Endast tomtan är vaken

Nu börjar jag likna grannen. Hon som beklagade sig över hur jobbigt det var att ha Holger på sjukhus. Det är verkligen jobbigt när en familjemedlem inte funkar som vanligt. Som nu när Maken gipsad upp till knävecket och behöver hjälp med det mesta. Som tur är verkar han inte ha så ont.

Folk i min närmaste omgivning brukar pika mig för min virrighet och glömska. Ska folk säga! Som också glömmer saker hela tiden. Men vanligtvis är det bara att ta några steg för att hämta upp det man just glömt.

Maken lyckades med stor möda ta sig från sängen i sovrummet till soffan i vardagsrummet. Bara för att ropa rakt ut: ”Kan du hämta mina glasögon. Jag tror de ligger på byrån i sovrummet. Och ge mig fjärrkontrollen.”. Fem minuter senare ringde mobilen. I sovrummet. Inte en chans att Maken skulle hinna hämta den själv. Jag får springa som en skållad råtta för att hämta och lämna saker. Böcker, tidningar, våtservetter, mat, bubbelvatten; you name it.

Då är det tur att jag kan jobba hemifrån. Och det har jag gjort idag och upptäckt ett gruvligt systemfel. Vad det blir för konsekvenser pallar jag inte ens att tänka på. Det finns alldeles för många andra orsaker till sömnsvårigheter, som det redan är.

Släkten är värst

Det är tur för oss att Sally inte pratar rent ännu. Då vore risken stor att dagispersonalen begriper vad hon försöker säga. Med allt vad det skulle kunna innebära.

När jag hämtade henne idag på dagis, hade hon först en begriplig utläggning riktad till närmsta fröken, om att mamma hade sagt att det var mormor som hämtade och att vi skulle gå hem till mig och steka pannkakor. Fröken förstod precis och frågade om Sally gillade att äta dem som rullar eller skurna i bitar.

– Lullar. Sen sa vi titta i moppas datoj på fabbon som bickej.

Fröken fattade rullar, ingenting av nästa mening. Men det gjorde jag och bytte snabbt samtalsämne. Moppa, det vill säga Maken, saknar nämligen omdöme emellanåt. Som i det här fallet. För ett tag sedan letade han upp en sekvens på Youtube från Monty Pythons Meaning of Life. Restaurangscenen där Mr Creosote äter, kräks och äter igen tills han slutligen sprängs. Och nu vill Sally se den varje gång hon är här.

Min misstanke är att dagispersonal tycker att sekvensen inte är särskilt lämplig för en treåring.

Maken i sin tur, eller snarare otur, sitter på akuten på SÖS. Vid tvåtiden på eftermiddagen snubblade han så olyckligt i en källartrapp att han bröt ena foten. Och nu avvaktar han röntgenläkarens utlåtande.

Jag begriper bara inte hur han ska kunna ta sig till vår lägenhet med gips och kryckor. Först är det elva trappsteg upp till bottenvåningens hissplan. Sen är det ytterligare elva trappsteg från närmsta hissplan till vår ytterdörr. Det blir till att krypa. Någon annan lösning finns inte.

Tydligen har han inte alltför ont eftersom han uttrycker en viss glädje över att inte behöva jobba på ett tag. Det kallar jag positiv livssyn.

Saker som gör mig förbannad

Förutom ren och skär dumhet, så är fördomar störande. Speciellt om de drabbar mig personligen. Som Stefan Fölsters uttalande i en intervju i DN. Den ingår i en serie om arbete, träning och hälsa och den här handlar om arbetsgivares intresse av att anställda håller sig friska. Givetvis kommer man in på övervikt och hälsa. Och fastslår att det finns en självklar automatik mellan kroppsvikt och sjukskrivning.

Nyligen kom en studie som visar att överviktiga har svårare att få jobb än andra. Hur ser du på det?
– Överviktiga hade svårt att göra karriär även före hälsotrenden. Jag ser det inte som så märkligt att arbetsgivarna tar in hälsoaspekten, som till exempel övervikt, när de bedömer anställda och risken för framtida sjukskrivningar. Arbetsgivare har ett intresse av friska anställda och kan därför också komma med uppmuntran eller krav på träning och liknande.

Jag har varit mer eller mindre överviktig i hela mitt vuxna liv utan att för den skull haft en enda sjukdag sen 1976, då jag låg däckad i influensa. Det är jag både glad och tacksam för. Inte över influensan 1976, utan att jag är ovanligt frisk av mig. Och vill inte bli dissad i tidningen av någon chefekonom på Svenskt Näringsliv.

Förresten är jag rätt nöjd med min karriär. Jag har både fått och skapat tillfällen att utvecklas och har ett intressant och roligt jobb. Med hyfsad lön, dessutom. Det hade jag nog aldrig uppnått på om Stefan Fölster eller någon annan träningsfascist fått bestämma.

Det gäller att blicka framåt

Jag har alltid haft svårt att ladda om. Men nu är det värre än någonsin. Har jag väl stängt igen ytterdörren bakom mig hemmavid, så är det snudd på lögn att kliva ut över tröskeln igen. Och när det väl har blivit torsdag är jag i regel helt slut. Köper med mig hämtmat till middag, äter och lägger mig i soffan. Där blir jag liggande tills det är dags att gå och lägga mig. På riktigt.

Och så här års, när det är mörkt när jag går till jobbet, mörkt när jag går hem och det knappt är ljust ens när solen står som högst känner jag mig lika pigg och sur, som en gammal disktrasa. Då gäller det att stålsätta sig och fokusera på att det snart vänder. Om drygt tre veckor. Och kom inte dragande med att det blir bättre när snön kommer. Inte här i stan. Där blir det snabbt bara halt och sörjigt.

– Vi behöver något att se fram mot, tyckte Maken i lördags morse. Vad sägs om en resa? Och så var diskussionen igång. Den böljade fram och tillbaka. Ett tag var det New York, som gällde. Så pass att Maken åkte in till Kartbutiken och köpte en guidebok. Och jag var som vanligt negativ.

– Där har vi varit flera gånger.
– Men hallå! Det var mer än 20 år sedan.
– Du vet vad jag tycker om storstäder. Några dagar är okej, men inte en hel semester. Och inte på samma ställe.
– För varje avvisat semestermål, måste du komma med ett motalternativ.

På söndagseftermiddagen hade vi närmat oss varandra så pass att vi kunde titta på lite olika alternativ tillsammans. Nu lutar det åt flyg till Singapore, därifrån till Malaysia och Kuala Lumpur och vidare till Thailand och Bangkok.

Vi har inte bokat något ännu, så planerna är inte huggna i sten. Men vi har inte tänkt oss att sticka iväg förrän i april. Och mycket kan hända innan dess.

Det var dumt

Nej, folk ska inte göra historiska tv-program som omfattar perioder där de själva inte var med och då det fortfarande finns levande människor som var det. Med under 1970-talet, alltså. Som gårdagens historieätare i svt1.

Då, på 1970-talet var jag med och hade just flyttat hemifrån. Och mitt 70-tal var betydligt modernare än Erik och Lottas. Frysen, till exempel, kändes inte alls ny. Inte heller bananen, som vad jag vet kom långt tidigare. Och redan i mitten på 60-talet gjorde min moder ugnsstekta bananer inlindade i bacon. Så ofta att jag hade tröttnat på dem.

Man påstod också att det serverades efterrätt till veckans alla middagar. Ren och skär lögn. Efterrätter åts endast när vi hade gäster. Eller främmande, som man sa när jag var liten. Och vi visste att både socker och cigg var dåligt för hälsan. Plus att man blev tjock av friterad mat.

Saker som jag håller med om att vi åt: ostfondue, flygande jakob, nasi goreng, gratinerad falukorvsring och fromage. Burkskinka och pulvermos var nödmat. Men vi åt inte: oxtunga, räktimbal, skinkmousse, aladåber, burkgrönsaker. Och jag har aldrig druckit Beyas.

Klas Eklund menade att boendet kostade ingenting. Man fick till och med betalt för att bo. Det märkte aldrig jag. Hyran gjorde varje månad ett djupt hål i plånboken. Dilsa Demirbag Sten påstod att man gick till apoteket för att köpa vitlök. Som jag kommer ihåg det så var vitlöksflätan en populär gåbortspresent. Och inte gick man till apoteket för att köpa den.

Mah-jongkläder kostade skjortan så det hade jag inte råd med, fri sex var inte heller aktuellt för min del, inte heller kläder i svettiga material. Men jag sydde lapptäcken. Och åt subventionerad lunch på pizzerian alldeles intill arbetsplatsen. Gick upp 10 kg på ett halvår.

Men jag gillade Eriks virkade väst i mormorsrutor. Och Lotta var påfallande lik min svärmor i stilen. Förutom det där med papiljotter och rökning.

Nej, ska man göra historiska program så ska det inte finnas några överlevande med synpunkter på hur det egentligen gick till när det begav sig.

Korrespondens

Jag fick ett mejl från företagsledningen.

Från: Näst Högsta Hönset
Ämne: Donglar/bredband
Enligt ett besparingsdirektiv från PacMan USA skall bredbandsersättningarna ses över så att Pacman inte betalar både bredband hemma och dongel för trådlös uppkoppling.

Enligt det underlag jag fått har ni alla, inklusive jag, det och vi måste nu välja. Antingen eller.

För min del var valet lätt. Svarade jag, raskt. Vi har bredband genom Makens arbetsgivare och det kostar oss 50 kr/månad. Som PacMan betalar.

Eftersom mitt bredband kostar mig mindre än ett 3G-abonnemag, så väljer jag dongeln. Det ger mig större fysisk frihet.

När jag hem idag låg det ett brev till Maken på hallmattan. Från hans arbetsgivare. Ämne: Förändringar i uppkopplingen till Internet. Slutsats: Företaget tänker inte betala för bredbandet längre. Eftersom arbetsrollen förändrats under årens lopp och internetuppkoppling inte längre är nödvändig för att klara jobbet.

Jaha, då blev valet mycket svårare. En 3G-uppkomling är inte särskilt rask och egentligen använder jag inte särskilt ofta. Kanske en gång i kvartalet. Högst.

Klockan 15:54:13 fick jag ännu ett mejl i inboxen. Innehåll: Månadens lönespec. Två sekunder senare landade ett mejl till. Ytterligare en lönespec. Jag hörde mig för med övriga på gruppen. Jodå, de hade också fått dubbelt.

– Dubbla löner! Jo, jag tackar. Äntligen har man förstått mitt rätta värde.
– Kan det vara bonusen? I så fall var det på tiden. Någon sådan har vi inte sett röken av på över tre år.

Så där kan man fantisera, men antagligen var det bara Malin på ekonomi, som råkat halka till på tangentbordet.

Barnbarnshelg

I helgen tog jag till sängen under ett dygn. Hade feber och mådde helt enkelt inget vidare. Maken fick skippa en av sina filmfestivalfilmer och roa barnbarnen under lördagskvällen. Själv slumrade jag till lite då och då och mellan slumringarna, läste jag ut Eija Hetekivi Olssons roman Ingenbarnsland.

Den var riktigt bra och fick mig att fundera över fattigdom. Alltså vad är egentligen fattigdom. Huvudpersonen Miira upplever sin tillvaro, som väldigt påver. Dåligt om kläder, ofta hungrig och många kontakter med socialtjänsten.

Boken beskriver föräldrarnas slit. Pappan jobbar heltid på Volvo och mamman städar för en ynklig summa per timme. Hur många timmar framgår inte. Miira  är enda barnet. Ändå räcker inte de intjänade pengarna till.

Nu vill jag inte slå mig för bröstet, men vårt första barn föddes just 1973, precis som Miira i boken, och 1980, det år skildringen boken börjar, hade vi tre barn. Samtidigt som Maken och jag delade på mindre än en heltidstjänst. Ändå överlevde vi utan att jag tyckte att vi var särskilt fattiga.

Jag har frågat barnen om hur de upplevde sin uppväxt. Jo, de hade klart för sig att tillgångarna var begränsade och anpassade sina önskningar efter det. Och var glada över att växa upp i ett område där de flesta barnen hade det ungefär likadant. Med ensamma mammor, som jobbade i sjukvården.

Så fattigdom är mer än avsaknad av pengar, tror jag. Den fattigdom, som boken beskriver, skulle jag snarare kalla torftighet. Och framför allt en brist på framtidstro. Som får Miira och hennes kompisar att leva väldigt destruktivt.

En fånig detalj, som drog ner boken lite i mina ögon var beskrivningen av hur Miiras mamma köpte arbetsredskap till fönsterputsning. Förutom trasor inhandlades vindrutetorkare. Jag har väl aldrig hört på maken. Vindrutetorkare sitter på bilar. När man putsar fönster använder man förnsterskrapor och inget annat. Nästan så jag undrar över kvaliteten på researchen. Eller är det ett typiskt västkustskt begrepp?

Men som sagt; jag rekommenderar boken.

Och hur har senaste veckan varit?

Det enkla svaret är jobbig. Det är samma sak varje år. Någon gång i slutet av september vaknar folk upp med ett ryck. Om vi inte gör något nu så händer ingenting i år. Ett par veckor senare ramlar det in kravspecar och mötesbokningar.

I måndags insåg jag att ett jobb som med några svepande penseldrag beskrevs som mindre ändringar, var ett betydligt större projekt för min del. Natten till tisdag sov jag som en påse nötter, vaknade tidigt och la över de bitar jag kunde till Åke. Sen slet jag som en galärslav tisdag, torsdag och halva fredagen. Och kunde avsluta veckan ganska nöjd med min arbetsinsats med delen av höstens verksamhet.

Onsdagen och halva fredagen ägnade jag och flera av mina kollegor åt att kartlägga en verksamhet som vi kommer att ta över i början av 2014. Intressant, men not so very funny på flera plan, om man säger. Vi har genomgått samma procedur flera gånger tidigare och det har inte varit lätt. Ännu värre är det här gången när vi inte ska ta med oss den befintliga personalen.

Alla på den nuvarande anläggningen har helt klart för sig vilka vi är och vad vi vill när vi stövlar in för att få kartlägga vad vi ska åstadkomma. Och vi marscherar snabbt till ett avlägset hörn i lokalerna där vi får olika delar av verksamheten beskriven och demonstrerad.

När vi skulle lämna lokalerna på fredagen lösgjorde sig en man från personalen och skyndade sig att öppna ytterdörrarna åt oss. Vi trodde självklart att han också var på väg ut. Men så var inte fallet. Han hade förstått att vi kom från uppköparna. Ville hinna ikapp och passa på att desperat sälja sig och sina arbetsinsatser. Sa att han kunde köra de flesta av maskinerna vi använde och att han skickat en ansökan till Katrin Svensson på personal hos oss.

Fy fasen, tänkte jag. Vi har alla tekniker vi behöver. Kontorschefen sa att då har du hittat rätt kontaktperson, och du är välkommen att göra en ny påstötning om du inte hör något.

Alla dessa upphandlingar känns ibland som ett väldigt resursslöseri. Vi ska göra om samma sak som redan finns. Fast på ett annat sätt och kanske bättre och effektivare. Folk blir av med jobbet och förhoppningsvis uppstår ett nytt jobb någon annanstans i Sverige. Men antagligen inte.

Om jag var en spanare

Det är möjligt att jag har fått saker och ting om bakfoten, men på senaste tiden har folk i offentligheten slängt ur sig ord lite hur som helst. Där jag inte känner riktigt samförstånd. Och då känner jag att det är dags för en spaning. Med stort S.

För att kvalificera sig som spanare måste man enligt gänget i P1 komma med tre exempel. Här kommer mina:

1. Carl Norlén i Spanarna på P1
Han hade en utläggning om hur dagens människor längtar till det långsamma. Utan att för den skull egentligen vilja ta det piano. Och då använde han ordet saktmodig. Som om det betydde att man var lite sävlig av sig. För mig är en saktmodig person inte särskilt långsam, utan mer tålmodig och ödmjuk.

2. Johan Croneman i DN
I mitt huvud är det skillnad mellan begreppen kostbar och kostsam. Kostsamma saker kostar mycket pengar med kostbara är värdefulla. Inte nödvändigtvis i form av att priset i krontal är högt. Så den undersökning JC åberopar skulle jag snarare beskriva som kostsam än kostbar. Men den skillnaden i betydelse verkar jag vara ganska ensam om. Om man googlar på saken.

3. Helge Skoog i Halv åtta hos mig
I dagens avsnitt använde han begreppet kräsmagad. Som om det var liktydigt med kräsen. Det tycker inte jag. Kräsmagad betyder lättäcklad och inget annat. Jag kände av det idag när jag var på tjänsteärende och fick en kaffekopp i min hand. Och den hade en lång spricka på insidan. Något av det äckligaste jag vet. Som tur var kunde jag snabbt skifta koppen mot ett helt exemplar.

Nu är det strax dags att spana in Hanna Hellquists spaning på tv. Hon kanske har användning för ordet kylslagen. Så här dags på året när det ofta är lite kyligare i luften. Och då kan jag säkert reta mig på det.

Murrigt

Det var verkligen brunt på 70-talet. Brunt och orange eller brunt och gult. Vi hade brunt och orange. Eller antingen brunt eller orange. Överkastet sytt i tyg från Marimekko var både och. Alla bunkar i köksskåpen var i orange. Köksstolarna likaså. Det mesta i garderoberna var i brunt. Både kläder och skor.

Jag tittade runt i bloggen Den bruna maten. Och, javisst, även maten var brun. Om man hade råd, vill säga. Det tyckte inte jag att vi hade, så jag köpte inte Allt om mat eller nappade på att prenumerera på Mästerkockens receptkort. Vilket alla jag kände verkade göra. Hemma hos Inger, Ann-Marie och Eva stod det en plastlåda med receptkort på en bänk i köket. Invärtes var jag grön av avund. De där plastkorten kändes som en sinnebild för huslighet och hemtrevnad.

Nej, jag nöjde mig med gratiskort från Ica. Som inte var inplastade. Och ett av dem pryder sin plats som recept nummer 4 i min pärm med totalt 13 recept. Jag vet med säkerhet att det var minst 20 år sedan jag lagade kycklinggrytan. Så länge sedan är det vi flyttade till Söder och i det här köket har jag inte kokat ihop något liknande. Och kommer antagligen inte att göra det heller.

Gårdagens sanning

Det är inte ofta jag är ute på stan. Och då menar jag Stockholms city, Norrmalm. Men när jag är, gäller det att få ut mesta möjliga av besöket.

Eftersom vi var ute i god tid i samband med gårdagens biobesök, passade jag på att ramla in på Åhléns skoavdelning. Där på en hylla stod ett par svarta läderboots av märket Wera, Åhléns eget.

De ropade högljutt: Prova och köp, prova och köp! Och då gjorde jag det. Provade och köpte.

Filmfestivaler kan sannerligen vara ett dyrt nöje.

Första reserv

I långliga tider har vår familj haft en novembertradition. Jag gav visserligen upp redan för över sex år sedan. Filmer på biosalong passar mig inte längre. Pallar inte att sitta still mer än två timmar. Och klarar inte alla lukter från flera hundra personer i samma utrymme. Plus att jag känner höstförkylningen komma som ett brev på posten.

Numera är det Maken och Ettan som håller fast vid att boka in halvannan vecka i november för att koncentrera sig på filmkonsten. Kruxet i år var bara att Ettan var inbokad på en tjänsteresa till USA under den gångna veckan. Och då har jag fått rycka in. En film om dagen tre dagar i sträck. Det tycker jag är bra jobbat för att vara mig.

I fredags kväll var vi på Skandia för att se överraskningsfilmen. På ett fullsatt, onumrerat Skandia gäller det att komma i tid och hålla sig framme. Bänkrad 15 är hetast för de flesta. Nivåskillnaden mellan 14 och 15 är ansenlig och benutrymmet är generöst. Helst vill vi sitta längst ut till höger, om utifall filmen visar sig vara en nitlott. Då kan man gå i förtid utan att störa allt för mycket.

Vi fick våra åtråvärda platser och bredvid oss satte sig en kvinna, som filmfestivalade i ensamt majestät. Före filmen satt vi och gissade vad det kunde vara för film.

– Bara det inte är Argo, sa damen till vänster om mig. Den har jag fått premiärbiljetter till.

Men det var Ben Afflecks nya film Argo. Historien om hur en CIA-agent lyckas smuggla ut sex amerikanska ambassadtjänstemän från Teheran 1979.

Spännande, med ibland lite väl lättköpta effekter. Som att bilar inte startade när det hängde på håret eller att folk blev hindrade från att nå telefonen när det ringde och det gällde liv eller död. Andan i filmen kändes väldigt amerikansk och patriotisk, men man slapp flaggviftade och högtravande retoriska formuleringar.

Föreställning nummer två, igår, var filmen Bekas. Gjord av en svensk kurd, som en fortsättning på hans examensarbete. En kortfilm också med titeln Bekas. Begreppet, om jag förstått saken rätt, hänsyftar på personer som saknar föräldrar och familj.

Resultatet var sådär. Konversationen pågick på kurdiska och filmen var textad med engelsk undertext. Det tror jag berodde på att filmen är ett tävlingsbidrag och vi var på juryvisningen. Men för mig gick alldeles för mycket av koncentrationen åt till att läsa textremsor. Dessutom skrek huvudpersonerna ut sina repliker. Och hade jag haft en krona för alla örfilar som utdelades, så hade biljetten varit betald flera gånger om.

Idag såg jag film nummer tre. Även den är ett tävlingsbidrag. En australiensk film, Wish You Were Here. Ruskigt spännande och bra. Helt otextad och det tog ett tag innan öronen ställt in sig på språket. Nu har jag inte sett andra i tävlingskategorin och kommer inte heller att göra det eftersom Ettan, Makens festivalsällskap, kommer hem imorgon och tar över.

Så i brist på mördande konkurrens utdelar jag årets bronshäst till Kieran Darcy-Smith för den täta Wish You Were Here.

Och på detta vis har jag fyllt årskvoten för biobesök på 72 timmar.

Så försvann större delen av den här dagen

Jag valde alternativet att bli en pensionär på min lediga dag. Helt utan avsikt. Men när Ica inte gav mig den utlovade rabatten på erbjudandet Ta tre betala för två då blev jag en riktigt krånglig pensionär dessutom och ställde mig i kassakön igen för att kräva tillbaka 14 kr. När man bara har pension att leva på så gäller det att ha kvittokoll. Och jag ligger redan nu i hårdträning inför Retirement-2017.

När jag ändå var ute och handlade passade jag på att slinka in på Bolaget. Det är inte klokt vad tomt det var på folk innan lunch. Bara två kassor öppna och ändå inte fler än två före i kön.

Nu har jag dammat och dammsugit, druckit te och snackat skit med en före detta arbetskamrat. Diskat och tömt diskmaskinen. Tvättat köksmattan, knappat in betalningen på två räkningar, överfört 935 kr till Makens syrra i Skåne, som försett oss med ett nyslaktat lamm. Numera inpackat i frysen.

Funderar allvarligt på att gå i klinch med kylskåpet. Ett annat alternativ är att inta horisontalläge och börja på Ingenbarnsland. Innan det mörknar alldeles. Det blir inget fredagsmys i soffan annars. Ikväll ska vi på bio. Stockholm Filmfestival visar hemlig överraskningsfilm på Skandia kl 21. Och jag hoppas att den är bra. Annars är risken stor att jag somnar.

En riktigt god morgon

Det är inte lätt att hålla rätt på alla lagar och förordningar, det kan jag hålla med om. Men nog borde högskoleutbildade specialister ha koll på vad som gäller inom deras ansvarsområde. Det tycker i alla fall jag är ett rimligt krav. Som jag ställer på en HR-avdelning.

Sen drygt 10 år tillbaka har jag och ett varierande antal personer på jobbet turats om att ha beredskap en vecka i taget enligt rullande schema. På vardagar mellan 17 och 24 och på helger mellan 8 och 24. Vi måste alltså ha våra mobiler påslagna under beredskapstiden och om det skulle inträffa något, som kräver en insats, så ska vi påbörjat jobbet inom en timme efter larm.

Ersättningen för detta var ganska hyfsad för 10 år sedan. Nu är den mindre än hälften mot tidigare och det har orsakat en del gruff i ledet. När vi dessutom fick klart för oss innebörden i arbetstidslagen blev vi ännu tjurigare. Vi har i praktiken jobbat gratis i cirka 100 dagar under årens lopp.

Lagen säger nämligen att om man har haft beredskap under en helg, så har man inte fått sin lagstadgade veckovila. Som kompensation för det ska man ha ett dygn längre veckovila nästkommande helg. Med permission och utan löneavdrag.

Idag firar jag första lediga fredagen! Jag tänker leka hemmafru alternativt pensionär. Och det har börjat bra. Jag har bäddat sängen, satt igång en tvättmaskin, fixat frukost med riktigt anständigt kaffe, glatt mig åt att 9-åriga Anna är upphittad i livet och smugit in på jobbet och kollat mejlen.

Enda smolket i glädjebägaren var DN. På Stan-bilagan saknades. Och det var tur för tidningen att det inte var Hanna Hellquists tur att skriva krönika. Då hade jag gått i taket direkt. Bengt Ohlsson kan jag både ha och mista.

Uppdaterad
Nu har jag läst Bengt Ohlssons krönika på nätet. Som sagt, jag kan lätt vara utan den. Riktigt gubbtrist. Nästan så jag kände mig kränkt.

Mitt jobb skulle vara mycket enklare om det inte fanns en massa användare

Varje morgon är det samma sak. Jag vaknar och min första tanke är: Ikväll ska jag lägga mig tidigt. Men i verkligheten händer det nästan aldrig. När kvällen kommer är jag oförskämt pigg och har inte minsta lust att lägga mig. Hos oss går symtomen under namnet lakanskräck och större delen av familjen är drabbad.

Samma sak när jag kommer till jobbet. Första tanken är: Idag ska jag gå hem tidigt. Men när klockan börjar närma sig halv fyra, kan man ge sig på att det händer något, som gör att jag inte kommer iväg.

Idag var det ett registreringsprogram som började muppa sig. Det funkade inte när flera personer var inne samtidigt. Ja, men var glada att åtminstone en kan jobba samtidigt, sa jag lite uppmuntrande. Men användarna såg inte alls nöjda ut.

Först tittade jag i koden, men hittade inget konstig. Sen glodde jag ett tag utan resultat. Och det hjälpte inte heller att blänga argt. Allt såg så fint ut. Då konsulterade jag kollegan Åke, för fyra ögon ser mer än två. Men det hjälpte inte heller. Han tyckte också att koden såg finfin ut.

Vi gick ut i ett av registreringsrummen och gjorde om oss till användare, startade varsitt program av det som trilskades och registrerade varsin ny kund. ”Table customer in use by Ake, 57 on ts1” fick jag upp på min skärm och på hans stod det ”Table invoice in use by Tjatis, 56 on ts2”. Efter fem minuter begrep vi hur det låg till. Det var inte programkoden det var fel på; felet låg i databastabellen. Det saknades ett index i ett par tabeller och då låser en användare hela tabellerna och ingen annan kommer åt posterna.

Om jag skulle berätta för Maken om mina jobbproblem skulle han säga: Boring! Du är alldeles för tekniskt detaljerad. Jag skiter i dina databastabeller. Det tycker jag är fisigt av honom. Han som allt som oftast underhåller omgivningen beskrivningar av stopp i avlopp och hur han åtgärdar dem. Gärna med snuskiga detaljer om vad som var orsaken till problemet.

En tidsfråga

En regnig eftermiddag i förra veckan tog jag bussen hem. På sätet mitt emot satt en man, som plötsligt frågade:
– Vet du vad klockan är?

Jag hoppade till lite. Dels för att jag satt i egna tankar och dels för frågan i sig. Det var år och dar sen någon hade anledning att fråga om tidpunkter. Det självklara för människor som saknar armbandsur att ta fram mobilen för att få veta vad klockan är. Nu behövde jag inte ta upp mobilen. Alldeles innan frågan kom, hade vi passerat Eriksdalsskolan och skolklockan visade 17:20, fast analogt. Så jag sa det till mannen mittemot.

Det var minst åtta år sedan jag ägde ett armbandsur. Jag köpte klockan för att fira en löneökning på 5000 kr. Året var antagligen 2002 eller möjligen 2003. Så stort påslag har jag aldrig fått, varken tidigare eller senare. Klockan var i titanium och av märket Tissot. Med siffror på varje heltimme. För det tycker jag att en klocka ska ha. Och det ska inte vara romerska om jag får bestämma.

Två år senare gav jag den till Svärdottern. Som plåster på såren för att Trean brast så totalt i konsekvensanalys. Bakgrunden var att Trean och Svärdottern hade gjort upp en budget. Där hade de räknat ut att de kunde ha 500 kr var i månadspeng att spendera på vad som föll dem in.

Trean var svag för bling-bling och det tog inte många dagar förrän han inhandlat en svindyr klocka. På avbetalning med en månadskostnad på 500 kr och jag vet inte hur länge. Svärdottern ringde och var självklart upprörd. Trean var helt oförstående.
– Vi kom ju överens om att vi kunde handla för 500 kr. Och jag har alltid velat ha en vräkig klocka.

Det här var första signalen på att allt inte var som det skulle och vid pingsthelgen 2005 blev det riktigt kaotiskt. Vi åkte i sporrsträck från Tranås. Återfall och uppbrott. Skilsmässoansökan och flytt. Ett år senare var det någotsånär lugnt igen.

Men jag vet inte vad klockorna blev av. Inte Treans och inte min. Och lika bra är det. Varken Trean eller jag behöver något armbandsur.

Hyfs & stil

Fråga: Jag arbetar på kontor och delar korridor med flera andra, däribland min närmaste chef. Flertalet medarbetare kommer tidigt och går tidigt, men vi är några som oftast är kvar till 17. Vi, i det här fallet är min chef, jag och två killar som sitter i rummet bredvid mitt.

Det händer då och då sena eftermiddagar, när övriga har gått hem, att min chef passerar mitt rum, går in till killarna i nästa rum och stänger dörren bakom sig. Det stör mig jättemycket. Den enda som han har att stänga ute är mig. Vad ska jag göra för att få chefen att förstå att hans beteende är både störande och sårande?

Svar: Det låter som din chef har problem med sin roll på arbetet. Att han inte förstår sitt personalansvar. Jag gissar att han inte är så gammal eftersom han verkar bete sig barnsligt. Jag skulle föreslå att du konfronterar honom och berättar hur du uppfattar hans handlande. Eller så gör du som du brukar; håller käft och avreagerar dig på annat håll.