidor hos folk. Eller ge en förklaring till varför folk gör som de gör.

Visst, det är fint och snällt av min omgivning. Men när jag är på krigsstigen vill jag inte höra några förmildrande omständigheter. Det förstör själva glädjen i det hela.

Idag på lunchen gick jag ut hårt om en medarbetare, som inte gillar dagsljus. Och som tycker att gardinerna ska vara fördragna i fikarummet. Bara för att solen sticker i hennes ögon. Vilket gör att alla andra måste sitta och kura skymning mitt på blanka dagen. Genast trädde mina lunchkamrater upp till försvar. Trots att de själva har synpunkter på människan.

Och där fick jag ännu ett tillfälle att irritera mig. Den här gången på snälla och förstående människor.

Undran

Njuter naturen av vårens prunkande blomster lika mycket som jag?

Eller gör det verkligen ont när knoppar brister?

 

Ingen riktig jaktlycka

Först tänkte jag kosta på mig en symaskinshuv i vaxduk från 10-gruppen. Tills jag såg prislappen i nätbutiken: 489 kr per meter. Då slog jag en lov in på Börjes färg, affären som profilerat sig som butiken med Horngatans tristaste skyltfönster, men inte heller där var vaxduk gratis: 298 kr och inte ett enda mönster som intresserade mig.

Jag gick hem och kollad innehållet i linneskåpet. Där hittade jag en ribbad löpare i passande grön färg, som jag slaktade. Det fåre duga så länge.

Porslinsfrågan är ännu inte löst. Och då menar jag problemet med att våra stora tallrikarna inte ryms i diskmaskinen. Jag har hittat en serie som skulle passa mig, plånboken och diskmaskinen men företaget som har porslinet säljer inte till vem som helt. Bara till företag. Och något sådant har vi inte längre.

Vi får väl inventera släkt och vänner.

Och inte har luckan kommit på på diskmaskinen heller. Hur länge har vi haft maskinen? Säkert mer än två månader. Det måste vara rekord. Och igår pajade den löjligt tunna plastlisten som jag använde för att öppna maskinen. Så nu får jag bända upp luckan med en träslev. Snacka om i-landsproblem.

Embryo

Nu har jag bestämt mig. Hon ska ut ur garderoben. Skrivbordet i barnens rum har bara blivit mer och mer belamrat. Det brukar bli så på horisontella ytor i vårt hem. Tidigare hade vi våra datorer där. Min laptop stod alltid dockad i sin dockstation, ihopkopplad med stor skärm, stort skrivbord och en skanner. Men sen jag fick min nya laptop med Windows 7-operativ får jag inte skannern att funka och eftersom Maken har sin dator på köksbordet så har jag också flyttat dit.

Hon som ska ut ur garderoben är schweiziska. Närmare bestämt min symaskin. Bort med alla datorprylar och fram med sypryttlarna. Skrivbordet ska förvandlas till syhörna. Som jag tänker använda redan idag. Nämligen till att sy en mössa till symaskinen. Så att den inte dammar igen alldeles.

Resten av eftermiddagen ska jag ägna mig åt att gräma mig över att vi kastade det jättefina syskåpet jag fått av min svärmor. Antagligen var det för 20 år sedan, som den hamnade i grovsoporna. I samband med att vi flyttade in till stan. Skåpet hade två dörrar som rymde hur många trådrullar som helst på insidan. Inuti själva skåpet fanns det flera hyllor och lådor, som rymde stickor och virknålar. Det skåpet önskar jag mig tillbaka nu. Och det är så dags.

Urcellen

Då var jag tvungen att leta upp den här gamla godingen, som jag minns från det glada 80-talet. Som hängde på en översättningsbyrå till allmän varnagel.

Snart lunchdags

För ynka 79:- kr kan man hugga in på lunchbuffé i Slakthusområdet. Och det finns mycket att välja på. Ett litet axplock från veckans matsedel:

Korvstrångonoff
Fläsk noset med stekt potatis & hem lagad benånessås
Lamm färsk biff
Kyckling korv med pommes
Nasegören med stekt ägg
Smör stekt strömming & potatis mos
Black & white endriko & fläsk med benånessås
Biff falalingström
Dagens wok räter:biff, fläsk & kyckling

Nästan så att jag tycker att det är synd att jag har matlåda med mig. När det verkar så spännande att äta ute.

Äntligen!

Jag visste väl att det borde finnas en bokstavsdiagnos som beskriver min subtila personlighet. Och nu har jag med SvD:s hjälp hittat den. Förkortningen är HSP och den står inte för hispig, som Maken föreslog. Utan för highly sensitive person, alltså en extra känslig eller högkänslig person.

För det är jag. Speciellt är det gäller ljud. Buller kan göra mig tokig. Jag skulle till exempel aldrig stå ut med porslin i stengods. Bara det extra oväsen som den typen av porslin åstadkommer är tillräckligt för att jag ska bli störd.

Sirener från utryckningsfordon kan skrämma livet ur mig. Ett pling från en ringklocka på en cykel kan få mig att hoppa högt. Och illvrål från småbarn kan få mig att vilja slåss.

Lukter kan också vara störande och ge mig huvudvärk. Det skulle aldrig falla mig in att gå in på en Body Shop. Parfymdoft är ofta värre än svettlukt.

Och jag är inte särskilt stresstålig. Arbetsprestationen blir inte bättre under press. Tvärtom. Och någon tävlingsmänniska är jag inte heller. Ger hellre upp på ett tidigt stadium än kämpar.

Ja, Prinsessan på Ärten är helt enkelt mitt mellannamn.

Sugen

Även jag börjar fundera på middagsmaten. Men jag hoppar nog korven till förmån för saffransdoftande fiskgryta med lax och räkor. Det är jag nästan alltid sugen på.

Rena rama födslovåndan

Som vi har dragit på det här med att boka semestern. Så till den milda grad att vi höll på att hamna i Laxå ännu en gång. Jag har inte varit helt 100 på det här med pilgrimsvandring. Nu när vi inte är lagda åt det katolska hållet. Och inte så intresserade av inre resor och annat snömos. Så jag har inte varit minsta drivande. Snarare mer åt förhalningshållet. Hur som helst, nu satte Maken ner foten och ville beställa flyg. Men resan visade sig bli både krånglig och väldigt dyr, så vi la den till handlingarna.

Under några förmiddagstimmar var vi på väg till Asien. Antingen Thailand eller Kina. Jag höll mig hela tiden skeptisk och tog en promenad till Ringen för att lämna tillbaka mattallrikarna jag köpte igår. Den nya diskmaskinen har nämligen gett mig ett dilemma. Våra tallrikar är för stora för att övre spolarmen ska kunna snurra när jag har mellankorgen på mellanläge. Och det måste jag ha om vinglasen ska få plats. De nyköpta tallrikarna var 1 cm mindre än de gamla i diameter, men det behövs ytterligare en 1 cm. Visade det sig.

Under tillbakavägen ringde Maken och sa: Du skulle inte ha lämnat mig ensam. Nu blir det Namibia med Niki Lauda. Vad du än säger. Hm. Det ska vi bli två om, tänkte jag.

Efter att ha dragit det hela i långbänk både länge och väl, så kom alternativet som vi båda kunde enas om: Skottland! Där har vi ett antal intressanta attraktioner. Som pubar, gamla slott, destillerier, vandringsleder, karlar i kilt, säckpipor med mera. Plus att man kan kommunicera med lokalbefolkningen.

Vi var tvungna att öppna en flaska bubbel för att fira.

Sen sist

Det är dyrt med helger och extra röda dagar. Inte bara för samhället i stort, utan även för den enskilde medborgaren. Som för mig och Maken till exempel.

I lördags insisterade My på ett besök på Grönan. ”Jag har faktiskt sagt till mina klasskompisar att vi ska dit” var hennes tyngsta argument. Nåväl, det blev som hon ville. Maken tog barnen dit själv eftersom jag vägrade följa med. Jag gör nästan vad som helst hellre än åker bergochdala och annat som ger den där obehagliga fallkänslan i maggropen. Maken är heller inte så begeistrad men tyckte att kändisspottingen var värd en del. Det kryllade tydligen av välbekanta ansikten.

När jag hittade två avslitna åkband på vardagsrumsgolvet blev jag lite purken på barnen. De har en ovana att släppa ifrån sig allt där de går och står.
– Tycker ni att det var roligt på Grönan?
– Ja, det var det, menade båda två.
– Jag tycker inte att det är lika kul när ni visar er uppskattning genom att slänga åkbanden på golvet.
– Men jag har fortfarande kvar mitt på armen, protesterade My. Jag tänker ha det kvar och visa mina klasskompisar.

Vad gör man när det ena upphittade åkbandet tillhör Maken? Sanningen i att det inte går lära gamla hundar sitta, står sig än. I mitt eget hem. Plus sanningen i att barn inte gör som du säger, utan som du gör.

På söndagen tog vi oss till Bromma och sporttillbehörstemplet Decathlon. Barnen saknar sovsäckar och eftersom vi ska campa i juni, så köpte vi varsin som går att koppla ihop till en stor. Och självklart ville de prova finessen hemma på vardagsrumsgolvet, men fel dragkedjor kopplades ihop med varandra och nu får vi inte isär säckarna. Tur att det inte var så exklusiva modeller. Om utifall vi inte kan fixa till dem.

När vi lämnade tillbaka barnen på måndagskvällen, bestämde vi oss för att fira 1 maj till havs och tura till Åland. Vädret lovade att bli vackert och det är inte mycket som överträffar Stockholms skärgård i vårsolens sken. Nu var det i blåsigaste laget för att sitta på soldäck på vägen till Åland, men det funkar även att titta ut genom Skybarens panoramafönster. Ta ett glas vitt vin och läsa några boksidor mellan varven. På hemvägen satt vi ett tag ute i solen på bakre soldäck där det var lite mer lä.

Vi hade bokat trerätters middag. Det kändes som en överloppsgärning för min del. Dels hade vi ätit frukostbuffé på morgonen och dels åt jag mig så gott som mätt på förrättsbuffén. Och efterrätter är inte min grej. Om det blir någon nästa gång ska jag försöka komma ihåg det. Att jag ska nöja mig med förrätterna. Det är ju i alla fall dem som jag tycker bäst om.