Yes box

Inte för att jag vill spä på fördomar om manligt och kvinnligt utan snarare beskriva skillnaden mellan olika människors resonemang. I det här fallet mellan en man och en kvinna och närmare bestämt mellan Maken och mig.

Utan förvarning gick hårddisken till tv:n sönder förra helgen. Vilket fick mig att beställa en TiVo-box från ComHem. I onsdags kunde Maken hämta ut den på Saras tobak. Sen blev paketet stående några dagar på köksbordet. För det här med installationer är en välkänd konfliktkälla i Makens och mitt liv.

Igår tog vi tag i saken och lyckades förvånansvärt smärtfritt få boxen på plats och igång. Även om Maken höll på att skratta bråck på sig för att jag inte fattade att jag måste skruva bort en pillemutt, som skyddade datauttaget på antennuttaget.

Men ett aber är att antennsladden är alldeles för kort. Vi skulle behöva ett par meter till. Nu ligger sladden diagonalt över vardagsrumsgolvet, täckt av en trasmatta som snubbelskydd. Och så kan vi inte ha det. Mattan behövs i köket och sladdar tvärsöver golv är inte särskilt dekorativt. Tycker varken Maken eller mig.

ComHem har ett gentilt erbjudande om en längre sladd. Inte så konstigt för jag skulle vilja se den som klarar sig på den som följer med boxen. But we want it all, and we want it now. Därför konsulterade vi Kjell & Co:s hemsida. Där har man flera sladdtyper till salu.

– Vi skruvar loss vår sladd och tar med den, sa jag.
Det skulle jag aldrig gjort. Aldrig i livet att Maken skulle göra något så kärringaktigt. Pinsamt är bara förnamnet. Inget kan vara enklare än att gå in i affären och köpa det man ska. Tyckte han. Men inget är jobbigare än att köpa det man tror att man ska ha, bara för att komma hem och upptäcka att det inte alls passade. Menade jag.

Och där är vi nu. På väg till Skrapan och Kjelle. Utan sällskap av generande kabel. Och en sak är säker: jag kommer inte att gå tillbaka och byta om vi kommer hem med fel sort.

Blandad kompott

I alla tider, säkert sedan tunnelbanans begynnelse (26/10 1952), har dörrarna i gatuplan på Oden gatans station sett likadana ut. Gammeldags typer, som kan puttas åt båda hållen. Nu är de utbytta åtminstone i den utgång jag nyttjar: Nortullsgatan-Karlavägen Karlbergsvägen. Där är dörrarna numera automatiska. Konsekvensen är både bra och dålig. Bra: man slipper putta upp dörrarna. Dåligt: Istället för tre dörrar är det nu en dörr, som bara har halva kapaciteten mot tidigare. Skjutdörrar fungerar på det viset.

På väg till jobbet har jag upptäckt att jag i någon mån lider av en fobi. Byggnadsställningsskräck närmare bestämt. Och jag har fog för det. För många år sedan gick en av mina vänner under en byggnadsställning. Det skulle hon inte ha gjort. Medan hon gick där i godan ro trillade ett järnrör ner i hennes skalle. Jag var inte med när det hände men det räckte med att se konsekvensen. Röret hade ställt sig på högkant och stansat ur en bit av svålen.

I Vasastan renoveras det hela tiden och det gör att jag får ändra hur jag tar mig mellan Odenplan och jobbet. Det kryllar av byggnadsställningar och jag korsar gator och byter trottoarer utifrån ständigt ändrade förutsättningar. Hittills har jag klarat mig helskinnad.

Från jobbet tar jag bussen. Bara för att det är så gruvligt mörkt och jag vill bara komma hem så fort som möjligt. För att krypa upp framför tv:n. Som pajade i förra veckan. Inte själva apparaten utan inspelningsboxen.

Men vi beställde en modernare historia, som vi fick igår. Nu gäller det bara att uppamma tillräckligt med ork för att installera den. Utan att bli osams.

För mycket eller för lite skämmer allt

Jag brukar gnälla om att tiden inte räcker till. Det är så mycket jag skull vilja hinna med, som aldrig hinns med. Men egentligen är det en sanning med modifikationer. Min största brist är inte tid utan snarare ork. I kombination med koncentrationssvårigheter och avsaknad av fokusering.

Sen i onsdags har jag haft hur mycket egentid som helst. Maken har tillbringat sin fritid i biosalonger eftersom Stockholms filmfestival pågår. Och det gör att jag kan göra lite som jag vill. Men vad gör jag? Slöar. Slötittar på tv. Slösurfar på datorn. Slöbläddrar i tidningar. Slölöser korsord. Slötvättar och slöstädar. Slöhandlar och slödiskar. Ungefär som vanligt, med andra ord. Och tiden bara rinner mellan fingrarna.

Men nu blir det andra bullar av. Jag tänker ta mig utanför ytterdörren, nedför trapporna, ut genom porten, ta till vänster och runda hörnet på kvarteret Tapeten, in genom tunnelbaneentrén, nedför trapporna till biljetthallen, passera spärrlinjen, åka rulltrappan ner och ta ett tåg söderut till Skärholmen. Gå av tåget, ta mig upp till gatuplanet, gå genom centrumet, mellanlanda på Jula och köpa tumstockar, gå halvannan kilometer till Ikea och göra gemensam sak med tusentals andra en gråmulen novembersöndag.

Så kan man också förslösa sin ungdom.

Var får de allt ifrån?

Igår guidade jag två 11-åringar i tunnelbanan. Det vill säga jag åkte med dem mellan Zinkensdamm och Mariatorget. Flickorna saknade biljett och en av dem hade skavsår och klarade inte av att gå ytterligare 500 meter. Hon med skavsåret är mitt barnbarn Stella och den andra en kompis till henne.

I biljetthallen stod tre vinddrivna personer av rumänsk härkomst och avvaktade utanför spärrarna. En smet igenom tillsammans med en kille före oss och de två övriga gick igenom spärrarna tillsammans med mig och flickorna.

– Mormor, såg du vad dom gjorde? undrade Stella medan vi åkte rulltrappan ner.
– Dom plankade.
– Det måste vara jätteförbjudet, tyckte kompisen.
– Men hon i spärren måste också ha sett det. Varför gjorde hon inget?
– Jag tror att det inte är hennes jobb. Det finns speciella kontrollanter som kollar om folk har biljett. Sa jag.
– Och jag tror att hon inte ville, sa kompisen och sänkte rösten när hon gav förklaringen: För då skulle de kunna säga att hon är rasist.