Hur man än vänder sig

Igår dog en arbetskamrat. Hon hade helt andra framtidsutsikter än så för ett år sedan. Då var tanken att hon skulle gå i pension och ta hand om sig och sin nyfunna kärlek på heltid. Men så blev det inte. Den ständiga magvärken visade sig vara cancer i bukspottskörteln.
Läkarna gav inte hopp om vare sig bot eller bättring utan hon tynade sakta men säkert bort.

Vilket fick mig att börja fundera. Hur man än beslutar så är risken överhängande att det blir galet. Ska jag jobba fram till pensionsåldern eller gå tidigare? Väljer jag att jobba tiden ut, kan man ge sig på att någon åder brister i skallen och jag dör knall och fall. Och om jag bestämmer mig för att gå tidigare så kommer jag att få hanka mig fram på en pytteliten pension. Så liten att jag får börja tvätta plastpåsar och använda dem igen. Leta pantflaskor och burkar i papperskorgar. Inventera grovsoprum. Äta kattmat. Nappa upp gamla paltor och sy om. Sälja en njure.

Och i övrigt leva på luft tills jag är 97. Eller nåt.

Hugget i sten

 Är det någon som är långsint så är det jag. Jag kan komma ihåg oförrätter hur länge som helst. Och framkalla känslan de gav. Det är inte bra och inget jag är stolt över. Jag försöker att hålla emot och inte älta gammalt groll. Varken högt eller lågt.

Min enda glädje i sammanhanget är att jag har en närstående överman. Syrran är alldeles hopplös på den punkten. Men hon ser inget fel i det och tycker att hon har sin fulla rätt att säga vad hon tycker. För det är ju sant. Även om sakerna timade för åratal sedan.

Senast vi talades vid hade hon en lång utläggning om Ettans svägerska. En riktigt osympatisk människa om man frågar Syrran. För det vet hon eftersom de har träffats. Jo faktiskt, en enda gång. På sonens bröllop 1994. Då hade denna 19-åriga flicka fräckheten att säga emot den mer än dubbelt så gamla Syrran. Och det kan verkligen inte passera.

– Men hallå! Menar du att du inte klarar att gå vidare och låta udda vara jämt? Varken du eller hon är samma människor som för 17 år sedan, sa jag.
– Du vet hur man brukar säga: Du får aldrig en andra chans att göra ett gott första intryck. Och … vad heter hon nu igen?
– Terese.
– Just det. Terese missade sitt tillfälle. Tyvärr.

Men Syrran filtrerar och väljer vad hon vill komma ihåg. Morsan som kunde göra henne skogstokig medan hon levde, har knappt några fel och brister så här i backspegeln. Hon gjorde allt rätt. Åtminstone om man tar hänsyn till omständigheterna.

Syrrans människosyn är helt enkelt väldigt svart-vit. Och människor sorteras i olika högar. Efter diverse kriterier där korkad/intelligent står högt upp på listan. Och Syrran är allsmäktig domare.

Och nu är jag långsint och tycker att Syrran är precis lika korkad och självupptagen som när hon var 15 levde i övertygelsen att den enda orsaken till att hon och John Lennon inte var ett par, var att de aldrig hade träffats.

Om kvällen får den late bråttom

Försumma är mitt mellannamn. Det står som nummer två mellan Victoria och Förhala. Och när solen och värmen kommer så här plötsligt, som i år då blir försummelserna uppenbara.

Inte bryr jag mig om att raka benen under vintertid. Vinterpälsen döljs hjälpligt av långbyxor eller strumpbyxor. Så varför anstränga sig när ingen märker någon skillnad? Dessutom tror jag att behåringen värmer.

Och hälarna ska vi inte orda om. Senaste fotbadet ägde nog rum i september förra året. Inte kan man gå omkring i sandaler med så fula fötter. Mamma skulle vända sig i sin grav. Hon som hade en dejt med fottanten en gång i månaden så långt tillbaka jag kan minnas..

Men nu är benen rakade och släta som babyrumpor. Fötterna är badade och filade tre kvällar på raken. Så nu funderar jag på att måla tånaglarna i färgen La Paz, som jag köpte förra våren. Om inte nagellacket torkat ihop alldeles.

Ute på Utö

Idag har jag sett något för första gången i mitt långa liv. Det händer inte så ofta när man hunnit klara av över 21000 dagar med varierande innehåll. Men idag såg jag för första gången sälar livs levande i full frihet.

Barnen fick ganska snart stugfeber i vår hyrda miniradhustvåa. Efter 20 minuter blev skojbråken mer och mer högljudda tills vi bestämde oss för en promenad. Först till gruvbyn och sen tvärs över ön till Rävstaviken. Där låg tre sälar och simmande runt, runt en bit ut i vattnet. En fantastiskt syn. Tyckte vi vuxna.

Barn är barn och vi hade anledning att upprepa diverse mantra från slutet av 1980-talet.
– Men hallå! Titta ut i vattnet. Vi har väntat i många år på den här synen. Ni kan väl åtminstone lyfta blicken en aning från era mobiler.
– Man skulle lika gärna kunna dra en papperspåse över era huvuden och sätta er i en gungstol och säga att nu är vi i Rumänien.
– Och ni skulle inte märka någon skillnad.

Under kvällen blev det middag på Värdshuset och barnen visade sig från sin mest väluppfostrade sida. Tacksamt nog. För är det något som är jobbig så är det störande barn på restaurang.

Speciellt om man själv har ansvar för dem.

En klassiker

 

Jag vet inte vilken vända jag är inne på. Men det är alla gånger tredje gången. Som jag läser Det blåser på månen. Den här gången är det för My och Noa. Och det är lika roligt som tidigare.

Lite dåligt samvete har jag haft för att jag bara högläser “tjejböcker”. Med tanke på Noa. Men han gjorde mig glad efter kvällens läsning när han med en rent av förälskad suck sa Den boken är bara såå bra.

Och barnen har identifierat vem som är deras Fröken Tjatlund.  Förvånanden nog är det inte jag utan Maken. Eftersom han hela tiden ska förklara allt så ingående att de tappar intresset.

När vi läste om hur Dina och Dorinda först äter sig så feta att de blir tjocka och runda som ballonger och sen tappar matlusten så att de blir pinniga som tändstickor, kände jag att Linklater fångat något, som fortfarande gäller.  Det “styggaste” en flicka kan göra är att vara för fet eller för smal. Då utmanar man sin omgivning.

Imorgon åker vi till Utö och jag lovade Noa dyrt och heligt att boken följer med.

Inte bara dödslar

 

Nej, allt är inte sjukdom, död och annat jämmer och elände. Nu vankas det andra bullar. I ugnen. My ringde i veckan och förkunnade
– Mamma är gravid. Med Joel. Som om det fanns flera andra kandidater. Och de säger gravid hela tiden. Inte med barn, väntar barn eller är på smällen.

Så i höst blir det sju barn varannan vecka hemma hos Svärdottern. Fyra är Joels, två är Svärdotterns och en gemensam liten knodd. Det kallar jag en utmaning.

Barnen är glada, de blivande föräldrarna är glada och vi är glada. Framförallt för deras skull.

Euforisk

 Oj vilken skillnad det är när man får jobba med det man brinner för. Och behärskar. Jäklar i min lilla låda vad jag har analyserat, utvärderat och värpt. I halvannan dag och med cut-and-paste, search-and-replace plus lite nyskapande och där har jag ett första utkast till ett preliminärt förslag och kan visa upp ett program imorgon klockan 10. Nästan så att jag är beredd att tjyvjobba hemifrån för att avsluta vissa detaljer.

Ursprungsplanen för projektet värptes fram av överordnade med outsourcing som ledord. Ju mer desto bättre. Som vanligt har man, som jag ser det, inte räknat med totalkostnaden för att leja bort jobbet. Resurser som ska beskriva vad som ska göras, hur det ska åstadkommas och kontrollera att allt blev som man tänkt sig. Totalt gissar jag att det tar betydligt mer tid som när vi gör hela jobbet själva.

Men nu är jag nöjd att vi har koll på programkoden och inte behöver bråka med UK och EMEA-bossem.

Resursslösare igen

Inte nog med att den manliga delen av mänskligheten tar mer av jordens resurser; de skräpar ner så in i bänken. När jag rundade Åhlénshuset vid Skanstull imorse var min första tanke: Var det match på Söderstadion eller var det match igår?

Jo, det var match. Och Hammarby vann, tror jag. Men på västra gångbanan av mellanbron över Hammarbykanalen  fick man vada fram i skräp. Systempåsar, ölburkar, hela ölflaskor och krossade ölflaskor upp till anklarna. Hur en enda cyklist kunde passera utan att få punka är ett mysterium.

Den goda nyheten är att det mesta av skräpet var bortstädat när jag gick hem. Men vilka betalade kalaset? Undrar jag. Förmodligen fifty-fifty.

På Sverigebesök

Året var 1965 och jag visste precis vad jag ville bli. Eller snarare vem jag ville bli. Jag ville helt enkelt vara Joan Baez. Som Brorsan kallade Jo-Ann Bajs, bara för att reta mig. 

Varför kunde inte jag få vara lång, smal, brunögd och sjunga så att folk fick gåshud? För att det var vackert. Och ha en sån integritet och vara bland dem som räknades. Och hänga med Bob Dylan. 

Jag köpte till och med en gitarr. Inte en Levin, det märket som var populärast då. Och dyrt. Så det fick bli en billigare sort och jag hade Syrrans fästman till att lära mig några ackord. Sen lärde jag mig några låtar och provsjöng framför mikrofonen till vår bandspelare Tandberg. Inspelningen lät förjäklig, helt enkelt. Säkert skulle åhörarna få gåshud, men inte riktigt av samma orsaker som av Joans sång och knäppande på gitarren. 

Nej, jag sålde gitarren och färgade håret rött. Började på högstadiet och hängde med diverse Beatleskopior, som inte heller kunde sjunga och spela.

Men Joan Baez låter fortfarande bra tydligen.

Tanto 07:21

Nu är det annat på grusplanen där Tantogården stod innan den brann ner. Redan så här tidigt på säsongen står det bilar parkerade varje natt. Hittills bara svenskregistrerade.

Några veckor framåt i tiden är det vi som far runt i husbil och letar Stellplätzer. Men inte så här nära hemifrån. Tanken är att vi ska ta oss åtminstone till norra Spanien. 

Om vi orkar och pengarna räcker.

Påskpyssel

Två helgdagar med fantastiskt vårväder! Två långpromenader; en till Skogskyrkogården och en runt Södermalm. Två måltider ute-ute. Alltså bortlagat i solen på uteservering. 

Och sånt ger mersmak. För en gångs skull har jag kollat in väderutsikterna för kommande helg. Enligt Langtidsvarslet på yr.no ska det vara både varmt och vackert i påsk. Jag väljer att tro på norrmännen och har skickat en intresseanmälan på en skärgårdsweekend på Utö för oss och Treans barn. Förhoppningsvis finns det platser kvar.

Surrat med Syrrorna, som det skit med. Båda två. Fast på olika sätt. Men prata kan de; i över en timme var. Så nu är jag alldeles varm om örat. Syrran har varit inlagd på sjukhus för utredning och Lillsyrran har dragit på sig någon basilusk i magen. I Sydamerika.

Brukare och annat otyg

Brorsans fru jobbade på omsorgsnämnden och hade ansvar för ett antal utvecklingsstörda. Hon trivdes med sitt jobb, men hävdade alltid att hennes arbete skulle vara så mycket lättare om det inte fanns utvecklingsstörda.

I mitt jobb sysslar jag inte med utvecklingsstörda utan Användare. Och de kan vara störda. Kollegan Åke har gjort det lättare för sig. Han koncentrerar sig på dataprogram som inte har några mänskliga användare. Program som startas och stängs på bestämda tider och går, som processer i bakgrunden. Inte som mina program, där människor sitter och fipplar lite som de vill och man vet aldrig vad de kan hitta på. Plötsligt kan ett program som sett likadant ut i fem år, löpa amok bara för att, magra Merja aka Finska Pinnen, på Call Centret gör något totalt oväntat. Och som ingen har lyckats med tidigare i historien.

Maken har inte några användare. Och inte heller några patienter. Han har Hyresgäster. En Hyresgäst är ungefär som amerikanske presidenten; en gång Hyresgäst – alltid Hyresgäst. Nästan varenda månad hör jag kommentaren Det där är en av mina Hyresgäster, när jag läser om någon i tidningen. Och då kan det vara 100 år sedan människan bodde i Makens ansvarområde.

Gustaf Skarsgård är en Hyresgäst. Visserligen hyrde han bara i andra hand under en kort period, men ändå. Paul Hansen, DN-fotografen som brukar kamma hem diverse utmärkelser för sina foton är också en Hyresgäst. Trots att han flyttat till Heleneborgsgatan för flera år sedan.

Förra helgen fick en författardebutant lysande recensioner i tidningarna för sin bok Korparna.

– Det är en av mina Hyresgäster, sa Maken. Som om det var hans förtjänst att boken fick beröm. Sen kröp det fram att Bannerhed inte bott här särskilt länge och att han var avflyttad till Timmermansgatan.

Dagens ord: Tjog

Önska kan man ju alltid. Idag skulle jag vilja vara

  • 20 år yngre
  • 20 cm längre
  • 20 kilo lättare
  • 20 tusen rikare

Men jag är nästan 60, liten och fet, har tomt på kontot och det är tio dagar kvar till nästa lön. Som jag inte ens vet vad den blir. Min chef har ännu inte haft något lönesamtal trots att idag är absolut sista dagen för det. Så jag misstänker att det inte ens blir 20 spänn mer i lönekuvertet. Och det är därför han undviker mig och låtsas som det regnar.

Hellre te och smörgås

Alla dessa mossiga företeelser som ska väckas till liv. Som om det inte räckte med alla äppelkindade och köksrutiga husmorsbloggar. Nu hakar DN på och slår ett slag för kafferepet. Bland annat med recept på sju sorters kakor.

Småkakor var sånt som Modern bakade. Ofta. Och nästan fabriksmässigt. Hon hade en amerikansk kakpress, som hon klickade ut mördegen med. Och bytte då och då bottenplatta för att kakorna skulle se lite olika ut. Ibland hade hon i kakao i degen. Plutt, plutt och kakorna fyllde raskt en plåt. Och de gräddade kakorna fyllde urdiskade kesoaskar, som i sin tur fyllde frysen. Det fanns alltid kakor hemma.

Mina livs småkakor har varit väldigt få. Och absolut inte sju sorter. Egentligen bara en enda. Drömmar var min specialitet. Vaniljdrömmar med olja. På den tiden hade man bara smör/margarin i standardrecepten och det gav inte alls samma sprödhet.

Det var säkert över 20 år sedan jag bakade några och receptet har kommit bort. Och nu kryllar det med oljiga drömrecept på nätet.

Hur tänkte man här?

Alltså, den här soffan är verkligen av den nättare modellen men trodde dumparen på allvar att det skulle gå att få in den i någon av de runda öppningarna på sorteringsstationen? Eller tänkte man prova inkasten av brevlådemodell?

Så här brukar det se ut utanför Zinkens IP. Ändå påstår statistiken att skräpet på gator och torg minskat. Och lokalblaskan gör stor affär av Söderbornas miljömedvetenhet.

Jag är skeptisk!

Oljud

Jag har dammsugit tvenne gånger eller fler efter helgen övningar. Trots det upptäcker jag fortfarande kokos högt och lågt. Barnbarnen ville ha havrebollar när Maken hämtade dem senast. Och konstigt nog sa mannen nej. Det är farmor expert på. Sa han, som om jag hade koll.

Och i lördags gjorde vi bollar, under förbehållet att varje enskild boll var en munsbit; typ med skräpfaktor = 0. Men den typen av bollar finns inte. Trots att jag tjatade mer än vanligt.

My koncentrerade sig på pyssel. Inte påsk- utan musikdito. Hon ville göra kazoo. Med
bakplåtspapper och aluminiumfolie.  Snälle maken tömde x antal toarullar på innerrören. Och nu irriterar jag mig på torksituationen. På de omöjliga toarullarna utan mittrulle. På alla hemmagjorda kazoer som ingen spelar på, som skräpar på våra 83,5 kvm. Plus det vedervärdiga ljudet, som fortfarande ekar i öronen.

Män är stadsjeepar – kvinnor är cyklar

Statistiken finns säkert redan. Men jag skulle vilja se den svart på vitt i en stor artikel i en stor dagstidning. Helst av skriven av en man. Bara inte av Zaremba. Han är så oerhört mångordig att man knappt orkar ända fram till slutet. Dessutom är hans vita så väldigt vitt och det svarta alldeles kolsvart. Om inte annat vill jag se artikeln för att den skulle reta gallfeber på Pär Ström.

För min fasta övertygelse är att män gör av med större mängd av jorden resurser per capita än kvinnor. De äter mer eftersom de är större. De äter mer kött och de står för större delen av koldioxidutsläppen. Inte bara genom bilåkning och fler flyresor. Det finns australienska undersökningar, som visar att män släppers sig dubbelt så ofta som kvinnor.

Så istället för jobbskatteavdrag föreslår jag, inte en extraskatt för män utan ett kvinnoavdrag som kompensation. Eller ännu hellre ett kvinnobidrag; det skulle även gynna arbetslösa och sjuka.

På tapeten

Det här nyllet pryder en elbox på Skanstullsbron och  får mig att tänka på en hyresgäst. Grannen från Hell som till slut blev vräkt. Han var en avdankad musiker, gravt alkoholiserad med många bekanta. Han och polarna satt oftast i hans kök och groggade på filmjölk och hembränt.

På varsin sida om honom bodde två äldre ensamma damer. De var inte alls glada över trafiken i trapphuset. Och hur det väsnades dygnet om.

Själv hävdade hyresgästen att han hamnat i dåligt sällskap. Och då avsåg han inte alls sina polare. Nej, sällskapet i det här fallet var de små timida tanterna.
– Det är inte konstigt att det blir som det blir, när man bor mitt emellan Krister Pettersson och Clark Olofsson.

Damen till vänster hette Kerstin Petterson och hon till höger hette Christina Olofsson. Och ingen av dem hade minsta släktskap med de beryktade brottslingarna.