Igår dog en arbetskamrat. Hon hade helt andra framtidsutsikter än så för ett år sedan. Då var tanken att hon skulle gå i pension och ta hand om sig och sin nyfunna kärlek på heltid. Men så blev det inte. Den ständiga magvärken visade sig vara cancer i bukspottskörteln.
Läkarna gav inte hopp om vare sig bot eller bättring utan hon tynade sakta men säkert bort.
Vilket fick mig att börja fundera. Hur man än beslutar så är risken överhängande att det blir galet. Ska jag jobba fram till pensionsåldern eller gå tidigare? Väljer jag att jobba tiden ut, kan man ge sig på att någon åder brister i skallen och jag dör knall och fall. Och om jag bestämmer mig för att gå tidigare så kommer jag att få hanka mig fram på en pytteliten pension. Så liten att jag får börja tvätta plastpåsar och använda dem igen. Leta pantflaskor och burkar i papperskorgar. Inventera grovsoprum. Äta kattmat. Nappa upp gamla paltor och sy om. Sälja en njure.
Och i övrigt leva på luft tills jag är 97. Eller nåt.